Toscanas orkidéer
Nedanstående lista tar upp samtliga orkidéer i Toscana. Däremot finns bild endast av de arter jag själv sett och fotograferat där. Övriga har en enkel teckning av den aktuella blomman. Bilder av dessa, från andra områden, samt fler bilder av övriga, finns i bildgallerierna. Arter utan länk till ett galleri har jag inte sett och länk saknas därför helt.
Klicka gärna på bildikonen för att få upp en större bild.
Anacamptis coriophora subsp. fragrans (Pollini) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W. Chase
Näbbnycklar betraktas som underart till A. coriophora som delas in i två underarter, subsp. coriophora (brunnycklar) resp. subsp. fragrans. Det är en ganska vanlig orkidé i Toscana men arten tillhör de sent blommande Anacamptis-arterna och rapporteras därför kanske inte så ofta av de som är ute efter Ophrys. Blommorna är vitrosa med gröna/bruna inslag. Det svenska namnet har den fått efter de i spets utdragna blombladen som bildar hjälm. Starkt neråtböjd sporre. Artnamnet har den fått av blommornas angenäma doft av mandel och vanilj. Höjd 10–30 cm. Växtplatserna är garrigue och andra öppna gräsmarker med låg vegetation. Man hittar den upp till 1 100 m där den kan vara i blom ända till mitten av juli. Inom Maremma finns den förutom på Mt Argentario också på spridda ställen både utefter kusten och i inlandet. Blomning: Maj–juli.
Anacamptis laxiflora (Lam.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Paradnycklar. Elegant, högrest orkidé, upp till 80 cm. Ganska gles blomställning. Blommorna är röda - rödvioletta med vitt fält utan prickar runt sporrens mynning och vidare neråt läppen. Läppen är odelat eller svagt tredelad; de starkt nedvikta sidorna skiljer den klart från A. palustri's. utbredda läpp. Oftast hittar man denna art i våta gräsmarker men den kan också sällsynt finnas i macchian eller andra torra miljöer upp till 1 600 m. Inom större delen av Maremma, fast mycket lokalt, där lämpliga lokaler finns. Blomning: April–juni.
Anacamptis morio (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Göknycklar behöver ingen närmare presentation här, känd som den är här hemma från Skåne, Öland och Gotland. Den har ett mycket stort utbredningsområde, som täcker större delen av Europa och österut till Iran. Söderut är gränsen oklar p.g.a. sammanblandning med A. picta som inom en del områden helt kan ersätta den. Arten har gått tillbaks nästan överallt p.g.a. utvecklingen inom jordbruket. Inom Maremma är den en av de vanligaste orkidéerna, spridd över hela området. Hybrider med A. papilionacea är ganska vanlig där dessa finns inom samma område. Blomning inom Medelhavsområdet: Mars–april.
Anacamptis palustris (Jacq) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Kärrnycklar. Tidigare var denna art, som vi känner från Gotland, förd som underart till paradnycklarna, A. laxiflora subsp. palustris. Kärrnyckeln finns endast i blötmarker och den är därför ovanlig i Toscana som överallt annars. De flesta sådana lokaler har försvunnit med moderna brukningsmetoder. Karakteristiskt för blomman är den utbredda läppen till skillnad från A. laxiflora där läppens sidor (flikar) är nedvikta. Kärrnyckeln är en högväxt orkidé och kan bli upp till 80 cm. En mycket kraftig och storvuxen variant, "mediterreana", som kan bli upp till 100 cm, finns beskriven från sydvästra Italien. Inom Maremma finns lokaler utefter kusten samt några enstaka lokaler i inlandet. Blomning: Mitten april–juni.
Anacamptis papilionacea (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Fjärilsnycklar är en vanlig orkidé i Medelhavsområdet och en av Toscanas vanligaste. De stora rosa till purpurröda blommorna syns lätt på långt håll. Stjälken omsluts av rödanlupna bladslidor. Flera underarter/varieteter har beskrivits, i Toscana är det typarten subsp. papilioancea som man hittar. Fjärils-nycklarna växer på de flesta typer av växtlokaler, torrbackar, gräsmarker, maccian, öppna ängar m.m. upp till 1 800 m. Höjd 15–40 cm. Blomning: April–maj..
Anacamptis pyramidalis L.C.M. Richard
Salepsroten känner vi igen från utbredningsområdets nordliga utposter, Öland och Gotland. Närmare beskrivning behövs inte här. Arten är mycket variabel, både i blomform och färg och ett flertal former har namngivits. Rent vita färgformer förekommer, var. albiflora. I Toscana är salepsroten ganska vanlig utanför odlingsområdena. Växtplatser är garrigue, öppen tallskog upp till 2 000 m och ofta ser man den växa på vägkanter. Höjd 20–60 cm. Blomning: April–juni.
Cephalanthera damasonium (Miller) Druce
Stor skogslilja, eller storsyssla, finns även hos oss men endast på Gotland vilket får anses som en nordlig utpost av denna annars syd och centraleuropeiska art. De breda ganska korta bladen övergår successivt i blommornas stödblad som är dominerande och delvis skymmer blommorna i det glesa axet. De gräddvita blommorna öppnar sig dåligt och har ett mera liljelikt utseende vilket också framgår av det svenska namnet. Sällsynt i Toscana inom högsta toppen på Mt Argentario, i övrigt enstaka fynd. Växer i skogsterräng upp till 1 800 m. Blomning: Maj–juli.
Cephalanthera longifolia (L.) Fritsch
Vit skogslilja. Detta är en art känd här hemifrån. Skiljer sig från C. damasonium genom de till antalet fler, längre och smalare bladen. Stödbladen är också mindre och de kritvita blommorna ger därför axet ett större och ståtligare utseende. Arten finns på Mt Argentario inom de högsta, centrala delarna. I övriga Maremma huvudsakligen på Mt Amiata's sluttningar samt enstaka andra fynd. Finns i öppen skogsterräng upp till 2 000 m. Blomning: April–juli..
Cephalanthera rubra (L) L.C.M. Richard
Röd skogslilja är ytterligare en av våra inhemska arter som också återfinns i Toscana om än något sparsamt på Mt Amiatas sluttningar. Någon förväxlingsrisk med andra orkidéer finns knappast för denna art med sina stora rosaröda blommor, även om det finns rapporter om vitblommande exemplar. Växtplatsen är oftast torr, öppen skogsterräng, huvudsakligen på kalk upp till 2 000 m. Vid igenväxning kan C. rubra överleva underjordiskt i åratal och återkomma när förhållandena blir gynnsamma igen. Blomning: Juni–juli.
Corallorhiza trifida Chatel
Korallroten är ytterligare en saprofyt. Höjd 10–20 cm. Den gulaktiga stjälken omgiven av bladslidor utan riktiga blad. Få och små blommor i toppen av stjälken, gulgröna, läppen vit med några röda markeringar. Finns utbredd över nästan hela italienska halvön men oftast mycket lokalt och sällsynt. Inom Maremma finns endast en lokal norr om Mt Amiata. Blomning: Juni–juli.
Dactylorhiza fuchsii (Druce) Hyl.
Skogsnycklarna når normalt en höjd av 30–60 cm. Blad långsmala, fläckiga, nedersta bladet med rundad spets. Rödvioletta blommor med mörkare täckningar på den djupt treflikade läppen, mittfliken lika stor som sidoflikarna. Koniskt ax. Finns inom Maremma i huvudsak i de inre delarna men noteringar finns också från högre liggande områden på Mt Argentario. Växer i öppna skogsområden med kastanj och andra lövfällande träd. Blomning: Maj–juli.
Dactylorhiza incarnata subsp. incarnata (L.) Soó
Ängsnycklarna, som vi känner väl här hemmifrån, är en robust planta med ganska smala långa blad uppefter hela stjälken. Höjd 15–60 cm. Blommorna, ganska små sitter i ett tätt cylindriskt ax. Färgen varierar från ljust rosa till mörkt rödviolett, mörkare markeringar på läppen. Nyligen har det gjorts försök att från Emilie-Romagna/Toscana beskriva en ny variant av D. incarnata, var. immaculata, som har carminrosa blommor utan streck eller prickar på läppen. D. incarnata finns ej noterad från Maremma. Blomning: Maj–juli.
Dactylorhiza insularis (Sommier) Landwehr
På Sardinien och Elba hittar vi ytterligare en gulblommande nyckel, D. insularis. Arten är från början beskriven från Sardinien och artnamnet, insularis, syftar också på att den växer på en ö. Utbredningen är i övrigt västra Medelhavet från Portugal till italienska Grosseto, där enda lokalen på fastlandet finns (längst upp i nordöstra hörnet av Maremma). Överallt är den ganska sällsynt. Blommorna är ljust gula och kan lätt förväxlas med andra gula nycklar. Tydligaste kännetecknet är den horisontellt ställda, 1,5–2 mm, tjocka sporren. På de andra gulblommande nycklarna böjer sporren mer eller mindre uppåt. Växer i ljusa barr- och kastanjeskogar samt magra ängsmarker från 600 till 1 200 m. Blomning: April–maj.
Dactylorhiza romana (Sebastiani) Soó
Romeo och Julia är en av Toscanas två arter med både gul och röd färgform. Den andra är nedanstående Adam och Eva. Till skillnad från denna är D. romana en art med östlig utbredning. Den är ganska lätt att skilja från D. sambucina då den är mycket spensligare byggd med smala blad och längre blomstjälk. Bladen ofläckade, blomman enfärgad utan prickar på läppen, sporren starkt uppåtriktad och längre än fruktämnet. Inom Maremma förekommer D. romana i Mt Amiata-området samt i de norra delarna. Även från Mt Argentario's centrala delar finns noteringar. Växer i områden med buskvegetation eller öppet skogsland upp till 2 000 m. Blomning: Mars–juli.
Dactylorhiza sambucina (L.) Soó
Adam och Eva är välbekant för oss här hemifrån där denna art har en kustnära, östlig utbredning. Den gula formen anses vara den typiska och på många ställen den enda. Det finns teorier om att under gynnsamma växtförhållanden förekommer den röda formen i större mängd och tvärt om att under sämre förhållanden blir bara den gula kvar. I Toscana förekommer båda färgformerna. Dessutom finns där den närbesläktade D. romana. Ett tydligt kännetecken för A & E är att sporren böjer svagt neråt. På övriga pekar den uppåt. Där populationer av D. sambucina och romana möts bildas ofta hybrider mellan dessa. Utbredningen inom Maremma är begränsad till Mt Amiata-området. Blomning: Maj–juli.
Dactylorhiza viridis (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Denna art hette tidigare Coeloglossum viride men nyare forskning, med DNA som grund, har visat att den står Dactylorhiza mycket nära och den har därför flyttats dit. Grönkullan finns rapporterad från samtliga av Italiens regioner förutom de stora öarna. Denna ganska lilla, gröngula växt, 8–25 cm, är lätt att gå förbi. Den fåbladiga rosetten har lansettlika till äggrunda blad. Blommorna små, gulgröna/gröna med en kort påslik sporre. Inga noteringar från Maremma. Förekommer från 500 till närmare 3 000 m oftast på kalkgrund i alpängar och liknande gräsmarker. Blomning: Maj–augusti.
Epipactis atrorubens (Hoffm.) Besser
Purpurknipprot är vårt namn på denna. Höjd 15–60 cm. Breda korta blad som ofta är, precis som stjälken, starkt rödfärgade. Purpurröda blommor i ett ensidigt ax. Kallas ibland vaniljknipprot då den sägs dofta vanilj.
Utbredningen okänd, ej inom Argentario eller Maremma i övrigt. Blomningstid: Andra halvan av juni till augusti.
Epipactis greuteri H.Baumann & Künkele
Denna knipprot har fått sitt namn efter en schweizisk botanist. Spridda förekomster finns från Grekland till norra Italien men finns rapporterad så långt söderut som Toscana (troligtvis inom Alpi Apuane). Det är en robust planta 20-60 cm med medelstora, hängande blommor som inte öppnar sig helt. Färgen är grön till gröngul med ljusare till vit läpp mer sällan skär. Växer i skuggig terräng med djup, kalkhaltig mylla upp till 1 500 m. Utbredningen okänd, ej inom Maremma. Blomningstid: Andra halvan av juni till augusti.
Epipactis helleborine subsp. helleborine (L.) Crantz
Inte heller skogsknipperoten behöver någon närmare presentation här. Den är en av våra vanligaste "knipprötter" med ett mycket stort utbredningsområde, från norra Skandinavien till Nordafrika. Växer i halvskuggiga till skuggiga områden. Förekommer på Mt Argentario på några enstaka platser runt toppen i övrigt sparsamt i de inre högre liggande delarna. Blomning: Juni–augusti.
Epipactis helleborine subsp. latina W.Rossi & E.Klein
Denna knipprot är endemisk för de centrala delarna av italienska halvön samt Calabrien. Det är en högväxt knipprot, 35–100 cm och kan ha upp till ett 50-tal stora blommor. Blomfärgen är grön till ljust rosa och något klockformad, liknar mycket vår skogsknipprot. Växer i sol till lätt skugga på väldränerat underlag från nivån 500 till 1 700 m. Ej inom Maremma. Blomning maj–juni, 3–5 veckor innan subsp. helleborine.
Epipactis helleborine subsp. orbicularis (K.Richt.) E.Klein
Underartsnamnet "orbicularis" betyder rund och avser bladens runda form som också är den tydligaste karaktären som skiljer den från skogsknipproten. Blommorna är mycket lik subsp. helleborine. Utbredningen är osäker p.g.a. sammanblandning med subsp. helleborine men har troligtvis i Italien samma utbredning som denna. Växer både i sol och skuggiga områden, både torrt och fuktigt. Ej inom Maremma. Blomning: Juni–augusti.
Epipactis microphylla (Erhardt) Schwartz
Småbladig knipprot. Få och små blad, kölade och placerade i spiral runt stjälken. Blommorna är grönvita inuti och rödaktig grön på utsidan. Ganska fåblommig. Höjd 15–45 cm. Växer i skuggiga lägen, oftast i bladfällande skogar, I Maremma endast sparsamt i de inre delarna från 500 till 1 200 m. I övrigt mycket stort utbredningsområde, Central- och Sydeuropa. Blomning: Mitten maj–juli.
Epipactis muelleri Godfery
En medelstor knipprot, 20–65 cm hög med ett ganska tätblommande ax, 10–40 blommor. De ganska stora blommorna är gul- eller vitaktig gröna; petalerna oftast ljusare än sepalerna. Skiljer sig från E. helleborine genom blommans uppbyggnad, med en speciell form på pelaren, och bladens vågiga kanter. Utbredningen är centraleuropeisk men förekomster finns i sydligare områden också. Inom Maremma endast på Mt Amiatas sluttningar. Växer i sol till halvskugga i gräsmarker, gles skog och skogsbryn. Blomning: Juni–juli.
Epipactis palustris (L.) Crantz
Kärrknipproten är ytterligare en av våra knipprötter, en av de vanligaste som vi ofta ser i tusental i våtmarker inom kalkområden. I Toscana är den dock en mycket sällsynt art. Den finns noterad endast från ett par lokaler inom Maremma. Utbredningen är i övrigt central-eurasiatisk. Blomning: Juni–juli.
Epipactis persica subsp. gracilis (B. Baumann & H. Baumann) W. Rossi
Artnamnet "gracilis" passar denna spinkiga knipprot. De glest sittande stängelbladen sitter högt upp på den upp till 40 cm långa stjälken. Kort blomax med 3–9 blommor. Blommorna är något hängande, ljust gröna. Inre delen av läppen är brun till mörkt grön, yttre grön till ljust rosa. Arten är mycket ovanlig. Finns inom spridda områden från norra Grekland till mellersta/södra Italien. Förekommer på 450–1 800 m-nivån, ej i Maremma. Blomning: Juli–augus-ti.
I 2005 års upplaga har P. Delforge namnändrat denna art till Epipactis exilis (Crantz & R. Lorenz) P. Delforge.
Epipactis persica subsp. pontica (Taubenheim) H. Baumann & R. Lorenz
Underartsnamnet pontica kommer från namnet på en region vid Svarta Havet. Detta är en mycket ovanlig och lokal art. Finns i Italien noterad från, förutom Mt Amiata, Toscana, regionerna Veneto i nordost samt Calabria längst i söder. Mycket spinkig, fåblommande (upp till 14) växt. Höjd 15–32 cm. De gröngula blommorna öppnar sig inte helt utan hänger klocklikt neråt/utåt, självpollinerande, ibland utan att slå ut. Förekommer på 800–1 500 m-nivån, ej inom Maremma. Växer i skugga i djup, neutral till svagt sur mylla. Blomning: Juli–september.
Epipactis placentina Bongiorni & Grünanger
Denna knipprot är namnad efter en stad i Lombardiet, Plaisance. Norra Italien är också centrum för utbredningen men den förekommer sporadiskt österut på Balkan och söderut till Sicilien, ej inom Maremma. Det är en ganska liten planta, 16-40 cm, alltid med endast en blomstjälk. Mycket lik E. muelleri men med mera färg på blommorna som är från ljust till mörkt rosa. Växer i lätt skugga i fuktig, djup, lätt sur eller neutral mylla. 600–1 400 m. Blomning: Juni–augusti.
Epipactis purpurata Smith
Arten förekommer från södra England och söderut i Europa. I Italien finns den, förutom i Toscana, sporadiskt i flera av regionerna, dock ej inom Maremma. Växer ofta i grupper "klumpar" med upp till 20-talet blomstänglar som kan nå 60 cm men oftast både färre och lägre. Blommorna är grönaktiga förutom läppen som har en anstrykning av rött. Vit/rosa plantor som helt saknar klorofyll förekommer, men mycket sällsynt. Växer i skuggig barr- eller lövskog på 1 000-1 400 m. Blomning: Juli–augusti.
Epipogium aphyllum Sw
Skogsfrun är en av våra saprofyter d.v.s. den har inget eget klorofyll. Stjälken har några hinn-likt rödaktiga blad och 2–4 blekgula blommor med några röda markeringar. I Italien är det i första hand de norra alpregionerna som har förekomster av skogsfru. Den har dock hittats sporadiskt i de flesta av regionerna. Ej noterad från Maremma. Höjd 10–20 cm. Blomning: Slutet juni–augusti.
Gennaria diphylla (Link.) Parlatore
Tvåbladsyxne har blivit det svenska namnet på denna sällsynta orkidé. Artnamnet diphylla betyder också "med två blad". Det kan ofta vara svårt att få öga på denna helt gröna växt på dess skuggiga växtplats bland all annan grön vegetationen. De två breda, stjälkomfattande bladen sitter med långt avstånd på stjälken. De små, gröna, klocklika (4–5 mm) blommorna bildar vanligtvis ett ensidigt ax. På europeiska fastlandet finns denna orkidé endast på några lokaler i Portugal och Spanien. Utbredningen är västlig och omfattar de stora öarna inom denna region dessutom finns den på Kanarieöarna, där den är ganska vanlig, och i viss mån i Nordafrika. I Italien finns den förutom på Sardinien också på Elba som tillhör Toscana. Den växer i skuggiga lägen i macchian eller skogsterräng. I bergen växer den ofta i klippskrevor och på steniga grässluttningar. Inte kalkbunden. Blomning: Slutet februari–april.
Goodyera repens (L.) Brown
Knäroten kallas hos oss ibland för blåbärsplockarns orkidé då den blommar vid den tid vi normalt plockar blåbär och också i den typen av natur. I Italien finns den främst i norra delen men förekommer också sporadiskt längre söderut, dock ej inom Maremma. Höjd 10–25 cm. Rosettlik samling av blad vid stjälkens bas. Bladen är nästan äggrunda och nätådrade. Små, håriga, vita blommor i en smal axlik samling. Blomning: Juni–september.
Gymnadenia conopsea (L.) R. Brown
Brudsporren hör hemma i de centrala och norra delarna av Europa där den är en av de vanligare arterna. Men ju längre söderut man kommer ju mer sällsynt blir den. Inom Maremma finns den i högre liggande områden som runt Mt Amiata samt några spridda förekomster i nordost. Växtplatser är torra till fuktiga, kalkrika, gräsmarker och buskområden, oftast i full sol. Blomning: Maj–juli.
Gymnadenia odoratissima (L.) L.C.M. Richard
Luktsporren är betydligt ovanligare än brudsporren. Den är också till alla delar mindre och spensligare än den förra. Tydligast skiljer man den från brudsporren på läppen som inte är lika utpräglat tredelad. Mittfliken sticker ut framför sidoflikarna som knappast alls skiljs från mittfliken. Färgen är oftast ljusare än hos brudsporren men varierar starkt. Som artnamnet antyder skall den lukta ganska starkt. Växer enbart på kalkunderlag i full sol på fuktiga gräsmarker/ängar, oftast i högre liggande terräng. Finns ej inom Maremma. Blomning: Juni–augusti.
Herminium monorchis (L.) R.Br. in W.T. Aiton
Honungsblomstret är även det en art som är känd från våra rikkärr. Höjd 8–20 cm. Två små lansettlika blad. Smalt ax med små gulgröna blommor endast några millimeter stora. Honungsdoftande. Förutom i de norra alpregionerna finns den i Italien inom Alpi Apuane (Toscana) och längst söderut i regionen Basilicata. Växer i ängar och betesmarker upp till 1 700 m. Ej inom Maremma. Blomning: Juni–juli
Himantoglossum adriaticum H. Bauman
H adriaticum blir 20–75 cm. Den har ett mycket underligt utseende. Hjälmen är grågrön med inslag av purpur; läppen är tredelad med en mycket lång mittflik, 30–60 mm, i knoppstadiet ligger denna hoprullad medan den utfälld är spiralvriden och står snett utåt från blomaxet; yttersta spetsen tvådelad. Sidoflikarna blir 5–20 mm långa. Övre och centrala delen av läppen är vit med purpurfärgade fläckar medan både sido- och mittfliken är gröna/grönbruna. Bockyxne växer huvudsakligen på kalkpåverkad mark, garrigue, gräsmarker, ängar och öppna buskmarker upp till 1 600 m. Blomning: Maj – juni.
Himantoglossum robertianum (Loiseleur) Greuter
Jättenycklar är en av de tidigaste arterna. Redan i januari kan man hitta denna storvuxna orkidé men eftersom den finns upp till 1 200 m hittar man den ända till slutet av april på skuggiga ställen. Mycket variabel i både höjd och färg. Färgen varierar från vitt/grönt (var. chlorantha P. Jovet), grårosa/grönt till nästan purpursvart. Rent vita blommor förekommer mycket sällsynt (var. candida Soo). Jättenycklarna skiljer sig från övriga arter inom släktet genom att sakna de långa läppflikarna som annars är så typiskt för släktet. Mycket ovanlig inom Maremma med endast en lokal i nordöstra hörnet. Höjd 25–80 cm. Blomning: April–maj.
Limodorum abortivum (L.) Swartz.
Sparrissyssla är det svenska namnet på denna saprofytiska eller delvis parasitiska orkidé. Finns spridd över större delen av Toscana. Utbredningen i övrigt är Central- och Sydeuropa Som blåvioletta sparrisstjälkar växer dessa upp i torra till halvtorra lägen, gärna i barrskog men också i macchian. Fullt utväxt kan den nå en höjd av 80 cm. Axet har 6–20 violetta, ganska stora blommor (30–40 mm). Blomning: Maj–juni.
Neotinea lactea Poiret
Bleka pricknycklar. Denna art förs ibland som underart till N. tridentata. För den ovane är det svårt att skilja på dessa. Blommorna är dock oftast ljusare med en vit grundfärg samt blomaxet vanligtvis längre och cylindriskt, medan det hos N. tridentata (och N. conica) är mera klotrunt. Kalkbladen som bildar hjälmen är grön/röd strimmig medan den treflikiga läppen, 6–11 mm, har små bruna prickar. Mittfliken är mycket grunt kluven och både den och sidoflikarna är tandade i kanten; sidoflikarna mer eller mindre bakåtböjda. Finns på Mt Argentarios högre delar samt spridda lokaler inåt landet. Tidigt blommande; ofta i högre liggande områden; upp till 1 800 m. Blomning: Mars–april.
Neotinea maculata (Desfontaines) Stearn
Denna art, som på svenska har fått namnet tätyxne, förs av en del till släktet Orchis, då ofta under namnet O. intacta, (t.ex. Delforge 2005). Det är en oansenlig (och lätt förbigången) art. Blomställningen är smal, kort och ganska tät med små (6 mm) vita, gulvita eller svagt rosa blommor som knappt öppnar sig. Bladen hos den röda formen har rödaktiga prickar eller fläckar medan de hos den vita är helt gröna. På Mt Argentario är den spridd över större delen. På fastlandet inom Maremma är det i första hand utefter kusten som den finns noterad. Höjd 10–30 cm. Blomning: April–maj.
Neotinea tridentata Scopoli
Pricknycklar har sin huvudsakliga utbredning inom östra Medelhavet. Tät blomställnig, nästan klotrund. Blommor med skärt/lila randiga, spetsiga kalkblad, oftast betydligt kraftigare färgade än de två föregående arterna. Läppen (7–12mm) är tredelad och mer eller mindre starkt rödprickig, ofta ljusare än hjälmen. Mittfliken är delad med en "tand" i mitten, ibland odelad. Både sido- och mittflikarna är oftast rundade, sällan tandade. Bladig stjälk där de övre är slidliknande. Växer på basiskt till lätt surt underlag; fattig gräsmark, garrigue och öppna skogsområden upp till 1 600 m. Höjd 15–40 cm. Blomning: Slutet april - maj.
Neotinea ustulata (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Ytterligare en art som känns igen hemifrån. Krutbrännaren är den enda arten inom Neotinea som finns representerad i Norden. Runt Medelhavet är den ganska ovanlig då den i södra Europa oftast är en bergsväxt och saknas i kustnära områden. Inom Maremma är krutbrännaren mycket ovanlig men finns noterad från två lokaler, båda i högre liggande områden i inlandet. Växtplatserna är oftast torra, öppna och solbelysta områden, gärna mager, kortvuxen gräsmark. Nivå 200–1 000 m. Blomning: Maj–juni.
Neottia cordata (L.) L.C.M. Richard
Spindelblomstret är välkänt från våra hemmamarker. Med en höjd på 5–15 cm och spinkigt ax är den dock svår att upptäcka i övrig vegetation. Blad små, hjärtformade sittande mot varandra mitt på stjälken. Små purpurgröna blommor. Läppen djupt kluven med spetsiga utåtböjda flikar. Växer i skuggig skogsterräng över 900 m. Ej inom Maremma. Blomning: Juni–augusti.
Arten har, till alldeles nyligen, haft namnet Listera cordata men efter nyare DNA-forskning har man kommit fram till att den är närbesläktad med Neottia och förts över till detta släkte.
Neottia ovata (L.) Bluff & Fingerh.
Tvåbladet är ju här hemma en av våra vanligaste orkidéer. Ganska oansenlig med sina små gröna blommor även om höjden kan bli upp till 75 cm. I Medelhavsområdet är däremot denna orkidé en stor raritet och mycket sällsynt. Detta är en orkidé som man kan hitta på nästan alla typer av underlag, dock sällan i södra Europas vintergröna ekskogar. I bergstrakterna går den upp till 2 400 m. Förekommer i Toscana inom de högre liggande områdena och finns inom Maremma endast noterad från ett par lokaler. Blomning: Maj–juni.
Arten har, till alldeles nyligen, haft namnet Listera ovata men efter nyare DNA-forskning har man kommit fram till att den är närbesläktat med Neottia och förts över till detta släkte.
Neottia nidus-avis (L.) L.C.M. Richard
Denna tredje av Toscanas saprofyter känner vi också igen. Växtplatserna gör dock att den inte upptäcks så lätt, skuggig, fuktig björk- eller barrskog på basiskt till neutralt underlag. I Medelhavsländerna där det finns gott om snyltrötter (Orobanche) kan den lätt förväxlas med sådana. Inom Maremma är det i första hand inom Mt Amiata-området man hittar denna men den finns också noterad från topparna av Mt Argentario. Utbredningen är Europa och Asien så långt österut som till Japan. Blomning: Maj–juni.
Ophrys - Sektion Pseudophrys
Ophrys fusca subsp. funerea (Viviani) Archangeli
O.fusca subsp. funerea är en småblommig art, läpplängd 9 till 12 mm. Höjd 10–22 cm. Sepaler och petaler gröna, läppen är brun med två gråblå fläckar vid basen, delad av en V-formad fåra. Oftast har den en hårlös gul rand runt läppkanten. Mycket variabel art. Utbredningen är osäker p.g.a. sammanblandning med andra arter. Den har ansetts vara begräsad till Korsika och Sardinien och förekomsten på italienska fastlandet är osäker (finns inte noterad från Mt Argentario). Växer i garrigue, betesmarker, macchia och ljus skogsmark upp till 1 000 m. Blomning: April–juni.
Ophrys fusca subsp. fusca Link
Brun ofrys anses numera tillhöra västra Medelhavet och tidigare rapporter från östra delarna anses tillhöra nybeskrivna arter som brutits ut från O. fusca. Sammanblandning med närstående arter inom O. fusca-komplexet gör dock utbredningen oklar. Inom Toscana finns också arter som på senare tid brutits ut från O. fusca, se nedanstående subsp. lucifera och subsp. marmorata. En del ifrågasätter om subsp. fusca över huvud taget finns inom Toscana. O. fusca subsp. fusca har stora blommor med en brun läpp med gråblå, något fläckig övre del, 15–22 mm lång. Växer i soliga, torra slänter, garrigue, macchia upp till 1 000 m. Blomning: April–juni.
Ophrys fusca subsp. hespera (Devillers-Tersch. & Devillers) Kreutz
Detta är också en art som beskrevs år 2000 (då som O. hespera). Den har fått namnet efter det grekiska "hesperos" som betyder "från väst" och som avser läget på Argentario där man först hittad den. Den har dock en betydligt större utbredning på ön och även utanför denna. Men p.g.a. sammanblandning med andra är totala utbredningen oklar. Den ganska korta läppen (8-10 mm) är tredelad med relativt långa sidolober. Främre delen är mörkare brun, ofta med en smal gul kant. Höjd 10–15 cm. Växtplatser är full sol i torra, buskiga marker, olivlundar och garrigue på kalkgrund . Blomning: April–maj.
I "Orchidee d'Italia" (2009) behandlas denna som ett synonym till O. fusca subsp. funerea.
Ophrys fusca subsp. lucifera J. Devillers-Terschuren & P Devillers
Subsp. lucifera tillhör en av dessa sent beskrivna arter från O. fusca-komplexet (2000). Den finns noterad från Mt Argentario samt några lokaler inom övriga Toscana. Medelstora blommor; läppen, 14–20 mm, står horisontellt eller något nedvikt; tydligt tredelad; övre delen gråblå, nedre delen mörkt brun med en gul rand runt kanten av de tre flikarna. Växer soligt i garrigue, macchia och annan okultiverad mark upp till 1 000 m. Blomning: Mars–april.
Ophrys fusca subsp. marmorata (G. Foelsche & W. Foelsche) Kreutz
O. marmorata är en ganska nybeskriven art (1998) från södra Korsika och den har ansetts vara endemisk för det området. Rapporter finns dock från Sardinien och numera också från öarna Elba och Pianosa som tillhör Toscana. Det är en tidigt blommande art som kan finnas i blom redan i februari. Den har fått namnet efter det gråbruna marmorerade området på övre delen av läppen. Blommorna är förhållandevis små. Den tredelade läppen (8–14 mm) hänger neråt i ca 45º vinkel. Främre delen är mörkare brun, ofta med en smal gul kant. Höjd 12–25 cm. Växtplatser är full sol i torra fattiga marker och garrigue på kalkgrund upp till 300 m. Blomning: Mars–april.
Ophrys sicula Tineo
Denna art förväxlas på många håll med O lutea (gul ofrys). Fast den finns inte inom Toscana så här föreligger ingen risk för förväxling. Ibland ser man den under namnet O. lutea subsp. galilaea eller subsp. minor. Arten finns spridd över större delen av Toscana och är en av de vanligaste Ophrys-arterna. Blommorna är ganska små. Läppen är 8–13 mm lång, även här kantad av en gul bård men smalare än hos O. lutea. Läppens centrala del är brun med två blågrå fläckar mot basen. Den bruna delen formar på främre delen av mittfliken ett omvänd "V". Typiskt är också läppens mer eller mindre horisontella ställning. Höjd 5–40 cm. Blomning: April.
Ophrys sulcata J.Devillers-Terschuren & P.Devillers
Även detta är en art som brutits ut från O. fusca. Den har en nordlig utbredning, norra Spanien, Frankrike och upp till brittiska öarna. Inom Toscana finns den noterad från Mt Argentario. Artnamnet syftar på den djupa klyfta som fortsätter neråt läppen från stigmat och som är täckt av vitt hår. Detta är karakteristiskt för arten och skiljer den från närliggande O. fusca subsp. lucifera och subsp. hespera. Även den sena blomningen skiljer den från övriga. Växer soligt på kalkgrund, gamla odlingsmarker, garrigue och fattiga gräsmarker upp till 1 000 m. Höjd 6–20 cm. Blomning: Slutet april–juni.
Behandlas ej som egen art i "Orchidee d'Italia" 2009.
Ophrys - Sektion Euophrys
Ophrys apifera Hudson
Bi-ofrys. Denna vackra Ophrys-art är ganska lätt att känna igen med sin lilla, bulliga läpp med klart gula markeringar. Läppen har vid basen två koniska sidoflikar, små "horn". Sepalerna är ovanligt stora jämfört med läppen, oftast rosafärgad men varierar från rent vit, alltid med en grön mittnerv; den övre viker bakåt efter en tid. Finns rikligt representerad med fyndorter inom Maremma. Växer på många olika typer av mark, fuktiga ängar, betesmarker, garrigue, tallskog upp till 1 100 m. Höjd 20–65 cm. Blomning: April–juni.
Ophrys argentaria J.Devillers-Terschuren & P.Devillers
Detta är en endemisk art för Toscana och norra delen av Lazio och den har därför fått artnamn efter Mt Argentario. Det är en spinkig planta (15–30 cm) med små O. sphegodes-liknande blommor. Sepalerna är vitaktig gröna, lite mörkare/brunare petaler. Den bruna läppen, 5–10 mm, är nästan helt rund och bullig med en ljusare kant, ibland med små utskott vid basen. Innanför den kala kanten finns en hårig bård. Läppteckningen är blågrå och formar ett mer eller mindre tydligt "H" men också ibland uppbrutet i mera komplexa mönster. Växer i full sol till halvskugga i gräsmarker garrigue och skogsbryn upp till 600 m. Blomning: Mars–april.
Ophrys argolica subsp. crabronifera (Sebast. & Mauri) Faurh.
Även denna art är endemisk för Italien och finns inom de centrala delarna av halvön ner till Campania. Inom Maremma finns den förutom på Mt Argentario med få undantag på kustnära lokaler. Det är en ganska stor planta som kan nå upp till 65 cm höjd. Blommorna har (vita) skära till lila sepaler ofta med gröna inslag, petalerna har oftast samma färg men kan ibland vara gulbruna. Läppen är oval, starkt konvex och odelad med en bred bård av hår runt kanten. Färgen är rödbrun, ljusare mot basen som kan gå mot olivbrunt; längst fram en oftast tretandad, uppåtböjd, gul spets. Läppens markeringar är ofta endast två grå, utdragna ögon, ibland sammanväxta, mitt på läppen. Växer i gräsmarker, garrigue och öppen skogsmark upp till 600 m. Blomning: Mars–maj.
Från öarna utanför Toscana finns beskriven en varietet som har gröna sepaler och petaler och som fått namnet var. virescens.
Ophrys bertolonii Moretti
Läppens form har gett denna Ophrys det svenska namnet toffel-ofrys. Den mörka, kraftigt ludna läppen är starkt framåtböjd med en blå, sköldformad spegel på den främre hälften; oftast utan men ibland med antydning till sidoflikar. Läppen avslutas med en gul, uppåtriktat spets längst fram. Sepalerna är oftast rödlila men kan också gå mot vitt. Petalerna långa, spetsiga oftast starkare färgade än sepalerna. Typiskt kännemärke är formen på märket i underkant av könspelaren, det har alltid formen av en rektangel på högkant (höjden större än bredden). Finns framförallt på Mt Argentarios ostsida men finns noterad från fler ställen på ön (info om övriga Toscana saknas men förekommer på flera ställen). Växer på öppna, magra betesmarker, garrigue och glesa buskområden. Höjd 10–30 cm. Blomning: April–maj.
En systerart till O. bertolonii, O. aurelia, kan finnas i norra Toscana. Mycket lik ovanstående men en mer robust planta och med något större läpp (2,5 mm längre som snitt).
Ophrys bombyliflora Link
Humle-ofrys. Om den närstående släktingen O. tenthredinifera är en av de vackraste ofrysarna så är detta en av de mest oansenliga inom hela Ophrys-släktet. Det är lätt att gå förbi utan att upptäcka den. De runda sepalerna är gröna. Petalerna är små, håriga och rödaktig gröna. Läppen är brun med ett par blågrå märken vid basen. Sidoflikarna bildar starkt håriga utväxter vid vardera sidan av läppens bas. Allmän över större delen av Maremma, framförallt östra Argentario. Växer i örtrika ängar, olivlundar och garrigue. Höjd upp till 25 cm. Blomning: Mars–maj.
Ophrys exaltata subsp. montis-leonis (Danesch & Danesch) Soca
Finns i många floror under namnet subsp. tyrrhena. Detta är också en av Italiens endemiska orkidéer. Man hittar den utefter västkusten från Ligurien till Lazio. Inom Maremma är den ganska vanlig. Det är en ganska liten planta sällan över 30 cm men med stora blommor. Sepalerna är vita till starkt rosa, sällan gröna; den övre oftast framåtböjd. Petalerna har ofta samma färg men med mörkare kanter. Läppen trapetsformad, sällan oval (10–14 mm); rödbrun till mörkt brun; ibland med antydan till utskott vid basen; avslutas med en gul spets. Läppens märke formar ett mer eller mindre tydligt, rödaktigt "H" med vita kanter. Mycket variabel art. Växer i fattiga gräsmarker, garrigue och busk- och öppna skogsmarker upp till 500 m. Blomning: Mars–april.
Ophrys fuciflora subsp. fuciflora (F.W. Schmidt) Moench
Namnet "smyckeofrys" som denna art fått heta på svenska är inte helt fel. Det är en mycket vacker och iögonfallande art med stora blommor. Artnamnet kan översättas med "humlelik blomma" och det är heller inte fel, med den stora läppen som går i brunt och gult är det lätt att komma att tänka på en humla. De breda sepalerna varierar i färg från vitt till starkt rosa-rödviolett med grön mittnerv. Petalerna har oftast samma färg men är små trekantiga och ludna. Läppen är stor, fyrkantig, brun med gula teckningar och två små horn vid basen. Inom Maremma finns denna art allmänt utanför odlingsområdena. Förekommer inom kalkområden i garrigue, gammal odlingsmark, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 000 m. Blomning: April–maj.
Ophrys fuciflora subsp. tetraloniae (W.P. Teschner) Kreutz
Underartsnamnet syftar på stekelsläktet Tetralonia som de pollinerande insekterna tillhör. Det är en ganska spinkig planta men som ändå kan nå en höjd av 50 cm. Blommorna är ganska små med oftast vita, ibland skära, sällan gröna, sepaler. Petalerna har samma färg men är små och trekantiga. Läppen är odelad, konvex, mörkt brun, och har endast små utskott vid basen. Den kraftiga spetsen längst fram är gröngul och tretandad. Märket på läppen är blågrått med vita kanter och oftast format som ett "H" eller "X". Noteringar finns från Mt Argentarios högsta områden. Växer i gräsmarker, övergivna odlingsområden, garrigue , busk- och skogsbryn. Blomning: April–maj.
Rapporter från Mt Argentario om fynd av Ophrys fuciflora subsp. parvimaculata anser man numera skall tillhöra denna art.
Ophrys incubacea Bianca
Denna spindelofrys benämns i äldre litteratur som O. atrata eller O. sphegodes subsp atrata. Den kännetecknas främst av den mörkt bruna läppens kraftiga utskott som på insidan är helt bara samt en tjock hårkrans runt hela läppen. Det blå/blågrå, "H"-formade märket täcker stora delar av läppen. Sepalerna är gröna till vitaktigt gröna med bakåtvikta kanter som gör att de får ett spetsigt utseende. Petalerna är brungröna med vågiga kanter. Detta är en av Maremmas vanligare orkidéer, finns framförallt på Mt Argentario men också på lokaler utefter kusten, ovanligare inåt landet . Växer på kalkgrund, ängar, garrigue, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 300 m. Blomning: April–maj.
Ophrys insectifera L.
Flugblomstret finns spritt över hela Europa, inom Medelhavsområdet är arten dock ovanlig och finns då endast i högre liggande områden. Så också inom Maremma där noteringar om arten finns från höjderna inåt landet. Vi har ju vant oss vid att flugblomstret växer i blötmarker men i Medelhavstrakterna växer det som alla andra Ophrys-arter, torrt och soligt. Inte sällan ser man det växa i rejäla sluttningar där knappast något vatten blir stående. Lansettliknande blad i rosett vid basen. Säregna blommor som liknar insekter. Den dominerande läppen är brun med ett blått/vitt band tvärs över. Blomning (Toscana): Maj–juni.
Ophrys passionis subsp. majellensis (H. Daiss & Herm. Daiss) Romolini & Soca
Detta är en ovanlig art inom utbredningsområdet som sträcker sig från södra Toscana (ej noterad från Argentario) ner till norra Campania. Ovanligt sent blommande Ophrys-art. Det är en lång och smal planta, når ibland över 70 cm, mycket lik den vanliga O. sphegodes men fåblommig med stora blommor. Sepaler och petaler oftast grönvita men ibland rödaktiga, petalerna mörkare, ofta ockrafärgade. Läppen, 13–20 mm, är mörkt brun med ett mörkt grått "H"-märke; oftast utskott vid basen. Växer på fuktig kalkgrund i full sol i gräsmarker, buskområden upp till 1 300 m. Blomning: Juni–juli.
Ophrys passionis subsp. passionis Sennen ex Devillers-Terschuren & Devillers
Denna art är nog bäst känd för de flesta under namnet O. garganica. Numera anses det dock att det är samma art som O. passionis, en art som beskrivits från Portugal på 1920-talet. Dock anser en del att den italienska populationen skiljer sig något från typarten och bör ha tillägget var. garganica (Delforge 2005). Sepaler och petaler har samma färg, ljust gröna, sällan vita eller röda, petalerna oftast med en mörkare, vågig kant. Läppen oftast rund (10–13 mm) hel eller svagt tredelad; ibland utskott vid basen; innanför kanten, som oftast är ljusare, finns en kraftigt hårig bård. Färgen är mörkt rödbrun med en dominerande, gråbrun markering i form av två parallella streck eller ett "H". Finns inom Maremma i huvudsak i kustnära områden. Växer på kalkgrund, ängar, garrigue, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 300 m. Blomning: April–juni.
Ophrys speculum Link
Spegelofrys är inte speciellt vanlig i Toscana. Finns med några enstaka lokaler på Mt Argentario samt ytterligare några spridda förekomster inom Maremma. Inga uppgifter omövriga Toscana. I form och färg är detta en av de mest spektakulära orkidéerna i Europa. Sepaler gröna, den övre framåtböjd över pelaren; petaler bruna, korta och bakåtböjda. Läppen är tredelad, fransig av tjockt rödbrunt hår. Sidoflikarna korta och breda, större delen av mittfliken består av en stor blå, glänsande "spegel" som avgränsas mot den håriga kanten av en gul eller gulgrön rand. Växtplats är torra, soliga kalkpåverkade gräsmarker, garrigue, tidigare odlingsmarker och busk- och öppen skogsterräng. Höjd 5–25 cm. Blomning: Mars–april.
Ophrys sphegodes subsp. sphegodes Miller
Redan år 1768 beskrevs denna spindelofrys från en lokal i Kent i England. O. sphegodes har ett mycket stort utbredningsområde inom centrala och västra Europa, men p.g.a. sammanblandning med olika andra arter är det svårt att dra gränserna. Österut ersätts O. sphegodes av arter tillhörande O. mammosa-gruppen. Detta är nog den i särklass mest spridda Ophrys inom Maremma. Ljust gröna till vitaktigt gröna sepaler, ofta krökta framåt. Petalerna är mörkare, gröngula till olivgröna eller brunaktiga med vågiga kanter. Läppen är oftast odelad, ljust till mörkt rödbrun. Sidan runt läppen är täckt av brunt hår, yttersta kanten är kal och ljusare, ofta gulaktig, kan ibland vara böjd in under läppen, ibland böjd utåt. Centrala delen är konvex och har ett blågrått/blått "H" eller "X"-märke. Kan sakna utskott men ibland finns välutvecklade sådana. Växer på kalkgrund, ängar, garrigue, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 000 m, men huvudutbredningen ligger under 300 m. Blomning: Mars–maj.
Ophrys classica Devillers-Tersch. & Devillers
Utefter thyrrenska kusten, från Ligurien till Calabrien, växer denna nybeskrivna art (år 2000). Den står mycket nära O. sphegodes och många anser att skillnaderna mellan dessa ingår i den naturliga variationen hos O. sphegodes. Framtiden får visa om den kommer att betraktas som art. Bilden tilll vänster är möjligtvis en O. classica. Ganska stora blommor, ljust- till vitaktiga sepaler; brungröna petaler med vågiga, något mörkare kanter. Läppen är mer fyrkantig än hos O. sphegodes med tydliga utväxter vid basen; mörkt brun med ett "H" eller "X", blågrått med vitare kanter. Växtplatser som för O. sphegodes upp till 600 m. Blomning: Mars–april.
Ophrys sphegodes subsp. tarquinia (P. Delforge) Kerutz
Denna räknas som en endemisk art för Toscana och Lazio även om noteringar finns från Gargano också. Det är ofta en robust planta med en blågrön bladrosett vid basen och en ganska tjock stjälk. Blommorna, upp till 11 st, är ganska stora med vitgröna sepaler som ibland kan gå åt det röda hållet. Övre sepalen har bakåtrullade kanter som ger den ett smalt utseende. Petalerna är gul-, oliv- eller brungröna med starkt vågiga kanter. Läppen, 11–16 mm, är oval och hel eller svagt tredelad; avsaknad av eller små utväxter vid basen. Färgen är brun med rödbrunt hår runt kanten; märket är ett blågrått "H" eller "X" men mycket variabelt och ibland uppbrutet i ett oregelbundet mönster; oftast med vita kanter. Växer i många olika miljöer som vägslänter, övergiven odlingsmark, gräsmarker, skogsbryn och liknande upp till 900 m. Vanligtvis en bit från kusten. Blomning: April–maj.
Ophrys tenthredinifera Willdenow
Praktofrys. Detta är absolut en av de vackraste Ophrys-arterna. Mycket karakteristisk med sina runda sepaler som kan variera starkt i färg från rent vitt till starkt rosa, oftast med en grön mittnerv. Läppen är brett rektangulär med ett brunt fält över mittdelen och en bred, gul och kraftigt hårig kant runt om; särskilt långhårigt är området runt den för arten typiska gula, uppåtvikta spetsen längst fram på läppen. Färgerna kontrasterar starkt mot det blå fältet närmast läppens bas. Läppens sidor är oftast starkt nedvikta men ibland hittar man exemplar där sidorna viker utåt och vilket ger blomman ett "pampigare" intryck. Flera försök har gjorts med att dela upp arten i flera arter/underarter och framtiden får utvisa om detta kommer att slå genom. Höjd 10–40 cm. Finns inom Maremma i huvudsak på Mt Argentario och området innanför ön. Blomning: April–maj.
Orchis anthropophora (L.) Allioni
Spökyxne. Allmänt förekommande art, även inom Maremma. Den täta blomställningen går i gult och grönt med inslag av rött i kalkbladens kanter och på läppens flikar. Läppen påminner även här om en människokropp men här hänger den lugnt och stilla jämfört med ap- och borstnycklarnas spretiga "gubbar". Ingen sporre. De ofläckade bladen är samlade i en rosett vid stjälkens bas. Höjd upp till 40 cm men oftast mycket lägre. Hybrider med O. italica förekommer. Blomning: Mars–maj.
Släktet Aceras som arten tidigare tillhörde är ett av de släkten som genom nya rön inom systematiken för Europas orkidéer har försvunnit.
Orchis italica Poiret
Borstnycklar. Allmän art som man ofta träffar på i stora kolonier. Bra "landmärke" när man söker efter orkidéer, det finns ofta andra arter i samma områden. O. italica tillhör en grupp av Orchis som har människoliknande blommor, där läppen har "armar och ben" (som t.ex. vår O. militaris). Detta ger blomställningen ett borstlikt utseende. Blomfärgen är vanligtvis ljust violettröd men färgformer förekommer bl. a. vit. Växer i garrigue, övergivna odlingsmarker och liknande fattiga gräsmarker. Allmän inom Maremma. Blomning: Mars–maj.
Orchis mascula (L.) L.
Någon närmare presentation av denna orkidé behövs knappast. Sankt Pers nycklar är välkänd från stora delar av vårt lands kalkområden. Den har ett mycket stort utbredningsområde, från polcirkeln till Medelhavet. Flera underarter har beskrivits, varav några idag har fått rang som egen art. Detta gör att utbredningsområdet för O. mascula är något osäkert p.g.a sammanblandning med dessa nya arter, framför allt söder och österut. Inom Maremma är Sankt Pers nycklar ovanliga men finns i alla fall inom bergsområdet Mt Amiata samt några lokaler i nordöstra hörnet . Arten är knuten till kalkpåverkade marker men växer annars i många olika miljöer, ängar, backar, lundar, skogskanter och även på kulturpåverkade marker. Blomning: Slutet mars–maj.
Orchis mascula subsp. speciosa (Mutel) Hegi
I Alptrakterna är det betydligt vanligare att stöta på denna Sankt Pers nycklar än vår vanliga O. mascula. I äldre floror kan man hitta den under namn som O. signifera, O. ovalis (eller samma namn som underartsnamn till O. mascula). Utbredningen är i första hand inom Alperna men når ner genom Appeninnerna till Abrusserna. Saknas helt inom Maremma. Arten liknar O. mascula mycket men blombladen är utdragna i långa spetsar och ger axet ett flikigt utseende. Ett annat kännetecken är att undersidan på bladen, framförallt där bladet fäster vid stjälken, är rödprickig. Den är knuten till kalkpåverkade marker men växer annars i många olika miljöer, ängar, backar, lundar, skogskanter och även på kulturpåverkade marker. Blomning: Slutet april–juli.
Orchis militaris (L.) L.
Även denna, johannesnycklar, känner vi igen här hemifrån, där Öland och Gotland utgör nordgränsen för arten. I södra Europa är den i första hand en bergsväxt. Förekomsten inom Toscana finns förmodligen i de inre delarna som tillhör Apeninnerna. Saknas helt i Maremma. Johannesnycklarna står nära stornycklar/apnycklar och har också den typiska blomformen med armar och ben. Blombladen bildar en vitaktig till lätt rödlila hjälm medan läppens sidoflikar bildar "armar" och den kluvna mittfliken bildar oftast starkt purpurröda "ben". Det är en robust och storvuxen art som kan bli upp till 50 cm hög. Växer i halvtorra gräsmarker, skogsbryn och öppna skogsmarker. Blomning: Slutet april–juni.
Orchis pallens L.
Gulnycklar är det svenska namnet på denna ganska ovanliga art. Trots likheten med Adam & Eva är den inte släkt med denna utan är i stället nära släkt med St. Pers nycklar. Arten är i huvudsak en sydeuropeisk bergsväxt även om det finns lokala förekomster längre norrut. Finns ej inom Maremma. Vid blomstjälkens bas finns en rosett av breda, nästan ovala, rent gröna blad. De gulvita blommorna sitter i ett tätblommigt ax. Typiskt för arten är den breda, nästan cirkelrunda läppen. Den är dock tredelad men väl hophållen, något välvd och starkare färgad än övriga kronblad, sporren kröker starkt uppåt. Växer i betesmarker, öppna skogar och snår upp till 2 400 m. Ej kalk-krävande. Höjd 15–40 cm. Blomning: April–juni.
O. pallens är ett bra exempel på hur orkidéerna har anpassat sig till pollinerande insekter. De nektarlösa blommorna pollineras av humlor som luras av doften som är samma som hos en ärtväxt (Lathyrus vernus) som växer inom liknande miljöer och som har nektar. Det har visat sig att även om plantor som står ensamma blir pollinerade ibland så sker detta i mycket större omfattning hos plantor som växer tillsammans med ärtväxten.
Orchis pauciflora Tenore
Gullvivenycklar. Denna art har tidigare räknats som underart till O. provincialis. Den är ovanlig i Maremma och förekommer endast inom de högre liggande nordöstra områdena av landskapet samt från Mt Argentarios centrala delar, alltid på kalkpåverkad mark. Torra gräsmarker, garrigue, öppet skogsland upp till 1 800 m. Axet har oftast färre blommor än O. provincialis (4–15). Färgen är intensivt gul framför allt läppen där mittpartiet är nästan orangegult. Även här har läppen röda prickar från sporrens mynning och framåt; tredelad med tandad mittflik; sidoflikarna oftast starkt nedvikta. Blomning: April–juni.
Orchis provincialis Balbis ex Lamarck & DC.
Svenskt namn på denna art är bleka gullvivenycklar. De ganska breda bladen hos denna har bruna fläckar, till skillnad mot ovanstående O pauciflora som den kan förväxlas med. Blommorna är blekt gula (som gullvivor) med några små, röda prickar på läppen. Den ganska långa sporren (13–19 mm) kröker uppåt och avslutas med en uppsvälld ände. Arten verkar inte speciellt kalkkrävande utan växer i nästan alla typer av miljöer, ofta i öppen skogsmiljö. Finns spridd över större delen av Maremma inkl. Mt Argentario. Höjd upp till 35 cm. Blomning: April–maj.
Orchis purpurea Hudson
Stornycklar heter denna art på svenska. Den gör skäl för sitt namn då den kan bli upp till meterhög. De talrika, ofläckade bladen sitter i en rosett vid stjälkens bas. Blommorna liknar johannesnycklens blommor men läppflikarna är mycket bredare. De övriga kronbladen bildar en brunröd hjälm, läppen är vit/svagt rosa med brunröda prickar. Färgen och läppflikarnas form kan variera kraftigt och ett 30-tal varianter finns beskrivna. Växer oftast i gles skog, skogsbryn och buskmarker. Utbredningen är central- och sydeuropeisk med några förekomster i nordeuropa, som t.ex på Mön i Danmark. På Mt Argentario finns med spridda förekomster inom centrala delen samt i de nordvästra kustnära områdena. Inom Maremma är den allmänt förekommande utanför odlingslandskapet. Blomning: April–maj.
Orchis simia Lam.
Apnycklar. Även denna, i Toscana inte särskilt vanliga orkidé, tillhör gruppen med människoliknande blommor, vilket också har gett den namnet. Med de typiskt apliknande blommorna är detta en orkidé som man inte misstar sig på även om färgen kan variera något. Oftast är dock läppens flikar starkt röda. Vita färgformer finns. Blomningen börjar från axets topp (se bilden till vänster). Växtplats terrasserade ängsmarker, buskig garrigue och öppen barrskog. Blomning: April–maj.
Platanthera bifolia (L.) L.C.M. Richard
Nattviolen tillhör en av de vanligaste orkidéerna här hemma och växer inom många olika miljöer, den är inte speciellt kalkkrävande. I Toscana tillhör den däremot de mer sällsynta. Inom Maremma finns den i första hand inom Mt. Amiata området. Även från Mt Argentarios högsta del finns den noterad. Blomning: Maj–juni.
Platanthera clorantha (Custer) Reichenbach
Grönvit nattviol har på många ställen här hemma blivit vanligare medan den "vanliga" har gått tillbaka till stor del. Detta beror till dels på att den grönvita tål mer igenväxning och har därför i viss mån gynnats av nyare brukningsmetoder inom jordbruket. I Toscana har denna art ett betydligt större utbredningsområde än ovanstående P. bifolia. Även denna finns noterad från Mt. Argentarios högre delar men framförallt är det de inre delarna av Maremma som utgör utbredningsområde. Blomning: April–juni.
Pseudorchis albida (L.) A. Löve & D
Vityxne har hos oss försvunnit i stora delar av landet, endast i fjällen hittar man den mer allmänt. I Italien hittar man den också i första hand i alpområden och troligtvis är det Alpi Apuane som är platsen för de fynd som finns från Toscana. Noteringar finns dock från samtliga Italiens regioner förutom de tre längst i söder. Nyligen har arten i Alperna delats in i två varianter, dels var. albida som har en gulvit läpp där mittfliken är längre än sidoflikarna och som växer på sura underlag, dels var. tricuspis där läppen är vit och alla tre flikarna är lika långa och som är bunden till kalkområden. Växer på magra ängsmarker och alpängar från 600 m till långt över 2 000 m-nivån. Blomning: Juni–augusti.
En del taxonomer vill föra arten till släktet Gymandenia (Gymnadenia albida) (Delforge 2005) men detta har ännu inte accepterats.
Serapias cordigera L.
Håriga satyrnycklar. Den breda (16–23 mm, längd: 19–29mm), nästan hjärtformade, och kraftigt håriga (violetta hår) läppen är det karakteristiska vid denna art. Läppfärgen är oftast mörk, brun eller rödbrun. Växer i sol till halvskugga på sura underlag, fuktig gräsmark, garrigue, gammal odlingsmark (terrasser) och öppen skog upp till 1 000 m. Ovanlig men finns noterad både från Mt Argentario och kustnära områden inom Maremma. Höjd upp till 35 cm. Blomning: April–juni.
Serapias lingua L.
Kala satyrnycklar. Av satyrnycklarna är detta den art som är lättast att känna igen. Blomformen med den snett framåtlutande röda läppen är karakteristisk och lätt att upptäcka. Färgen kan variera från mörkt rött till ljusare nyanser och ibland över till nästan gult. Den är nästan kal. Vid basen av läppen finns en glänsande, oftast odelad valk. Inom Maremma är detta den vanligaste av satyrnycklarna. Höjd 10–30 cm. Växer i sol till halvskugga i magra gräsmarker, fuktiga ängar, garrigue eller öppen skogsmark upp till 1 200 m. Blomning: April–juni.
Serapias neglecta De Notaris
Gulröda satyrnycklar har denna art fått heta på svenska. Det är den speciella färgen på den breda läppen som avses, den varierar från ockra till laxröd, alltid ljusare än ovanstående S. cordigera som den står mycket nära (läppen 20–30 mm lång, 15–20 mm bred). Ett annat kännetecken är att sidoloberna på övre delen av läppen (hypochilen) inte täcks av hjälmen utan står nästan fria utanför. Växer på basisk till lätt sura jordar, fuktig gräsmark, garrigue, olivlundar och öppen skog upp till 600 m. Sällsynt inom Maremma men finns inom både Mt Argentario (nordost) och på fastlandsdelen men endast med ett fåtal lokaler. Höjd 10–35 cm. Blomning: April–maj. Börjar blomningen 1–2 veckor innan S. cordigera.
Serapias parviflora Parlatore
Småblommiga satyrnycklar är en på Mt Argentario ganska vanlig art. Förekommer i övrigt inom Maremma ganska sparsamt. Hjälmen är vitaktig violett med mörka strimmor. Läppen är liten, 8–12 mm, oftast starkt bakåtböjd in under blomman. Färgen är brunröd. Höjd upp till 35 cm. Växer på många olika underlag, fuktig gräsmark, garrigue, buskmarker och öppen skogsterräng. Blomning: April–maj. .
Serapias strictiflora Welw. ex Da Veiga
Detta är en art som har sin utbredning inom Iberiska halvön, Frankrike och Nordafrika. Enda notering från Italien finns från ön Capraia utanför Toscana. Artnamnet betyder smal blomma och avser den smala läppen. Det är en liten och späd växt, 10–35 cm, som ofta växer i grupper. Blommorna liknar S. lingua men är oftast mörkare röd, speciellt läppen som är nästan svartaktig röd, den är också smalare, ofta inte bredare än 4–5 mm. Växer på många olika underlag, fuktig gräsmark, garrigue, buskmarker och öppen skogsterräng upp till 900 m. Blomning: April–maj
Serapias vomeracea (N. L. Burman) Briquet
Allmänna satyrnycklar är spridd över stora delar av Medelhavsområdet och är också den, tillsammans med S. lingua, som är den vanligast inom Maremma. Det är en ganska storväxt art med stora blommor. Ett tydligt kännetecken för S. vomeracea är att den har ett mycket långt stödblad, upp till 70 mm; mycket längre än blomman och av samma färg som denna. Läppen är 18–30 mm lång och ljust röd till purpurröd; den inre delen (hypochilen) är starkt hårig. Epichilen mer eller mindre nedåtriktad. Växtplatsen är grässlänter, garrigue, olivlundar och öppen skog upp till 1 000 m. Höjd 25–60 cm. Blomning: Maj.
Spiranthes aestivalis (Poiret) L.C.M. Richard
Artnamnet, aestevalis, anspelar på "sommar" därför att detta skruvax blommar på sommaren, alltså betydligt tidigare än S. spiralis. På svenska kallas det också sommarskruvax. Det blir också något högre än spiralis, vanligtvis 12–30 cm. Blomaxet får inte en lika ensidig rad med blommor som hos spiralis, utan blommar mera spritt runt axet. De små vita, håriga blommorna är tubformade med endast yttersta kanten på blombladen utvikt till en tratt. Ovanlig art inom Toscana där den, precis som inom resten av dess utbredningsområde inom Centraleuropa (norrut till Holland), har gått starkt tillbaka p.g.a. ändrad markanvändning. Mycket osäkert om arten finns inom Maremma. Rapporter finns från ön Isola del Gigolo men dessa rapporter är mycket gamla och den har inte återfunnits. Växtplatser är fuktiga lägen i sol till halvskugga. Inte kalkkrävande. Blomning: Juni–augusti.
Spiranthes spiralis (L.) Chevallier
Skruvaxet är den orkidén som blommar senast av alla orkidéer. Vi känner den från en liten förekomst på Öland (inplanterad). Blomaxet har gett den namnet "spiralis" eftersom de små, vita blommorna (3–4 mm) sitter i spiralform runt stjälken. Ovanlig men kan ha förbisetts p.g.a. den sena blomningstiden och plantornas storlek, 6–30 cm. Arten har dock gått starkt tillbaka p.g.a. jordbrukets brukningsmetoder. Förekommer spridd över stora delar av Toscana. Blomning: September–oktober.
Trausteinera globosa (L.) Reichenbach
Bollyxne har denna orkidé kallats på svenska och det är det nästan klotrunda axet som man syftat på. Det är annars en smäcker växt, 20–60 cm, med de blågröna bladen sittande uppefter stjälken. De ganska små, rosa blommorna sitter tätt hopgyttrat i det runda axet och har typiskt utdragna flikar på sepalerna. Växer oftast ovanför trädgränsen men ses också i slåtterängar och andra örtrika öppna lägen, oftast som enstaka exemplar, 500–3 000 m. I Toscana finns den inom bergstrakterna som tillhör Apeninnerna. Blomning: Maj–augusti.