Toscana räknas av många för att vara det vackraste av Italiens landskap. Vi är många som fascinerats av de böljande vetefälten, kullarna med vin- och olivodlingar och alla små städer med borgar och slott som klättrar uppe på klippiga toppar. Ett stort antal av Italiens renässanskonstnärer och författare kom härifrån och man anser att Toscana var centrum för den kulturella utvecklingen under renässansen. Idag kanske de flesta tänker på vin när man säger Toscana. Härifrån kommer några av Italiens mest kända viner, från distrikten Chianti, Morellino di Scansano och Brunello di Montalcino.

GEOGRAFI / GEOLOGI
Toscana är en region i mellersta Italien, gränsande mot Lazio i syd, Umbrien och Marche i öst, Emilia-Romagna och Ligurien i norr och som mot väster utgör en stor del av Italiens kust mot Tyrrenska havet. Till regionen hör också öarna utanför kusten som Elba, Capraia och Gigilo, som är de största, men också de mindre Giannutri, Montecristo, Pianosa och i norr Gorgona. Längst söderut vid kusten ligger Monte Argentario som en gång var en ö men där uppslamning av sand så småningom bildade landbryggor till fastlandet.
Till större är delen är Toscana ett låglandsområde på under 200 m-nivån. Endast inom vissa delar når man över 400 m-nivån. Däremot växlar det kraftigt inom dessa nivåer och man får därför det typiska böljande, kullriga landskapet som man förknippar med regionen. Längre in i landet, när man närmar sig Appeninnerna, höjer sig landskapet något. Innan dess ligger dock Toscanas högsta topp, Monte Amiata, 1 732 m. Detta är en sedan länge slocknad vulkan som också är den högsta vulkanen på italienska fastlandet. Den är den nordligaste i en kedja av gamla vulkaner som avdelar Val d'Orcia, det mera klippiga landskapet söder om Siena, från det låglända Maremma utefter södra kusten. Större delen av det som idag kallas Maremma var tidigare sumpmarker härjat av malaria och i princip obefolkat till större delen. Stora dikningsprojekt genomfördes under Mussolinis regeringstid och området befolkades igen, delvis av folk som flyttades från andra delar av Italien.
Även längst i norr, norr om Pisa, i "kilen" som sticker in mellan Ligurien och Emilia-Romagna, finns ett bergigt område, Alpi Apuane. Detta tillhör bergskedjan som sträcker sig från Alperna och ner genom Italien. Här finns gott om toppar på 1 000–1 500 m. Längre söderut blir den något lägre, viker av och går i en båge öster om Toscana.
Söder om Alpi Apuane sträcker ett platt landskap ut sig ner mot Florens, endas avbrutet av ett par höjdryggar. Från Florens och söderut mot Siena ligger Chianti-distriktet, känt för sina viner. Här hittar man det typiska Toscana-landskapet så som många tänker sig det, småkullrigt med omväxlande spannmål, oliv- och vinodlingar, där gårdarna ligger på kullarna med de obligatoriska pelarcypresserna. Detta är en landskapstyp som sträcker sig så gott som ända ner till kusten.
Vidare söderut kommer man in i ovan nämnda Val d'Orcia. Här blir landskapstypen mer klippig/bergig. Inte sällan ser man städerna nästan hänga utöver klipporna på bergstopparna, en mera dramatisk landskapstyp.

Staden Pitigliano klänger på de stupbranta klipporna
Norra förbindelsen mellan Monte Argentario och fastlandet Norra förbindelsen mellan Monte Argentario och fastlandet

Toscanas västkust består till största delen av sandstränder men här och var når innanför liggande höjddrag ut till havet och skapar klippiga kuststräckor. Längst i söder vid kusten ligger Monte Argentario som en gång var en ö ca 4 km utanför fastlandet. Så småningom bildades det en ca 500 m bred och 3 km lång sandrevel rakt ut i sundet mellan kusten och ön. Fortsatt uppslamning av sand bildade även en fast förbindelse i båda ändrarna av sundet och skapade därmed en lagun av havsområdet mellan fastlandet och ön, Laguna di Orbetello. På mittre sandreveln byggdes staden Orbetello och så småningom också en fast vägförbindelse fram till Mt. Argentario. Ön är i princip en klippa som sticker upp ur havet utanför kusten. Den är ca 8 x 5 km och högsta toppen når upp till drygt 600 m. Vägförbindelse finns via Orbetello och den konstgjorda vägen samt via den norra sandreveln. Den södra förbindelsen är inte öppen för trafik utan är ett naturreservat och så gott som täckt av skog.

Gula fält =skyddat natur inom Toscana Gula fält =skyddat natur inom Toscana

NATUR
Vid första mötet med Toscana upplever man nog att det är så gott som helt och hållit uppodlat och det är det också till större delen. Det finns dock en hel del områden som inte varit lämpliga för odling och där finns lite kvar av den landskapstyp som en gång funnits över hela regionen. På kartan intill finns alla naturskyddade områden markerade. Som synes är det ett förvånansvärt stort antal sådana områden som har någon speciell karaktär som gör det skyddsvärt.


Det finns tre nationalparker som ligger i eller delvis i regionen:
1. Parco Nazionale dell'Appennino Tosco-Emiliano. Ett alpint område som till större delen

    ligger i Emilia-Romagna. Den senaste av

    Italiens Nationalparker (2001).
2. Parco Nazionale delle Foreste Casentinesi, Monte Falterona, Campigna ligger även den på

    gränsen mot Emilia-Romagna.

    Består av Italiens största och mest välbevarade skogsområde.
3. Parco Nazionale dell'Arcipelago Toscano består av de sju öarna utanför kusten.
Dessutom finns det ett antal regionala parker samt ett stort antal mindre till ytan, skyddade områden.

Typiska vyer från Monti dell'Uccellini, Långhornad boskap som än idag vaktas av Maremmas "cowboys", samt halft begravt drivved på stranden vid Marina de Albarese. Typiska vyer från Monti dell'Uccellini, Långhornad boskap som än idag vaktas av Maremmas "cowboys", samt halft begravt drivved på stranden vid Marina de Albarese.

Växtligheten är typisk Medelhavsvegetation vilket gör att utanför odlade områden, där det inte finns skog kvar, är det macchia som råder, i viss mån garrigue. Detta gör att det inom många områden är mycket svårt at ta sig fram utanför vägarna. Den typiska betningen med getter och får som man ser i andra områden vid Medelhavet, och som i generationer har hållit nere vegetationen, verkar inte ha funnits i samma omfattning här. T.ex verkar de bergiga områdena på Mt Argentario inte ha betats utan här dominerar macchian.

Inom de skogklädda områdena gör trädens skugga att undervegetationen hålls nere och här går det oftast betydligt lättare att ta sig fram. Ett intressant skogsområde är Monti dell'Uccellina, en bergsrygg som sträcker sig ca en mil utefter kusten från staden Talamone och norrut till floden Ombrone's utlopp och där högsta toppen når strax över 400 m. Området ingår i det regionala naturskyddsområdet "Parco della Maremma". Maremma består i övrigt mest av slättland som torrlagts genom ett omfattande kanalsystem.
Ett annat låglandsområde med status som regionalt skyddsområde ligger innanför kusten väster om Pisa, Parco di Migliarino, San Rossore, Massaciuccoli. Det omfattar bland annat sjön Lago di Massaciuccoli med stora våtmarker, intressant både ur flora- och fågelsynpunkt.

Utomhusbad i de varma källorna vid Saturnia. Kalkutfällning bygger upp de typiska badpolerna Utomhusbad i de varma källorna vid Saturnia. Kalkutfällning bygger upp de typiska badpolerna

I denna kortfattade genomgång kan endast ett fåtal av alla intressanta mål i den toskanska naturen tas upp. Ett område som kan nämnas är dock det tidigare nämnda vulkanområdet i den sydöstra delen av landskapet. Vulkanerna är sedan länge döda men en viss termisk aktivitet ser man idag också på de varma källorna som rinner ut vid foten av vulkanerna. Stora bad- (spa-) anläggningar har byggds vid städerna Bagno Vignoni, San Casciano dei Bagni, Saturnia och Petriolo där man kan bada direkt i det ca 37 gradiga, svavelhaltiga vattnet året runt.

Ophrys argentaria, namnat efter Monte Argentario Ophrys argentaria, namnat efter Monte Argentario

ORKIDÉERNA
Liksom större delen av Medelhavsområdet har Toscanas landskap odlats och brukats av människan sedan antikens dagar vilket gör att utrymmet för naturlig vegetation är mycket begränsat. Det gäller därför att söka sig till de "öar" av mer eller mindre obrukad natur som kvarstår när man letar orkidéer. Dessa finns oftast inom områden som inte varit lämpliga för odling. Men även inom odlingslandskapet finns ibland små fickor som kan vara intressanta från orkidésynpunkt. Många av orkidéarterna fordrar öppna solbelysta till halvskuggiga lägen vilket gör att när man kommer utanför odlingslandskapet är det många gånger utefter vägarna man hittar mest. Detta gäller speciellt där man inte bedrivit betesdrift med får och getter. På sådana områden har macchian brett ut sig och skuggat undan det mesta i orkidéväg medan det utefter vägarna blir öppningar där ljuset kommer åt.
Enligt senaste litteratur finns det 197 orkidéarter i Italien. Av dessa finns ca 90 inom Toscanas gränser. Speciellt känd har Mt Argentario blivit. Där finns inte mindre än 46 arter noterade. Tyvärr, från orkidésynpunkt, har halvön tappat mycket av tidigare fina orkidélokaler. Stora delar av det som tidigare var orkidémarker har idag bebyggds med stora villor. Totalt finns inom Maremma, som Mt Argentario tillhör, ca 65 arter.