Om orkidéer

Totalt finns det ca 25 000 orkidéarter i världen men siffran är mycket osäker (ca 10% av alla blomväxter). Någon exakt siffra finns inte då det hela tiden sker ändringar, dels att gamla arter delas upp men också att det ständigt hittas nya arter allt eftersom botanister får möjlighet att studera nya områden. Större delen av orkidéerna finns inom jordens tropiska och subtropiska områden. Förutom Antarktis finns det dock orkidéer inom samtliga kontinenter där Afrika och Europa är de orkidéfattigaste (Afrika ca 1000 arter och Europa ca 500).

Orkidéerna tillhör de enhjärtbladiga växterna och är därför närmare släkt med gräs, palmer och liljor än många andra blommande växter. Över hälften av orkidéarterna är "epifyter", d.v.s. de växer på andra växter, använder dessa som stöd och klamrar sig fast med rötterna för att hålla sig själva uppe. Ofta växer de högt uppe i trädkronorna för att komma åt ljuset. Samtliga arter i Europa är dock "terresta", marklevande och har därför sina rötter i jorden.

Orkidéfamiljen är nog den plantgrupp som har specialiserat detta med pollinering längst. De flesta orkidéer pollineras av insekter som överför pollen mellan blommorna. Ofta är det mycket intrikata samspel där det ofta är några få, eller kanske en enda insektsart, som kan utföra en lyckad pollinering. Detta gör orkidéerna mycket känsliga för miljöstörningar då det inte bara är den direkta miljön för plantan som måste skyddas utan också att man måste beakta faktorer som är viktiga för insekterna i fråga.

Ett annat förhållande som gör orkidéerna speciella är dessas förökningssätt. En frökapsel från vissa tropiska orkidéer kan innehålla 2 miljoner frön. Fröna är därför mycket små och sprids som damm för vinden. De innehåller ingen näring för att starta grodden. Näringen får fröet från en svamppartner som det måste träffa på där det landar. Om detta sker börjar en symbios mellan frö och svamp (mykorrhiza), ett förhållande som i många fall varar hela plantans livslängd.

St Pers nycklar (Orchis mascula), Kinnekulle St Pers nycklar (Orchis mascula), Kinnekulle

Om Europas orkidéer
Jämfört med många av de tropiska orkidéerna, framförallt de som vanligtvis odlas hemma, så kan våra europeiska orkidéer verka små och föga iögonfallande. Ett undantag är guckuskon som både i storlek och form kan mäta sig med de tropiska.

Det finns knappast några växter i Europa som har studerats så ingående och under så lång tid som just de ur orkidéfamiljen. Ändå är inte alla överens om hur systematiken skall se ut. Vilka skall kallas arter, underarter eller varianter? Dessutom beskrivs fortfarande nya arter, oftast efter noggrannare och mer omfattande forskning på det man tidigare ansåg vara variationer inom en art. DNA-analyser, som man numera använder för att fastställa släktskapet mellan arter, har också medfört stora omkastningar mellan en del släkten. Allt detta gör att det för en amatör är svårt att få en korrekt uppfattning om den europeiska orkidéfloran idag. Detta gör också att det är svårt att hitta rätt i äldre floror. Framförallt gäller detta Ophrys-släktet som är det i särklass största i Europa.

 

Samtliga orkidéer i Europa är terrestra, d.v.s. de växer på marken. Många är typiska torrmarksväxter som har en kort vegetationsperiod, 3–4 månader per år, och som överlever med underjordiska rotknölar resterande del av året, t.ex. släktena Anacamptis, Ophrys, Orchis m.fl. Dessa växer upp och blommar på våren då det finns tillräcklig fukt i marken och de hinner pollineras och sätta frö innan marken åter torkats upp. 

Andra arter har en jordstam som rötterna växer ut från och liknar därför mera "vanliga" växter, t.ex. arterna inom släktet Epipactis. Några få arter är så kallade saprofyter som inte har eget klorofyll utan lever av dött organiskt material i symbios med en svamp-partner, t.ex. nestrot och korallrot. Dessa sticker endast upp en blomstjålk för att kunna sätta frö. 

 

Orkidéernas samlevnad med sin svamppartner gör att många av dessa kan överleva underjordiskt långa perioder. Mest känd är kanske skogsfrun som gäckar många som söker den. Den kan blomma ett år för att sedan "försvinna". Sedan kan den leva underjordiskt flera år innan den åter igen skickar upp en ny blomstjälk.

Orkidérik vägbank på norra Sicilien Orkidérik vägbank på norra Sicilien

Orkidémiljöer, hot och möjligheter
All natur ändras med tiden. Därför kan ett område som av någon beskrivits som bra orkidémarker några år senare vara "förstört" ur den synpunkten. Inom Medelhavsområdena kan det Ibland vara betet från får och getter som på kort sikt "utplånar" alla försök från orkidéer att ta sig upp till en överjordisk tillvaro. Men också överlämnad till naturen, kommer öppen phrygana eller gräsmarker att invaderas av buskar och tät maquis vilket så småningom kommer att skugga ut orkidéer och lökväxter. Detta innebär att de flesta orkidélokaler är ganska kortvariga och har sin orkidérikedom under endast några år medan miljön är passande.
Man kan därför aldrig vara säker på att uppgifter man får om orkidélokaler ger utdelning. Framförallt om uppgifterna har några år på nacken.
Men nya lokaler uppstår också. Så kan t ex skogsbränder öppna upp ytor som efter några år blir lämpliga lokaler. Vägbyggen, som oftast kritiseras som destruktiva, skapar nya vägbanker och kantzoner som om dessa får vara ostörda, och inte förgiftas av ogräsbesprutning eller planteras med "dekorativa" trädgårdsväxter, bildar utmärkta lokaler för orkidéer. Ett stort hot är användandet av kemiska ogräsmedel och gödning. Särskilt det sistnämnda används obetänksamt och godtyckligt så att spill och avrinning påverkar intilliggande områden med katastrofala följder för den naturliga floran. Orkidéer, tillsammans med de flesta av naturens örter och lökar, har små krav på näring och klarar inte konkurrensen med snabbväxande ogräs och rymlingar från olika grödor som snabbt invaderar sådana näringsberikade miljöer. Många lokaler har på senare tid påverkats på detta sätt. Det ökade användandet av ogräsmedel runt många av Medelhavsländernas arkeologiska lokaler är ett annat problem.
Ett av de vanligaste ingreppen i naturen som påverkat orkidéfloran negativt är utdikningen av våtmarker. Detta har gjorts inom alla Europas länder och det är idag på många håll endast fragment kvar av de våtmarker som en gång fanns. Effekten har blivit att orkidéer, som tidigare var ganska vanliga, idag anses som rariteter.
Hos oss, här i norra Europa, har de förändrade brukningsmetoderna av jorden medfört att många arter så gott som försvunnit från vissa områden. Det tidigare småskaliga jordbruket skapade miljöer som gynnade många orkidearter. När dessa miljöer antingen får växa igen eller inkorporeras i stora monokulturer skapas miljöer som orkidéerna inte klarar. Detta gäller inte endast orkidéer utan många andra växter har mött samma öde. Det är därför mycket värdefullt när det idag upprättas reservat eller skyddsområden (även om det är mycket små delar av det som en gång fanns) där man försöker återskapa / bibehålla den miljö som behövs för att behålla mångfalden.

HYBRIDER och andra abnormiteter

Hybriden Orchis anatolica x pauciflora med föräldraarterna på respektive sida, Thripti, Kreta
Kärrknipperot (Epipactis palustris) med dubbla läppar. Dimbo, Västergötland Kärrknipperot (Epipactis palustris) med dubbla läppar. Dimbo, Västergötland

Stora förekomster av orkidéer på förhållandevis små ytor gör att det ibland uppstår "missöden" i naturen, med hybrider som följd. Detta är ett fenomen som man oftast hittar inom Ophrys och som gör en del svårbestämda artgrupper ännu besvärligare. Vanlig är populationer av övergångsformer mellan arter inom t.ex. O. mammosa resp. O. sphegodes grupperna som t.ex. mellan O. mammosa och O. spruneri subsp. spruneri (Kreta). Hos oss gäller samma problem inom Daztylorhiza-släktet där de olika arterna flitigt korsar sig med varandra.
Även inom Orchis och Anacamptis förekomer hybridisering fast det inte är lika vanligt som inom Ophrys och Dactylorhiza.

Der är ofta svårt att avgöra vilka föräldra-arterna är för en viss hybrid. Viss ledning kan man få genom att studera vilka arter som finns i närområdet men när det gäller populationer med övergångsformer händer det ibland att den ena föräldern av någon anledning har försvunnit från lokalen. Ibland är dock kännetecken från föräldrarna väl synliga och man ser tydligt att hybriden har blivit ett mellanting mellan dessa.
Vanligtvis sker hybridisering mellan arter inom ett släkte men i undantagsfall sker korsningar mellan arter inom närstående släkten. Det finns rapporter om korsningar mellan Anacamptis och Serapias samt mellan Anacamptis och Neotinea.

Man får dock inte bortse från den naturliga variationen som finns inom alla arter var gäller storlek, form och färg. Allt som avviker har inte hybridursprung. Det uppträder också abnorma blomformer på grund av miljöpåverkan. Växtgifter eller andra kemikalier i miljön kan ge konstiga resultat hos växter. Den vanligast "abnormiteten" är färgavvikelser och i litteraturen finns otaliga namnsatta beskrivningar på olika arters färgformer, alba, albiflora, semialba, candida, chlorantha, nigra, rubra, bicolor o.s.v. Även avvikande blomformer har gett upphov till namngivning, som t.ex. Anacamptis pyramidalis var. brachystachys eller f. augustiloba, som är former som avviker vad gäller blomdetaljer och axets form.

Ibland hittar man orkidéer med konstigt utseende. Det kan vara flera läppar, avsaknad av läpp, hopväxta kronblad eller liknande. Detta kan bero på olika skäl. Det kan vara en genetisk förändring (mutation) och i så fall återkommer fenomenet vid nästa blomning. Men det kan också uppstå p.g.a. kemisk påverkan eller mekanisk störning i något läge av utvecklingen.  
Ett fenomen som är känd från många andra växter är att hos arter som vanligtvis är självpollinerande uppstår det lätt avvikande former som t.ex. hos björnbär och maskros. Inom orkidéerna kan man se detta hos Ophrys apifera som oftast är självpollinerande. Pollinerna, som hos denna har långa skaft, faller ut ur sina skydd kort tid efter att blomman öppnat sig och pollinerar den egna blomman. Dessa fenomen har gett upphov till flera namnsatta underarter/former, "jurana", "friburgensis", "botteronii", "trollii" med flera.

För den specialintresserade av Ophrys-hybrider kan följande bok vara av intresse:

 

Rémy Souche: Hybrides d'Ophrys du bassin méditerranéen occidental (2008)


Boken har ett stort bildmaterial av Ophrys-hybrider från västra Medelhavet. I början av boken finns ett avsnitt med bilder på föräldra-arterna så at man kan studera likheter med hybriden. Större delen av de 288 sidorna upptas dock av helsidesbilder av hybrider. Texten är franska men det finns inte mycket text, endast en kort inledning. Bildtexterna innehåller endast arternas latinska namn och fyndort. Mjuka pärmar, 17 x 23 cm.