Monte Albo med toppar på ca 1 100 m Monte Albo med toppar på ca 1 100 m

Sardinien är med sina 23 813 km2 den näst största av öarna i Medelhavet (näst Sicilien). Den ligger väster om italienska fastlandet, ungefär lika långt från detta som från Tunisien i söder. I norr skiljs Sardinien från franska Korsika endast av det smala Bonifacio-sundet. Ön är 26,7 mil lång och ca 12 mil bred.
Sardinien är en av Italiens administrativa regioner och åtnjuter en speciell autonomi. Huvudstaden är Cagliari. Ön är uppdelad i fyra provinser, Cagliari, Nuoro, Oristano och Sassari, alla uppkallade efter huvudorten i respektive provins.
Sardinien består till större delen av bergsområden (ca 80 %). Endast sydvästra delen, den bördiga Campidanodalen samt några mindre områden utefter västkusten, har sammanhängande slättland. Högsta toppen finns inom Monti del Gennargentubergen och når 1 834 m.ö.h. Andra höga toppar är Monti Limbara i norr (1 362 m) och Monti Rasu (1 259 m), som är en av flera toppar på över 1 000 m i den 40 km långa fjällkedjan "Catena del Marghine" i inlandet öster om Alghero. Kanske inte några imponerande höjder men Sardinien består av mycket gamla bergarter, som genom årmillionerna har eroderats ner och därför finns hellre inga riktigt höga toppar kvar. Bergarterna som dominerar är granit, skiffer, trakit, basalt, sandsten, och dolomitkalksten. Gennargentubergen utgör med sina skogar och sin dramatiska topografi ett unikt vildmarksområde, kanske ett av Europas bäst bevarade från natursynpunkt. Skog täckte förr stora delar av ön, men en omfattande avverkning har lett till att det mesta av skogen omvandlats till macchia.
Kusten runt Sardinien (1 849 km lång) är till större delen hög och klippig, avbruten av halvöar och vikar, ofta med mindre öar utanför. Här hittar man några av Medelhavets finaste badstränder med den kanske mest kända, Costa Smeralda, på nordostkusten. Sardiniens badstränder är kända för sitt kristallklara vatten, vilket är typiskt för vattnen runt hela Sardinien.
Det finns också gott om grottor med imponerande stalaktit/stalakmitformationer inom områden med kalkberg. Välkänd är den väldiga Grotta di Nettuno på Capo Caccia väster om Alghero. Inom Supramonte, ett bergsområde av dolomitkaraktär inom Parco Nationale del Gennargentu, hittar man en av Europas längsta och djupaste raviner. Gola su Goruppu är en klyfta 8 km lång och på sina ställen över 400 m djup.

Gennaria diphylla en exklusiv art i Europa Gennaria diphylla en exklusiv art i Europa

Vegetation/orkidéer
Sardiniens vegetation har mycket gemensamt med den man hittar på Sicilien men framförallt med den på Korsika som ju inte är så långt borta. Detta ser man också bland orkidéerna där Orchis brancifortii är ett exempel på en gemensam, endemisk art för Sicilien och Sardinien. Inom Ophrys-släktet finns flera exempel på arter som är endemiska för området Sardinien/Korsika. Totalt finns över 70 orkidéarter på Sardinien.

På grund av den glesa befolkningen utanför städerna har den ursprungliga naturen klarat sig bättre på Sardinien än kanske på något annat ställe inom övriga Medelhavsregionen. Framförallt gäller detta de inre områdena av ön som har varit, och fortfarande på många håll, är mycket otillgängliga. Det är också där som man finner de bäst bevarade skogsområdena.
I maj–juni är det i sådana miljöer som chansen är störst att hitta några av Sardiniens sju Epipactis-arter. Samma gäller för Cephalanthera, Listera, med flera.
Skogen, som en gång täckte hela ön, är numera till större delen ersatt av "macchia", en tät vegetationform bestående av olika vintergröna träd och buskar upp till 2–3 m höjd. Det torra klimatet, som råder större delen av året, gör att det är mycket vanligt med skogsbränder, en företeelse som påverkar växtligheten starkt (det påstås att hälften av alla bränder är anlagda). Vad gäller orkidéer är inte macchian den bästa vegetationstypen att söka i men där den glesar ut, ofta i övergången till andra vegetationstyper, hittar man arter som föredrar halvskuggiga lägen (vissa Anacamptis- och Orchis-arter, Limodorum, Gennaria m. fl.)
En oftast mer orkidérik miljö är "garigue". Denna vegetationstyp består av lägre buskar och örter upp till någon meters höjd. Framförallt är det i dessa miljöer vi hittar släktingar till vårt flugblomster (Ophrys), ett orkidésläkte som finns rikligt representerat på Sardinien. Totalt finns närmare ett 30-tal Ophrys-arter rapporterade från ön varav flera är endemiska.


 Åter till Orkidélokaler                               Sidans topp