►Continuing work ►
Under arbete

Humla pollinerar en Dactylorhiza-hybrid. Lägg märke til pollenklubborna som fatnat på huvudet och snabeln.

Pollinering - ett enormt arbete som utförs av dessa våra minsta.

En av de stora skillnaderna mellan orkidéernas och övriga växters blommor är hur de han- respektive honliga delarna i blomman är utformade. Ståndare och pistiller som man ser hos "vanliga" blommor har hos orkidéerna växt ihop och bildar det vi kallar kolumnen eller könspelaren.
Ytterligare en skillnad är att orkidéerna inte har något löst frömjöl (pollen) utan detta sitter som väl skyddade ”klumpar”, pollinier, på kolumnen. Detta innebär att det behövs rätt typ insekt för att en pollinering skall ske. Det har därför utvecklats intrikata samspel mellan insekterna och orkidéerna för att en lyckad pollinering skall komma till stånd. Dessutom eftersträvas i de flesta fall korspollinering vilket har lett till många finurliga arrangemang i samspelet mellan blomma och insekt för att undvika att blomman pollineras av det egna pollenet.
Kolumnen är uppbyggd så att pollinierna sitter väl skyddade. I underkanten av dessa finns en klibbig skiva, som innan insekten kommer, sitter gömd innanför en hinna för att inte torka ut. Denna spricker vid minsta beröring och blottar klibbskivorna som då fastnar på insekten och drar pollenklubban med ut från sitt läge. Märkesytan, där pollineringen sker sitter i underkant av kolumnen.  

Bilden visar kolumnen hos Ophrys. Hos detta släkte står kolumnen oftast öppen som syns här. På bilden till höger har pollinerna fallit ner och pollenklubborna syns tydligt. Klibbskivorna ligger fortfarande kvar i sina skydd. Märkesytan där pollineringen sker finns hos Ophrys i "gropen" nedanför pollinerna. (Ophrys tenthredinifera)

Till vänster syns kolumnen hos Dactylorhiza, vanligtvis väl gömd under den hjälm som bildas av några av övriga blomblad. Märkesytan finns också här nedanför pollinerna, strax över ingången till sporren. (Englandsnycklar, Dactylorhiza pratermissa)
Så ser det ut hos alla arterna inom Dactylorhiza, Neotinea, Himantoglossum och Orchis. 


I de alla flesta fall lockas insekterna till orkidéblommorna för att söka något ätbart. Det finns dock ett stort undantag, nämligen släktet Ophrys. Här lockas insekten med hjälp av sexualdriften hos hannarna. Med mycket få undantag pollineras Ophrys-arterna av steklar (t.ex. bin, getingar m.fl.).  Oftast är det endast en stekelart (ibland några få) som pollinerar en viss Ophrys-art.

Hannarna kläcks samtidigt som den aktuella orkidén blommar och eftersom honorna för respektive stekelart kläcks något senare finns det inga honor när hannen börjar flyga. Denna har endast en uppgift och det är att para sig för att föra sina gener vidare.

Den aktuella orkidén har utvecklat doftämnen som är förvillande lik de dofter som stekelhonan senare kommer att alstra. Hannen flyger därför mot blomman och tillräckligt nära uppfattar den blomman som en hona, en uppfattning som förstärks ytterligare då den landar på blommans läpp. Läppens form och fördelning av håriga respektive glatta partier gör att hannen nu tror sig ha hittat en hona och också provar para sig med denna.

Två Ophrys-sektioner – Pesudophrys och Euophrys
Släktet Ophrys delas in i två sektioner beroende på hur insekten är placerat när den gör sina parningsförsök. 

Hos sektionen Pseudophrys ställer insekten sig med huvudet neråt (mot läppens spets) vilket resulterar i att bakkroppen kommer att stöta till klibbskivorna och pollinierna fastnar därmed på insektens bakkropp.

Hos sektionen Euophrys placerar sig insekten med huvudet uppåt och får därför pollinierna fästade på huvudet.
För båda sektionerna gäller att om insekten återigen råkar stöta in pollinierna mot kolumnen kommer dessa inte att träffa märkesytan eftersom pollinierna har fel läge direkt efter att de dragits ur sin plats. Den lilla ”stjälken” mellan pollenklumpen och klibbskivan måste torka någon minut eller så. Under den tiden kröker stjälken sig och ger pollinierna rätt läge för att träffa rätt nästa gång. Men då har insekten hunnit till en annan blomma och en korspollinering har säkerställts.



Övriga orkidearter

För de flesta av övriga orkidéarter är det förhoppningen om föda som lockar insekterna till blommorna. Eftersom blommorna inte har löst pollen måste dessa ha hjälp av någon flygande insekt för att transporten av pollen mellan plantorna skall fungera. Tyvärr för många insekter så är det inte alla orkidéer som har något att erbjuda. Sätten att lura till sig insekter utan att ge något igen är många. Alla arter ur släkterna Anacamptis, Cypripedium, Dactylorhiza, Himantoglossum, Neotinea och Orchis, vilket tillsammans med Ophrys utgör större delen av den europeiska orkidéfloran, är utan nektar eller annan föda för insekterna.
Arterna inom dessa släkten luras med dofter, färger och markeringar som fångar insekternas uppmärksamhet. Pollinierna fastnar vanligtvis hos dessa på insektens huvud eller nacke.
Bilden till vänster visar ett bi som flyger in mot blommorna, lockat av läppens markeringar som  biet tror är något att som kan ätas. Det är dock endast färgmarkeringar i läppen som alla ”strömmar” uppåt mot blommans centrala del där pollinierna sitter. Biet kommer därför följa markeringarna och stångar till sist i klibbskivorna och får därmed med sig pollenklubborna på sin fortsatta färd.


Fjärilsnycklar, Anacamptis papilionacea subsp. grandiflora, Sicilien