För de flesta är Gargano ett okänt begrepp men det är ändå ganska lätt att placera detta område på kartan eftersom det handlar om den halvö som bildar sporren på den italienska "stöveln". Halvön sträcker sig ca 65 km ut i Adriatiska havet och anses en gång i tiden ha varit en del av en landbrygga som sträckte sig tvärs över Adriatiska havet till den jugoslaviska kusten på andra sidan. Garganos landskap liknar också mycket det karstlandskap som återfinns på Balkan.
Karstlandskap bildas ofta i kalkbergsområden där vattnets kemiska och mekaniska erosion skapar sprickor, grottor, doliner och underjordiska vattenvägar. På Gargano hittar man en av Italiens största doliner, en konisk fördjupning i berggrunden, ca 100 m djup och 500 m i diameter i överkant.
Gargano som i praktiken är en gigantisk kalkklippa, med högsta toppen Monte Calvo 1 065 m ö h, bildar den nordliga ändan av landskapet Apulien, eller la Puglia som är det italienska namnet på landskapet. Apulien omfattar den sydöstligaste delen av Italien, d.v.s. från "sporren" och neråt t.o.m. "hälen" på den italienska kartan. Den norra delen av Apulien bildar provinsen Foggia med provinshuvudstaden med samma namn. Provinsen benämns ibland "Daunia" efter det illyriska folkslag som under antiken bebodde området. "Lilla Italien" kallas området också på grund av att man här hittar det mesta av det som är typiskt för Italien av landskap, konst/kultur, historiska minnesmärken mm.
Som framgår av kartan här ovan kan provinsen delas in i tre geografiska delar. Längst västerut reser sig landskapet upp mot Abruzzerna (Sub-Appeninnerna) och i öster finns Gargano med sina kalkberg. Området däremellan är ett ändlöst och platt lågland som på italienska kallas Tavoliere delle Puglie. Området var tidigare i princip ett ökenområde endast använt av fåraherdar som under vintern drev ner sina hjordar från Abruzzerna för att beta där. På 1860-talet började man dock att utveckla området och bevattningskanaler byggdes. I dag är större delen av la Tavoliere bördig jordbruksmark. Det är t.ex. en av Italiens största producenter av vete.
I nordost bryts la Tavoliere tvärt av Gargano som snabbt reser sig till 600–700-meters nivån. Två av topparna är på över 1 000 m, den tidigare nämnda Monte Calvo samt Monte Spigno 1 008 m ö h. Sydkusten är mycket brant och till stora delar endast åtkomlig från båt. Populärt är att med båt besöka de många grottor som havet har eroderat ut i det lättvittrade kalkberget utefter denna kuststräcka. Ett annat utflyktsmål är de från land oåtkomliga små stränderna nedanför kalkklipporna.
Längst ut i öster ligger den gamla staden Vieste på en klippa som på båda sidor är omgiven av långa, vackra sandstränder.
Den norra sidan av halvön är inte lika brant utan sluttar successivt ner mot havet även om det också här finns utlöpare från kalkmassiven som sträcker sig brant ut mot havet. Den nordvästra delen av Gargano domineras av de två lagunsjöarna, Lago di Lesina och Lago di Varano, vilka sträcker sig parallellt med kusten, 22 respektive 10 km långa och åtskilda av Monte Elio. Sjöarna avgränsas från havet av endast smala remsor av sanddyner.
De inre och högre liggande delarna av halvön består till en del av mer eller mindre sammanhängande skogsområden, Det största av dessa områden är Foresta Umbra. Inom Foresta Umbra hittar man också en liten sjö. Den enda som finns på Gargano (förutom lagunsjöarna). Ytligt vatten är därför ovanligt att se på Gargano. Som på många andra ställen där berget består av kalkavlagringar rinner vattnet ner i berget och transporteras bort under ytan. Några bäckar finns, som tar hand om vinterregnen, men dessa torkar snabbt in under våren/sommaren.
Vegetation
Garganos vegetation har genom tiderna starkt påverkats av människan. Från den på romartiden nästan helt skogklädda halvön finns det idag bara små områden med skog kvar. Totalt är ca 15 % av halvöns yta skogklädd.
Bortsett från de områden som används för odling har naturen genom tiderna på olika sätt använts för intensivt bete och skogsutnyttjande. Detta gör att man idag hittar alla naturtyper och övergångar däremellan, från de hårdast betade områdena till naturliga timmerskogar.
I den flacka sydvästliga delen av halvön finns knappast någon ursprunglig vegetation kvar p.g.a. intensiv markanvändning. Detta gäller också större områden med olivodlingar. I övrigt hittar man områden med garigue, maccia, pinjeskogar, ekskogar och bladfällande lövskogar. Det finns dessutom gott om övergivna odlingsmarker som är i olika stadier av återgång till "vild natur". Våtmarker saknas däremot nästan helt. Sådana finns idag endast som små områden intill lagunsjöarna. De många olika vegetationstyperna samt de stora höjdskillnaderna gör att Garganos flora är extremt artrik. Totalt kan man på den relativt lilla ytan hitta ca 2500 arter vilket är ca 35 % av Italiens totala flora.
Ett stort inslag i Garganos flora utgörs av arter från Balkan och övriga delar av östra Medelhavet. Många av dessa har här sin enda italienska förekomst (t.ex. Inula candida, Ophrys cornuta).
Med det ganska isolerade läge som Gargano har, med havet på tre sidor och den stora slätten i väster, skulle man kunna vänta sig ett större antal endemiska arter här. Men så är inte fallet utan Gargano har endast några enstaka endemier.
Parco Nazionale del Gargano
I lag nummer 394 från 6 december 1991 förklaras stora delar av Gargano som nationalpark för att på så sätt säkra dess biologiska mångfald och speciella miljö. Av kartskissen framgår att nästan hela halvön ingår i parken (markerat grått).
Större delen av parken är lättåtkomlig genom det vägnät som genomkorsar halvön. Vägarna är mycket bra om än smala på en del ställen, dock alltid med asfalt. Inom den centrala östra delen på ca 800 m-nivån ligger Foresta Umbra, ett sammanhängande, 5500 ha stort, skogsområde med mycket gammal skog. En mindre del av detta har avgränsats och får inte beträdas utan tillstånd, i övrigt är det fritt tillträde inom hela nationalparken.
Foresta Umbra är ett mycket omtyckt rekreationsområde och väl tillrättalagt för besökare med iordningsställda rastplatser med bord, bänkar och uppmurade grillplatser. Flera uppmärkta vandringsleder finns inom området.
Orkidéer
Totalt räknar man med att det i Italien finns ca 230 orkidéarter från 30 släkten, vilket utgör ca 45 % av Europas orkidéflora. (Benämningen "orkidéarter" är kanske inte helt korrekt här eftersom många av de underarter som under senare år har brutits ut från huvudarterna och beskrivits som egna arter, inte har accepterats av alla. I stycket nedanför avser begreppet ändå, för enkelhetens skull, beskrivna arter och underarter).
Inom landskapet Apulien finns 90 orkidéarter och är därmed det artrikaste i Italien, följt av Toscana med 84 och Emilia Romagna med 82 arter.
Gargano är ett av de orkidétätaste områdena i Europa. På det ca 65 x 40 km stora halvön räknar man idag med att det finns ca 85 arter. Det är främst det stora antalet olika biotoper som har gjort detta möjligt. Från låglandets varma torra områden som är väl anpassade till xerofytiska växter, som t.ex. de flesta Ophrys- och Serapias-arterna men också flera inom Anacamptis och Orchis, till höglandets fuktigare och svalare skogsområden väl anpassat för arter inom Cephalanthera, Epipactis, Neottia m.fl.
Det går att hitta orkidéer från januari till långt in på hösten men diagrammet nedan visar att det är april-maj som är har flest blommande arter.
Jättenycklar, Himantoglossum robertianum (Barlia), är den tidigaste. I låglandet hittar man den redan i januari men eftersom den går enda upp till 1 000 m-nivån kan man hitta blommande exemplar långt in i april. Strax efter jättenycklarna börjar de första ofrys'arna sin blomning. Det är arter ur O. fusca-komplexet som är först ute och kan hittas i blom redan i februari. Huvudblomningen för Ophrys sker dock under april och maj. Det samma gäller Anacamptis, Orchis och Serapias som är de andra stora släkterna på Gargano. Maj-juni är tiden för Cephalanthera och juni-juli gäller för den som vill studera Garganos sju Epipactis-arter. Orkidéåret avslutas precis som här hemma med skruvaxet, Spiranthes spiralis, som blommar fram till oktober.
Precis som i övriga Medelhavsområdet är Ophrys det i särklass största orkidésläktet på Gargano. Av de relativt få endemiska växterna i halvöns flora finns flera just inom Ophrys. Endemiska orkidéarter för Gargano/Apulien är:
Ophrys apulica Ophrys lojaconoi Ophrys tardans (ej Gargano)
Ophrys bertoloniformis Ophrys parvimaculata Serapias apulica
Ophrys biscutella Ophrys sipontensis
Flera andra av Italiens orkidéer har på Gargano sin enda eller huvudsakliga förekomst. T.ex.
Ophrys archipelagi Ophrys cornuta Ophrys iricolor subsp. eleonorae
Ophrys bremifera Ophrys promontori Orchis quadripunctata