Sicilien            

Siciliens orkidéer     Litteratur & länkar    Orkidéernas blomningstider

Sicilien är med sina 25 706 km2 och 5,1 milj. invånare den största ön i Medelhavet. Den ligger utanför den italienska stövelns tå, skild från fastlandet av det smala Messinasundet. Det är den till ytan största och befolknings-mässigt fjärde största av Italiens administrativa regioner. Förutom Sicilien ingår även Pantelleria, Pelagie och ytterligare några mindre öar i regionen, som åtnjuter speciell autonomi. Huvudort är Palermo. Ön är en förlängning av Apenninerna, fjällkedjan som bildar "framsidan" av den italienska stöveln och som avslutas på Sicilien där öns inre är ett högland.

Sicilien är en mycket grönare ö än öarna i östra Medelhavet Sicilien är en mycket grönare ö än öarna i östra Medelhavet

Geologi/natur
Som ovan nämnd är Sicilien en mycket bergig ö. Högsta punkten är den fort-farande aktiva vulkanen Etna som når upp till 3 342 m. Endast runt kusterna finns lågland men mycket snabbt kommer man upp över 200 m-nivån. Större samman-hängande slättlandsområden finns runt Catania på ostkusten, den sydöstra spetsen av ön samt området runt städerna Trapani–Marsala på öns västra ände.
De sicilianska Apenninerna som följer öns nordkust är en fortsättning av bergskedjan som sträcker sig genom Calabrien (tån på italienska stöveln). Från Messina-sundet sträcker sig Monti Pelitoritani, med toppar på 1 200–1 300 m, mot sydväst och bildar nordöstra spetsen på Sicilien. Längre västerut ligger Nebrodi-massivet, ett kalkbergsområde med högsta toppen på ca. 2 000 m. Här finns det största av få kvarvarande skogsområden på ön. Precis som på Etnas sluttningar, på nivåer över 1 200–1 400 m, hittar man här Europas sydligaste förekomst av björk. Vidare västerut finns ytterligare ett kalkbergsmassiv, Madonie. Detta område betecknas ibland som ett "botaniskt paradis". Över hälften av Siciliens 2 600 växtarter kan återfinnas här däribland ca 150 av de totalt ca 200 endemiska arterna som finns på Sicilien. Från Madonie sluttar ön gradvis ner mot slättlandet vid västra kusten.
I sydost, i inlandet väster om Syracusa, finns bergsområdet Monti Iblei. Detta är ett kalkrikt bergsmassiv med toppar på ca. 1 000 m som genomkorsas av djupa raviner.
Slutligen har vi innanför den östra kusten den väldiga vulkanen Etna. Med sina dryga 3 300 meter når den över tusen meter högre än någon annan topp på Sicilien. En resa till Etnas topp tar en genom ett antal klimatzoner, var och en med sin speciella vegetation.
Från områden med subtropiska citrusfrukter i låglandet tar man sig upp genom ekskogar och högre upp genom bladfällande björkskogar som övergår i taggig buskvegetation. Från ca 2 500 m finns ingen växtlighet als utan ytan består av ofruktsam lava. Etnas topp är täckt av snö större delen av året.
Idag finns inte mycket kvar av de skogar som en gång täckte stora delar av ön. Endast i högre liggande områden hittar man ursprungliga miljöer. Inom låg- och medelhöga nivåer, där odling inte sker, överväger torrmarker, gräs- och buskområden vilka ofta är viktiga lokaler för orkidéerna.

Ophrys lacaitae Ophrys lacaitae

Orkidéer
Sicilien har en lika rik orkidéflora som Kreta och Cypern och hör därför till ett av de orkidérikaste områden i Europa men här, kanske ännu mer än på dessa öar, har betet med getter gjort stora områden olämpliga för orkidéer. Det finns dock fortfarande möjligheter att hitta fina orkidélokaler utanför bebodda områden. Bästa tiden för att söka orkidéer på Sicilien är april, framförallt om man är intresserat av Ophrys-arter. Men redan i januari kan man hitta de första orkidéerna i låglandet medan det i högre liggande områden kan finnas blommande orkidéer ända in i juli (Cephalanthera, Epipactis).
Beroende på hur man delar upp de olika släkterna kan man hitta uppgifter om antalet arter som varierar från 40 till ca 85. Framförallt är det Ophrys-släktet som ständigt delats in i nya arter.
Som ovan beskrivits består stora områden på Sicilien av kalksten. Inom dessa områden finns en mycket rik flora och därför också mycket orkidéer. Framförallt gäller detta bergsområdena Nebrodi och Madonie, höglandet runt Palermo samt Monti Iblei. Även utanför kalkområdena hittar man orkidéer. En del arter är inte beroende av kalk eller t.o.m föredrar kalkfattiga områden. Så t.ex. hittar man den sällsynta Dactylorhiza markusii samt Orchis brancifortii på Etnas sluttningar där berggrunden består av enbart vulkaniska bergarter. Det största antalet finns dock inom kalkrika trakter. Inom Mt Iblei samt området runt Palermo kan man räkna med att blomningen sker 1–2 veckor tidigare än inom Nebrodi och Madonies högre liggande områden.

Diagrammet, här till höger, visar antal blommande arter vid olika tider på året inom naturskyddsområdet "Riserva Naturale Pino d'Aleppo" väster om Ragusa (lågland). Första art som blommar i januari är en O. fusca-variant och sista i december är Spiranthes spiralis.
Också Sicilien har endemier bland orkidéerna. Beroende på vad man accepterar som arter kan man kanske räkna ett tiotal sådana. Samtliga inom Ophrys-släktet, förutom en underart till en Serapia-sart (S. orientalis subsp. siciliensis).

 Åter till Orkidélokaler                                 Sidans topp