Sveriges orkidéer
Här nedan presenteras samtliga i Sverige förekommande orkidéer. Jag har här valt att göra presentationen i strikt alfabetisk ordning efter latinska namn och inte i den ordning som man vanligtvis hittar i floror där man håller sig till växtsystematiken. Vad gäller nomenklaturen så har jag använd Mossberg/Nilsson: Den nya nordiska floran. Både vad gäller svenska och latinska namn.
Varje art finns med en kort beskrivning och en bild som visar hur arten ser ut. Det finns också en länk till bildgalleriet för arten om man vill se fler bilder. Dessutom finns, med tillåtelse från Naturhistoriska Riksmuseets websida "Den virtuella floran", kartor som visar respektive arts utbredning i Norden. Genom att klicka på kartan öppnas en något större bild direkt i NRM's websida.
Tyvärr finns inte "Den virtuella floran" kvar längre hos Naturhistoriska Riksmuséet. Där-med har länken till websidan tagits bort från kartorna, utan en något större kartbild erhålls när man klickar på kartan.
Orkidéer finns över så gott som hela Sverige. Många är dock knutna till speciella miljöer och är då oftast mycket lokala där de finns. Flera av våra orkidéer är hos oss på yttersta nordgränsen för sin totalutbredning och finns här endast inom speciella miljöer även om de längre söderut i Europa kan växa i olika miljöer.
Sveriges orkidéer är alla fleråriga örter. Samtliga, precis som alla europeiska orkidéer, är markväxande. Några få är saprofyter, d.v.s. de lever underjordiskt och skickar endast upp en blomstjälk för att kunna sätta frön.
Det finns några typiska kännetecken som är gemensamma för våra orkidéer:
- Det är enhjärtbladiga växter vilket innebär att alla blad är linjnerviga.
- De har inget löst frömjöl utan pollenet sitter samlad i klumpar som sitter på "skaft", pollinier.
- Alla pollineras av insekter (i viss mån sker självpollinering).
- Blommorna är alltid sex-taliga och osymetriska.
- Frökapslarna spricker upp efter markeringar på sidorna som går från basen till toppen
och fröna sprids med vinden.
- Fröna är mikroskopiskt små och finns ofta i tusental i varje frökapsel.
- Eftersom frövita saknas i fröet måste detta träffa på en svamppartner för att kunna
gro.
1 Anacamptis morio (L) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Göknycklar är kända här hemma från Skåne, Öland och Gotland. Efter senaste rön inom orkidéforskningen har man kommit fram till att göknycklar är närmare släkt med Anacamptis än med Orchis och man har därför flyttat arten till Anacamptis. Det är en robust planta med oftast ett kompakt ax. Blommorna är rödlila men kan variera kraftigt. Från den kraftiga sporren och framåt finns ett vitt fält med röda fläckar. Sepalerna är rödstrimmiga med gröna inslag. Vita färgformer förekommer också. Läppen är svagt tredelat och sidoloberna är nedvikta men viker man ut dessa ser man att läppen är betydligt bredare än lång. A. morio har ett mycket stort utbredningsområde, som täcker större delen av Europa och österut till Iran. Söderut är gränsen oklar p.g.a. sammanblandning med A. picta som inom en del områden helt kan ersätta den. Arten har gått tillbaks nästan överallt p.g.a. utvecklingen inom jordbruket. Blomning: Maj–juni.
2 Anacamptis palustris (Jacq.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Kärrnycklar finns hos oss endast på Gotland som också utgör nordgränsen för artens utbredning. Den har en ganska späd men hög blomstjälk, 25–40 cm. Bladen är smala, gräslika och uppåtstående. Blommorna är stora och ljust röda och sitter ganska glest i axet. Läppen är grunt flikad och har mönster i form av prickar nerefter den ljusare mittre delen. Sporren är lång, ganska tjock och pekar snett uppåt. Växtplater är öppna, kalkrika myr- och kärrkanter på några få lokaler på Gotland. Totalutbredningen är Europa, österut till Anatolien (Turkiet), men överallt har den gått starkt tillbaka p.g.a. utdikning av våtmarker. Lokalt kan den dock vara vanlig. Blomning: Juli.
3 Anacamptis pyramidalis L.C.M. Richard
Salepsroten känner vi igen från utbredningsområdets nordliga utposter, Öland och Gotland. Det latinska artnamnet har den fått för för pyramidformen på blomaxet, speciellt innan alla blommorna slått ut är det väldigt toppigt för att sedan bli mera äggrunt. Blommorna är små och sitter tätt i axet. Sporren är lång och trådtunn, i mynningen finns en ribba på vardera sidan som hjälper till att styra snabeln på näktarsökande fjärilar rätt. Läppen är tredelat men formen på flikarna kan variera kraftigt mellan olika lokaler. Det samma gäller färgen som varierar från starkt ceris till ljusrosa, rent vita färgformer förekommer också. Dessa variationer har gjort att det finns ett antal varianter/former beskrivna. Höjd 20–60 cm. Växtplatser är oftast kustnära, magra gräsmarker, gamla betes- och åkermarker, ängar och öppna lövskogar. Hos oss finns Salepsroten endast på Öland och Gotland. I övrigt finns den i stort sett hela Europa. Blomning: Juli.
Sidans topp Till bildgalleriet
4 Calypso bulbosa (L) Oakes
Nornan är den av våra orkidéer som efter guckuskon har den största blomman, ändå säger de flesta som ser den för första gången "...men är den inte större". Detta beror nog på plantans höjd som kan nå ca 20 cm men som oftast är betydligt kortare än så. Nornan tillhör norra Sverige och Finlands flora. I Norge saknas den. Släktnamnet, Calypso, har den fått från den grekiska mytologin, efter den sköna nymfen Kalypso, dotter till Atlas. Artnamnet, bulbosa, avser rotknölen. Plantorna har en stängel med en blomma, vid basen finns ett äggrunt, nätådrigt blad. Stängeln har på nedre delen bruna bladslidor och högst upp blommans rosaröda stödblad. Blomman är rosaröd förutom läppen som har en främre vit, platt del och en bakre del som är fördjupat till en skål med brunröda strimmor. Framåt förlängs denna till två grunda sporrar. Växer i fuktiga mossiga och inte för täta barrskogar. Blomning: Juni, ev. juli beroende på snösmältningen.
5 Cephalanthera damasonium (Miller) Druce
Stor skogslilja, eller storsyssla, finns endast på Gotland vilket får anses som en nordlig utpost av denna annars syd- och centraleuropeiska art. De breda ganska korta bladen övergår successivt i blommornas stödblad som är dominerande och delvis skymmer blommorna i det glesa axet. De gräddvita blommorna (3–15) öppnar sig dåligt och har ett mer liljelikt utseende vilket också framgår av det svenska namnet. Läppens mittparti är gult. Man tror att arten i huvudsak är självpollinerande. Växer oftast halvskuggigt på torr, kalkrik, kustnära skogsmark. Totalutbredningen är större delen av Europa och en del av Asien men överallt ganska sällsynt. Blomning: Juni - juli.
6 Cephalanthera longifolia (L.) Fritsch
Vit skogslilja eller svärdssyssla är är de vanligaste svenska namnen på denna orkidé. Skiljer sig från stor skogslilja genom de till antalet flera, längre och smalare bladen. Stödbladen är också mindre och de kritvita blommorna med de gulmarkerade läpparna ger därför axet ett större och ståtligare utseende (8–30 blommor). Blommorna är vanligtvis också vitare än hos stor skogslilja. Växtplatser är öppen skogsterräng, skogsbryn och ibland i fuktiga gräsmarker. Ibland ser man den växa ihop med rödsyssla och hybrider mellan dessa hittas också ibland. Eftersom svärdsysslan klarar av olika miljöer verkar den i viss mån vara gynnad av dagens brukningsförhållanden. Hos oss finns svärdsysslan förutom på Öland och Gotland i huvudsak utefter ostkusten. Några enstaka lokaler finns i inlandet. Totalutbredningen är Europa och den tempererade zonen av Asien. Blomning: Juni.
Sidans topp Till bildgalleriet
7 Cephalanthera rubra (L.) L.C.M. Richard
Röd skogslilja är den tredje av våra inhemska skogsliljor. Någon förväxlingsrisk med andra orkidéer finns knappast för denna art med sina stora rosaröda blommor, även om det finns rapporter om vitblommande exemplar. C. rubra är en ståtlig växt som kan bli upp till 65 cm och ha ett 10-tal blommor. De rosenröda blommorna öppnar sig vanligtvis mycket mer än C. damasonium resp. longifolia. Den spetsiga läppen har ett vitt fält med gula strimmor. Vid igenväxning kan C. rubra överleva underjordiskt i åratal och återkomma när förhållandena blir gynnsamma igen. I Sverige finns arten i några landskap upp till Värmland. Mest känd är väl de stora bestånden på Gotska Sandön. Hybrider med C. longifolia finns sällsynt där arterna möts. Total-utbredningen är Europa och den tempererade delen av Asien. Växtplatsen är oftast torr, öppen skogsterräng, huvudsakligen på kalk. Blomning: Juni–juli.
8 Chamorchis alpina (L.) L.C.M. Richard
Detta är ett monospecifikt släkte, enda arten är dvärgyxne. Namet, Chamorchis, kommer från grekiskan och syftar på det låga växtsättet. Det gör också det svenska namnet för detta är en dvärg i orkidésammanhang. Oftast blir inte plantorna mer än 5–6 cm höga. De små blommorna, oftast bara två–tre stycken men kan var upp till ett 10-tal, är gröna med anstrykning av brunt på hjälmen som bildas av kronbladen. Läppen är gul/gulgrön med antydning till tredelning. Utbredningen hos oss är högfjällen från västra Härjedalen och norrut till Lapplands norra fjällvärld. Finns i övrigt i norska fjällen samt södra Europas alpina områden där man knappast hittar den under 1 500 m. Växtplatser är kalkrika, alpina områden, Dryas-heder, klippterasser. Blomning: Juli–augusti.
9 Corallorhiza trifida Chátelain
Korallrot har blivit det svenska namnet på denna lilla orkidé. Det är roten som avses. Den ser ut som en korall med alla sina korta förgreningar. Korallroten är en saprofyt och har inga egna gröna blad utan lever i symbios med en svamp som ger den den näring den behöver. Överjordisk tillvaro har den endast då den skall blomma och sätta frö. Blomstjälken blir 10–25 cm och är omgiven av bruna bladslidor. Det glesa axet i toppen bär upp till ett 10-tal små, gulgröna blommor. Läppen är dock vit med några röda strimmor. Korallroten finns i så gott som hela landet. Den växer i fuktiga, skuggiga skogsmarker under buskar, i alpina våtmarker växer den helt öppet. Totalutbredningen är norra halvlotets barrskogsområden. Blomning: Maj–juni.
Sidans topp Till bildgalleriet
10 Cypripedium calceolus L.
Guckusko känner nog de flesta igen. Detta är den av våra orkidéer som har störst blomma och kanske den enda som kan mäta sig med de tropiska arter som vi vanligtvis odlar hemma. Namnet har den fått från ett gammalt dialektalt namn, gucku, som betyder gök och förmodligen har kopplingen gjorts då den blommar under den tid då göken gal. Det latinska artnamnet, calseolus, betyder "liten sko" och syftar på läppen. Guckuskon tillhör en grupp orkidéer som anses mer primitiv än övriga. Den har t.ex. inga pollinier utan pollenet finns som klumpar som insekterna får på sig. Den stora gula "pungen" är läppen som har förvandlats till en fälla för insekterna som endast kan ta sig ut via öppningar vid läppens bas. Där stryker de sig först förbi märket och sedan pollenmassan för att komma ut och får på det sättet pollen med sig till nästa blomma. Övriga kalkblad är bruna. Petalena är långa och smala och oftast vridna som spiraler. Det är ståtliga plantor som kan nå en höjd på upp till 70 cm. Varje blomstjälk bär 1–3 blommor. Ofta växer guckuskon i täta grupper vilket gör helhetsintrycket ännu pampigare. Hos oss finns guckuskon i huvudsak från Väster-/Östergötland och norrut, alltid i kalktrakter. Blomning: Slutet maj–juli.
11 Dactylorhiza fuchsii subsp. fuchsii (Deuce) Soó
Skogsnycklarna når normalt en höjd av 30–60 cm. Blad långsmala, fläckiga, nedersta bladet med rundad spets. Rödvioletta blommor med mörkare täckningar på den djupt treflikade läppen, mittfliken lika stor som sidoflikarna, vilket är den karaktär som man lättast skiljer den från D. maculata med. Koniskt ax. Växer, som namnet antyder i öppen skog och skogsbryn men man kan även hitta den på solöppna ytor som betesmarker och ängar. Den är knuten till kalktrakter. Arten hybridiserar flitigt med andra arter inom släktet. Hybrider med ängsnycklar ger stora plantor som ibland växer i stora grupper och är en imponerande syn. Finns i stort sett i hela landet. Totalutbredningen är oklar p.g.a. sammanblandning med andra närstående arter men med en trolig koncentration inom västra och centrala Europa. Blomning: Juni–juli.
I "Den nya nordiska floran" anges denna som Dactylorhiza maculata subsp. fuchsii. Även i Checklista för Nordens kärlväxter har fuchsii förts som underart till D. maculata.
12 Dactylorhiza fuchsii subsp. psychrophila (Schltr.) Holub
Om denna skall räknas som en egen underart är väl inte helt klart. Eventuellt är det endast en lokal variation inom D. fuchsii. Den finns t.ex. inte upptagen i "Den nya nordiska floran". Det är en mycket liten och spinkig planta, når knappt 20 cm i höjd. Bladen är små och starkt fläckade. Blomaxet är kort och tätblommigt. Blommorna är rosa, vanligtvis rätt ljusa, med läppen djupt tredelad. Markeringarna på läppen är oftast få och i form av streck och punkter. Växer i full sol till halvskugga i fuktiga/våta miljöer och fjällängar i norra Skandinavien. Totalutbredningen är osäker. Blomning: Juni–juli.
13 Dactylorhiza incarnata subsp. cruenta (O.F. Müller) Soó
Blodnycklar har blivit det svenska namnet på denna. Under-artsnamnet cruenta betyder blodig och det är, som både detta och det svenska namnet syftar på, bladens kraftigt färgade fläckar som avses. Ibland flyter dessa ihop så att större delen av bladen blir mörkt bruna. Fläckarna finns även på undersidan av bladen och är ett säkert kännetecken för arten. I övrigt är det svårt att se skillnad mmellan denna och subsp. incarnata. Blommorna är vanligtvis mörkt röda. Blodnyckeln är kalkgynnad och växer oftast i kärr och fukt-/strandängar inom våra kalkområden. Saknas dock längst i söder samt Norrlands inland. Totalutbredningen är i huvudsak Nordeuropa och Alperna där den finns upp till 2000 m-nivån. Blomning: Juni–juli.
14 Dactylorhiza incarnata subsp. incarnata (L.) Soó
Ängsnycklarna, som är en av våra vanligare orkidéer, är en robust planta med ganska smala långa blad uppefter hela stjälken. Bladen är kölade och upprättstående. Huvudformen har ofläckade blad men fläckade blad förekommer. Höjd 15-60 cm. Blommorna, ganska små sitter i ett tätt cylindriskt ax. Färgen varierar från ljust rosa till mörkt rödviolett, mörkare markeringar på läppen. Läppen är svagt treflikig med sidorna mer eller mindre nervikta. Ängsnycklarna är mycket variabla och det har genom tiderna beskrivits ett antal olika underarter, varianter och former. Växtplatser är fuktiga ängar och stränder, våtmarker och kärr. Den är inte kalkbunden men förekommer oftast i större omfattning inom kalktrakterna. Totalutbredningen är Europa och sydvästra Asien. Blomning: Juni–juli.
Sidans topp Till bildgalleriet
15 Dactylorhiza incarnata subsp. ochroleuca (Wüst-nei ex Boll) P.F. Hunt & Summerh.
Vaxnycklar gör skäl för sitt namn. Som vita (gulvita) ljus står de i fuktängar och våtmarker, ofta tillsammans med de vanliga ängsnycklarna. Detta är inga albinoformer av subsp. incarnata utan en egen färgform (kritvita albinoformer av incarnata finns, men sällsynt). Förutom färgen på blommorna ser man ingen skillnad på vaxnycklarna jämfört ängsnycklar. Blommorna är benvita med lite anstrykning av gult på läppen. Växtplats för vaxnycklar är extremrikkärr, framförallt på Öland och Gotland. Några enstaka lokaler finns på fastlandet. Totalutbredningen är, förutom Skandinavien, Centraleuropa. Blomning: Juni–juli.
16 Dactylorhiza lapponica (Laest. ex Hartm.) Soó
Lappnycklar har fått ett artnamn som betyder" från Lappland" men utbredningen är dock något större än så. Arten är dock ganska ovanlig och stora luckor finns i utbredningsområdet. Det är en ganska spinkig planta upp till 30 cm hög. Bladen (3–4 st) är smala och starkt fläckade. Blomstjälken är oftast rödtonad i den övre delen. Blommorna, i det glesa och fåblommiga axet, är oftast starkt purpurfärgade. Växer i kärr och andra fuktmarker i Skandinaviens kalkrika fjälltrakter. Utanför de skandinaviska fjällen återfinns D. lapponica i Alpernas kalkområden. Blomning: Juli.
Sidans topp Till bildgalleriet
17 Dactylorhiza maculata subsp. maculata (L.) Soó
Jungfru Marie nycklar eller fläckigt nyckelblomster, som det också kallas, är tillsammans med nattviol kanske den vanligaste orkidén hos oss, i alla fall utanför kalktrakterna. Plantorna, som kan nå upp till 60 cm höjd, har ganska smala, starkt fläckiga blad. Det nedre är ganska spetsigt, en karaktär som skiljer den från D. fuchsii där det nedre bladet är trubbigt, rundat framtill. Tydligare framträder kanske skillnaden i blommorna där subsp. maculata är mycket grunt tredelat med en mycket liten mittflik, medan D. fuchsii har tre mer jämnstora stora flikar. Jungfru Marie nycklar finns i hela landet. Totalutbredningen är dåligt känd p.g.a. sammanblandning med närliggande arter men huvudutbredningen är inom Nord- och Centraleuropa. Blomning: Juni–juli.
18 Dactylorhiza maculata subsp. ericetorum (E.F. Linton) Averyanov
På de Brittiska öarna är den vanligaste D. maculata denna underart. Den finns dock även i Skandinavien och möjligtvis i större delen av Nordeuropa. Den kan vara svår att skilja från subsp. maculata, men har vanligtvis smalare och färre blad. Blommorna har ofta en större läpp, ofta med ganska svaga markeringar. Men framförallt att den växer på så sura underlag att det knappast finns några andra orkidéer där, som sura torvmossar, myrar och andra fuktiga eller våta miljöer men också på hedmarker tillsammans med ljung. Utbredningen är oklar p.g.a. sammanblandning med framförallt subsp. maculata. Blomning: Juni–juli.
Det är osäkert om man skall räkna ericetorum som ett eget taxon.
19 Dactylorhiza majalis subsp. baltica (Klinge) H.Sund.
Baltnycklar har hittats på ett ställe i Sverige. I slutet av juli 2004 upptäcktes ett blommande exemplar utanför Piteå. Troligtvis har frö kommit med import av massaved från Baltikum. Ytterligare plantor har hittats under senare år inom samma område. Baltnyckeln når en höjd av 50 cm och har ljust gröna blad med mörka prickar. Blomaxet är ofta ganska långt och blommornas stödblad är vanligtvis längre än blomman. Blommorna är blekröda och med en klart tredelad läpp med mörkare teckningar. Baltnycklarna hör hemma i främst Estland men finns också i Lettland och Litauen. Huruvida Baltnyckeln skall räknas till den svenska orkidéfloran är något osäkert. Framtiden får väl visa om arten kan etablera sig eller om det bara är en tillfällig förekomst. Blomning: Juli.
Det är numera konstaterat att Baltnycklar finns på Gotland också.
20 Dactylorhiza majalis subsp. majalis (Reichenb.) P.F. Hunt & Summerhayes
Majnycklar är en robust växt, 20–40 cm hög. Bladen är stora och breda, bredast mot mitten och kraftigt fläckade på ovansidan. Det täta blomaxet är cylindriskt eller äggformat, blommorna är oftast skarpt purpurfärgade med mörkare teckningar. Läppen, grunt tredelad, är oftast utbredd och inte hopvikt som hos ängsnycklarna. Blommornas stödblad är längre än blomman. D. majalis ingår i ett artkomplex på samma sätt som D. incarnata och flera andra arter räknas ibland till majalis (D. purpurella, D. praetermissa). Växtplats är ofta översilningsängar, fuktiga kalkkärr och liknande miljöer. I Sverige är utbredningen sydlig, Skåne och någon lokal i Halland bildar nordgräns för majnycklarna. Totalutbredningen är Nord- och Centraleuropa. Blomning: Maj–juni.
21 Dactylorhiza majalis subsp. sphagnicola (Höppner) H.A. Pedersen & Hedrén
Typiskt nog har denna art fått heta mossnyckel på svenska. Även det latinska artnamnet, som syftar på Sphagnum (vitmossa), antyder vilken miljö arten finns i. Det finns inte många andra orkidéer att välja på om man hittar denna nyckel i myrar och mossar tillsammans med vitmossa och sileshår (ev D. maculata subsp. ericetorum). Det har genom tiderna funnits många åsikter om var mossnycklarna hör hemma men för tillfället är det som underart till majnycklarna. En del tycker nog att den bättre skulle passa hos ängsnycklarna med sina ofläckade, rakt uppåtstående blad. Blommorna är rosa men betydligt ljusare än majnycklarnas purpurfärgade. Läppen, som oftast hålls utbredd, har ett mörkare mönster som ofta består av enbart prickar, den har nästan ingen tredelning utan bara en spets längst ut. Växtplatser är solöppna till halvskuggiga, våta/fuktiga, sura myrar, ofta i vitmossa. Förekommer i huvudsak i Götalands och Svealands kalkfattiga områden samt i Gästrikland/Hälsingland. Utbredningen är atlantisk från franska Atlantkusten till Skandinavien. Blomning: Juni–juli.
22 Dactylorhiza praetermissa (Druce) Soó
Mot slutet av 1990-talet hittades några orkidéer bakom porslinsfabriken i Lidköping (källa se Not. 2 jan 2013). Det har sedan dess funnits olika förslag på vad detta var för art eller eventuell hybrid. Numera är man dock ganska eniga om att det är Dactylorhiza praetermissa, även om det fortfarande saknas en säker bestämning. Englandsnycklar, som denna orkidé har fått heta på svenska, har rapporterats flera gånger från olika platser men aldrig konstaterats med säkerhet. I Lidköping har arten dock etablerat sig väl och finns idag med stora bestånd på båda sidorna av Lidans utlopp. Englandsnycklar är stora robusta plantor, 30 − 70 cm, ibland ända upp till 90 cm. Förekomsten i Lidköping har en något högre medelhöjd än inom övriga utbredningsområdet. Bladen beskrivs vanligtvis som gröna utan prickar men inom större delen av utbredningen förekommer exemplar med prickar och ringformade mönster blandat med övriga. Det finns dock beskriven en varietet av D. praetermissa som har prickiga blad, D. praetermissa var. junialis (Verm.) Senghas. Blommorna varierar från ljust rosa till rödviolett. Läppen är platt utbredd och svagt tredelad. Det ganska svaga mönstret består av mörkare prickar och streck, men även här skiljer sig Lidköpings-populationen något genom att läppen ofta har ett starkare mönster med de slingor som man ofta ser hos Dactylorhiza-arter. Växtplatsen är oftast kalkrika ängsmarker och kärr men förekommer också på andra fuktiga underlag som sanddynor och kalkklippor. Utbredningen är nordvästra Europas kuster, England, Frankrike, Belgien och Danmark. Blomning: Juni–juli (aug).
Framtida DNA-undersökningar får utvisa om Lidköpings-beståndet är goda Englandsnycklar.
Under 2011 presenterade den danska botanikern H.A. Pedersen en utredning där han visar att D. praetermissa är en underart till D. majalis. Artnamnet "praetermissa" anses också felaktigt och han ger arten namnet Dactylorhiza majalis sub-sp. integrata (E.G.Camus) H.A.Pedersen. Arten delas in i två varieteter, var. integrata som motsvarar huvudarten och var. junialis som är den med fläckiga blad. Denna ändring har dock inte accepterats internationellt än, men i Checklista över Nordens kärlväxter, som ligger till grund för namngivning av alla Nordens kärlväxter, har denna namnändring genomförts.
De svenska namnen för dessa två taxon har blivit: var. integrata = äkta englandsnycklar och var. junialis = leopardnycklar.
23 Dactylorhiza sambucina (L.) Soó
Adam och Eva, detta par i gult och rött, är välbekant för de flesta. Arten har en kustnära, östlig utbredning. Den gula formen anses vara den typiska och på många ställen den enda. Det finns teorier om att under gynnsamma växtförhållanden förekommer den röda formen i större mängd och tvärt om att under sämre förhållanden blir bara den gula kvar. Det är en robust planta med ett knubbigt ax med antingen rödvioletta eller gula blommor Hos oss är A & E knuten till kustområden i Östra Sverige men någon enstaka lokal i Västergötland. I södra Europa är den däremot en typisk bergsväxt och finns upp till 2 500 m. Utbredningen är Europa från central Spanien till Krim, söderut till Sicilien. Blomning: Maj- juli.
24 Dactylorhiza traunsteineri (Saut. ex Rchb.) Soó
Sumpnycklarna gör skäl för sitt namn, för ofta gäller det att ha stövlar om man vill se denna på nära håll. Arten tillhör ett formkomplex av arter från olika områden som det nästan är omöjligt att hålla isär. Det har också genom tiderna beskrivits ett stort antal taxon. Många av dessa har aldrig accepterats utan betraktats som synonymer till andra. Många av dessa populationer har gått starkt tillbaka eller försvunnit helt p.g.a. den omfattande torrläggning av våtmarker som gjorts inte bara i vårt land utan över hela Europa. En del taxonomer anser att vår sumpnyckel inte tillhör D. traunsteineri som skulle begränsas till centrala Alperna (Delforge 2005). Vår sumpnyckel skulle enligt detta synsätt tillhöra D. curvifolia eller eventuellt D. russowii. Sumpnyckeln är en spenslig växt, upp till 40 cm hög, med smala fläckiga blad. Det ganska korta axet har rätt stora, rosa/purpurröda blommor. Den mycket svagt tredelade läppen har mörkare teckningar i form av band och prickar. Sporren är tjock och pekar rakt bakåt. Sumpnycklar finns hos oss förutom på Öland/Gotland från Väster-/Östergötland upp till Jämtland. Totalutbredningen är osäker på grund av sammanblandning med närstående arter. Blomning: Juni–juli.
Sidans topp Till bildgalleriet
25 Dactylorhiza viridis (L.) Soó
Grönkulla eller grönyxne, som är svenska namn, hette tidigare Coeloglossum viride men nyare forskning, med DNA som grund, har visat att den står Dactylorhiza mycket nära och den har därför flyttats dit. Denna ganska lilla, gröngula växt, 8–25 cm, är lätt att gå förbi. Den fåbladiga rosetten har lansettlika till äggrunda blad. Blommorna små, gulgröna till gröna med en kort, påslik sporre. Förekomsterna i fjälltrakterna är oftast kortare och mörkare i färgen. Förekommer oftast på kalkgrund i fjällängar och liknande gräsmarker även om den inte är kalkkrävande. Arten är ganska vanlig i våra fjälltrakter och i de östra landskapen, men ovanlig utanför dessa områden. Totalutbredningen är det cirkumboreala området. Blomning maj – augusti.
26 Epipactis atrorubens (Hoffman ex Bernhard) Besser
Purpurknipprot är vårt namn på denna orkidé. Höjd 15-60 cm. Breda korta blad som ofta är, precis som stjälken, starkt rödfärgade. Purpurröda blommor i ett ensidigt ax. Kallas ibland vaniljknipprot då den sägs dofta vanilj. Ibland kan man hitta exemplar där det röda färgpignentet saknas ocg blommorna blir då gröna. Växtplatser är väldrenerade marker, kalkhaltiga sten, grus eller sandmarker. Inte ovanlig på slagghögar efter kalk eller mineralbrytning då purpurknipproten tål miljöer med höga mineralnivåer. Purpurknipproten finns i Götaland (utom i sydväst), Svealand och Jämtland, dessutom sällsynt i fjällens kalktrakter upp till Torne Lappmark. Totalutbredningen är större delen av Europa, Sibirien och Centralasien. Blomning: Juli–augusti.
27 Epipactis atrorubens subsp. triploidea Gelbr. & G.Hamel
Under många år har man trodd att det fanns en hybrid mellan sandknipprot och purpurknipprot på lokaler i Skåne där dessa båda finns. Det har nu konstaterats att det det i ställer är en underart till purpurknipproten, subsp. triploidea, en art som finns beskriven från norra Tyskland. Svenskt namn är Östersjöknipprot. Den blommar vanligtvis något senare än huvudarten. Blad och blomstjälk är gröna, sällan med inslag av purpur. Mångblommig (20-60). Blommorna är rödaktigt violetta, lätt häng-ande men öppna. Växer skuggigt / halvskuggigt i torr tallskog, väg- och skogskanter. Utbredning är Skåne, Gotland och Öland.
Blomning: Mitten juli till mitten av augusti. Vanligtvis ett par veckor senare än huvudarten.
28 Epipactis helleborine (L.) Crantz
Skogsknipperoten skulle väl knappast behöva någon närmare presentation. Den är vår vanligaste "knipprot" med ett mycket stort utbredningsområde. Arten, som är mycket variabel, når en höjd av 30–80 cm. Den har ganska breda strödda blad uppefter stjälken. Blomaxet kan ha upp till 100-talet blommor och upptar ca en tredjedel av plantans höjd. Blommorna är gröna på utsidan medan insidan är brunaktig/violett men variationen är som sagt stor. Växer oftast på kalkrik mark i halvskuggiga till skuggiga områden i gles barr- och lövskog, hällmarker, vägkanter och liknande. Utbredningen i Sverige är allmänt upp till Jämtland-Medelpad. Totalutbredningen Europa och Asien. Blomning: Juli–augusti.
29 Epipactis helleborine subsp. orbicularis
(K.Richt.) E.Klein
Tallknipprot är en ganska kraftig, robust planta, 30-100 cm. Stjälkens blad är på nedre delen rakt utstående medan de längre upp hänger neråt. Blomaxet är mycket tätblommande (15-55). Blommorna öppnar sig helt och är riktade utåt eller lätt hängande. De breda kalkbladen är rödbruna - rödgröna. läppens yttre del är svagt böjd och spetsig. Växer i sandig kalkrik tallskog, vägkanter. Växer soligt till halvskuggigt (öppna, glesa tallskogar). Utbredningen är något osäker men finns i Skåne och Öland. Blomningstid: Juli–Augusti.
30 Epipactis palustris (L.) Crantz
Kärrknipprot har denna orkide fått heta och både detta och det latinska artnamnet syftat på växtplatsen. Den är ganska vanlig inom kalkområdena och man kan ibland se den i tusental i rikare våtmarker. Den når en höjd av 30–50 cm och har i toppen ett något ensidigt ax med upp till femton blommor. Blommorna som ofta hänger något neråt är grönaktiga/bruna på utsidan medan insidan är betydligt rödare. Den mest iögofallande delen är den stora, vita, hjärtformade yttre delen av läppen. Denna har, in mot mitten, två gula ribbor. Växtplatsen är kalkkärr, fuktiga ängsmarker och andra våta miljöer med kalkpåverkan. Förekomsterna har dock minskat med utdikningen av våtmarker. Kärrknipperoten förekommer i Götaland, Svealand och vidare norrut till Jämtland, Ångermanland och Medelpad. Totalutbredningen är central-eurasiatisk. Blomning: Juli.
31 Epipactis phyllanthes subsp. arenaria Birkedal & Kreutz
Sandknipprot är en ny under art som beskrevs 2009 från Skåne. Det är en ganska lågvuxen art, 10-30 cm. Blad allsidigt ställda utmed hela stängeln, längst upp övergår dessa i blommornas stödblad. Fåblommig, 6-16 något hängende blommor. Blommorna är gröna/ gulgröna. P. g. a. växtplatsen vissnar blommorna snabbt. Växtplatser är soliga platser, gärna nära havsstränder på kalkrik sand.
Utbredning är främst Skåne men finns också noterat från Öland. Blomning: Mitten av juli till början av augusti.
32 Epipactis phyllanthes subsp. confusa (D.P. Young) Løjtnant
Dansk knipprot är en underart som beskrevs 1996 från Dan-mark. Det är en ganska lågväxt art, 15-40 cm. Långsträckt ax med glest mellan blommorna. Hängande till mer el. mindre upprätta blom-mor som öppnar sig helt ; fruktämnet sväller inte i knoppstadiet som hos pendula. Sepaler utsträckta och spetsiga, läppen har ofta inslag av rött till blålila. Växtplats är mullrik skogsmark ofta mycket nära rinnande vatten men inte alltid.
Utbredning är främst Skåne men finns också noterat från Öland och Östergötland. Blomning: Slutet av juli till början av augusti.
33 Epipactis phyllanthes subsp. pendula (D.P. Young) Kreutz
Engelsk knipprot har denna underart till kal knipprot fått heta. Det är den nästan helt kala stjälken som gett namnet kal knipprot. "pendula" syftar på blommornas hängand läge i axet. Det är en spinkig växt, som visserligen kan bli upp till 60 cm, som ser smal och färglös ut med sitt glesa, ofta ensidiga ax med gröna hängande, halvt slutna blommor. Arten är vanligtvis självpollinerande. Växtplatser är kalkrik skuggig sandmark i lövskogar och skogsbryn. Förekommer hos oss förutom på Öland/Gotland i Skåne, Småland, södra Halland, Blekinge och Östergötland. Totalutbredningen är atlantkusten från Spanien/Frankrike. Blomning: Juli–augusti.
Kal knipprot i Sverige delas i tre underarter (flera underarter har beskrivits beroende på hur blomman är uppbyggd):
Dansk knipprot (subsp. confusa), upprätta, öppna blommor
Engelsk knipprot (subsp. pendula) hängande, slutna blommor
Sandknipprot (subsp. arenaria), gulgröna blommor, växer soligt.
34 Epipogium aphyllum Swartz
Skogsfru, som arten heter på svenska, är känd som en mystisk växt. Den kan plötsligt dyka upp ett år för att sedan försvinna och inte synas till under många år. Skälet är att detta är en saprofyt som lever underjordiskt i symbios med en svamppartner och har därför inget eget klorofyll, d.v.s. gröna blad. Endast när förhållandena blir de rätta blommar den och då dyker den "plötsligt" upp igen. Detta kan ske ganska långt från där den blommade förra gången. Roten med de koralliknande utväxterna delar sig och gamla delar dör bort. På det viset flyttar den sig underjordiskt. Blomstjälken blir 5–20 cm hög och är ljust rosa med några hinnlika bladslidor längst ner. Blommorna, 2–5 stycken, hänger "upp och ner". De har sporren och läppen uppåt och övriga kronblad neråt. Blombladen är mjölkvita/gulvita, nästan transparenta, läppen och sporren har några lila markeringar. Skogsfrun växer i fuktig, mullrik och kalkhaltig mark i skuggiga gran och bokskogar men kan även finnas i tall- och fjällbjörkskog. Förekommer sällsynt i nästan hela landet. Totalutbredningen är de tempererade delarna av Europa och Asien österut till Japan. Blommar: Augusti–september.
35 Goodyera repens (L.) R. Brown
Det latinska artnamnet kommer från det latinska ordet för "krypa" och syftar på växtsättet hos knäroten. Från rotstammen växer det ut utlöpare som böjer uppåt och bildar bladrosetter. Det är också detta som givit det svenska namnet som syftar på det knä som bildas när utlöparen böjer uppåt.. Bladrosetten växer fram efter blomningen och står gröna över vintern. Rosetten man ser vid blomstjälkens bas är därför förra årets tillväxt som vissnar när blomningen är över. Med tiden kan dessa utläpare bilda riktiga mattor. Bladen är vackert nätådriga. Blomstjälken blir 10–30 cm och i toppen finns ett tätt och finhårigt ax, med blommorna ofta ordnade ensidigt. De små, vita blommorna är helt ludna av fina körtelhår. Knäroten kallas hos oss ibland för blåbärsplockarns orkidé då den blommar vid den tid vi normalt plockar blåbär och också i den typen av natur. Knäroten växer i frisk, humusrik mark i gammal tall- och granskog. Norrut även i björkskog. Arten finns i hela landet i skogsområden men är vanligare norrut. Totalutbredningen är norra Europas barrskogsfält. Blomning: Juli–augusti.
36 Gymnadenia borealis (Druce) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Detta är en brudsporre som ofta nämns från norra delarna av de brittiska öarna. Den har nu fått rang som art, G. borealis. Troligtvis är det samma art som finns inom den skandinaviska fjällvärlden. I det mesta liknar den den vanliga brudsporren men har vanligtvis ett mer kompakt växtsätt. Bladen blir inte lika långa och axet kortare. Samtliga bilder i galleriet är från en ö i Nordland fylke, Norge. Växtligheten där har många inslag av arter från vår fjällflora. Blomning: Juni-juli.
37 Gymnadenia conopsea (L.) R. Brown
Brudsporren känns lätt igen på sina smala spetsiga blomax. Färgen är från rent vitt, alba-former, till nästan purpur. Vid basen sitter några jämnsmala, ofläckade blad. Höjden är 10–40 cm, varav axet utgör ca en tredjedel. Blommorna är små och jämt färgade. Läppen har tre rundade flikar, varav den mittre ofta är något längre. Typiskt för arten är den trådsmala sporren som ofta når rakt genom axet. Växtplatser är slåtterängar och andra kalkrika, öppna och örtrika marker som strand och fjällängar. På grund av ändrade brukningsmetoder inom lantbruket har arten gått tillbaka men fortfarande kan man få se den i stora samlingar i lämpliga miljöer. Den förekommer över hela landet. Brudsporren hör hemma i de centrala och norra delarna av Europa där den är en av de vanligare arterna. Ju längre söderut man kommer ju mer sällsynt blir den. Blomning: Juni–juli.
38 Gymnadenia conopsea subsp. densiflora
(Wahlenb.) K. Richt.
I södra Sverige växer en sent blommande och kraftigare variant av brudsporren. Praktsporre har den fått heta och den gör skäl för sitt namn. Den kan nå en höjd av över 70 cm och med ett tätblommande ax som kan få upp till 150 blommor. Bladen är också mycket bredare och längre än hos subsp. conopsea. Förutom storleken och den sena blomningen skiljer den sig i övrigt inte från den vanliga brudsporren. Oftast växer den i våtare miljöer än subsp. conopsea. Utbredningen är ungefär samma som för subsp. conopsea men hos oss når den inte så långt norrut. Blomning: Juli–augusti
.
39 Gymnadenia nigra (L.) Rchb.f.
Jämtlands landskapsblomma, brunkullan, är en färgstark orkidé. Det latinska artnamnet nigra som betyder svart har den fått just för det mörka blomaxet. Den finns hos oss inom de lägre fjällområdena men eftersom den gynnades av tidigare tiders bruksformer har den gått starkt tillbaka allt eftersom det moderna jordbruket tagit över. Det är en lågväxt orkidé, 10–20 cm, med några smala blad vid basen och några mindre upp efter stjälken. Blommorna sitter tätpackade i ett nästan klotrunt ax. Eftersom blommorna hos brunkullan inre vrider sig när de öppnas förblir läppen uppåt. Alla blombladen har samma mörka färg och är placerade i stjärnform, läppen är dock betydligt bredare än övriga. Växtplatser är friska gräsmarker, slåtterängar, fjällbjörkskogar och betesmarker. Den svenska förekomsten är Jämtlands centrala delar samt vissa områden av Härjedalens fjällområde. Totalutbred-ningen är Norra Skandinavien. Tidigare noteringar om G. nigra från Alperna är osäkra. Flera nya arter har beskrivits från Alpregionerna. Blomning: Juni–juli.
40 Gymnadenia odoratissima (L.) L.C.M. Richard
Luktsporre eller doftyxne är det svenska namnet på denna lilla orkidé. Som både de svenska namnen och det latinska artnamnet antyder så skall den dofta gott. Den är till växten betydligt mindre och spensligare än brudsporren. Bladen är mycket smalare, nästan gräslika. Även blommorna är mindre, färgen varierar från vitt till nästan purpur. Läppen är kanske det säkraste kännetecknet för att skilja den från småväxta exemplar av brudsporre. Den är inte kluven utan mittfliken sticker ut utan att sidoflikarna säras på. Sporren är också kortare, ungefär lika lång som fruktämnet. växtplatser är kalkrika marker som rikkärr, källmyrar och översilningsmarker. Hos oss finns den på Gotland och ett par lokaler i respektive Väster- och Östergötland. Totalutbredningen är centrala Europa, söderut t.o.m. Alperna. Blomning: Juli.
41 Gymnadenia runei (Teppner & E.Klein) Ericsson
År 1961 hittade botanisten Olof Rune en ny orkidéart för Sverige, brudkullan. Den ansågs från början vara en hybrid mellan G. conopsea och G. nigra. Men numera har den accepterats som en egen art även om den har ett hybridursprung. Artnamnet, runei, har den fått för att hedra botanisten som hittade den. Den liknar brunkullan till förväxling och det var nog det som gjorde att den inte hade upptäckts tidigare. Den är vanligtvis något kortare än brunkullan, blommorna är lite ljusare och något mer öppna (vinröda) samt en något kortare sporre. Växer på några enstaka lokaler inom Åsele och Lycksele lappmark. Endemisk. Blomning: Juli.
42 Hammarbya paludosa (L.) O. Kuntze
Släktet Hammarbya är uppkallat efter Linnés bostad utanför Uppsala, Hammarby. Det är ett monospecifikt släkte med denna art som den enda. Det finns dock botaniker som anser att arten skall tillhöra det stora släktet Malaxis, med över 300 arter, mestadels tropiska arter. Myggblomster är en av våra allra minsta orkidéer, 3–15 cm. Man får se sig noga för om man skall upptäcka denna i all annan växtlighet. Vid basen sitter oftast ett par gulgröna, ovala blad. Kollar man noga ser man ofta att det i bladkanterna sitter små groddknoppar, ett sätt för arten att vegetativt föröka sig. Även blommorna tillhör de mindre, 3–5 mm. Blommorna, som upptar nära hälften av den nåltunna stjälken, är blekt gulgröna. En egenhet som dessa har är att det förhållandevis långa fruktämnet vrider sig ett helt varv och läppen hamnar därför uppåt igen. Växtplatsen är fattigkärr och gungflyn, oftast i mattor av vitmossa. I Sverige finns arten från Skåne till Lule Lappmark men är ändå ganska sällsynt. Totalutbredningen är cirkumpolär inom den tempererade delen. Blomning: Juli–augusti.
43 Herminium monorchis (L.) R. Brown
Honungsblomstret har fått sitt svenska namn efter doften på blommorna som sägs dofta honung. Det är en lite växt som kan nå en höjd av 25 cm men oftast inte mer än 10 och knappt det. Det latinska artnamnet syftar på att honungsblomstret bara har en knöl, i alla fall när den blommar. Efter blomningen växer det ut utlöpare som i spetsen bildar nästa års knöl. Honungsblomstret flyttar på det sättet på sig ganska snabbt. De små, gulgröna, klocklika blommorna sitter i en gles klase. Läppen är tredelad med mittfliken mycket längre än sidoflikarna. Även övriga blombladen är utdragna i spetsarna och ger blomman ett spretigt utseende. Växtplatser är tuviga, kalkrika våtmarker, betesmarker och andra lågväxta gräsmarker. Arten finns på Öland, Gotland, i Väster- resp. Östergötland, i övrigt finns enstaka lokaler i Mellansverige. Totalutbredningen är Europa och Asiens tempererade områden, österut till Japan. Blomning: Juni–juli.
44 Liparis loeselii L.C.M. Richard
Myggnycklar eller gulyxne har denna kallats på svenska. Det är en liten och föga iögonfallande planta. Helt grön, eventuellt med lite gulgrönt i de spretiga blommorna. Vid basen finns två tunglika, upprättstående blad, Blomstjälken är ganska kort jämfört bladen och har i toppen 1–10, en centimeter stora, ljust gulgröna blommor. Fruktämnet vrider sig hos denna ett helt varv och läppen hamnar därför uppåt. Övriga kronblad är mycket smala och ger blomman ett spretigt utseende. L. loeselii är en mycket ovanlig växt och växer endast på kalkrik våta underlag som i kalkkärr, gungflyn och liknande områden med kort vegetation. Till större delen på kustnära marker. Hos oss finns den på Öland och Gotland, och på fastlandet från Skåne genom Östergötland, Södermanland, Uppland och södra Gästrikland. Totalutbredningen är större delen av Europa men inte längst i norr respektive längst i söder. Blomning: Juni–juli.
45 Malaxis monophyllos (L.) Swartz
Knottblomster är kanske ett passande namn på denna orkidé med sina pyttesmå blommor. Artnamnet monophyllos betyder "ett blad" och syftar på att växten har endast ett blad. Olika åsikter finns om denna enda europeiska art skall anses tillhöra Malaxis eller till släktet Microstylis som har varit det vanliga tidigare. Samtliga arter som tidigare fördes till Microstylis är nu överförda till Malaxis och i nyare litteratur används släktnamnet Malaxis även för vårt knottblomster. Blomstjälken kan bli närmare femtio centimeter även om den vanligtvis är betydligt kortare. Blommorna, 30–40 st., är inte mer än 4–5 mm stora och helt gröna. Även hos denna arten vrider sig fruktämnet ett helt varv och får läppen uppåt igen. Knottblomstret är nästan "omöjligt" att upptäcka, helt grönt som det är och med det tunna skira blomaxet så försvinner det in i all annan vegetation. M. monophyllos är mycket ovanlig och växer endast på kalkrik våta underlag som al- och kalkkärr, gungflystränder och liknande områden. Hos oss finns den i mellersta Sverige från norra Götaland till Jämtland/Medelpad (Norrbottens kustland). Totalutbredningen är delar av norra, centrala och östra Europa. Blomning: Juni–juli.
46 Neotinea ustulata (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Krutbrännaren är den enda representant i Norden för släktet Neotinea. Den hette tidigare Orchis ustulata men med DNA-teknik har man konstaterat att den står närmare arterna i Neotinea än Orchis-arterna och flyttades därför dit. Det är en ganska liten art, höjd 10–20 cm. Vid basen finns några grågröna blad och i toppen ett ganska kort men tätblommande ax. Knopparna är mörkt röda, nästan svarta i början, medan de utslagna blommorna domineras av den vita läppen som har små, röda prickar. Detta får axet att se ut som om det var svedd i toppen vilket också har påverkat det svenska namnet. Växtplatserna är oftast torra, öppna och solbelysta områden, gärna mager, kortvuxen gräsmark. Finns på Öland och Gotland och enstaka lokaler i Skåne. I södra Europa är krutbrännare en bergsväxt och saknas i kustnära områden. Blomning: Juni.
47 Neottia cordata (L.) L.C.M. Richard
Spindelblomstret är välkänt från våra hemmamarker. Med en höjd på 5–15 cm och spinkigt ax är den dock svår att upptäcka i övrig vegetation. Bladen är små och hjärtformade och sitter mot varandra mitt på stjälken. Blommorna (3–10) är små och purpurgröna och sitter i ett kort, glest ax i toppen. Läppen djupt kluven med spetsiga utåtböjda flikar. Även övriga blomblad är ganska smala och står rätt ut åt sidorna och ger blomman en stjärnform. Växer i skuggig skogsterräng. Finns i hela landet, vanligast i norr, ovanlig i landets södra delar. Totalutbredningen är cirkumpolär, genom mellersta och norra Europa, Asien och Nordamerika. Blomning: Maj–augusti.
Arten har, till alldeles nyligen, haft namnet Listera cordata men efter nyare DNA-forskning har man kommit fram till att den är närbesläktad med Neottia och förts över till detta släkte.
48 Neottia nidus-avis (L.) L.C.M. Richard
Namnet nästrot har den fått för sitt rotsystem som ser ut som ett näste. Även nidus-avis som betyder fågelbo och syftar på den rikt förgrenade jordstammen. Även om nästroten har något litet, knappt synligt klorofyll så är den helt beroende av sin svamppartner för näringsupptagningen och räknas därför som saprofyt. Höjden på denna helt bruna växt blir vanligtvis 15–35 cm. Den har inga blad utan bara några bruna, slidliknande sådana runt nedre delen av stjälken. Blomaxet består av ett stort antal gulbruna centimeterstora blommor. Växtplatserna gör att den inte upptäcks så lätt, skuggig, fuktig björk- eller barrskog på basiskt till neutralt underlag. Förekommer hos oss upp till Jämtland/Ångermanland. Totalutbredningen är Europa och Asien så långt österut som till Japan. Blomning: Maj–juli.
49 Neottia ovata (L.) Bluff & Fingerhuth
Tvåbladet är ju här hemma en av våra vanligaste orkidéer. Ganska oansenlig med sina små gröna blommor även om höjden kan bli upp till 75 cm. Namnet tvåblad har den fått från de två stora ovala bladen som står mitt mot varandra på den nedre delen av stjälken. Blommorna, som sitter på den övre halvan av stjälken, bildar ett långt, glest ax. De är gulgröna med en ganska lång, tvåkluven läpp. Detta är en orkidé som man kan hitta på nästan alla typer av underlag, gärna i lundar och lövängar men även i barrskog. I bergstrakterna går den upp till 2 400 m. Finns i hela Sverige upp till södra Lappland. Totalutbredningen är så gott som hela Europa. Blomning: Maj–juni.
Arten har, till alldeles nyligen, haft namnet Listera ovata men efter nyare DNA-forskning har man kommit fram till att den är närbesläktat med Neottia och förts över till detta släkte.
50 Ophrys insectifera (L.)
Ophrys är i särklass det största orkidésläktet i Europa. Hos oss i Sverige finns dock endast en art (ev. två, se O. apifera nedan), flug-blomstret, men det är knappast någon av alla dessa Ophrys-arter som bättre härmar en fluga än vårt flugblomster. Det är inte bara steklarna som pollinerar dessa som misstar sig utan även för vårt mänskliga öga kan det se ut som om det var flugor som radat upp sig på ett strå. Linné uttryckte det så: "Blommorne äro så lika de blå spyflugor, at ei mer tycks fattas, än at de allenast kunna surra".
Flugblomstret har en rosett med lansettliknande blad vid basen. Blommorna är säregna och liknar insekter med läppen som kropp och petalerna, ombildade till smala spröt, som antenner. Den dominerande läppen är brun med ett blått/vitt band tvärs över, sepalerna är gröna. Hos oss finns flugblomstret inom kalkområden från Skåne till Jämtland. Blomning: Juni–juli.
51 Ophrys apifera (Huds.)
Sedan mitten av 2010-talet finns rapporter om att ytterligare en Ophrys-art skulle finnas i Sverige, nämnligen biofrys, Ophrys apifera. Arten har funnits i Danmark en tid och ansees ha etablerat sig där. Det har konstaterats att den numera också finns på en lokal i Skåne. Huruvida den kommer att eablera sig här kvarstår att se, eller om det bara är en tillfällig förekomst. Först efter ett antal år, med de väx-lingar i miljön som våra väderförhållanden förorsakar mellan olika år, går det att säga att arten blivid bofast.
Biofrys har en rosett med lansettliknande blad vid basen. Karakteristiskt för blommorna är att läppen är liten jämfört sepalerna. Sepalerna är rosa i olika nyanser. Petalerna är små och grönaktig. Läppen verkar bullig då kanterna rullar in sig under läppen. Den vanliga tanden längst fram är knappt synlig. Sidoloberna formar små horn som hänger på vardera sidan. Färgen är mörkt brun med gula teckningar. Eftersom det bi som kan pollinera biofrys endast finns i södra Europa sker pollineringen hos arten med självpollinering. Kort tid efter att blommorna öppnat sig faller pollinerna ur sitt läge i kolumnen medan klibbskivorna sitter kvar. Allt eftersom "skaftet" torkar kröker pollinerna sig neråt och når till slut märket. Blomning: Juni.
52 Orchis mascula subsp. mascula (L.) L.
Sankt Pers nycklar är välkänd från stora delar av vårt lands kalkområden. Inte sällan ser man stora kolonier av denna färgstarka orkidé. Vid basen finns ett antal gröna blad, ibland har dessa brunröda fläckar. De innersta bladen ligger som en strumpa runt nedre delen av stjälken. Detta är typiskt för Orchis och kan vara ett sätt för den ovana att se skillnad på Orchis och Dactylorhiza. De ganska stora blommorna sitter i ett långsmalt ax, färgen är karminrosa med ett vitt område runt sporrens mynning, färgen kan dock variera kraftigt. Från sporrens mynning och neråt läppen finns oftast ett antal röda prickar. Sankt Pers nycklar har ofta en doft som påminner om katturin. Arten är knuten till kalkpåverkade marker men växer annars i många olika miljöer, ängar, backar, lundar, skogskanter och även på kulturpåverkade marker. Hos oss finns subsp. mascula på Öland/Gotland samt i Götaland och Svealands kalktrakter. Den har ett mycket stort utbredningsområde, från polcirkeln till Medelhavet. Flera underarter har beskrivits och en del betraktar några av dessa som egna arter. Detta gör att utbredningsområdet för O. mascula är något osäkert p.g.a sammanblandning med dessa underarter/arter, framför allt söder och österut. Blomning: Maj–juni.
53 Orchis militaris L.
Johannesnycklar eller hjälmnycklar är en ståtlig orkidé med ett robust växtsätt. Vid basen finns en rosett av breda, kraftiga blad. Axet i toppen av den gröna stjälken är yvigt och tätblommande. Blombladen bildar en hjälm över pelaren. Hjälmen är gråvit med anstrykning av lila medan insidan är strimmig. Johannesnycklar tillhör en grupp inom Orchis där läppen har en människoliknande form. Läppen är tredelad med två tunna sidoflikar, som bildar "armarna" på "gubben", mittfliken som är mycket större bildar kropp och den tvåkluvna främre delen bildar ben. Mittre delen är vit/ljust rosa medan flikarna längst fram är purpurfärgad. Växtplatser är kalkrika ängar, betesmarker, vägrenar och skogsbryn. Hos oss finns johannesnycklar främst på Öland och Gotland, några enstaka lokaler finns i noröstra Skåne, Blekinge och Uppland. Totalutbredningen är större delen av Europa, ovanlig i Medelhavstrakterna. Blomning: Juni.
54 Orchis spitzelii Saut. ex W.D.J.Koch
Alpnycklar, som är namnet på denna, antyder att arten kommer från Alperna. Så är också fallet. Det konstiga är att det är ett mycket stort avstånd från närmaste bestånd där till förekomsten på Gotland. Hur detta gått till är det ingen som vet med säkerhet. Alpnycklar blir 15–30 cm hög, bladrosetten vid basen är utan prickar. Blomstjälken har ett smalt och ganska fåblommigt ax. Blommorna är ljust röda, läppen, som hänger nästan rakt neråt, har små mörkare fläckar. Sporren är kraftig och riktat snett neråt. Övriga kronblad är framåtriktade och brunaktiga på utsidan. Växtplatser är torra kalkrika marker som hällmarktallskogar, strandnära tallskogar på Gotland. Totalutbredningen är Europas fjällområden, från Pyreneerna till Turkiets fjällområden i öst. Blomning: Juni.
55 Platanthera bifolia subsp. bifolia (L.) Rchb.
Nattviolen (vanlig nattviol) tillhör en av de vanligaste orkidéerna här hemma och växer inom många olika miljöer. Den är inte kalkkrävande, även om den gynnas av kalk, och finns därför även utanför våra kalkområden. Den har dock blivit allt ovanligare allt eftersom de gamla brukningsmetoderna försvunnit. Artnamnet, bifolia, betyder två blad och syftar på att den har endast två blad vid basen. Blomstjälken blir upp till 30 cm och har ett långt ax med spretiga, gulvita blommor. Den nektarfyllda sporren blir upp til 2,3 cm och är en karaktär som skiljer den från subsp. latiflora som har en längre sporre, drygt 4 cm kan den bli. En annan karaktär som skiljer bifolia från chlorantha är pollinernas placering. Hos bifolia sitter dessa paralellt och täcker nästan ingången til sporren medan de hos clorantha sitter vinklade från varandra och lämnar därmed sporrens ingång helt öppen. Nattviolen finns i hela landet upp till södra Lappland. Totalutbredningen är Europa och österut till centrala Sibirien, ovanlig i de södra delarna. Blomning: Juni–juli.
56 Platanthera bifolia subsp. latiflora (Drejer) Løjtnant
Skogsnattviolen är en lite uppmärksammat växt då den oftast förväxlas med subsp. bifolia. Den har dock något större blommor och axet är lite glesare. Lättast är det kanske att se skillnaden på sporren, som hos denna vanligtvis är över centimertern längre, upp till 41 mm. Växtplatser är näringsrik skogsmark vilket också skiljer den från bifolia som oftast växer i öppna marker. Utbredningen är dåligt känd p.g.a. sammanblandning med huvudarten men troligtvis är den ganska vanlig. Blomning: Juni–juli.
57 Platanthera clorantha (Custer) Rchb.
Grönvit nattviol har på många ställen här hemma blivit vanligare medan den "vanliga" har gått tillbaks. Detta beror till dels på att den grönvita tål mer igenväxning och har därför i viss mån gynnats av nyare brukningsmetoder. Grönvit nattviol liknar mycket den vanliga men är vanligtvis större och robustare. Aven denna har de typiska två bladen vid basen. Blomstjälken kan i gynnsamma fall nå en höjd av 60 cm. Blommorna är större än hos bifolia och grönvit, vilket gett den namnet. Pollinerna, som hos chlorantha sitter vinklade mot varandra, är ett säkert kännetecken för att skilja den mot bifolia. Växer i fuktig, näringsrik skogsmark som lövskog, lundar och betesmarker. Föredrar skuggigare lägen än bifolia. Utbredningen hos oss är Öland, Gotland Götaland och Svealand samt några lokaler i Jämtland/Ångermanland. Totalutbredningen är atlantisk/mediterran. Blomning: Juni–juli.
58 Platanthera obtusata subsp. oligantha (Turcz.) Hultén
Lappfela eller lappyxne kallas denna mest sällsynta orkidé i Sverige. Det är en liten och oansenlig orkidé (5–10 cm) som till skillnad mot sina större släktingar endast har ett blad vid basen. Underartsnamnet oligantha betyder fåblommig och det bara några centimeter långa axet kan ha upp till sex blommor. Blommorna är gulvita med inslag av grönt, sporren är kort, ca 3 mm. Huvud arten, subsp. obtusata, är en nordamerikansk art. I Sverige finns lappfelan endast på några lokaler i Torne lappmark. I övrigt finns den i Norge och eventuellt i Finland och norra Ryssland. Blomning: Juni–juli.
59 Pseudorchis albida subsp. albida (L.) Á.Löve & D.Löve
Vityxne har hos oss försvunnit i stora delar av landet, endast i fjällen hittar man den mer allmänt. Det är en späd planta, höjd 15–30 cm, med ett ganska kort ax fullt av små gulvita blommor. Blommorna är endast halvöppna och får därför en klockform med endast läppen som sticker ut. Läppen är tredelad och hos subsp. albida är mittfliken längre än sidoflikarna. Sporren är kort och klubblik och arten kallas på en del håll för "klubbsporre". Arten är hos oss inte kalkberoende men har gynnats av forna tiders slåtter. Därför har den i de odlade delarna av landet nästan helt försvunnit. Endast i fjällnära områden, med naturliga miljöer för den, finns den mer allmänt. Växer på magra ängs- och gräsmarker, fjällängar och liknande miljöer. Blomning: Juni–juli.
Ibland kallas detta släkte Leucorchis. Man kan också se i en del litteratur att arten har förts till Gymnadenia (Delforge 2005).
60 Pseudorchis albida subsp. straminea (Fernald) Á.Löve & D.Löve
Fjällvityxne har denna underart fått heta eftersom den hos oss finns i fjällnatur. Den liknar vityxne mycket men blommorna är något större och gulare till färgen. Läppens flikar är här ungefär lika långa. Finns på torra kalkrika gräs- och rishedar från Härjedalen till Torne lappmark. Totalutbredningen är subarktiska områden inom norra halvklotet, Canada, Grönland, Färöarna och norra Skandi-navien. Blomning: Juli–augusti.
Utbredningskartan till höger visar utbredningen för båda underarterna.
61 Spiranthes spiralis (L.) Chevall.
Skruvaxet är den orkidén som blommar senast av alla våra orkidéer. Vi känner den från en liten förekomst på Öland. Det är en liten, späd planta, inte mer än 10-15 cm hög. Vid basen av stjälken finns en bladrosett med 2-3 cm stora, äggrunda blad. Denna vissnar efter blomningen och en ny rosett växer upp under hösten och står grön över vintern. Det är altså förra årets tillväxt som man ser under blomningen. Blomaxet har gett den namnet spiralis eftersom de små, vita blommorna (3–4 mm) sitter i spiralform runt stjälken. Förekomsten på Öland är inplanterad (1969) men arten har etablerat sig där och räknas idag tillhöra vår flora. Närmaste naturliga förekomst är (var) i Danmark där den numera troligen är utgången. Arten har påverkats starkt av jordbrukets ändrade brukningsmetoder. Växer i lågväxande gräsmarker. Total-utbredningen är atlantisk-mediterran, östeut till Iran. Blomning: Augusti–september.
Utbredningskarta saknas
Utbredningskarta saknas
Utbredningskarta saknas
Utbredningskarta saknas
Utbredningskarta saknas
Utbredningskarta saknas
Utbrednigskarta saknas.
Utbredningskarta saknas
Utbredningskarta saknas
Utbredningskarta saknas
Utbredningskarta saknas
Utbredningskarta saknas