This site will be written in Swedish. Please use the Contact form if you have questions about what can be seen here..

Även detta år, 2021, blir inte så som man hoppats på. Att göra någon orkidéresa utomlands har inte varit att tänka på ens. Utan det blir som 2020 man får prova hinna med vad som händer här hemma i orkidéväg. 
Att förhållandena växlar mellan åren syns klart. Detta år som nog är mer normalt än förra året som var extremt tidigt. Starten för orkidésäsongen är ca två veckor senare än 2020. 
Här nedan kommer jag försöka beskriva när och vad som händer sett med "orkidéögon", i alla fall i huvudsak. Det hela blir naturligt-vis inte heltäckande för landet utan kommer att bygga på mina exkursioner till diverse lokaler.   

Sankte Pers nycklar och gullvivor, en oslagbar kombination.
 

Årets första besök på Kinnekulle skedde detta år dryga två veckor senare än 2020. Men det är nog ändå detta år som är det normala. Förra året, 2020, hade en ovanligt tidig start på orkidé-säsongen. Vårt besök "stördes" något av rejäla regnskurar som vi fick spana in och parera för. Guckuskon som brukar vara det många åker för att kolla på hade vid denna tid inte kommit igång, så vi valde därför att slopa det besöket. Det blev i stället Örnekulla och Österplana Hed som vi koncentrerade oss på. 
Vad gällde Adan & Eva så verkade dessa ha ett betydligt bättre år nu än vad vi kunde se förra året. Fortfarande var huvuddelen bara i knopp men några hade hunnit slå ut.
Nedanstående bilder visar att mycket av Adam & Eva fortfarande var i knopp. Nästa tre bilder isar att det inte bara är röda och gula blommor som skiljer utan de röda uppvisar ofta olika nyanser. Sista bilden visar den otroliga mängd gullvivor som blommar vid denna tid. Man kan också av bilden ana att även St. Per var i början av sin blomning.   

St. Pers nycklar har två bladformer, med eller utan fläckar. Större delen av populationen på Kinnekulle har kraftigt färgade blad som syns på bilden ovan.
Annat som drog till sig uppmärksamheten var en hel del ängsviol, Viola canina, och de nu höga fjäderbollarna som utgörs av fröställningarna efter backsippans (Pulsatilla vulgaris) blomning.

Vill man uppleva körsbärsträdens blomning är det rätt tid så här i mitten av maj. 
 

Vår tur fortsatte nu till Österplana Hed och Vall som naturskyddsområdet heter. Här är det framförallt St. Pers nycklar (och gullvivor) som fångar ögat. Vid vårt besök. 









 

Ute på "alvaret" syntes tydligt att det var ett tuffare klimat. Orkidéerna var till större delen endast i knopp, bara enstaka blommor hade hunnit öpp-na sig.


Nere i dalen på andra sidan alvaret hade växtligheten kommit längre och här var de flesta St. Per utslagna. Det gick en hel del skurar under dagen, dessutom hade det regnat en hel del under senaste tiden så överallt där det var möjligt stod det vatten. 

Även om vi fick skynda oss mellan skurarna så sken solen gott och varmt däremellan, så vi hade en riktig fin vårdag på Kinnekulle. 

Skärgårdsidyll utanför Strömstad

En ny halvdagsresa tog oss till Norra Bohuslän. Någon regnskur på hemvägen fick vi tåla men i övrigt en fin dag i en fin natur. 
I denna del av Bohuslän är det inte ovanligt att stöta på Sankt Pers nycklar Orchis mascula subsp. mascula. Framförallt på flera av öarna hittar man dessa men även lokalt på fastlandet man hitta arten. 
















På en del ställen tycker man orkidéerna står "farligt" nära bebyggelse men brukar ändå klara sig väl. 



Här ut mot havet och i soliga lägen var de flesta Sankt Pers nycklar fullt utslagna. Bild tre är dock från en skuggigare lokal och där hade blomningen just börjat. Sista bilden visar några "flugor" som flög/kröp runt i blomaxet. De verkade dock alldeles för små för att kunna få med sig något pollen. Sankt Pers nycklar pollineras vanligtvis av humlor som lockas av doft och färg till att besöka arten. Tyvärr för humlan så finns inget ätbart i blommorna, sporren har t.ex. ingen nektar. Det enda humlan lyckas med är att få med sig pollinerna, fästade på huvudet, och därmed omedvetet polliniera nästa blomma den besöker.

Slutligen några andra motiv från vår bohulänska resa. Svarta moln över Strömstad symboliserar kanske läget i samhället som tappat alla sina norska turister. Bild två en fiskebåt vid kaj medan turistlägenheterna bräder ut sig på andra sidan sundet. Lite fågelskådning i en grunn vik gav bild 3 -5. Hägern ser visserligen både mager och tanig ut men gav ett betydligt bättre intryck då den strax efter lättade på sin mäktiga vingar och lojt flög bort. Mycket andfåglar och mås flockade i de grunda vattnen. Här en grågåsfamilj på utflykt.   

Maskrosor (Taraxacum sp.) blir imponerande när mängden blir så som den som täcker ängen här. Och med Sankt Pers nycklar (Orchis mascula subsp. mascula) inblandat blir det riktigt exklusivt.






På Ryr finns flera orkidéer men vid denna tid, mot slutet av maj ett normalår, är det bara Sankt Pers nycklar som man hittar. På bilden till höger i en praktfull samling tillsammans med maskrosor och mandelblom (Saxifraga granulata). 
Hur tidig St Per blommar varierar starkt från år till år. Som exempel kan nämnas att förra året (2020) hade blomningen kommit ungefär lika lång vid ett besök den 11 maj, d.v.s. två veckor tidigare än detta i år. Men förra året får nog anses ha varit extremt tidigt.     
   

Nedan några fler St Per från Ryr. Som framgår av bilderna så var arten just i början av sin blomning nu, så det var många plantor som fortfarande bara hade knoppar.








En ledsam syn för en orkidéälskare var dock upp-täkten av ett antal uppryckta plantor, troligtvis 25-30 st. De flesta i lägen där orkidéerna växte i grunda jordlager där det nog gick lättare att rycka upp växten. Förmodligen är det tranor som här har sökt efter de stärkelserika rotknölarna, för precis som på bilden till höger var rotknölen bortklippt på de flesta plantona. På bilden syns också den koniska gropen där plantan suttit. 

Ryr naturreservat ligger på en halvö som sticker ut i sjön Svanefjorden. Reservatet består av gamla slåtterängar, betesmarker, hällmarker, hällmarksrika stränder med eller utan växtlighet och fuktstråk mellan ryggarna, torrängar och kalkhedar. Reservatet sköts och hålls öppet på ett mycket fint sätt av engagerade personer. Större delen av reservatet ligger inom Dalslandsformationen, ett stråk av kalkhaltig lerskiffer, vilket ger förutsättningar för en otroligt rik vegetation. Maken till sådan artrikedom på en så pass liten yta kan man få leta efter i hela landet.
Nedan finns några av de örter som blommade vid vårt besök.

Vy från Eriksöre alvar. En enorm mängd av orkidéer mötte oss då vi på eftermiddagen anlände till Öland.

Att besöka Öland kan med behållning göras vilken årstid som helst. På våren är det förutom fåglar för den fågelintresserade, orkidéerna som drar många besökande vilket också gällde oss. Vi var åtta personer som hade kommit överens om att träffas där. Trevligt att träffa gamla vänner efter pandemi-restriktionerna, påbjudna eller egna. Tanken var att besöka några kände lokaler på den södra delen av ön. Vi hade därför inackorderat oss i Mörbylånga på en mycket trevlig B&B, Kalkstenens B&B (https://www.kalkstenensbnb.se/). Kan absolut rekommenderas för den som söker boende. 
För vår del blev det två övernattningar denna gång vilket gav oss två halva plus en hel dag att söka sig runt till de tänkta lokalerna. 

Denna första halvdag, efter att ha anlänt, användes för att botanisera bland dessa enorma mängder orkidéer på Eriksöre alvar. Det var främst göknycklar (Anacamptis morio) och Sankte Pers nycklar (Orchis mascula subsp. mascula) som syntes. Men även Johannesnycklar (Orchis militaris) fanns i fina bestånd.
Vi hade väl förberedd oss på att Adam & Eva (Dactylorhiza sambucina) skulle vara avblommade men det fanns en hel del av den arten som fortfarande var fräscha och fina. 


Bilden visar tre av arterna i massblomningen, från vänster göknycklar, i mitten en något bedagat St. Pers nycklar och till höger den gula varianten av A & E.


Nedan ses några fler bilder från Eriksöres alvar.  Saknas här är krutbrännare (Neotinea ustulata) som också sågs här om än mycket små och i början av sin blomning. Denna hittades dock i mängd på övriga lokaler som besöktes.

Dag två, 1 juni, blev vår heldag på Öland. Vi började med att möta upp de sista två som skulle följa oss under dagen. Sedan bar det av till Igelmossen, ett litet reservat som ligger lite avskild en bit från vägen. Väl ute i kärrmarkerna fanns mycket trevligt att beskåda. Så här tidigt på sommaren så fanns det gott om fukt och vatten i kärret så det gällde att se sig för. 
Nedan syns bland annat majviva (Primula farinosa) som här fanns i överflöd, kanske på väg att blomma över nu. En annan art som man får över till ostkusten, Öland och Gotland för att hitta är klöverärt (Tetra-gonolobus maritimus). Att kattfot har skilda han resp. honplantor kanske inte alla har kläm på. De röda är hanblommor och de vita hon-blommor.
 Flugblomster sågs en hel massa av varav en del var så gott som fullt utslagen. Tidigt tyckte vi. Blodnycklarna (Dactylorhiza incarnata subsp. cruenta) hade just börjat sin blomning. Det hade inte brudsporrarna (Gymnadenia conopsea) som nu endast sågs med små knoppanlag.  

Nu gick färden vidare till Jordtorpsåsen, ett höjddrag mitt inne på Öland öster om Algutsrum. Naturreservatet är en strandvall som avlagrats här då isen drog sig tillbaka. Här följde vi stigen som går genom skogen och upp på åsen som sträcker sig i öst-västlig riktning. Ås kanske är en överdrift men man höjer sig i alla fall 6-7 meter kanske. Området är ett omtyckt utflyktsmål och stigen som följer åsen har gjort att vegetationen är mycket kortväxt. 






















Krutbrännare (Neotinea ustulata) fanns här i stort antal och de flesta i gott skick.





På väg genom skogen mötte vi dessa på stigen där solen kom till. Den gröna sandlöparen är ett fruktat rovdjur för andra insekter. Som tur för oss är den bara 2-2,5 cm men sägs kunna springa i en hastighet av 60 cm/sek. Här dock upptagen av annat än att jaga mat.
Bild två visar en majbagge som är något större än sandlöparen, ca 5-6 cm. Förmodligen full av ägg på grund av sin något förstorade bakkropp.




Även här ut mot havet på östra sidan fanns gott om orkidéer. Här fotas ett fint ex av Adam & Eva tillsammans med St. Pers nycklar.

Tiden går fort och det var nu tid för att undersöka vår sista lokal för dagen, Frösslunda sjömarker. Det är ett naturreservat på ostsidan av Öland, söder om Sandby borg. Här rinner Frösslundabäcken genom reservatet, denna är en viktig lekplats för havsöring och gädda. Det som kanske mest slår en är den enorma mängd av tusenskönor som breder ut sig över de torrare delarna. Men även orkidéer finns i överflöd, St. Per, krutbrännare, Johannesnycklar med mera. 
 

Vi avslutade dagen med att besöka Frösslundabron. Det är en välbevarad stenvalvsbro i tre spann över Frösslundabäcken strax nedströms Frösslundamossen. Den är byggd i av kalksten i kallmur i slutet av 1700-talet med ålderdomlig teknik.

Dag tre var dagen för hemfärd men förmiddagen an-vändes till ett besök vid Gråborg. En av Ölands många fornborgar. 
Men inte heller här blev man utan detta överflöd av orkidéer som vi sett överallt, främst St. Per och Johannesnycklar.








St. Per och Johannesnycklar framför den uråldriga Gråborg. 




















En fallen kämpe utanför borgen som öppnat upp för de ljussökande orkidéerna.

Ölandsbron en lyckat förbindelse för den som vill besöka ön. Och det kommer vi säkert att göra igen.

En sista bild som sammafattning av några härliga försommardagar, orkidéer i överflöd och samvaro med goda vänner.

Knappt hemkommen från Öland gick ryktet om att man hade hittat en krutbrännare på Kinnekulle. Inte omöjligt med tanke på likheten i miljö mellan dessa två lokaler. Men problemet är att närmsta förekomst av krutbrännare är just nämnda Öland, vilket ligger fågelvägen ca 35 mil bort. Så hur kom den hit?
En hastig visit på lokalen för fyndet visade att det nog var en krutbrännare men att den nu var så gott som överblommat. På Öland, två dagar tidigare, var arten bara i början av sin blomning. 
Kvarstår frågan om hur den kommit till Kinnekulle. Flera teorier florerar för tillfället. Framtiden får väl utvisa om det kommer fram nya rön som kastar ljus över saken.

 

                          Krutbrännare (Neotinea ustulata) på Kinnekulle, en grupp med tre plantor.

Ett besök på Kinnekulle vid denna tid så är det obligatoriskt att kolla hur det ser ut med Guckuskona. Det visade sig att dessa var i sitt esse. Inga knoppar kvar och inte heller några blommor som vissnat. Visserligen hade det blivit sen kväll men några bilder fick det bli i alla fall.









Hjälmsäters guckusko i sen kvällsbelysning. Solen når så vitt in mellan träden  


Nedan ses flera bilder på guckusko i kvällsljus. Det fanns dock ett par andra arter som också sågs denna sena kväll och som syns på de två första bilderna, nästrot och flugblomster.




Praktfull blomning av gräsull i de blötare partierna av området.

Den 10 juni var det utlyst exkursion för Västsvenska Orkidésällskapet till Nohlmarken och Skogastorpkärret. Kanske inte så stor uppslutning men vi hade en mycket fin dag i en underbar miljö. 

Av orkidéarterna som sågs fanns en som jag inte sett där tidigare, troligtvis var det en sumpnyckel. Dactylorhiza traunsteineri.

Övriga orkidéarter som sågs var:
Kärrknipprot, Epipactis palustris knopp
Ängsnyckel, Dactylorhiza incarnata
Vax
nyckel, Dactylorhiza incarnata subsp. ochroleuca
Skogsnyckel, Dactylorhiza fuchsii
Tvåblad, Neottia ovata
Brudsporre, Gymnadenia conopsea knopp
Nattvol, Platanthera chlorantha
Flugblomster, Ophrys insectifera





 

Trolig sunpnyckel Dactylorhiza traunsteineri.







 

Blad och blomma från den troliga sumpnyckeln

























Praktfulla ruggar med tvåblad (Neottia ovata) fanns det en hel del av. De flesta dock just i början av blomningen.

Efter att vandrar runt slingan i Nohlmarken bar det av till Skogastorpkärret. Här sågs mer av de arter som redan setts i Nohlmarken men en tur bort till guckuskolokalen gav praktfull utdelning i form av den stora rugge som brukar blomma där. Om möjligt fanns de ännu fler blommor detta år. Här i skogen vid guckuskorna hittades också en nästrot (Neottia nidus-avis). 
De två stora rariteterna, luktsporre och praktsporre fanns naturligtvis inte i blom nu men det såg ut att bli ett bra år för brudsporrar som här hade kommit långt redan, även om blommorna inte hade utvecklats än. Även en praktsporre kunde tydligt urskiljas i en hög med vanliga brudsporrar. 

Nöjda efter en dag med mycket orkidéer i en härlig miljö sattes kursen hemåt igen frampå eftermiddagen.

Ett besök i Ulricehamn för att kolla efter spindelblomster (Neottia cordata) ledde en fram till den stora skidanläggningen som de flesta nog känner igen från TV-sändningarna från världscupen på skidor. "Hannas backe" förmodar jag syftar på Ulricehamns stora skidstjärna Hanna Falk.   
Lokalen för spindelblomstret finns inom området Lassalyckan som idrottsanläggningen kallas. Efter tips skulle det här finns gott om den eftersökta orkidén. Detta visade sig stämma, antalet plantor kund säkert räknas i 100-tal. Som extra bonus hittades även ett 20-tal korallrot.  

I den glesa, fuktiga och mossrika granskogen fanns det gott om spindelblomster. Nu 13 juni verkade många redan vara pollinerade och frökapseln börjat svälla upp. Arten ingick tidigare i släktet Listera och återfinns som sådan i de flesta floror. Efter att man börjat använda DNA för artbestämning inpå 2000-talet kom man fram till att de två europeiska Listera-arterna låg närmare Neottia och flyttade därför till detta släkte.






 

Spindelblomster, Neottia cordata



I bildspelet nedan ses olika storlekar och färger på spindelblomster. Sista tre bilderna visar korallrot.  

Skogsnycklar, Dactylorhiza fuchsii, med Österplana kyrka i bakgrunden.

En tur till Kinnekulle så här i mid-sommartider är standard. Denna gång var dessutom uppgiften att visa min franska vän, Jean-Marc, vilket artrikt område vi har här i Västergötland. 






Jean-Marc studerar stora exemplar av ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata subsp. incarnata) och skogsnycklar (Dactylorhiza fuchsii). Båda arterna var nu i början av sin blomning. 

 

Vår visit började på Österplana där vi i första hand letade efter honungsblomster (Herminium mon-orchis). De är visserligen inte lätta at få öga på, knappa 10 cm och gulgröna, men efter visst sökande hittades i alla fall några exemplar. 
En annan art vi sökte efter var korallrot, Corallorhiza trifida, som brukar kunna hittas i en del buskagen i lite fuktigare områden, syntes dock inte till denna gång.






                                                                                                     Honungsblomster, Herminium monorchis

Ängsnycklar och skogsnycklar (bilden till vänster) tillhör ju samma släkte, Dactylorhiza vilket innebär att de ofta hybridiserar. Bilden till höger visar just en sådan hybrid. De tre till vänster är vanlig storlek på ängsnycklar medan hybriden är så gott som dubbelt så hög. Ofta blir hybrider större än någon av föräldraarterna. 





Flugblomster (Ophrys insectifera) var nu i full blom, bild ett nedan visar ett par som gömmer sig bland skogsnycklarna. Bild två visar ängsnycklar i gräsullskolonin. Ängsnattviolen (Platanthera bifolia subsp. bifolia) har just börjat blomma endast någon enstaka blomma hade hunnit öppna sig. Med så många brudsporrar som det finns på Österplana så brukar man nästan alltid hitta någon albinoform, sista bilden.

Nästa anhalt på vår exkursion var Såtakärret. Där var huvuduppgiften att försöka hitta knottblomster (Malaxis monophyllos). Om honumgsblomster är svår att hitta så är knottblomster nästan omöjlig, smått och grönt i allt annat grönt. 
På väg ner mot kärret hittade vi några näströtter. Dessa var nu så gott som helt utslagna. Nästroten är en saprofyt vilket innebär att den inte har någon klorofyll och därför inga egna blad, utan bara en blomstjälk som är brun och för den ovetande ser vissen ut.





 

Nästrot, Neottia nidus-avis

Efter lite sökande lyckade vi till slut hitta ett exemplar. 
Knottblomster, Malaxis monophyllos, är en helt grön orkidé som när den blommat färdig når en höjd av ca 30 cm men då har den vuxit hela tiden allt eftersom blommorna i det långa axet slår ut. Som syns på bilden så får den en mängd blommor upp till 40-50 st (ibland kanske dubbla det antalet). De små ca 4 mm stora blommorna vrider fruktämnet ett helt varv och får därför läppen uppåt. 
Som man ser av förra årets blomstjälk så blev det bara tre frökapslar av alla blom-morna då.
Detta är en raritet i vår del av landet. Den finns i ett stråk över mellersta landet från norra Götaland och norrut.












Knottblomster, Malaxis monophyllos


En annan trevlig upptäckt vi gjorde var att i de lite skuggigare partierna av kärret fanns ett ex. av skogsnattviol, Platanthera bifolia subsp. latiflora. Den har en mycket längre sporre än den vanliga ängsnattviolen, upp till drygt 40 mm. Den vi hittade mätte ca 35 mm (bild 1).
Kärret kommer om ett par veckor vara fylld av tusentals kärrknipprötter (Epipactis palustris). Just nu var det endast knopp, fast ett ex. visade upp lite av vad som komma skall. Arten har kanske den vackraste blomman av alla våra orkidéer (bild 2). 
Bild 3 visar ett klassiskt exemplar av skogsnyckel. De blir gärna något praktfullare om de får stå fuktigt i halvskugga. 
En något osäker bestämning möjligtvis men trolivtvis visar bild 4 en sumpnyckel (Dactylorhiza majalis subsp. lapponica)
Bild 5 visar ett vackert exemplar av flugblomster. Ofta börjar första blomman falna innan de övre hinner slå ut. 

Efter vårt sökande i Såtakärret var dagen över men det var två riktigt nöjda "orkidéjägare" som sedan skilde lag.
 

Kinnekulle i profil sett från lokalen med Englandsnycklar.

En snabb visit på lokalen för Englandsnycklar, Dac-tylorhiza  majalis subsp. integrata (tidigare D. prater-missa), utanför Lidköping visade att det var rätt tid för en sådan visit. De flesta plantorna var så gott som fullt utslagna även om det fanns några i ett tidigare utvecklingsskede. 
Totalt sågs ett femtiotal plantor men det är ändå betydligt färre än vad jag sett där tidigare. Större delen av området verkar växt igen av vass och en stor del av plantorna som sågs nu fanns inne i vassen. Utan att vara expert så verkade området i behov av viss skötsel.






 

Englandsnycklar i den nästan manshöga vassen.

 

Englandsnycklar har denna orkidé fått heta efter att den på 80-talet hittades vid Lidans utlopp i Lidköping. Det latinska namnet har varit Dactylorhiza pratermissa och det är också det namn man hittar den under i de flesta floror. Nyare rön efter molekylära under-sökningar av arten har gjort att den numera anses vara en underart till huvudarten D. majalis och skall därför heta Dactylorhiza majalis subsp. integrata. Huvudutbredningen är västra Europa och på de flesta lokaler finns två varianter av arten. Så också på lokalen i Lidköping.
Den ena varianten har helt gröna blad och blommorna har teckningar på läppen oftast som små prickar. Denna variant syns på bilderna till vänster här nedanför. Namnet på denna är D. majalis subsp. integrata var. integrata.
På bilderna till höger syns den andra varianten som på svenska fått heta "leopardnycklar". Detta därför att det som kännetecknar denna är att bladen har prickar eller ringformade markeringar på bladen. Blommans läpp har markeringar i form av slingor och streck. Latinskt namn är D. majalis subsp. integrata var. junialis.

En tur till några områden på Kroppefjäll var egentligen menat för att söka efter aspfjärilen som skulle ha setts där. Dock spelade vädret oss ett spratt denna dag så en solig början gick snabbt över i gråmulet och också småregn. 
Orkidéer bryr sig inte så mycket om vädret så här års, de står där de växt upp så att par triviala arter sågs även om Kroppefjäll inte är känd för orkidéer. 






 

Grönvit nattviol, Platanthera clorantha, fanns i en del ängslika miljöer.


Blommorna pollineras av nattfjärilar som får pollenklubborna fästade på snabeln eller huvudet. Så gott som samtliga blommor var pollinerade (pollenklubborna borta) vilket ger som resultat att blommorna börjar vissna. Så sker hos alla orkidéer att så fort blomman har befruktats så slutar växten ödsla kraft på doft och prakt utan koncentrerar sig på att bilda frön. Det kanske behövs för varje frökapsel innehåller ca 5000 frö, en planta har ca 20 kapslar och "ängen" ca 25 plantor. Tur att inte alla fröna gror! 













Jungfru Marie nycklar var den andra orkidén vi såg på vår Kroppefjällsexkurson. Den fanns lite varstans, främst i väg- och dikeskanter.
Förrutom två orkidéer sågs en del annat. Bild två och tre visar honan av blå jungfruslända. Den har inte den metalliska, blågläns-ande färg som hannarna har utan är brunaktig. Den är dessutom ovanligare att få syn på. På sista bilden syns en drillsnäppa. Dessa sågs på flera ställen, här ivrigt upptagen med att springa runt och (troligtvis) fånga insekter.

 

Vid ett snabbt besök på lokalen för Purpurknipprot utanför Trollhättan kunde man konstatera att denna till större delen har åtminstone någon vecka kvar till dess den är i full blom. Några enstaka exemplar hade fått ut de första blommorna. 

Alldeles i närheten finns även en lokal för Skogsknipprot. Den behöver kanske ett par veckor innan den är värd ett besök. En kanske för snabb sökning efter Skogsknipprot gav resultatet att det i år är ett dåligt år för denna på den aktuella lokalen. Endast ett exemplar hittades. 











 

Purpurknipprot, Epipactis atrorubens
 


Av bilderna nedan framgår att det är de första knopparna som hunnit öppna sig på Purpurknipproten. De flesta plantorna hade endast små knoppar. Sista bilden visar en Skogsknipprot, Epipactis helleborine som vid mitt besök endast hade små knoppar. 

Vy från Björkliden över Torneträsk mot Abisko och Lapporten

Äntligen skulle det bli av att söka efter lappfelan. Datum sattes till 7 juli som efter en del sökande och råd skulle kunna vara en normal tid för denna sällsynta orkidé. Då bör man ha i minnet att det kan skilja flera veckor, när blomning sker, mellan olika år.
Detta år borde det dock vara en bra tid men så kom värmen till norra Sverige. En dryg vecka med temperaturer på 25-30 grader i fjällvärlden gjorde att vi ändå kom några dagar för sent. De flesta plantorna som sågs hade redan blommat av och börjat utveckla frökapslar. 
Efter idogt sökande hittades dock ett par-tre plantor med intakta blommor, så det betalade resan får man väl säga.  
Här i fjällsluttningarna hittades inte bara lappfela utan en hel del andra arter också. Rikligast var nog fjällvityxne som säkert kunde räknas i 100-tal. 






Typisk miljö för lappfela, branta sluttningar strax ovanför den snåriga fjällbjörkskogen. 

Ett exempel på lappfela (Platanthera obtusata subsp. oligantha) som redan hade blommat av. 

En fluga besöker lappfelan men är knappast den som pollinerar den, utan i detta fall bara en som vilar ett ögonblick.








Lappfela eller lappyxne, Platanthera obtusata subsp. oligantha.

Det man vet idag är att lappfelan polli-neras av myggor som söker nektar i den korta sporren, ock myggor finns det rikligt av i denna miljö. Det syntes också på att samtliga blomax vi såg, där blommorna vissnat, hade rejäla frökapslar på gång. 
Arten finns förutom i Abisko på några lok-aler i Norge samt längre österut i Sibirien. I Nordamerika finns underarten subsp. obtusata. 

 

Vårt boende under vår tid i Abisko nationalpark hade v i förlagt till Hotell Fjället i Björkliden, ett utmärkt val. Hotellet ligger högt med en underbar utsikt över Torneträsk och Lapporten. 

För den som inte vill köra bil så långt går det utmärkt att åka tåg till Abisko / Björkliden. Ett annat alternativ om man vill vara mobil är att åka till t.ex. Kiruna och där hyra bil. 














 

Den varma perioden till trots så fanns det fortfarande stråk av vinterns snö kvar. Bilden är tagen ca 23.30. Vid denna tid blir det inte mörkare än så.

 

I vårt sökande efter lappfelan stötte vi på ytterligare några orkidéer. Här nedan ses de sex arterna vi såg.

På väg upp genom den snåriga fjällbjörkskogen hittades ett par arter. Här en korallrot, Corall-orhiza trifida, visserligen på väg att blomma av men ett trevligt fynd. 

Fjällvityxne, Pseudorchis albida subsp. strami-nea, är en systerart till den som numera är mycket sällsynt i södra Sverige, subsp. albida.
Här uppe i fjällsluttningarna fanns den i stort antal även om den oftast finns som enstaka exemplar. Ovanstående bild visar ovanligt öppna blommor. Vanligtvis är dessa mer klockformade.

Den andra arten vi sågs innan vi nådde upp över skogen var spindelblomster, Neottia cordata. Här i fjällen får den ofta en mycket mörk blomfärg.

Uppe i fjällsidan hittades denna spinkiga form av brudsporre, Gymnadenia conopsea. Längre ner vid vägen fanns det betydligt större och vanligare exemplar. Det finns beskrivet en variant av brudsporre. Gymnadenia conopsea var. alpina, eventuellt skulle det kunna vara en sådan. 

Väl uppe ovanför fjällbjörkskogen stötte vi på dvärgyxne, Chamorchis alpina. Detta är troligtvis den minsta av våra orkidéer, sällan över 5-6 cm även om den kan nå 10 cm.  

På vår väg ner igen hittades ett par exemplar av grönkulla, Dactylorhiza viridis. Bilden ovan visar det ena exemplaret som visade sig vara utan det röda färgämne som normalt gör blommorna brunaktig gröna. Denna typ av avvikelse, apo-kromatisk, kan även ses ibland  hos andra arter. 

I den miljö som finns här uppe i fjällsidorna finns många andra intressanta arter, förutom orkidéerna, som man inte hittar hemma. Nedan finns ett axplock av vad som sågs. 
1) Lapsk alpros (Rhododendron lapponicum) är en av våra två Rhododendron-arter vi har i Sverige. Den andra, skvattram, är mycket vanligare. Lapsk alpros hittar man endast i norra Sveriges fjälltrakter. Det är en knotig liten buske som oftast inte blir mer än 4-5 cm. 
2) Fjällvityxne och och fjällsippa (Pseudorchis albida subsp. straminea + Dryas octopetala). Här syns blommorna på fjällvityxnen så som man oftast ser dessa, som små klockor. Fjällsippans åtta kronblad har gett den dess latinska namn, octopetala. Man anser att denna var en av de som först invaderade vårt land efter istiden. Lapplands landskapsblomma.
3) Fjällviol (Viola biflora). Latinets "biflora" betyder två blommor eftersom det vanligtvis sitter två blommor på varje stjälk. Det är den enda violen hos oss som är gul.
4) Gullbräcka (Saxifraga aizoides) syns här med två färgformer. Vanlig i fjälltrakternas kalkrika, fuktiga områden.
5) Grönkulla (Dactylorhiza viridis) syns här med den färg man oftast ser.
6) Fjälltätört (Pinguicula alpina) är knuten till våra nordliga fjälltrakter förutom en udda förekomst på Gotland! Den är som den vanliga tätörten "insektsätande" då den fångar och bryter ner små flugor som fastnar på de klibbiga bladen.
7) Lappspira (Pedicularis lapponica) är den enda av våra "spiror" som inte är röd eller gul och därför lätt att känna igen.
8) Fjällspira (Pedicularis hirsuta) är ganska sällsynt och finns bara på kalkmark i de norra fjälltrakterna.
9) Isvedel (Astragalus frigidus). Latinets "frigidus" betyder "kyla" och syftar på att den växer långt norrut. Sällsynt i fjälltrakterna från Härjedalen.  

10) Kantljung (Cassiope tetragona). Vanlig på kalkrik mark i de norra fjälltrakterna.  

Med denna vy från Hotell Fjället, Björkliden, tar vi avsked från Abisko nationalpark för denna gång. Torneträsk ligger lika spegel-blank som den gjort under hela vårt besök. 

Nu, 10 dagar efter vårt förra, gjordes ett nytt besök för att kolla lokalen för purpurknipprot. Det syntes stor skillnad denna gång. Nu var de flesta i full gång.
Man kunde dock klart konstatera att det inte var lika många blommande plantor som förra året. 










 

Purpurknipprot, Epipactis atrorubens.























Purpurknipprot, Epipactis atrorubens. De flesta av plantorna hade den vanliga, ganska mörka färgen.












Purpurknipprot, Epipactis atrorubens.
Någon planta hade en avvikande färg, mycket ljusare än övriga och stack därför ut. Detta är dock inte ovanligt där det finns många plantor.

Strax intill lokalen för purpurknipproten finns en lokal för skogsknipprot så vi besökte även denna. Också här var plantorna i full blom. 
Som namnet anger så trivs arten i öppen skogsmiljö. Bilden visar två olika blomax där den vänstra är från en planta som stod ganska skuggigt inne i skogsdungen medan den andra stod helt öppet i utkanten av samma skogsdunge. Troligtvis har läget påverkat plantorna.
Samma som man kunde se hos purpurknipproten så var det också betydligt färre ex av skogsknipproten jämfört med tidigare år.




 

Skogsknipprot Epipactis helleborine

Fast sådana här scener skulle man helst slippa. Tyvärr finns mördarsniglarna kvar för precis samma syn mötte oss förra året i denna del av skogsdungen. Det blir nog inte mycket fröspridning från detta exemplar av skogsknipprot.

Vy från Skpgastorpkärret med brudsporrar i massor, både den vanliga och praktsporre.

Att besöka naturreservatet Skogastorpkärret utanför Falköping i mitten av juli hör till rutinerna. Då blommar brudsporrarna i tusental. Även praktsporre och luktsporre finns i stor mängd. Dagens visit gjordes tidig morgon för att undvika den hetta som rått senaste tiden. Det varma vädret hade också påverkat blomningen, t.ex. var så gott som samtliga luktsporrar på väg att falna. Brudsporrarna fanns dock i alla stadier från knopp till avblommade exemplar med fullmatade frökapslar. Även bland praktsporrarna, som vanligtvis är något senare än brud-sporren, visade exemplar där nedre blommorna vissnat. 








 

Luktsporre Gymnadenia odoratissima

 


Förutom storleken på plantan, vanligtvis inte mer än hälften av en vanlig brudsporre, är det läppens form som skiljer luktsporren från brudsporren. Luktsporren (till vänster) har en nästan odelad läpp med en stor framskjuten mittflik. Hos brudsporren (till höger) är läppen klart tredelat med tre nästan lika stora flikar.












Skogsnycklar och ängsnycklar, som satte färg på området för någon månad sedan, var nu helt överblommade. Det samma gällde tvåblad och flugblomster. 













 

Skogsnyckel Dactylorhiza fuchsii, ett sent blommande exemplar med lite av prakten kvar.

 

Det är dock brudsporrarna som ger det överväldigande intrycket när man kommer in i området. De kan räknas i 1000-tal och i alla nyanser från helvita till nästan cerise. Det är inte ovanligt att man i stora populationer hittar albinoexemplar. Vid detta tillfälle sågs 5-6 sådana helvita. 

Variation i färg hos brudsporre Gymnadenia conopsea

Praktsporre anses vara en underart eller variant till den vanliga brudsporren. Den blir dock vanligtvis betydligt högre, upp till 70 cm. Även bladen är grövre ofta ett par cm breda. Arten är ovanlig på svenska fastlandet. Normalt sker blomningen någon vecka eller två efter att den vanliga börjat blomma. 
På bilden nedan syns ett par brudsporrar i vanlig storlek framför praktsporrarna.







 

Praktsporre Gymnadenia conopsea var. densiflora
 

Ytterligare en art som nu var avblommad var kärrknipprot. Den finns ganska rikligt i de blötare partierna men som sagt nu med stora fröskidor.
Det fanns dock ett exemplar som stod inklämd i skuggan under en enbuske med friska blommor. 














Kärrknipprot Epipactis atrorubens 

En av högsommarens blommor i kalktrakter är de något lurviga, gula "präst- kragarna", nämligen krissla. De kan bilda riktiga mattor där de trivs. Till-sammans med brudsporre blir det en iögonfallande kombination. 






















 

Brudsporre Gymnadenia conopsea med krissla Inula salicina

Ett besök i Skogastorpkärret kan absolut rekommenderas om man vill ha en fantastisk naturupplevelse.



Knärot, Goodyera repens, sticker upp bland blåbärsriset.

Andra halvan av juli är en bra tid att leta efter blåbärplockarnas orkidé, knärot. Den kallas ibland så eftersom den oftast blommar samtidigt som blåbären mognar. Den växer också ofta i samma milö, nämligen gammal skog med mestadels blåbär och skogskovall i bottenskicktet. På Hunneberg finns i alla fall en sådan lokal som besöktes nu. Innan torrsommaren 2018 fanns det många ex. >200 kunde räknas då. Året efter hittade endast ett fåtal. Nu har beståndet tagit upp sig något och en snabb räkning visade ca 60 blommande skott. 

En viss spridning syns här. De gröna bladen är nytillväxt som kanske blommar nästa år. Cykeln är så att bladrosetten växer upp ena året, står grön över vintern och blommar kommande år. Så bildens planta har växt upp ur förra årets bladrosett. 


De små, vita, körtelhåriga blommorna pollineras av humlor. Blomman öppnar sig inte helt innan pollen-klubborna har dragits ut, d.v.s. efter att en insekt har besökt den. Detta för att hindra att det egna pollenet hamnar på de egna blommorna. När sedan blomman åter besöks av en insekt (humla) som har med sig pollen, då troligtvis från en annan planta, kommer den att kunna pollinera blomman. 





 

Knärot, Goodyera repens 


Knäroten attraherar en "fluga". Det är dock inte sannolikt att denna skulle kunna pollinera blomman. Det sker vanligtvis av humlor.  




















Knärot, Goodyera repens

Detalj från ovanstående bld.

Eftersom sommaren mestadels varit mycket varm, vilket har orsakat en del växter att komma igång med blomningen tidigare än normalt, tänkte jag att det kanse var bäst att kolla skogsfrulokalen utanför Trollhättan. Skogsfrun blommar ett normalår i slutet av juli / början av augusti men nu visade det sig att den redan var i full blom. 
Skogsfrun är en av våra saprofyter, d.v.s. den lever normalt under-jordiskt i symbios med en svamp. Den har och behöver inte heller något klorofyll vilket gör att den inte har några gröna blad. Det enda som är överjordiskt är blomstjälken som den skickar upp när den tycker förhållandena är de rätta. 
Skogsfrun har ansetts vara lite mystisk. Det kan gå flera år mellan varje gång en och samma individ blommar och då har den under tiden vuxit iväg och kommer upp på ett nytt ställe. 


















Skogsfru, Epipogium aphyllum









 











Skogsfru, Epipogium aphyllum


Skogsfrun får mormalt två till fyra blommor. Det är dock inte ovanligt att hitta små exemplar med endast en blomma. Bilden visar ett exemplar med fyra blommor (två som knoppar än). På internet kan man se exemplar med fem blommor men det hör till ovanligheten. 











 

Skogsfru, Epipogium aphyllum

Skogsfru, Epipogium aphyllum

Flugan som sitter på blomman är troligtvis inte en pollinatör. Det finns få uppgifter om vilka insekter som pollinerar denna men de som finns säger att det är humlor som besöker blomman och söker en sockrig vätska i sporren. Blommans form är då sådan att insekten inte ungår att få med sig pollinerna. 

På den södra delen av Omberg finns kal knipprot, Epipactis phyllanthes. Två av de tre underarterna som finns noteratde för Sverige finns här, dels subsp. pendula, dels subsp. confusa. Underarten ssp. pendula känns igen på de hängande blommorna som öppnar sig dåligt medan confusa oftast har ett glesare ax med öppna blommor.
Till trots för idogt letande så lyckade vi endast hitta två små exemplar av underarten pendula (svenskt namn: "engelsk knipprot"). Ett av exemplaren hade inte fått fram något blomax utan det som skulle blivit knoppar hade vissnat tidigt av någon anledning.   
Så vår resa gav denna gång ett magert resultat. Troligtvis var detta ett dåligt år för kal knipprot. 













 

Engelsk knipprot, Epipactis phyllanthes subsp. pendula 

























Engelsk knipprot, Epipactis phyllanthes subsp. pendula 

Ett sista besök på lokalen för skogsfru gjordes idag för att kolla hur det såg ut med pollinering och fröutveckling. Det verkar dock inte vara något bra år ur den synpunkten. Av de troligtvis 50 blommorna som fanns i slutet av juli hittades endast 7 med svällande frökapslar. De flesta av plantorna syntes inte till alls, endast 5 blomstjälkar sågs och det var på dessa som frökapslarna fanns.
Jag har inte gjort någon sådan koll tidigare år så jag vet inte om detta kanske är det normala för Epipogium.
 

Äleklinta Gård på Ölands västsida strax norr om Borgholm är ett bra ställe för övernattning och som utgångspunkt om man skall utforska norra Öland. 

Efter att ha äntrat Öland och också inmundigat en portion av öländska kroppkakor nådde vi vårt mål frampå eftermiddagen. Vi hade, som flera gånger tidigare, bokat lägenhet på Äleklinta Gård, ett boende som vi varit nöjd med tidigare och som även denna gång tillfredsställde våra behov. 
Det var inte så mycket kvar av dagen efter att vi hade inkvarterat oss i lägenheten, så vi beslöt att åka till Borgholms slottsruin och se hur den tog sig ut i kvällssolen. 



Borgholms slottsruin. Slottet byggdes på 1600-talet men tyvärr för oss så brand det ner år 1806. Idag är det därför endast de tjocka, murade väggarna som finns kvar. 

Efter en god natts sömn, frukost och packat fikakorg så bar det i väg mot resans huvudmål, skruvaxet längst uppe i norr. Vi beslöt dock att köra över till östra sidan och köra norrut på den sidan. 
Lite grovt kan man säga att hela Öland lutar från väster mot öster. Detta gör att den östra sidan har mycket mer låglänt terräng mot havet, med marker som inte varit lämplig för odling och därför används som betesmarker för boskapen. Dessa områden som betats och hållits öppna i 100-tals år är utmärkta lokaler för orkidéer. På våren färgas många sådana områden av stora bestånd av Adam & Eva, St. Pers nycklar och göknycklar.  



Typiskt strandnära område med betande kor som här inte lät sig störas av att vi dök upp utan snarare verkade nyfikna på oss och vår bil.

Tydligen tyckte korna att det behövdes lite svalka för de travade ut och gjorde en lov i det grunda vattnet. Tur det, för med bildens riktning är nästa fast mark Baltikum.

Än flyger fjärilar soliga dagar. Här en nässelfjäril som söker nektar i en sent blommande maskros.

De grunda vattnen utefter Ölands ostsida är utmärkta för att spana efter vadarfåglar. Här en tofsvipa, troligtvis en ungfågel, som söker föda inför flytten.





Cikoria (Cichorium intybus) syns fortfarande utefter vägkanterna. Just vägkanter är ofta där man ser denna ljusblå blomma och den kallas därför också ibland för "vägvårda". 

Andra intressanta växter som sågs var dessa tre. Till vänster gullborste (Galatella linosyris) som man måste till Öland eller Gotland för att få se. Till höger axveronika (Veronica spicata) som är allmän på Öland men som också finns på fastlandet på kalkrika hedmarker. Slutligen ovan i mitten en art av ögontröst (Eufrasia sp.)

En avstickare till Bläsinge Pir hanns med för att ta vårt förmiddagskaffe med skön havsutsikt.

  

Här nere vid ostkusten finns inget som stoppar ögat på väg mot horisonten. Skulle man kunnat se längre skulle vi stött på Gotlands sydspets ca 7 mil bort.

Även om det finns många skäl för att besöka Öland så var vårt huvudsakliga skäl, denna gång, att kolla upp hur det såg ut med skruvaxet på norra Öland. Det visade sig att årets blomning översteg alla tidigare år jag besökt lokalen. Ett försök att räkna antalet blomax slutade på ca 180. Som framgår av bild 5 här nedan så var de flesta plantorna markerade med utlagda pinnar. Möjligtvis hade pinnarna tagit slut för det fanns en hel del plantor som inte hade markerats. Det fåtal plantor som planterades in 1969 på några kvadratmeter finns nu utspridit över ett område på ca 150 m mellan ytterkanterna. 

Jungfrun och rået

 

Vägen tillbaka till Äleklinta Gård tog vi via den smala kustvägen från Byxelkrok. Det är en mycket trevlig väg med många vackra vyer ut över västra kusten och Kalmarsund, en favorit som vi gärna upprepar. Nedan syns några vyer från denna sträcka. Man kan ana att kustlinjen här är mycket brantare än utefter ostsidan. 

Solnedgång vid Äleklinta

Det hann bli kväll innan vi var tillbaka vid Äleklinta Gård för vår andra övernattning. Men det gjorde att vi fick bevittna en strålande solnedgång över Kalmarsund den sista biten.