Lesvos orkidéer
Nedanstående lista tar upp samtliga orkidéer på Lesvos. Däremot finns bild endast av de arter jag själv sett och fotograferat där. Övriga har en enkel teckning av den aktuella blomman. Bilder av dessa, från andra områden, samt fler bilder av övriga, finns i bildgallerierna. Arter utan länk till ett galleri har jag inte sett och länk saknas därför helt.
Klicka gärna på bildikonen för att få upp en större bild.
Anacamptis collina (Banks & Sol. ex Russell) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Säcknycklar har fått namnet efter den grova, korta sporren. Vanlig, ganska tidigt blommande art men som man ändå kan hitta långt in i april. Finns spridd över hela Lesvos men är ändå ganska ovanlig. Läppens färg kan variera från rött, ljusrött till vitt eller gulgrönt (var. chlorantha, sällsynt). Övriga kalkblad är brungröna. Höjd 10–50 cm. Växtplats är phrygana och öppna torra marker. Blomning: Mars– april.
Vid mitt besök på Lesvos hittades endast nästan avblommade exemplar. Bilden ger därför ingen rättvisa åt denna orkidé. Kolla bildgalleriet för att få rätt bild av arten.
Anacamptis coriophora subsp. coriophora (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Brunnycklar är det svenska namnet på denna art. Det latinska artnamnet betyder ”lusbärande” och kommer troligtvis av att blommorna luktar starkt av löss (hur nu löss luktar). Arten är på stark tillbakagång inom hela utbredningsområdet p.g.a. ändrade brukningsmetoder. Utbredningen är central- och sydeuropeisk men p.g.a. sammanblandning med subsp. fragrans, som är vanligare ju längre söderut man kommer, är sydgränsen oklar. De prickiga blommorna är brun-/purpurfärgade, hjälmen bildar en långt utdragen spets. Växtplats är slåttermark, ängar och fuktängar, betydligt fuktigare än subsp. fragrans. Höjd 15–40 cm. Blomning: Maj.
Anacamptis coriophora subsp. fragrans (Pollini) R.M.Bateman
Näbbnycklar som denna heter på svenska är ett passande namn. Arten är en inte så vanlig orkidé på Lesvos men finns spridd över större delen av ön Den tillhör de sent blommande Anacamptis-arterna och på Lesvos får man in i maj för att vara säker på att få se denna. Blommorna är vitrosa med gröna/bruna inslag. Det svenska namnet har den fått efter de i spets utdragna blombladen som bildar hjälm. Starkt neråtböjd sporre. Artnamnet har den fått av blommornas angenäma doft av mandel och vanilj. Växtplatserna är garrigue och andra öppna gräsmarker med låg vegetation. Höjd 10–30 cm. Blomning: Maj.
Anacamptis laxiflora subsp. laxiflora (Lam.) Bateman, Pridgeon & Chase
Paradnycklar. Elegant, högrest orkidé, upp till 80 cm. Ganska gles blomställning. Blommorna är röda - rödvioletta med vitt fält runt sporrens mynning och neråt läppen. Läppen odelad eller svagt tredelad. De starkt nedvikta sidorna skiljer den klart från A. palustri’s utbredda läpp. Oftast hittar man denna art i våta gräsmarker men den kan också sällsynt finnas i macchian eller andra torra miljöer upp till 700 m. Arten har gått starkt tillbaka p.g.a. dränering för jordbruk. På Lesvos hittar man den i våtmarker som uteslutande finns utmed kusterna. Blomning: April–maj.
Anacamptis laxiflora subsp. dinsmorei (Schltr.) Kretzschmar, Eccarius & H.Dietr.
Denna underart av A. laxiflora är mycket lik huvudarten men är spensligare byggd och lägre i växten (45–70 cm). Blommorna är ganska små och mörkt rödlila, läppen är tredelad och har ett vitt mittfält med några få fläckar eller streck. Sidoflikarna är nervikta som hos subsp. laxiflora men mittfliken är här mycket kortare än sidoflikarna. Utbredningen är östra medelhavet. På Lesvos är detta en ovanlig art och få noteringar finns, en del menar också att den inte finns på ön. Växtplatser är samma som för huvudarten, våtmarker uteslutande utmed kusterna Blomning: Slutet april–maj.
Anacamptis morio subsp. caucasica (K.Koch) H.Kretzschmar, Eccarius & H.Dietr.
Göknycklarna har på Lesvos tre underarter, så ett visst problem kan man skönja om man i fält skall skilja dessa åt. Underarten caucasica ser man ofta i litteraturen med namnet subsp. albanica. Jämfört huvudarten, subsp. morio, är detta en mycket spinkigare växt. Axet är glesare och innehåller 5–15 blommor. Dessa är vanligtvis mycket ljusare också, vita eller ljust rosa, sällan mörkt rödlila som hos subsp. morio. Läppen har oftast ljusa fläckar. Utbredningen är osäker men centrum för denna är centrala Albanien. Växer i sol till halvskugga i många olika miljöer. Blomning: Slutet mars–början maj.
Anacamptis morio subsp. morio (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Göknycklar behöver ingen närmare presentation här, känd som den är här hemma från Skåne, Öland och Gotland. Den har ett mycket stort utbredningsområde, som täcker större delen av Europa och österut till Iran. Söderut är gränsen oklar p.g.a. sammanblandning med subsp. picta, som inom en del områden helt kan ersätta den. Arten har gått tillbaks nästan överallt p.g.a. utvecklingen inom jordbruket. A. morio är en av de allra vanligaste orkidéerna Lesvos, förutom väster om Kalloni-gulfen. Hybrider med A. papilionacea är ganska vanlig där dessa finns inom samma område. Vitblommande ex. (var. albiflora) brukar finnas på lokaler där arten är talrik. Blomning: Slutet mars–början maj.
Anacamptis morio subsp. picta (Loiseleur) Jacquet & Scappat
Även underarten picta finns på Lesvos. Den blandas dock ofta ihop med subsp. morio då det är svårt att skilja på dessa men subsp. picta är något spensligare och har oftast ett glesare ax. Blommorna ofta mörkare, något mindre och färre än hos morio. Sporren är brant uppåtriktat. Läppen har ett ljusare mittparti med starkt purpur-violetta fläckar. Växtplatser är som för huvudarten men oftare på torrare och också kalkrikare marker. Utbredningen av subsp. picta är osäker p.g.a. sammanblandning med A. morio subsp. morio då utbredningsområdena sammanfaller med den senares sydliga utbredning. Blomning: Slutet mars–början maj.
Anacamptis morio subsp. syriaca (E.G.Camus) H.Kretzschmar, Eccarius & H.Dietr.
Denna östliga art räknas ofta som en egen art A. syriaca. Men den står mycket nära vår göknyckel, A. morio, och räknats numera som underart till denna. Underartnamnet har den fått av att den återfinns i Syrien och på Cypern är den en av de vanligaste orkidéerna. Den känns lätt igen på de rödlila kronbladen med de typiska gröna strimmor som formar hjälmen. Läppen är rent vit och svagt tredelat. Vita färgformer finns. Mycket ovanlig på Lesvos. Höjd 10–30 cm. Blomning: Slutet mars–början maj.
Anacamptis palustris subsp. elegans (T.Stephenson) Bateman, Pridgeon & Chase
Subsp. elegans är till förväxling lik huvudarten men är normalt större och kraftigare (höjd 50-80 cm). Även bladrosetten är kraftigare med bredare blad. Blommorna är vanligtvis starkare färgat. Läppen är hel eller svagt tredelad med smalare sidoflikar som är utbredda. Det vita mittfältet har färre prickar. Ett annat kännetecken är att högbladen är längre än fruktämnet. Utbredningen är oklar men centrum troligtvis över norra Balkan. Förekommer på Lesvos på samma våta växtplatser som huvudarten men tål surare miljöer. Blomning: Maj–början juni.
Anacamptis palustris subsp. palustris (Jacquin) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Kärrnycklar. Tidigare var denna art, som vi känner från Gotland, fört som underart till A. laxiflora, som subsp. palustris. Kärrnyckeln finns endast i blötmarker och den är därför mycket ovanlig på Lesvos där de flesta sådana lokaler har dikats ut. Karakteristisk för blomman är den utbredda läppen till skillnad från O.laxiflora där läppens sidor(flikar) är nedvikta. Sporren päkar rakt bakåt eller svagt neråt med en rund spets (jmf. laxiflora som oftast har en tvådelat spets). Blomning: Mitten april - mitten maj.
Anacamptis palustris subsp. pseudolaxiflora (Czerniak.) Baumann & Lorenz
Huruvida denna underart av kärrnycklarna finns på Lesvos är oklart men rapporter finns därifrån. De flesta anser dock att man måste längre österut för at hitta den. Även denna är mycket lik subsp. palustris men mer robust och kan nå en höjd på över en meter. Skiljetecken mot huvudarten är ett mera glest blomax och mörkare blommor. Det vita fältet på läppen är mindre framträdande och har inga eller få fläckar. Läppen är också kortare i förhållande till övriga blomdetaljer. Utbredningen är östlig. Eventuell förkommst på Lesvos finns i samma miljöer som huvudarten. Blomning: Maj–början juni.
Anacamptis papilionacea L. subsp. heroica (E. D. Clarke) H. Baumann
Detta är en av de två varianter av fjärilsnycklar som finns på Lesvos. Plantorna är robusta och växer ofta i grupper. Det klotformade blomaxet kan ha upp till 15 blommor. Den stora läppen mäter upp till 20 mm och har en grundfärg från vit till rosa med mörka strimmor. Sepaler och petaler bildar en lös, ganska öppen hjälm över pelaren, färgen är mörkare än läppen. Vita färgvarianter förekommer. Växplatsen är torra marker, phrygana och öppna ekskogar. Fördelningen mellan de två underarterna av fjärilsnycklar på Lesvos är oklar men det finns fjärilsnycklar spridd över större delen av ön. Blomning: Mars–april.
Anacamptis papilionacea subsp. papilionacea (E. D. Clarke) Kreutz
Fjärilsnycklar är en vanlig orkidé i Medelhavsområdet men om den finns även på Lesvos finns det delade meningar om. En del anser att det endast är subsp. heroica som finns på Lesvos. Det finns dock plantor som klart visar karaktärer från subsp. papilionacea på ön. Blommorna på subsp. papilionacea är mindre än hos heroica, läppen är smalare och har oftast en rödare grundfärg. Läppens sidor är ofta uppvikta. Axet är också glesare och mer långsmalt än hos heroica. Stjälken omsluts av rödanlupna bladslidor. Fjärilsnycklarna växer på de flesta typer av växtlokaler, torrbackar, gräsmarker, macchia, öppna ängar m.m. upp till 1 300 m. Eventuell utbredning på Lesvos är oklar p.g.a. sammanblandning med heroica. Höjd: 15–40 cm. Blomning: Mars–april.
Anacamptis pyramidalis L.C.M. Richard
Salepsroten känner vi igen från utbredningsområdets nordliga utposter, Öland och Gotland. Närmare beskrivning behövs inte. Rent vita färgformer förekommer, var. albiflora. Undersökningar har visat att plantor med mörkare färger blommar tidigare än de ljusa färgformerna. På Lesvos är salepsroten ganska vanlig över hela ön. Växtplatser är garrigue, öppen tallskog och ofta ser man den växa på vägkanter. Höjd 20–60 cm. Blomning: Slutet april–maj.
Anacamptis sancta (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
På Lesvos anses den vackra helgonnyckeln vara den vanligaste orkidéarten, den finns över hela ön. Arten blommar dock ganska sent och rapporteras därför inte så ofta av de som letar efter Ophrys. A. sancta är nära släkt med A. coriophora subsp. fragrans men blommorna är betydligt större. Blommorna har samma utdragna spets men läppen är enfärgad från ljust till kraftigt rödviolett och utan prickar. Växtplatsen är torrmarker och buskig phrygana Höjd 15–45 cm. Blomning: Maj.
Cephalanthera damasonium (Miller) Druce
Stor skogslilja, eller storsyssla, är känd hos oss från på Gotland som får anses som en nordlig utpost av denna annars syd och centraleuropeiska art. På Lesvos är storsysslan mycket ovanlig. Endast enstaka rapporter finns och det är möjligt att den idag är utgånget. Rapporter finns från sydöstra, centrala Lesvos. Blomning: Slutet april–maj.
Cephalanthera epipactoides Fisch. & C.A. Mey.
Arten är nära släkt med C. kurdica, som växer i Turkiet, även om denna har röda blommor och en del anser att C. epipactoides bara är en variant av denna. Det är en robust planta som kan bli upp mot 1 m hög med ett ax som kan ha upp till ett 50-tal vita/krämvita blommor. Växer på kalkrika marker i öppen till halvskuggig pinjeskog upp till 1 200 m. På Lesvos är den ovanlig och finns endast på några få lokaler inom centrala och östra Lesvos. Blomning: Maj.
Cephalanthera longifolia (L.) Fritsch
Vit skogslilja. Detta är en art känd här hemifrån. Skiljer sig från C. damasonium genom de till antalet fler, längre och smalare bladen. Stödbladen är också mindre och de kritvita blommorna ger därför axet ett större och ståtligare utseende. Öppen skogsterräng främst inom de centrala, östra områdena av ön. Blomning: April–maj.
Cephalanthera rubra (L) L.C.M. Richard
Röd skogslilja är ytterligare en av våra inhemska arter som har rapporterats från Lesvos. Inget säkerställt fynd har dock gjorts under senare år och det är därför mycket osäkert om den kan räknas in i Lesvos orkidéflora. Växer i öppen skogsterräng främst inom de centrala, östra områdena av ön. Blomning: Juni–juli
Epipactis densifolia Hahn, Passin & Wegener
Detta är en högväxt, robust art, upp till 90 cm hög. Stjälken har ett stort antal breda blad med vågiga kanter. Axet kan ha upp till 65 ganska stora blommor, skära till röda som kan ha inslag av grönt. Växer i öppen till halvskuggig kalkrik mark gärna på gamla terrasser, upp till 1 600 m. Blomning: Slutet maj–juni.
Epipactis helleborine subsp. helleborine (L.) Crantz
Skogsknipperot, känd art från våra hemmatrakter som inte behöver närmare beskrivning här. Arten är inte speciellt vanlig på Lesvos men återfinns inom skogsområden, främst på östra delen av ön. Blomning: Slutet maj–juni.
Epipactis microphylla (Erhardt) Schwartz
Småbladig knipprot. Få och små blad, kölade och placerade i spiral runt stjälken. Blommorna är något klocklika; grönvita inuti och rödaktig grön på utsidan och hänger i ett ganska glest, ensidigt ax, ofta självpollinerande. Ganska fåblommig, upp till 30. Höjd 15–45 cm. Växer i skugga på kalkgrund, oftast i bladfällande skogar, mer sällan i barrskog. Mycket ovanlig med få lokaler på östra Lesvos. Blomning: Slutet maj–juni.
Epipactis persica (Soó) Nannfeldt
Detta är en mycket ovanlig och lokal art. Spinkig växt med ett glest ax (5–30 blommor). Höjd 10-60 cm. Bladen sitter ganska högt upp på stjälken. De gröngula till olivfärgade blommorna hänger klocklikt neråt/utåt, korspollinerande. Förekommer på 200 m-nivån och uppåt. Växer i skugga i djup, neutral till alkalisk mylla. Blomning: Mitten juni–juli.
Epipactis turcica C.A.J. Kreutz
Denna blommar något senare än den föregående. Den är heller inte lika robust med en höjd upp till 60 cm. Bladen sitter på nedre delen av stjälken. Axet är nästan helt ensidigt med upp till ett 40-tal blommor. Dessa är gröna på utsidan och rosa/röda på insidan. Blommorna öppnas bara till hälften. Växer på kalkrik mark i öppna eller halv-skuggiga lägen, gärna på gamla odlingsterrasser, 300–1 500 m. Känd från enstaka lokaler inom centrala, östra Lesvos och halvön öster om Gerasgolfen. Blomning: Slutet maj–mitten juni.
Dactylorhiza romana (Sebast.) Soó
Liksom Adam & Eva har denna orkidé fått namn efter ett par, Romeo och Julia. Den finns också i två färgformer, gul/vit resp. röd. Detta är den enda art på Lesvos av detta annars så artrika släkte. Höjd 15–30 cm. Bladen ofläckade, blomman enfärgat utan prickar på läppen, sporren starkt uppåtriktat. Denna, i övriga grekiska övärlden väl utbredda, art finns på Lesvos, främst inom den sydöstra delen av ön. Blomning: Mars–april.
Bilden visar den röda varianten av D. romana. Vid vårt besök var arten så gott som avblommat men blomman på bilden visar i alla fall en typisk romana-blomma.
Himantoglossum affine (Boiss.) Schltr.
Bockyxne är det svenska namnet på de ursprungliga Himantoglossum-arterna. De har alla ett snarlik utseende, högrest och med många blommor. Denna art har ett ganska glest ax. Det speciella är blommans läpp som är utdragen i en lång ”slips”. Hos H. affine är denna ”slips” 30–50 mm, längst ut är läppen splittrad i två, 3–15 mm långa, ändar. Läppen har vid basen ett vitt, hårlöst fält utan ränder eller prickar i övrigt grönaktigt brun till rödbrun. Sidoflikarna är mycket korta (1–6 mm) och nästan trekantig. Hjälmen är grönaktig vit med rödbruna kanter. Arten är känd från Lesvos och Turkiet (södra Anatolien). Mycket ovanlig på Lesvos och endast inom den centrala östra delen. Höjd 25-80 cm. Blomning: Mitten maj–mitten juni.
Himantoglossum caprinum (M. Bieb.) Sprengel
Denna art av bockyxne har ett något mer robust växtsätt än H. affine och oftast fler blommor. Skiljer gör också färg och längd på läppen som längst upp har ett vitt, hårigt fält med rödlila fläckar övriga läppen är mörkt purpur till rödbrun mittloben är 45–90 mm och djupt kluven (10–50 mm). Sidoflikarna är smala, 10–50 mm långa med vågiga kanter. Hjälmen är grönaktigt röd. Växer i full sol till halvskugga på torr, kalkrik mark, gräsmarker och skogskanter. Utbredning från Balkan till Anatolien. Ovanlig art på Lesvos men finns inom centrala, östra delen. Höjd 25–80 (–100) cm. Blomning: Mitten maj–mitten juni.
Himantoglossum comperianum (Steven) P. Delforge
Skäggnycklar har denna sällsynta orkidé fått heta på svenska. Den är kanske mest känd under namnet Comperia comperiana men har på senare år överförts till Himantoglossum. Blommorna har en säregen form med långa skäggtömmar, upp till 10 cm långa, från läppens tre flikar. Blommorna är annars ganska lika fjärilsnycklarnas men oftast något brunare. Det är en ståtlig orkidé som kan nå en höjd av 70 cm. Arten har en östlig utbredning, Mindre Asien, Iran Syrien och Libanon. Små förekomster på några av de östra grekiska öarna utgör västgränsen. På Lesvos finns ett antal lokaler runt den centrala östra delen. Växer på nivåerna 200–700 m i gles barr- eller blandskog. Blomning: Slutet april–början juni.
Himantoglossum montis-tauri Kreutz & W.Lüders
I en del litteratur heter denna art H. bolleanum (t.ex. Delforge 2005). H. montis-tauri ser ut som ett mellanting mellan H. affine och H. caprinum. Axet är mycket glest. Hjälmen har grönaktig utsida. Det vita fältet på läppen övre del har många röda fläckar/ränder. I övrigt är läppen ljust grön, ovanligt med röda inslag. Sidoflikarna är vågiga och 7–10 mm lång. Mittfliken, 40–70 mm, är kluven i spetsen, 6-20 mm. Utbredning både totalt och på Lesvos som H. caprinum. Mycket ovanlig. Höjd 20–90 cm. Blomning: Mitten maj–mitten juni.
Himantoglossum robertianum (Loiseleur) P. Delforge
Jättenycklar. Vanlig. En av de tidigaste arterna. Redan i januari kan man hitta denna storvuxna orkidé på olika ställen runt Medelhavet. Men eftersom den går upp till 1200 m hittar man den ända till slutet av april på skuggiga ställen. Mycket variabel i både höjd och färg. Färgen varierar från vitt/grönt, grå-rosa/grönt till nästan purpursvart. Rent vita blommor förekommer mycket sällan. På Lesvos är detta en mycket ovanlig art med fynd endast från de östligaste delarna. Växer gräsmarker, garrigue och buskmarker. Höjd 25-80 cm. Blomning: Februari – mars (april).
Himantoglossum veraii
Detta är samma som den hybrid som beskrevs 2004 som en unik företeelse för Lesvos: Comptoglossum × agiasense (Karatzas) ined. Senare, efter att Comperia comperiana flyttades till Himantoglossum, ändrades namnet till Himantoglossum × agiasense. Detta anses vara en hybrid mellan H. comperianum och H. montis-tauri då det var dessa två arter som fanns inom lokalen där den hittades. Dessutom uppvisade plantan tydliga karaktärer från båda föräldraarterna. Hybriden har hittats flera gånger på samma lökal sedan dess men är extremt ovanlig. Blomning: Mitten maj–mitten juni..
Limodorum abortivum (L.) Swartz.
Sparrissyssla är det svenska namnet på denna saprofytiska eller delvis parasitiska orkidé. Finns spridd över större delen av Lesvos. Som blåvioletta sparrisstjälkar växer dessa upp i torra till halvtorra lägen, gärna i barrskog men också i maccian. Höjd 30–80 cm. Axet har 6–20 violetta blommor som slår ut en efter en underifrån. Finns spridd över större delen av ön. En rosafärgat variant, var. rubrum tidigare endast känd från södra Turkiet finns även på Lesvos. Här finns också en nästan helt vit form f. albiflorum. Dessutom sägs det att man kan hitta nästan vilken övergång som helst mellan dessa färger. Blomning: Mitten april - maj.
Neotinea commutata (Todaro) R.M. Bateman
O. commutata har länge ansetts vara en underart till O. tridentata och för den ovana kan det vara svårt att skilja på dessa. En typisk ”commutata” skall dock vara smalare och längre, 25–50 cm; blomställningen mer konisk och blommorna färre men mycket större. Blommornas färg är samma som hos pricknycklarna. Sepalerna är långt utdragna till droppform (ofta dubbelt så långa som hos tridentata) med spetsarna utåt- eller bakåtböjda. Läppen är 12–20 mm; tredelad; sidoflikarna breddas kraftigt mot de starkt tandade och tvärt avslutade ändarna; även mittfliken är kraftigt tandad och grunt tvådelad. Utbredningsområdet är ungefär samma som för O. tridentata men betydligt mera sällan förekommande. Blomning: April–maj.
Neotinea lactea (Poiret) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Bleka pricknycklar. Denna art förs ibland som underart till N. tridentata. För den ovane är det svårt att skilja på dessa. Blommorna är dock oftast ljusare med en vit grundfärg samt blomaxet vanligtvis längre och cylindriskt medan det hos N. tridentata är mera klotrunt. Kalkbladen som bildar hjälmen är grön/röd strimmiga medan den treflikiga läppen, 6-11 mm, har små bruna prickar. Mittfliken är mycket grunt kluven och både den och sidoflikarna är tandade i kanten. Sidoflikarna är mer eller mindre bakåtböjda. Tidigt blommande. Finns ofta i högre liggande områden, på Lesvos i huvudsak inom östra delen. Blomning: Mars–april.
Arten var redan avblommad vid vårt besök. bilden till vänster visar ett ax med uppsvällande frökapslar. Besök gärna bildgalleriet för att se hur arten ser ut.
Neotinea maculata (Desfontaines) Stearn
Denna art, som på svenska har fått namnet tätyxne, förs av en del till släktet Orchis, då under namnet O. intacta, (t.ex. Delforge 2005). Den är oansenlig (och lätt förbigången) men på Lesvos ganska vanlig. Blomställningen är smal, kort och ganska tät med små (6 mm) vita, gulvita eller svagt rosa blommor som knappt öppnar sig. Bladen hos den röda formen har rödaktiga prickar eller fläckar medan de hos den vita är helt gröna. På Lesvos finns den allänt spridd över den östra delen. Höjd 10–30 cm. Blomning: April–början maj.
Bilden till vänster visar ett exemplar med utvecklade frökapslar. Vid vårt besök var arten redan överblommat. Kolla galleriet för att se hur blommorna ser ut.
Neotinea tridentata (Scopoli) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Pricknycklar har sin huvudsakliga utbredning inom östra Medelhavet. Tät blomställnig, nästan klotrund. Blommor med skärt/lila randiga, spetsiga kalkblad, oftast betydligt kraftigare färgad än de två föregående arterna. Läppen (7–12 mm) är tredelad och mer eller mindre starkt rödprickig, ofta ljusare än hjälmen. Mittfliken är delad med en “tand” i mitten, ibland odelad. Både sido- och mittflikarna är oftast rundade, sällan tandade. Bladig stjälk där de övre är slidliknande. Växer på basiskt till lätt surt underlag; fattig gräsmark, garrigue och öppna skogsområden upp till 1 600m, På Lesvos endast på den östra delen. Höjd 15–40 cm. Blomning: April–maj.
Neottia ovata (L.) Bluff & Fingerh.
Tvåbladet är ju här hemma en av våra vanligaste orkidéer. Ganska oansenlig med sina små gröna blommor även om höjden kan bli upp till 75 cm. I Medelhavsområdet är däremot denna orkidé en stor raritet och mycket sällsynt. Detta är en orkidé som man kan hitta på nästan alla typer av underlag, dock sällan i södra Europas vintergröna ekskogar. I bergstrakterna går den upp till 2 400 m. Förekommer på Lesvos på ett fåtal lokaler inom de sydöstra delarna. Blomning: Maj–början juni
Ophrys - Sektion Pseudophrys
Ophrys attaviria D.Rückbr., U.Rückbr., Wenker & S. Wenker
Detta är en av fusca-typerna med klart östlig utbredning. Namnet har den fått från Rhodos högsta berg Attaviros. Den har ganska stora blommor. Läppen som blir upp till 18 mm är oftast ganska flat och utbredd, med en undersida som vanligtvis är grönaktig utan bruna/röda inslag. Ovansidan har ett gråblått speculum vanligtvis med mörkare teckning överst som ger ett markerat ω-märke. Växtplatser är soliga till halvskuggiga lägen på kalkrika marker, vilket på Lesvos i huvudsak betyder den östra delen, öppen pinjeskog upp till 600 m. Blomning: April.
Ophrys blitopertha Paulus & Gack
Artnamnet kommer från pollinatören som är en skalbagge. Det här är troligtvis den enda Ophrys-art som pollineras av skalbaggar. Typiskt är den oftast platta, utbredda, rödbruna läppen som har en bred, gul rand. Det är en liten planta sällan över 15 cm hög. Växtplatsen är full sol på kalkrik mark, garrigue och öppna pinjeskogar upp till 400 m. ovanlig art på Lesvos. Den är väderkänslig och kan vissa år börja blomingen först halvvägs in i april. Blomning: Mars–april.
Ophrys calocaerina J. Devillers-Terch. & Devillers
Denna art anses av en del vara endemisk för Grekiska fastlandet men den finns noterad från Lesvos också. Framtiden får väl utvisa om detta är riktigt. Det är robust och ofta högväxta plantor, 15–40 cm. Typiskt för arten är att läppen (15–20 mm) är starkt konväx både på längden och tvären. Även sidoloberna är böjda och får ett bulligt utseende. Speculum är stålgrå, ljusare mot den främre, mörkt rödbruna delen av läppen. Ofta finns en smal gul kant runt läppen. Skiljs från O. laucadica, som den kan förväxlas med, genom den större läppen och senare blomning. Växer i olivlundar, tidigar odlingsmark, garrigue och öppen skogsterräng upp till 500 m. Blomning: Slutet april–maj.
Ophrys cinereophila Paulus & Gack
Detta är en ganska spenslig planta, 10–25 cm, 2–11 små blommor. Sepalerna är ovala, gröna med uppböjda kanter. Petalerna är grön-bruna. Läppen treflikig (7,5–11 mm), neråtböjd från mitten med ett typiskt ”knä”, rödbrun, ofta med en gul kant, silvergrå/blåaktig övre del. Växer i öppen barrskog eller garrigue med tillräcklig fuktighet, på basiskt underlag upp till 500 m. Arten finns huvudsakligen längst i öster på Lesvos. Blomningstid: Slutet mars–april
Ophrys fusca subsp. sancti-isidorii Saliaris, Saliaris & Alibertis
Detta är en ganska ny beskriven art (2010) från Chios. Den finns dock även rapporterat från Lesvos men omfattning och utbredning är osäker. Det är en ganska lite växt, 7–17 cm och vanligtvis med 1–4 blommor. Blommorna har en ganska liten läpp, 10-14 mm. Läppen är tredelad, ganska svagt böjd. Färgen är brunröd, ibland fläckig och påminner om O. parosica; gulgrön smal rand runt läppen. Denna kan dock saknas på en del plantor. Speculum, vitgrå/blågrå, är stort och når långt ner på läppen. Växer soligt i steniga sluttningar, eventuellt med gles barrskog eller buskar. Blomning: Slutet januari–början av mars.
Ophrys iricolor Desf.
Denna vackra orkidé finns över större delen av Lesvos men är vanligare på den östra delen. Växer på kalkrika lokaler i garrigue, olivlundar och på gärna övergivna odlingsterasser. Totalutbredningen för arten är östra Medelhavet. Höjd upp till 25 cm. 2–5 blommor. Sepalerna gröna, den övre framåtböjd. Petalerna rödaktigt gröna (bruna). Läppen tre-flikig, mörkt brun med kraftigt blåfärgad övre del. Ett säkert kännetecken för arten är att undersidan på läppen är rödtonad. Upp till 600 m. Blomningstid: Slutet mars–april.
Ophrys leucadica Renz
Även detta är en art som anses ha hybridursprung (Ophrys x leucadica Renz 1928). Läppen är 12–16 mm lång och pekar nedåt med ca 45° vinkel. Den har en markant, brun mittfåra som går från läppbasen till långt ut på läppen. Mycket smal och ojämn läppkant i brungult. Sidoloberna är rundade, mittloben mycket längre och tvådelat längst ut. Speculum är blågrått och delat av den bruna mittfåran; tydligt vitaktigt omegamärke. Växer i olivlundar, tidigar odlingsmark, garigue och öppen skogsterräng upp till 600 m.. Blomning mars – april.
Ophrys lindia H. F. Paulus
Detta är en robust men inte speciellt högvuxen art, upp till 16 cm, sällsynt upp till 20 cm. Blomman är medelstor med läpplängd 9–12,5 mm. Den är gansk bred och den främre delen är ganska kraftigt nerböjd. Färgen är nötbrun närmast speculum men blir ljusare mot kanterna. Speculum, brunt till blåttoch ganska kort med ett tydligt, ljusare ω-märke, som kontrasterar starkt mot övriga läppen. Gul, ibland rödaktig, rand runt läppen. Växtplatser är soliga till halvskuggiga lägen på kalkrika marker, öppen pinjeskog upp till 300 m. Blomning: Mars–första halvan av april.
Ophrys mesaritica Paulus & C & A. Alibertis
Detta är en mycket nära släkting till ovanstående O. iricolor men skils från denna genom de betydligt mindre blommorna och den tidiga blomningen, även genom läppens undersida som här är grönbrun. Läppen (12–19 mm) har, som iricolor, mörkblåa märken och är i övrigt mörkt brun. Centrum för utbredningen av denna art är Mesara Plain på södra Kreta, ett område som också har gett den artnamnet. Växtplatser som för O. iricolor. Blomning: Mars.
Ophrys parosica P. Delforge
Arten är ganska nybeskriven från ön Paros, som den fått sitt namn från. Medelstora blommor med läpp 11–16 mm. Läppen är konkav på bredden men ganska rak på längden förutom yttersta spetsen som rundar neråt, och ger den ett långsmalt utseende. Ganska små sidoflikar. Speculum är gråaktigt melerad med mörkare områden. Denna struktur sträcker sig in på den resterande gulbruna, främre delen som ser fläckig ut. Oftast ett mer eller mindre brett gult band utefter läppkanten. Växtplatser är soliga till halvskuggiga lägen på kalkrika marker, öppen pinjeskog upp till 700 m, endast på östra Lesvos. Höjd upp till 28 cm. Blomning: April.
Ophys pelinaea P. Delforge
År 2007 beskrevs denna art från Chios. Namnet har den fått från berget Pelinaio på Chios. Höjd upp till 20 cm. Ganska stora blommor, läpplängd 13–20 mm. Läppen är tredelat med en ganska stor rund främre lob som påminner om O. omegaifera. Sidoloberna är ofta böjda neråt. Färgen på läppen är nötbrun med två blågrå fält upp mot basen dessa skils från främre delen av läppen av ett tydligt vitt band i form av ett " ω"-märke. Det V-formade spår vid basen har en tydlig förlängning neråt läppen till skllnad mot O. sitiaca som den kan förväxlas med. Blomning: April–(början maj).
Ophrys persephonae H. F. Paulus
Detta äre en robust planta, 30 - 40 cm hög men med ett ganska glest ax med vanligtvis 4–5 blommor (upp till 9). Ganska stora blommor, läppen är mörkt brun, nästan svart med oftast en bred, gul bård runt kanten. Sidoloberna står nästan platt utåt. Arten kan förväxlas med O. blitopertha. Växtplatsen är i full sol på kalkrik mark, garrigue och öppna pinjeskogar upp till 300 m. Blomning: Mars–april.
Ophrys phryganae J. Devillers-Terch. & Devillers
Arten verkar successivt ersättea O. lutea inom de östra delarna av Medelhavet men utbredningen är dåligt känd p.g.a. sammanblandning med O. sicula och O. lutea. Växer ibland ihop med O. sicula och hybridisering är inte ovanligt. Blommorna liknar mycket O. lutea-blommorna och har samma vinkling av läppen som hos denna men är mycket mindre, 8–13 mm, och är oftast starkt hårig. Ett annat kännetecken är att stigmat är högre och smalare hos O. sicula vilken den mycket lätt kan förväxlas med. Blommornas storlek är ungefär som O. sicula. Växtplats som för O.sicula. Finns över större delen av Lesvos. Blomning: Mars–april.
Ophrys sicula, Lesvos 2014-04-12
Ophrys sicula Tineo
Denna art förväxlas på många håll med O lutea (gul ofrys). Detta är dock inget problem på Lesvos där O. lutea inte finns men istället finns risk för sammanblandning med O. phrygana. Ibland ser man den under namnet O. lutea subsp. galilaea. Arten finns spridd och vanlig över hela Lesvos. Blommorna är ganska små. Läppen är 8–13 mm lång, även här kantad av en gul bård men smalare än hos O. lutea. Centrala delen är brun med två blå-grå fläckar mot basen. Det bruna formar på främre delen av mittfliken ett omvänd “V”. Typiskt är också läppens mer eller mindre horisontella ställning. Växer i garrigue, fuktiga ängar, gles barrskog på kalk upp till 500 m. Höjd 5–40 cm. Blomning: Mars–april.
Ophrys sitiaca C. Paulus & A. Alibertis
Höjd 7–20 cm. 1–4 blommor. Mycket variabel art. Sepalerna gröna. Petalerna gröna med rödaktiga kanter. Läppen treflikig, ljust brun med grå markeringar och en vit, blå eller gulaktig ”ω”-markering. Påminner en del om omegaifera men har inte alls den skarpa knäcken som hos denna. Den har dessutom den ”V”-formade urgröpningen vid basen även om den inte är så markant som hos de typiska ”fusca”-arterna. Förekommer spridd över östra delen av ön men är ändå ganska ovanlig. Växer i barrskog och phrygana. Blomning: Slutet februari–mars.
Ophrys - Sektion Euophrys
Ophrys apifera Hudson
Bi-ofrys. Denna vackra Ophrys-art är ganska lätt att känna igen med sin bulliga läpp med klart gula markeringar. Läppen har vid basen två koniska sidoflikar, små "horn". Sepalerna är ovanligt stora jämfört med läppen, oftast rosafärgad men varierar från rent vitt, alltid med en grön mittnerv; den övre viker bakåt efter en tid. Växer på många olika typer av mark, fuktiga ängar, betesmarker, garrigue, tallskog upp till 400 m men oftast där marken är fuktig. Man ser därför ofta att O. apifera växer tillsammans med Orchis laxiflora. Arten är ganska ovanlig på Lesvos men finns inom de östra delarna.. Höjd 20–65 cm. Blomning: Slutet april–maj.
Ophrys aesculapii Renz
Denna ganska ovanliga Ophrys-art räknas som endemisk för Peloponnesos och södra delarna av grekiska fastlandet men har också hittats på någon enstaka lokal på Lesvos. Artnamnet har den fått efter den grekiska läkekonstens gud Aesculapius vars största helgedom fanns i Epidaurus på nordöstra Peloponnesos (Argolida) varifrån arten beskrevs. Den växer ofta i grupper. Blommorna har ljust grönvita till olivfärgade sepaler med bakåtrullade kanter ibland med inslag av bruna sträck i nedre halvan, gulgröna petaler. Läppen är oftast odelat, nästan rund och starkt välvd, de för O. mammosa-gruppen så typiska utskotten vid läppens bas saknas eller är mycket små. Färgen är mörkt rödbrun, läppkanten oftast gulaktig. Läppmönstret är ett enkelt, bågformat ”H”, blågrått, oftast med vit kant. Bästa kännetecknet för arten är ”pseudoögonen” vid märket, dessa är gröna med en svart punkt i mitten. Växer på torr (nederbörd <600 mm/år) kalkgrund, ängar, garigue, busk- och öppen skogsterräng upp till 1000 m. Höjd15-40 cm. Blomning: Mars–april.
Ophrys attica (Bossier & Orphanides) B. D. Jackson
Grön ofrys är en ganska robust växt, storbladigt och yppigt grön. Blommorna har gröna petaler och sepaler där den övre böjer starkt framå, läppen har ett rikt mönster av ringar och linjer men har inte (till skillnad från O. umbilicata) någon gul kant, kanten viker ofta in under läppen. Sidoflikarna är starkt koniska och håriga. Finns spridd över hela Peloponnesos förutom de östligast och sydöstligaste delarna. Förekommer inom kalkområden i garigue, gammal odlingsmark, busk- och öppen skogsterräng upp till 800 m. Höjd 10–25 cm. Blomning: Mars– april.
Utbredningen av O. attica är dåligt känd på grund av sammanblandning med O. umbilicata, som den är nära släkt med och svår att skilja från. De har dock olika pollinatörer och detta är nog skälet till isoleringen mellan dem. Troligt utbredningsområde är från södra Albanien österut genom Grekland och den asiatiska delen av Turkiet.
Ophrys bucephala Gölz & H.R. Reinhardt
Arten beskrevs från Lesvos 1990 men är inte endemisk för ön. Artnamnet betyder ”liknar ett oxhuvud”. Förmodligen är det storleken och formen som gett dessa associationer. Utseende är snarlikt O. umbilicata men blommorna är betydligt större. Sepalerna är gröna, ibland vitaktigt gröna. Den mittre böjer in över kolumnen och når som regel en bra bit förbi denna. Den något rödbruna och kraftigt konvexa läppen (12–15,5mm, utbredd 15–19 mm mot umbilicata 9–15) har ett ”bulligt” utseende, med ett komplicerat mönster som oftast täcker nästan hela läppen, bredast mot spetsen. Sidoflikarna är starkt koniska och pekar framåt som två horn, starkt hårig utsida medan insidan är ljusare och nästan hårlös. Arten är betydligt ovanligare än de andra två i gruppen. Förekommer inom Lesvos kalkområden i garigue, olivodlingar, gammal odlingsmark, busk- och öppen skogsterräng upp till 500 m. Höjd 10–25 cm. Blomning: Mars–april.
Ophrys ceto Devillers, J. D. Terschuren & Delforge
Ytterligare en nybeskriven art. En del av de fynd som rapporterats skulle kanske föras till arten O. minutula (se nedan), medan en del robusta plantor som hittats passar in på beskrivningen av O. bremifera. Den arten finns dock numera angiven som ett synonym till O. ceto och behandlas därför inte separat här. Blommorna liknar mycket på O. scolopax men är något mörkare i färgen. Sidoloberna bildar även här horn men är inte så långa, 2-4 mm. Sepalerna är rosa till mörkt lila, petalerna har oftast samma färg men är mindre, som utdragna trekanter. Läppen (10–15 mm) är rödbrun och bullig med ett mönster som bildar ett tjockt X eller H. Även här formar mönstret ofta en medaljong. Spetsen bildar en kraftig, gul ”tand” som pekar snett uppåt. Det gråsvarta stigmat är avskilt från läppen med en markant ribba. Växer inom kalkområden i garigue, gammal odlingsmark, busk- och öppen skogsterräng upp till 700 m. Verkar vara en ganska vanlig art inom de östra delarna av ön. Höjd 10-30 cm. Blomning april – maj.
Ophrys cornutula Devillers, H.F. Paulus
Detta är en spinkig men ofta högväxt art 15–50 cm. Blommorna har det typiska oestrifera-utseendet med de mycket långa hornen men läppen är mycket liten, 6–9 mm. Arten beskrevs ursprunglig från södra Rhodos men har numera hittats på flera ställen. Sepalerna är ljust rosa till vita med en grön mittrand. De trekantiga petalena har samma färg. Läppen har det typiska scolopax-mönstret och kan förväxlas med O. dodekanensis men blommar senare än denna och har mindre läpp och oftast längre horn (lika långa som läppen). Växer i kalkhaltig phrygana och gles barrskog upp till 700 m. Blomning: April–maj.
Ophrys dodekanensis Kretzschmar & Kreutz
Detta är en ganska liten men robust planta, höjd 7–20 mm. Bladrosetten är förhållandevis kraftig med blad som kan bli upp till 20 cm. Blommorna liknar mycket på O. scolopax men med läpplängd 8–9 mm. Sepalerna är vita till ljust lila, petalerna oftast samma färg men mindre. Läppens sidolober bildar små horn, 1–3 mm. Färgen är mörkt brun med ett ganska enkelt mönster i ljusare färger. Spetsen bildar en kraftig, gulgrön "tand" som pekar snett uppåt. Det gråsvarta stigmat är avskilt från läppen med en markant ribba. Växer inom kalkområden i garigue, gammal odlingsmark, busk- och öppen skogsterräng upp till 700 m. Blomning: Mars – april.
Ophrys ferrum-equinum Desf.
Hästskoofrys som denna opfrys heter på svenska är en översättning av det latinska artnamnet. Ferrum betyder järn och equinum betyder hästsko. Namnet avser den oftast stålgrå, hästskoformade markeringen (utan vit kant) på läppen. I övrigt är läppen purpurbrun, oftast med en ljusare kant och saknar läpputskott vid basen. Övriga kronblad varierar från vitt till rosa och rött. Utbredningen är östlig. På Lesvos är detta en ganska vanlig art men endast längst i öster. Växer på betesmarker, garrigue, busk- och öppna skogsmarker upp till 500 m. Blomning: Mars–april (–maj).
Ophrys ferrum-equinum subsp. labiosa (C.A.J. Kreutz ) C.A.J. Kreutz
Det har beskrivits ett flertal varieteter av O. ferrum-equinum. Denna har dock fått rang av underart även om många anser att den som övriga var. tillhör naturliga/ekologiska/geografiska variationer inom huvudarten. Subsp. labiosa har en mycket smal läpp där framförallt mittre delen är kraftig konväx med nerböjda sidor som ger den ett hoptryckt utseende. Undre kanten är oftast utåtvikt. Växtplatser och utbredning på Lesvos som för huvudarten. Blomning: Mars–april (–maj).
Ophrys homeri Hirth & Spaeth
O. homeri ansågs tidigare var endemisk för Chios men har senare hittats på flera av de grekiska öarna. Även denna är en ganska spinkig planta, höjd 15–36 cm. Sepalerna är mörkt rosa till rosa. Den övre ofta krökt framåt över kolumnen. Petalerna har samma färg och är förhållandevis stora. Läppen, 7,5–11 mm, är rund eller ibland trapetsformad. Sidoflikarna bildar ganska små horn som är mer eller mindre runda i formen. Teckningarna på läppen omges av gröngula kanter i ett mer eller mindre uppsprucket mönster. Växer inom kalkområden i gräsig garigue, gamla terasser, busk- och öppen skogsterräng upp till 700 m. Blomning: Andra halvan april–maj.
Ophrys lesbis Gölz & H.R. Reinhard
Artnamnet ”lesbis” har den fått efter ön Lesvos (Lesbos) och tidigare ansågs den vara endemisk där. Men man har senare hittat den på flera av de egeiska öarna och även inom Anatoliens västkust. Detta är en medelstor planta 10–28 cm. Sepalerna är vita, rosa eller ljust röda, den övre något framåtböjd. Petalerna är något mörkare och ganska långa. Läppen (13–16 mm) är odelat, bullig och trapetsformad. Grundfärgen är ljust till mörkt rödbrun med ett gråblått märke mitt på som formats av två kantiga punkter som ofta hänger ihop och bildar en hästsko. Växer i gräsmarker, gräsig garrigue, buskmarker och öppen ekskog upp till 320 m. Finns i huvudsak inom ett begränsat område på västra Lesvos. Blomning. Mars – april.
Ophrys mammosa Desf. Även om O. mammosa finns noterat från större delen av ön är den inte vanlig. Vanligast är den längst nere i sydost. O. mammosa är en mycket variabel art och kan lätt förväxlas med andra i samma gurpp. På Lesvos bör det inte finnas någon risk förväxling. Sepalerna är gröna till grön-rosa där framförallt den nedre halvan är starkare färgat, petalerna rödaktig gröna med vågiga kanter. Den relativt stora läppen (12–17 mm) är mörkt brun med en blå/silvergrå markering i form av ett H eller två parallella linjer. Vid basen finns på vardera sidan ett utskott. Växtlokalen är vanligtvis på kalk, ängar, garrigue och öppna skogsmarker upp till 700 m. Höjd 15–70 cm. Blomning: Mars - april.
Ophrys masticorum Delforge and Saliarisii
O. mastichorum har ansetts endemisk för Chios men finns även på Lesvos. Det är en lång men ganska spinkig planta, höjd 10–37 (80) cm, ofta med många blommor (5–15). Sepalerna är ganska långa och den övre böjer sig nästan alltid fram över pelaren. Både dessa och petalerna är rosa i olika nyanser. Läppen (7,5–10,5 mm) är ganska liten jämfört övriga blomblad, långsmal och främre delen böjs karakteristiskt neråt. Växer i öppna, okultiverade, steniga marker. Blomning: April–maj.
Ophrys minutula Gölz & H.R. Reinhardt
Som artnamnet antyder är detta en art med mycket små blommor (minutula = väldigt små). Läppens längd 6,5–9 mm. Sepalerna, vita till mörkt purpurfärgade med en grön mittstripa, viker bakåt som övriga arter inom gruppen. Petalerna är små och trekantiga. Hornen, som sidoflikarna bildar, är små, 1–3 mm. Läppens teckning är lika övriga inom oestrifera-gruppen. Typiskt för arten är stigmat, som är grönaktigt till orange. Höjd 14–35 cm. Växer inom kalkområden i gräsig garigue, olivodlingar, busk- och öppen skogsterräng upp till 650 m. Totalutbredningen är öarna i östra Egeiska havet, Lesvos, Chios, Samos, Skyros, eventuellt även turkiska fastlandet. Blomning: April–maj.
Ophrys oestrifera Steven
Denna art har tidvis hetat O. cornuta. Namnet ”cornuta” betyder hornförsedd och det är lätt att förstå att det var ett passande namn. Det finns få orkidéer som kan mäta sig med den i formgivning och färgprakt. Blommorna är små underverk med sina långa smala läpputskott och vackra mönster i brunt, gult och blått (läpp 11-15 mm). Sepaler och petaler är rosa men kan variera från rent vitt. Växer inom kalkområden (nordost om Geras-gulfen) i garigue, gammal odlingsmark, busk- och öppen skogsterräng upp till 1700 m. Höjd 20–50 cm. Blomning april – maj.
Ophrys orphanidea Saliaris, Delforge
Denna art, som är känd från Lesvos och Chios, tillhör O. oestrifera-gruppen och har som övriga i gruppen den typiska "geting"-läppen. Det är en späd planta, höjd upp till 28 cm, med mycket små blommor. Typiskt för denna är sepalernas storlek i förhållande till läppen, de är stora och ganska runda, färgen är rosa i olika nyanser. Läppen (6–8,5 mm) har den typiska scolopax-formen med mönster av gula sträck och ringar. Stigmat är ganska brett och mörkt färgad. Detta skiljer den från O. dodecanensis. Den tidigare blomningen skiljer den från O. minutula och O. mastichorum. Blomning: Andra halvan mars–första halvan april.
Ophrys phrygia Fleischmann & Bornmüller
O. phrygia är spensligt byggda plantor, höjd 25–65 cm. Sepalerna är vita till ljust eller mörkt lila, ovala och ganska breda, Petalerna har oftast samma färg men är små och trekantiga. Sidoloberna bildar ganska korta, koniska, spetsiga horn som ofta är svängda utåt. Läppen, 11-13,5 mm, är rödbrun till mörkt brun. Den är konvex som hos övriga arter inom gruppen men är här oftast bredare och ger ett rundare intryck. Den har en komplicerad teckning i gult, ofta uppbruten i fragment. Spetsen bildar en kraftig, gulgrön ”tand” som pekar framåt. Stigmat är ganska litet, grönaktigt till orange. Förekommer på enstaka lokaler inom östra Lesvos. Växer inom kalkområden i garigue, gräsmarker med kort vegetation, busk- och öppen skogsterräng upp till 1700 m. Blomning: Slutet April– maj.
Ophrys reinholdii H. Fleischmann
Ännu en ofrys med östlig utbredning. Detta är en ganska vanlig art på Rhodos som utgör centrum för utbredningen. På Lesvos förekommer den i huvudsak längst nere i sydöstra hörnet av ön. O. reinholdii kännetecknas av den svarta, kilformade till ovala läppen med vita teckningar, ibland grå med vit kant. Sidoloberna pekar framåt och är helt täckt av ljust brunt till svartbrunt hår, utsidan dock ofta vitgrå. Sepalerna är rödaktiga, ofta med inslag av grönt. Finns på kalkhaltiga, torra gräsmarker, garrigue, busk- och skogsområden upp till 800 m (föredrar gles tallskog). Blomning: Mars–april.
Ophrys speculum Link
Spegelofrys är kanske den till utseendet mest spektakulära av alla Ophrys-arter. Med sitt stora runda speculum, som också gett den namnet, lyser den som små diamanter nere i gräset. Sepaler gröna, den övre framåtböjd över pelaren; petaler bruna, korta och bakåtböjda. Läppen är tredelad, fransig av tjockt brun-rött hår. Sidoflikarna korta och breda, större delen av mittfliken består av en stor blå, glänsande “spegel” som avgränsas mot den håriga kanten av en gul eller gulgrön rand. Växtplats är torra, soliga, kalkpåverkade gräsmarker, garrigue, tidigare odlingsmarker, busk- och öppen skogsterräng. Höjd 5–25 cm. Arten är ganska vanlig på Lesvos men i huvudsak inom den östra delen. Blomning: Slutet februari–april.
O. speculum pollineras, inom de östra delarna av Medelhavet, av en underart till den stekel som vanligtvis är pollinatör. Honan till denna underart är mycket mörkare än honorna inom västra Medelhavet. Detta förklarar att O. speculum oftast har en mörkare färgton inom östra Medelhavet än vad som är fallet längre västerut. Denna form kallas ibland O. speculum subsp. orientalis (Paulus) Paulus & Salk.
Ovanstående bild visar ett något överblommat exemplar. Vid mitt besök var samtliga O. speculum överblommade.
Ophrys spruneri Nyman
Parnassos ofrys. Ytterligare en av dessa eleganta arter inom släktet som med sina rena färger och mönster gör att man stannar till. Läppens nästan purpursvarta grundfärg med ett lila H eller dubbelstreck står i skarp kontrast mot de övriga kronbladens vita, röda och rosa färger. Endemisk för Grekland men finns från mellersta delarna av grekiska fastlandet söderut till Kreta. Växer i soliga till halvskuggiga lägen, garigue busk- och skogsområden upp till 900 m. Höjd 15–40 cm. Oklart hur förekomst och spridning ser ut på Lesvos men arten är ovanlig på ön. Blomning: mars - april.
Ophrys tenthredinifera Willdenow
På senare tid har en uppdelning, av Ophrys tenthredinifera från östra Medelhavet, gjorts (P. Delforge 2005) och man räknar nu med att det finns fyra olika arter. På Lesvos finns två dessa. Uppdelningen ser ut som följande:
O. dictynnae P. Delforge. Finns i huvudsak på Kreta. Någon rapport finns även från Rhodos men har inte gått att bekräfta. Blommar tidigt, sällan efter utgången av mars.
Ophrys leochroma P. Delforge. Utbredningen är större delen av östra Medelhavet.
Ophrys ulyssea P. Delforge. Detta är en småblommig art från västra delarna av Grekland.
Ophrys villosa Desfontaines. Huvudutbredningen är Kreta och Karpathos men finns också på de östra öarna i Egeiska havet.
Ovanstående arter betraktas ibland som underarter till O. tenthredinifera, t.ex. i boken Orchids of Greece av Petrou, Petrou & Giannakoulias. Andra anser att skillnaderna beror på lokala växtförhållanden och därför inte berättigar till status som egna arter.
Ophrys leochroma P Delforge
Artnamnet leochroma betyder ”likt en lejonman”. Detta är absolut en av de vackraste Ophrys-arterna. Mycket karakteristisk med sina runda sepaler som kan variera starkt i färg från rent vitt till starkt rosa, oftast med en grön mittnerv. Läppen är brett rektangulär med ett brunt fält över mittdelen och en bred, gul och kraftigt hårig kant runt om; hos leochroma saknas den för tenthredinifera så typiska hårtofsen runt den gula, uppåtvikta spetsen längst fram. Färgerna kontrasterar starkt mot det blå fältet närmast läppens bas. Läppens sidor är oftast starkt nedvikta. Detta är ingen vanlig art på Lesvos. Fördelningen mellan O. leochroma och villosa är oklar men den tidigare O. tenthredinifera fanns både på östra och västra delen men med tyngdpunkt på områdena runt Geras-gulfen. Upp till 700 m. Höjd 10–40 cm. Blomning: Mars–tidig april.
Ophrys villosa Desfontaines
Denna andra av tenthredinifera-arterna på Lesvos kännetecknas av små blommor. Som ett ungefärligt mått kan man använda att läppen inte är längre än den övre sepalen. Typiska kännetecken är läppens hårighet. Oftast finns en obruten krans av långa hår runt läppen. Denna är ofta honungsfärgat eller brun. Den, för de västliga arterna så typiska hårtofsen ovanför spetsen längst ut på läppen, saknas också. Sepaler och petaler är oftast starkt färgade. Utbredningen är östra Medelhavet. Förekomsten på Lesvos, se O. leochroma. Blomning: Mars–början april.
Bilden visar ett nästan avblomat exemplar. Arten var överblommat vid vårt besök.
Ophrys umbilicata Desfontaines
O. umbilicata är en ganska vanlig orkidé på Lesvos. De flesta rapporter om denna är från östra delen av ön men finns även på västra sidan. Sepalerna är rosa till grönaktigt vita. Den övre är böjd starkt framåt över pelaren. Petalerna har samma färg som sepalerna men oftast något mörkare. Den något rödbruna och kraftigt konvexa läppen (7–12,5 mm) har ett ”bulligt” utseende med ett komplicerat mönster som oftast täcker nästan hela läppen, bredast mot spetsen. Sidoflikarna är starkt koniska och pekar framåt som två horn. Starkt hårig utsida medan insidan är ljusare och nästan hårlös. Höjd 10–25 cm. Växer oftast i områden med garrigue, betesmarker, ängar och gles pinjeskog upp till 400 m. Blomning: Mars–april.
Orchis anatolica Boiss
Anatoliens nycklar är en östlig art. Den känns lätt igen på den mörkt röda blomstjälken och det glesa axet med rödvioletta blommor. Läppens mittparti är nästan vitt med mörkröda prickar ordnade i två rader. Den långa koniska sporren pekar nästan rakt uppåt. Bladrosetten vid stjälkens bas är prickig. Den är inte kalkkrävande. Växer ofta i steniga branter och phrygana i öppna lägen upp till 800 m. Hur omfattning och utbredning på Lesvos ser ut är oklart. Blomning: April.
Orchis anthropophora (L.) Allioni
Spökyxne. I och med att denna art flyttades över till Orchis har släktet Aceras försvunnit. Ganska ovanligt förekommande art på Lesvos med huvudutbredningen inom den östra delen av ön. Den täta blomställningen går i gult och grönt med inslag av rött i kalkbladens kanter och på läppens flikar. Läppen påminner även här om en människokropp men här hänger den lugnt och stilla jämfört med ap- och borstnycklarnas spretiga “gubbar”. Ingen sporre. De ofläckade bladen är samlade i en rosett vid stjälkens bas. Växer i torra, kalkrika gräsområden, garrigue och buskterräng upp till 700 m. Höjd upp till 40 cm men oftast mycket lägre. Hybrider med O. italica och simia förekommer. Blomning: Slutet April–maj.
Orchis italica Poir.
Borstnycklar. Allmän art som man ofta träffar på i stora kolonier. Bra “landmärke” när man söker efter orkidéer, de syns väl och oftast finns andra arter i samma områden. O. italica tillhör en grupp av Orchis som har människo-liknande blommor, där läppen har ”armar och ben” (som t.ex. våra Johannesnycklar). Detta ger blomställningen ett borstlikt utseende. Blomfärgen är vanligtvis ljust violettröd men färgformer förekommer bl. a. vit. Växer inom kalkområden på steniga gräsmarker, garrigue, öppna busk- och skogsmarker upp till ca 500 m. Vanlig inom de östra delarna av ön men ses sällan på den västra delen. Blomning: Slutet mars–maj.
Orchis pinetorum Boiss. & Kotschy
Barrnycklar är en art från östra Medelhavet, Grekland, Makedonien, Turkiet och Mindre Asien. Växer i ljusa löv- och barrskogar, buskage och skogsbryn upp, oftast på basiska underlag. Totalutbredningen är osäker då den förväxlas med andra mascula-former. Den har ett ganska glest men rikblommigt ax. Blommorna är dock ljusare färgade än vår O. mascula, läppen ofläckad eller med små fläckar och med en längre utdragen mittdel. Stängeln är 20–60 cm hög. Basbladen är äggformigt lansettlika, oftast ofläckade. På Lesvos är arten mycket sällsynt. Det finns endast några enstaka rapporter från de centrala delarna inom östra delen av ön. Blommar: April.
Orchis provincialis Balbis ex Lamarck & DC.
De ganska breda bladen hos denna art har bruna fläckar, till skillnad mot övriga gulblommande nycklar. Blommorna är blekt gula (som gullvivor) med några små, röda prickar på läppen. Den ganska långa sporren (13-19 mm) kröker uppåt och avslutas med en uppsvälld ände. Arten verkar inte speciellt kalkkrävande utan växer i nästan alla typer av miljöer. Arten är ganska vanlig på Lesvos förutom på den sydvästliga delen av ön. Höjd 15–35 cm. Blomning: April.
Orchis quadripunctata Cyr. ex. Ten.
Ögonnycklar. En liten Orchis-art som man ofta hittar i högre liggande områden. Den är vanlig inom den sydöstliga delen av ön men saknas i princip runt Kallonigulfen och vidare västerut. Prickiga blad. Blomställningen påminner en del om en liten brudsporre med blommornas långa trådsmala sporrar. Den treflikiga läppen har fyra mörkröda prickar intill sporrens mynning (därav artnamnet). Två av dessa finns inne i den hjälm som bildas av övriga sepaler. Höjd upp till 30 cm. Vita varianter finns. Ofta på basiska underlag och ofta i steniga marker. Blomning: April.
Orchis ( x) sezikiana B.Baumann & H.Baumann
Detta är en ny art, som beskrivits från Cypern och SV Turkiet. Arten har uppkommit genom hybridisering mellan O. anatolica och O. quadripunctata och skrivs ofta i litteraturen som Orchis x sezikiana men då dessa populationer har visat sig vara stabila har den numera av de flesta accepterats som en ny art. Arten finns numera även rapporterad från Chios och Lesvos. Utseendet är ett mellanting mellan de båda förmodade föräldrarna. Förekommer upp till 600 m i öppen skogsterräng, macchia och stenig garigue. Lokaluppgifter för Lesvos saknas men den får nog räknas som ovanlig. Blommar: April.
Orchis simia Lam.
Apnycklar. Även denna, på Lesvos mycket ovanliga orkidé, tillhör gruppen med människoliknande blommor, vilket också har gett den namnet. Med de typiskt apliknande blommorna är detta en orkidé som man inte misstar sig på även om färgen kan variera något. Oftast är dock läppens flikar starkt röda. Vita färgformer finns. En egenhet är att blomningen börjar från axets topp. Växtplats terrasserade ängsmarker, buskig phrygana och barrskog. På Lesvos finns apnycklarna endast rapporterat från några få lokaler spridda över större delen av ön. Blomning: April.
Platanthera chlorantha subsp. chlorantha (Custer) Rchb.
Grönvit nattviol har på många ställen här hemma blivit vanligare medan den ”vanliga” har gått tillbaks. Detta beror till dels på att den grönvita tål mer igenväxning och har därför i viss mån gynnats av nyare brukningsmetoder inom jordbruket. På Lesvos är denna en mycket ovanlig art. Växer i liknande miljöer som nedanstående P. holmboei. Blomning: Slutet maj–juni.
Platanthera chlorantha subsp. lesbiaca (J. Devillers-Terschuren, P. Devillers, L. Dedroog, F. Baeten & A. Flausch) Kreutz
Tidigare trodde man att detta var samma art som P. holmboei, en nattviol som finns längre österut. Men anses numera vara en egen, endemisk underart till grönvit nattviol, P. chlorantha. Det är kanske i första hand blomfärgen som avviker. Den är grön och inte grönaktigt vit som hos P. chlorantha. Den växer i området från 800–1 600 m och i den nedre delen ser den ofta ut som en vanlig grönvit nattviol men grönare. Högre upp får den mera det typiska utseendet för med en något buktat (slingrande) blomstjälk. Ovanlig art som har sin enda växtplats i Europa inom de östliga, högre liggande delar av Lesvos Höjd 15–40 cm. Blomning: Maj (2–3 veckor före P. chlorantha subsp. chlorantha.
Serapias bergonii E.G. Camus
Tidigare gick denna art under namnet S. vomeracea subsp. laxiflora eller S. laxiflora. Detta är den vanligaste Serapias-arten på Lesvos och finns spridd över större delen av ön, förutom den sydvästliga delen, upp till 700 m. Långsträck och ganska glest ax. Blommornas stödblad är lika långa som blomman eller når strax över denna. Läppen är 12–18 mm, röd-violett med två små “knölar” vid basen; oftast bakåtböjd in under blomman. Hybridiserar ibland med S orientalis vilket gör bestämningen besvärlig. Utbredningen är östlig. Höjd 15–45 cm. Blomning: April–maj.
Serapias cordigera L.
Håriga satyrnycklar. Den breda (16–23 mm, längd 19–29 mm), nästan hjärtformade, och kraftigt håriga (violetta hår) läppen är det karakteristiska vid denna art. Läppfärgen är oftast mörk, brun eller rödbrun. Växer i sol till halvskugga på sura underlag, fuktig gräsmark, garrigue, gammal odlingsmark (terrasser) och öppen skog upp till 1000 m. På Lesvos är detta den satyrnyckel som först kommer i blom men är ganska ovanlig. Lokaler finns mestadels längst mot öst, samt någon enstaka lokal längst i väster. Höjd upp till 35 cm. Blomning: Slutet mars–april.
Serapias orientalis subsp. carica H Baumann & Künkele
Detta är en storblommig art. Vanligtvis knubbigt ax med blommorna tätt ihop. Läppen blir upp till 30 mm, ganska spetsig och på övre delen täckt av vitaktigt (oftast) hår. Färgen är oftast mörkt röd till skillnad från subsp. orientalis som är ganska ljus, ofta gulaktig. Ett kännetecken är att de mörka sidoloberna på läppen når utanför hjälmen. Höjd 15–30 cm, lägre i torra miljöer. Växer i öppna ängs- och översvämningsmarker. På Lesvos finns endast denna underart av S. orientalis. Den har den sin huvudsakliga utbredning på östra delen av ön men förekommer också frekvent allra längst i väster. Blomning: April–(maj).
Serapias orientalis subsp. carica var. monantha (H Baumann & Künkele) Delforge
Denna variant av ovanstående utmärks av att den endast har en blomma. I övrigt ser den likadan ut, som genomsnitt kanske något kortare än huvudarten. Växer i samma miljö som carica och oftast tillsammans med denna, ibland som enstaka exemplar men sällan som egna populationer. Utbredning och blomningstid är samma som för huvudarten.
Serapias parviflora Parlatore
Småblommiga satyrnycklar är en i Medelhavstrakterna vida spridd art. Hjälmen är vitaktigt violett med mörka strimmor. Läppen är liten, 8–12 mm, oftast starkt bakåtböjd in under blomman. Färgen är brunröd. Höjd upp till 35 cm. Växer på många olika underlag, fuktig gräsmark, garrigue, buskmarker och öppen skogsterräng. Detta är den ovanligaste av satyrnycklarna på Lesvos med några enstaka lokaler spridd på ön. Arten förväxlas ibland med småväxta exemplar av S. bergonii (se ovan). Blomning: April (maj)
Serapias politisii Renz (Pro hybr.)
Detta är en Serapias som framförallt finns på en del av de grekiska öarna. Arten anses ha uppkommit ur en hybrid (eller är en hybrid) mellan S. bergonii och S. parviflora. Utseendet är också ett mellanting av dessa båda arter. Blomaxet mer utdragit än hos S .parviflora, mer likt S. bergonii men oftast med färre blommor än denna. Växtplatsen är garrigue, macchia och skogsgläntor upp till 800 m. Blomning: April–början maj.
Serapias vomeracea (N. L. Burman) Briquet
Allmänna satyrnycklar är spridd över stora delar av Medelhavsområdet och är också den, till-sammans med S. bergonii, som är den vanligast på Lesvos men endast inom den östra delen. Det är en ganska storväxt art med stora blommor. Ett tydligt kännetecken för S. vomeracea är att den har ett mycket långt stödblad, upp till 70 mm; mycket längre än blomman och av samma färg som denna. Läppen är 18–30 mm lång och ljust röd till purpurröd; den inre delen (hypochilen) är starkt hårig. Epichilen mer eller mindre nedåtriktad. Växtplatsen är grässlänter, garrigue, olivlundar och öppen skog upp till 1 000 m. Höjd 25–60 cm. Blomning: April–maj.
Spiranthes spiralis (L.) Chevallier
Skruvaxet är den orkidé som blommar senast av alla orkidéer. Vi känner den från en liten förekomst på Öland (inplanterad). Blomaxet har gett den namnet “spiralis” eftersom de små, vita blommorna (3–4 mm) sitter i spiralform runt stjälken. Ovanlig men kan ha förbisetts p.g.a. den sena blomningstiden och plantornas storlek, 6–30 cm. Arten har dock gått starkt tillbaka p.g.a. jordbrukets brukningsmetoder. Arten finns över större delen av Lesvos men vanligast i de lägre liggande områdena i sydost. Blomning: Oktober.