This site will be written in Swedish. Please use the Contact form if you have questions about what can be seen here..
Detta år, 2020, blev inte som andra år och inte heller som planerna var för 2020. En orkideresa var bokat och klar inför våren. Den skulle gått till Samos, Grekland. Men så slog pandemin till och tvärstoppade allting. Våra förväntningar på att kunna möta våren som vi gjort så många gånger tidigare grusades. Likaså det 20-års jubileum som årets resa skulle varit.
I stället blev det till att avvakta orkidéernas blomning här hemma. Dess bättre (eller är det det?) så har den varma vintern gjort att våra inhemska orkidéer nästan kommit ikapp en del nere vid Medelhavet. Både Adam och Eva och Sankt Pers nycklar rapporterats i blom sista veckan i april. Det innebär att du som läser detta bör lägga på 1-2 veckor på de datum som jag noterar här nedan för att få en mer korrekt bild av vad som gäller ett normalår. I alla fall gällde detta första halvan av orkidésäsongen.
Som ett alternativ till en reserapport från Medelhavsregionen gör jag i stället ett försök att rapportera mina besök på olika orkidé-lokaler här hemma under vår-sommar detta år.
Österplana Hed och Vall
Den 29 april valde vi att göra ett besök på Kinnekulle. Målet var att se hur långt Adam och Eva samt St. Pers nycklar hade kommit. Vi började dock med att besöka Munk-ängarna där gul- och vitsippor bredde ut sig i fantastiska mattor.
Framme vid Österplana Hed och Vall konsta-terade vi att Adam och Eva nog hade ett par veckor kvar innan man kunde vänta sig någon blomning. Däremot fanns Sankte Pers nycklar i knopp lite här och var.
St Pers nycklar i knopp. På torrängsområdena vid Öster-plana var en hel del (se bild ovan) som sträckte sig ut genom hölsterbladen. Till vänster ser man varianten med fläckiga blad. På Kinnekulle finns Orchis mascula både med och utan fläckar på bladen.
I den soliga slänten ner mot dal-en nedanför alvaret fanns också ett antal St. Pers nycklar som redan hunnit börja slå ut. Det får nog anses vara ett par veckor tidigare än normalt.
Det nya Strömstad med spa, marina och havsnära lägenheter är kanske inte det man brukade förknippa de bohuslänska samhällena med. Men det är säkert bekvämt för de som söker denna typ av miljö.
Vårt besök denna soliga vårdag var dock mer inriktat på den bohuslänska naturen, så vi sökte oss från denna "idyll". Bohuslän handlar naturligtvis mycket om havet och så också för oss denna dag.
Ett av huvudmålen med resan var att försöka hitta Sankt Pers nycklar som ju lär finnas lite här och var i Bohuslän. Detta lyckades vi med också även om de två lokalerna vi besökte verkade en smula udda för arten. Man är ju van vid att arten blommar på plana torrängs- / alvarsmarker men här växte den i en ganska brant bergsluttning. En annan något överraskande detalj var att så gott som samtliga plantor var i full blom, något som jag bedömer som mycket tidigt. Lite hjälp på traven har de säkert fått i denna söderslänt straxt över havsnivån.
Vår nästa fynd gjordes även det i en något annorlunda miljö. Inne i ett ganska tätt bestånd av gamla tallar växte några plantor. Samtliga var också här gott igång med blomning och ingen av plantorna så ut att ha farit illa av det skuggiga läget utan var stora och kraftiga. En notering som gjordes var att samtliga plantor som sågs hade rent gröna blad. Ingen visade tecken på sådana fläckar som är ganska vanliga på Kinnekulle t.ex.
Typiskt kulturlandskap på Ryr.
Dalsland är landskapet som ibland beskrivs som ett Sverige i miniatyr. Några av landets större slätter finns i söder (Dalboslätten) medan områdena i norr är bergiga. Tvärs över detta sträcker sig "dalformationen" ett geologiskt intressant område som består omväxlande av kvartsit och lerskiffer (+ en del annat). Områden med lerskiffer innehåller ofta kalk vilket ger ett mycket rikt botaniskt resultat. Ett sådant är Ryrhalvön och naturreservatet Ryr. Halvön består till stor del av gamla kulturmarker som fortfarande hävdas och hålls öppna.
Här finns en av Sveriges största före-komster av Sankt Pers nycklar, vilka just nu närmar sig sitt bästa. Tillsammans med mängder av gullvivor, mandelblom och andra vårväxter är det en fröjd att vandra genom dessa marker.
Sankt Pers nycklar, Orchis mascula ssp. mascula med maskrosor, Taraxacum sp.
Några andra vårblommor som sågs
Längre fram på sommaren är massförekomsten av blod-näva en imponerande syn på sina ställen på halvön. Men denna gång var det framförallt orkidérna som vi sökte. Den lättvittrade, kalkhaltiga lerskiffern har på några ställen skapat en alvarsliknande miljö som gynnar St. Pers nycklar. Men även inom ängs- och odlingsmarker växer orkidén rikligt och blir ofta större i dessa näringsrikare / fuktigare miljöer.
Typisk miljö från halvöns västsida. På många ställen här går halvön ganska brant ner mot vattnet i sjön Svanefjorden. Som syns här så behöver St. Per inte mycket mylla för att trivas.
Kombinationen Sankt Pers nycklar och gullviva är en oslagbar kombination
Några fler orkidébilder. Även om inte alla plantor var utslagna nu, så är detta år extremt tidigt. Man kunde tydligt se att de som stod i blåsten närmast sjön utan skydd inte kommit lika långt.
Totalt finns det åtta orkidéarter i naturreservatet.
Vi avslutar med ett par bilder på en rödvingetrast som envist försökte få oss bort från vår valda plats för att inmundiga vår medhavde lunchlåda.
Naturskyddsområdet Österplana Hed och Vall är vidsträkt och täcker in alvarsmark-erna / torrängsområdena söder om Österplana kyrka. Här finns också Örnekulla med flera inhägnade slåttermarker. Bilden visar lite av den stora mängden gullvivor som blommar nu på våren. Här tillsammans med Sankt Pers nycklar som också finns i stort antal här.
På Kinnekulle finns en av mycket få förekom-ster av Adam och Eva utanför de kustnära lokalerna som ligger utefter ostkusten. Vid detta tilfälle var Adam och Eva just i början av sin blomning och låg väl nertryckt i vegeta-tionen. Kanske lika bra för det har varit natt-frost på senare tid och jag har sett andra år att blommorna har frusit bort. Annars borde de blomma för full nu om man jämför med St. Per som de brukar blomma samtidigt med. Dessa blommade för fullt nu medan A&E just börjat. Kan det vara så att A&E går efter almanackan (det är normalt att de börjar nu) medan St Per går efter hur vinter- / vårvädret varit? Vintern var ju ovanlig mild och det har förmodligen förorsakat den mycket tidiga blomningen hos St. Per.
På bilderna till vänster syns att det finns lite gult i den röda blomman och lite rött i den gula. Ibland hittar man färger som är blandade mellan dessa, (se gärna galleriet för A&E)
Man tror att skälet till att det blivit två färg-former har med pollineringen att göra. A&E pollineras av de tidiga vårhumlorna som letar föda bland de få blommor som finns. A&E har dock inget att erbjuda, de har ingen nektar utan luras bara med sina bjärta färger. Detta lär sig humlorna, att det inte finns något och slutar besöka blommorna. Om det då finns två olikt färgade blommor tar det längre tid för humlorna att lära sig vilka blommor de skall hoppa över.
Lite mer Löfbergs Lila (kaffe, gul och lila).
Några bilder till på Sankt Pers nycklar (Orchis mascula subsp. mascula). På bild tre framgår tydligt hur lite mylla som behövs för att arten skall kunna gro. Många av våra orkidéer blommar tidigt medan det fortfarande finns tillräcklig fukt i marken. Det gäller att hinna sätta frö innan allt torkar bort. Detta sker kanske under tre månader. Större delen av resterande del av året (8-9 månader) ligger dessa i dvala och översomrar som knölar.
Vid denna tid på året är det kanske körs-bärsblomningen på Kinnekulle som lockar folk till till besök. Vid mitt besök nu var det rätt tid för detta. Det blommar lite överallt.
Några bilder på annat som sågs på min morgonpromenad. Kvisten med äppleblommorna på är från en fantastisk blommande apel.
Sverige! Gult, blått och en röd liten stuga.
Denna dag, Kr. Himmelfärdsdag var ingen bra dag att i dessa Corona-tider ge sig ut på vägarna i natursköna områden. Vi startade dagen med att besöka Valle härad men det visade sig snabbt att alla tilgängliga park-eringsplatser redan var fyllda till bristnings-gränsen.
Den överdådiga blomning av körsbärsträden som lockar många till dessa områden var stort sett över för denna gång. Däremot blir skiftningen i alla gröna nyanser i dessa lövsprickningstider en njutning att beskåda. En annan trevlig upplevelse denna dag var att vi hörde årets första gök.
Ovan ses dels en buske dels en gren med blomklasar från druvfläder. Den som gärna gör flädersaft (av blommorna eller bären) bör nog akta sig för denna andra av våra två fläderarter. Druvflädern är nämligen giftig, det gäller hela växten.
P.g.a. bristen på möjlighet att parkera beslöt vi att lämna Valle och köra till Kinnekulle i stället. För den som tänker göra den resan rekommenderar jag att ta den mindre vägen från Eggby via Lundsbrunn till Källby. En mycket trevlig väg som ringlar fram genom ett otroligt vackert landskap.
Det skulle dock visa sig att det var minst lika mycket folk och bilar där. Vi lyckade dock hitta en grusväg där inga husbilar hade tagit sig in och där vi ostörd kunde inta vår medhavda lunch bland 1000-tal Sankt Pers nycklar.
Vi började dock med Hjälmsäter och guckuskolokalen för att se hur långt dessa kommit. Normalt brukar man säga att guckuskon har börjat blomma första dagarna i juni och det verkade som om det kan stämma ganska bra detta år också. De få knoppar som syntes skulle nog behöva några dagar till innan de slår ut.
Guckusko (Cypripedium calseolus) i knopp
Den övervägande delen av plantorna såg ut som på bilden till vänster och kommer säkert behöva ytterligare någon vecka innan de slår ut. Den milda vintern och tidiga vår verkar inte ha påverkat guckuskon specielt mycket.
Det som överraskade mest var kanske en skogsnyckel (Daztylorhiza fuchsii) som redan var två decimeter och visade antydan till knoppar.
En snabb koll på Adam och Eva-lokalen för att se om det såg bättre ut än vid förra besöket. Det verkade dock inte vara så, de flesta plantorna såg små och knubbiga ut. Det verkade som om det varit ett dåligt år för arten.
Den stora behållningen för dagen vad gällde orkidéer blev ett besök i den norra delen av reservatet, Österplana Hed och Vall, där det blommade i alla fall något 1000-tal plantor.
Nu frossar vi lite i detta med Sankt Pers nycklar, här i kvällssolen som lade ett gyllene ljus över dessa.
Till slut något stort och smått som kom i vår väg denna ljuvliga vårdag.
Pingstafton 30 maj gjordes ett besök vid Skogatorpskärret utanför Falköping. Detta exklusiva område hade vid denna tid inga blommande orkidéer att visa upp. Som syns på bilden här ovan så är det säkert 1-2 veckor till dess att denna präktiga tuva med guckusko kommer att blomma. Men då kommer den att vara en sevärdhet av rang.
Som sagt så fanns inga blommande orkidéer vid denna tid. Men några kunde man ändå se spår av. Bilden till höger visar fröståndaren från förra året efter en nästrot (Neottia nidus-avis). Det syntes dock inte till några nya skott för året. Att man hittar förra årets ståndare gör inte att man därmed hittar en ny för året. Eftersom nästroten är en saprofyt skickar den upp en stängel för att blomma och sätta frö när förhållandena är de rätta. Det är bara blomstjälken som finns över jord i övrigt är hela plantan under ytan. Därför är det inte alls säkert att man hittar en ny planta där det fanns en förra året.
Bilden till vänster visar en bladrosett från brudsporre, av storleken på bladen att döma är det sannolikt underarten prakt-sporre (Gymnadenia conopsea var. densi-flora). Den börjar blomningen något senare än den vanliga, men mycket mindre brudsporren, in i juli behöver man vanligtvis.
Ytterligare en art som kunde ses var skogsnyckel (Dactylorhiza fuchsii). Men även denna var nog ett par veckor från någon riktig blomning.
Här nedan syns lite annat än orkidéer som vid denna tiden var trevliga möten.
April 2020
Maj 2020
Juni 2020
Kinnekulle 2020-06-08
Juli 2020
Skogatorpkärret 2020-07-01
Hunneberg 2020-07-30
Augusti 2020
Hunneberg 2020-08-11
September 2020
Öland 2020-09-27
Bilden längst till vänster visar ett blad av vitsippa (Anemone nemorosa). Det kan finnas olika skäl till att bladet fått detta mångfärg-ade utseende men om det sitter i plantans gener kommer det säkert att se likadant ut nästa år. Det är den typ av mutationer som växtförädlare gillar. Utseendet hos många av våra trädgårdsväxter har sitt ursprung i mutationer.
Vätterosen (Lathraea squamaria) ger ett något trolskt intryck där den liksom tränger sig upp ur den svarta myllan. Ofta med jord och smuts som fastnat på vägen upp mot det dunkla ljuset där den växer. Det är en parasit och har därför inget behov av eget klorofyll. Så allt annat av växten är under jord. Vid denna tid har den blommat färdigt och som framgår av bilden är det fröskidorna som sticker ut från blombladen. Dessa kommer strax att öppna sig med kraft och slunga iväg fröna som sedan flyttas runt till nya marker av myror.
Vidare mot höger syns vattenklöver (Menyanthes trifoliata) med sina delikata blommor nästan som spetsvirkade små bitar.
Tätörten (Pinguicula vulgaris) är en av våra få insektsätare. Små insekter fastnar på de klibbiga bladen där enzymer bryter mer dessa till näring för växten. Det var denna som man förr använde för att få tätmjölk. Ett annat namn som den haft är "hårgula". Det sägs att örten i fordom tid användes för att få den efterlängtade gula hårfärgen som man då skulle ha.
Majviva (Primula farinosa) hör till fuktmarker/strandängar vanligtvis på kalkgrund.
Sista bilden visa fröställningen efter backsippans blomning. När blommorna falnat fortsätter stjälken att växa, som här ca 30 cm, samtidigt som fröna mognar.
Kinnekulle är inte bara guckusko och rara växter. Det finns ett antal stora gårdar med tillhörande jordbruksmarker. Men också detta kan vara njutbart som här när rapsen blommar.
Måndagen den 8 juni gjordes ett nytt besök på Kinnekulle. Naturligtvis var ett besök på guckolokalen vid Hjälmsäter ett obligatoriskt inslag vid denna tiden. Nu kunde vi konstatera att blommorna var på sitt bästa och att det fanns rikligt av dessa också. Ett ganska bra år för guckuskon verkade det vara, även om det knappast var något rekordår.
På vår väg ner mot guckuskolokalen stötte vi på ett par andra orkidéer, nästrot (Neottia nidus-avis) och tvåblad (Neottia ovata) som just hade börjat blomma. Även några små skott av skogsknipprot kunde spanas in samt att någon skogsnyckel var nästan på väg att slå ut.
Ett besök i ett litet rikkärr gjordes också. Här fanns det mycket gott om ängsnycklar men kanske till antalet mest flugblomster.
Ängsnycklarna kunde ses i två olika nyanser.
Efter en välförtjänt lunchpaus nere i Råbäcks hamn gjordes ett kort besök för att kolla blomningen av ramslök i Munkängarna. Sagolikt även om dessa började blomma av något nu.
Ett kort stopp gjordes också ovanför Cementas gamla stenbrott som numera är en idyllisk liten insjö.
Vi tog nu vägen över Högkullen och vidare till Österplana Hed och Vall.
Den rikliga blomningen av Sankte Pers nyckar som fanns tidigare var nu borta. Endast enstaka exemplar fanns i några skuggiga partier. Men det fanns ett antal andra arter att kolla in.
Första bilden visar en skogsnyckel (osäker). Vidare en ängsnyckel och bild tre också det en ängsnyckel men med prickiga blad. Dessutom är det prickar också på utsidan av dessa. Det bör därför vare en underart till ängsnyckeln, blodnyckel. Bild fyra var kanske dagens överraskning, en fullt utslagen brudsporre, vilket får anses som ovanligt tidigt. Även här på Österplana finns gott om flugblomster. Däremot var det inte gott om korallrot som syns på sista bilden. Endast två ex sågs.
Till slut lite annat än orkidéer. Först tre små ormbunkar med betoning på små. Bild ett visar en ormtunga, Ophioglossum vulgatum, en ormbunke med ett blad och en sporbärande pelare. Oftast inte mer än 5-6 cm. Ovanlig i inlandet och är där knuten till kalk. Nästa är svartbräken, Asplenium trichomanes, kanske inte så ovanlig men behöver speciella miljöer som klippspringor och liknande. Den sista är däremott mycket ovanlig, murruta, Asplenium ruta-muraria. Kan bli upp till 15 cm men oftast inte mer än 5. Den växer enbart på kalkgrund, sprickor i kalkberg och liknande. Den lär växa i springor i muren på Lunds domkyrka. Troligtvis är det kalkmurbruk i skarvarna som den gynnas av. Den finns också på samma sätt i skarvarna på den gamla slussen vid Brinkebergskulle i Vänersborg.
Det finns många växter som man kan karakterisera Skåne med. En som jag tycker passar är rågvallmo (Papaver dubium). Den kan ofta ses på skräphögar som här eller ute på fälten beroende på hur väl rensat utsädet är.
Efter att ha fått rapporter från några bekanta som varit och kollat in biofrys, på den enda lokal i Sverige där den växer, beslöt vi oss för att göra en sån där idiotresa, en tur fram och tillbaka över dagen. I Corona-tider vill man helst inte ta in på något övernattningsställe. Men kommer man bara iväg på morgonen och inte hittar på för mycket på vägen så kan man vara hemma till sena kvällsnyheterna i alla fall.
I Sverige har vi i alla tider haft en art i orkidésläkter Ophrys nämligen flugblomster Ophrys insectifera. Släktet är annars utan jämförelse det artrikaste i Europa men de flesta arterna är knutna till Medelhavsområdet (se gärna avsnittet om Ophrys).
För ett antal år sedan upptäcktes i Danmark en ny art för Norden, biofrys, Ophrys apifera, och för några få år sedan hittas den även i Skåne. Eftersom detta är det enda stället var den finns lämnar man ogärna ut lokaluppgifter. Som enda lokal är förekomsten mycket känslig för yttre påverkan. Men njut gärna av bilderna här nedan för det är en vacker blomma, inte stor, kanske 2 cm, men med en bullig och vackert tecknat läpp i gult och brunt medan övriga kronblad är rosa.
Biofrys, Ophrys apifera
Alla arter inom släktet Ophrys pollineras av någon stekelart (bin, getingar med flera) men varje art pollineras av endast en eventuellt ett par stekelarter. Den insekt som pollinerar biofrys finns endast i södra Europa. I övriga Europa, i de centrala och norra delarna, förlitar sig orkidén på självpollinering. På första bilden här ovan syns tydligt hur det går till. Pollinerna faller ner ur sitt läge och inom få minuter böjer denna sig och pollenklumpen hamnar så småningom på märket och pollineringen är fullbordad.
Lite rekognosering i omgivningen ledde fram till denna blandning på en blommande skräphög. Att det är rågvallmo är inte så svårt att se. Men den blå fick bli en gåta till dess man kom hem och kunde forska vidare.
Det visade sig vara honungsfacelia (Phacelia tanacetifolia) En växt som odlas i huvudsak för gröngödsling, d.v.s. den sås efter vanlig skörd och plöjs sedan ner för att gödsla marken. Den är dessutom en utmärkt rabattväxt då den blommar stora delar av sommaren och dessutom är attraktiv för fjärilar. Honumgsfacelia kommer ursprungligen från USA.
Ytterligare en orkidé hittades innan vi gav oss av från lokalen. Det var en variant av skogsknipprot, tallknipprot (Epipactis helleborine subsp. orbicularis). Inte så vanlig men finns på några lokaler i Skåne. Den blommar normat inte förän i juli så nu var det endast början på ett blomax som kunde ses.
På väg hem valde vi att göra ett kort besök på Kungsmarken, ett naturreservat strax utanför Lund. Tyvärr har större delen av det forna reservatet numer gjorts om till golfbana. Men om man tar sig förbi denna finns en del "orörda" marker kvar.
Här nedan ses de orkidéer som man för tillfället kunde hitta (+ lite till).
Från vänster ses en så gott som överblommad Sankt Pers nyckel. De flesta som sågs var helt nervissnade. Nummer två är brudsporre och trean är en Jungfru Marie nyckel. Dessa hade just börjat blomma. Det samma gällde ängsnattviolen på bild fyra. Slutligen finns två bilder från djurriket. Först en unge till råkan som tigger mat från mamman (?). Sista bilden visar en av insektsvärldens vackraste varelser, en blå jungfruslända. Sällan ser man sådana metalliska färger hos levande individer.
Vi avslutar vår Skåneresa med denna något orädda råka som från sin upphöjda position konstaterade att vi lämnade Skåne med ganska nöjda miner när vi nu startade vår 35-mila resa hem igen.
Ibland behöver man inte åka så långt för att hitta rara växter, även vad gäller orkidéer. I detta fall gick turen till Trollhättan där det i ett litet skogsparti finns både skogsknipprot och purpurknipprot. Vad gäller skogsknipproten så är det inte lönt att titta efter den ännu på ett tag. Men för purpurknipproten så borde det närma sig tiden för blomning, kanske lite tidigt än. Det visade sig att också vara så. Däremot kunde man konstatera att det fanns många plantor. Det verkar vara ett bra år för arten, i alla fall för denna lokal. Ett återbesök kommer att behövas om någon dryg vecka även om det fanns en blomma som hade öppnat sig. Den får nog anses vara undantaget som bekräftar regeln. Någon dag/dagar eller så in i juli blir säkert bättre för ett besök.
Purpurknipprot Epipactis atrorubens
Även om det fanns en utslagen blomma så såg de flesta plantorna ut som den till höger. Typiskt för knipprötterna är det hängand, böjda blomaxet under tiden plantan växer upp. först när knopparna börjar svälla upp reser detta på sig och får det raka ax som syns på vänstra bilden.
En annan växt som en del förväxlar med orkidéer ibland är vitpyrola (Pyrola rotundifolia). Dessa fanns i hundratal på samma lokal. En vacker växt som ofta växer i halvskuggiga lägen och står som raka vaxljus i halvdunklet.
Ett fuktområder nedanför slalombacken vid Åmåls Skidcenter uppvisade en otrlig mängd Jungfru Marie nycklar. .
Turen gick till Dalsland igen. Denna gång till området runt Edsleskog. Dagen var dock i första hand inriktat på att skåda fjärilar med hopp om att kunna hitta den stora och vackra aspfjärilen. Denna finns här i områden som har en hel del stora aspar vilket är det trädslag som dess larver lever av. Tyvärr fick vi inte se denna idag men eftersom vi här befinner oss inom den så kallade dalformationen så fanns det en mycket örtrik vegetation vilket också gorde att det fanns mycket fjärilar av skilda slag.
Av orkidéer var det främst Jungfru Marie nycklar som sågs. Denna fanns däremot i stor mängd lite överallt.
Makaon Papilio machaon
Strax utanför Edsleskog ligger Åmåls skidanläggning med sla-lombacke. Planen nedanför utgörs av en fuktäng och här fanns Jungfru Marie nycklar i 1000-tal. En praktfull syn.
Strax ovanför fuktängen där det är torrare var området helt täckt med lupiner. Man kunde tydligt se den skarpa gränsen mellan fuktängen, där orkidéerna växte, och den torrare delen med lupiner.
Här vid slalombacken fanns även ett antal ängsnattviol (Platanthera bifolia ssp. bifolia). Bilden visar en jätteexemplar av arten som oftast är lägre än 30 cm. Denna mätte säker närmare 40.
Eftersom huvudsyfter med turen var fjärilar så följer här ett antal sådana som sågs.
Även mycket blåvingar flyger nu. Här några som vi såg (+ någon smygare) och trodde oss kunna bestämma vilket inte alltid är så lätt.
Som sagt så fanns just Jungfru marie nycklar lite varstans, i diken, ängar och liknande miljöer. Jag avslutar därför med en bunt sevärda exemplar som vi stötte på.
Brudsporrar, Gymnadenia conopsea, vid Österplana
Vilken tid man än väljer att besöka Kinnekulle finns det alltid något att se och förundras över. Vid denna tid är det kanske främst orkidéerna som man tänker på. Det är flera arter som nu har sin högsässong. Men det finns också annat som är värd att ta med sig, små miljöer och idyller som det finns mycket av här uppe.
Vi började dock i Lidköping och området vid Lidans utlopp till Vänern. Här finns Sveriges enda förekomst av Englandsnycklar, Dactylorhiza majalis subsp. integrata (tidigare D. pratermissa), Den förekommer här med två former, den vanligaste, var. integrata med jämt gröna blad samt formen var. junialis som har prickiga blad. Även blommorna uppvisar en liten skillnad, teckningarna på läppen hos var. integrata består mestadels av små prickar medan den hos var. junialis oftast har inblandning av slingor så som ofta ses hos övriga handnycklar. De två sista bilderna visar hur det kan se ut vid denna tid då Englandsnycklarna har hunnit slå ut för fullt. Övriga vegatationen har vuxit förbi och täcker orkidéerna helt. Man får kolla noga för at se dessa över huvud taget.
Vi fortsatte vår resa med ett besök i ett rikkärr på Kinnekulle. Här finns en av södra Sveriges mycket få lokaler för knottblomster Malaxis monophyllos, (möjligtvis den enda).
Det som syns och som dominerar kärret vid denna tid är kärrknipprot, Epipactis palustris. Tusentals blommor lade ett rosa skimmer över hela kärret.
Kärrknipprot, Epipactis palustris.
Arten är oftast ganska stabil i sitt ut-seende men ibland kan man hitta färgskillnader hos blommorna.
Bilden till vänster visar den van-ligaste röda med vit läpp. Till höger en betydligt blekare variant. Ibland stöter man på albinoformer. Dessa får dock inte helt vita blomblad utan kvarvarande klorofyll gör dessa gröna.
Ängsnycklarna, Dactylorhiza incarnata, som vid vårt förra besök dominerade i kärret tillsammans med flugblomster, Ophrys insectifera, var nu båda så gott som överblommade. Här ses de fyra arterna som dominerar detta kärr tillsammans. Till vänster ett flugblomster (syns knappt i annat grönt), sedan två ängsnycklar där frökapslarna redan börjat svälla upp. Bakom dessa två skogsnycklar, Dactylorhiza fuchsii, som även de börjat blomma av i nedre delen av axet. Det går mycket fort i det varma vädret som varit senaste tiden. Slutligen i nederkanten och i bakgrunden ses kärrknipprot som är den dominerande nu.
Varför skogsnycklar har fått det namnet syns mycket bra här i kärret. De finns i överflöd där skogen glesar ut mot kanterna av kärret. Typisk miljö för arten.
Även en och annan ängsnattviol, Platanthera bifolia subsp. bifolia, finns här även om de normalt föredrar lite torrare miljöer.
Men förutom Englandsnycklarna vid Lidköping var huvud-målet för dagen tur att kolla upp om det fanns några blom-mande knottblomster i år. Antalet har varierat mellan åren och vissa år har man inte sett något als. Nu kunde man med viss möda hitta några enstaka exemplar.
Knottblomster, Malaxis monophyllos
Ibland händer det underliga saker i naturen. Här är det en skogsnyckel som i stället för den vanliga läppen och sepaler/petaler har sex näs-tan likadana kronblad.
Blommorna öppnar sig inte heller utan får en klock-liknande form. Till höger en normal skogsnyckel.
Honungsblomstret, Herminium monorchis, kan bli 20 cm men oftast är den närmare 5 än 20 cm. Detta år verkade den ha haft svårt för på Österplana där man brukar hitta den i stort antal fick man nu leta noga för att hitta några.
Till sist ser vi här de dominerande arterna på Kinnekulle vid denna tid, brudsporre (Gymnadenia conopsea) och skogs-nyckel (Dactylorhiza fuchsii) ofta som här invävd i darrgräsets vippor. Många av dessa båda arterna hade efter den varma avslutningen av juni redan börjat blomma av. En art som tidigare fanns i stort antal, flugblomstret (Ophrys insectifera) ser man knappt nu när övrig vegetation växt upp. Men tittar man noga hittar man plantorna, som här på bild två med uppsvällda frökapslar visar att den intrikata pollineringen fungerat. En annan art som även den lurat insekterna, med vanligtvis gott resultat, är ängsnyckeln. Bild tre visar tre ex som i olika stadier utvecklat frökapslar.
Lite annat som färgar torrängarna på Kinnekulle vid denna tid är arterna på de nästa tre bilderna, prästkrage, stor blåklocka och inte minst krissla som på många ställen breder ut sig i stora "flak".
Parti med brudsporrar (Gymnadenia conopsea) från Skogatorpskärret
Ett besök till Naturreservatet Skogatorp och Skogatorpskärret vid Dala är ett måste runt midsommartid. Denna gång blev det första dagen i juli och eftersom det hade varit mycket varmt senaste veckan hade en hel del av orkidéerna redan börjat blomma av. Detta gällde främst brudsporrar och i viss mån även skogsnycklar och då speciellt i de torrare partierna. Men av den stora mängd, som fanns av dessa två, fanns det även gott om exemplar som var i sitt finaste skick.
Skogsnycklar, Dactylorhiza fuchsii
Så här långt kommen på sommaren var även här ängsnycklarna (Dactylorhiza incarnata) i princip överblommade även om man kunde se någon som fortfarande var bra skick på (bild 1 nedan). Även tvåblad (Neottia ovata) hade börjat utveckla frökapslar men hos denna sitter blommorna kvar i fint skick länge efter att frökapslarna börjat svälla upp (bild 2 och 3).
Här fanns också några vaxnycklar (Dactylorhiza incarnata ssp. ochroleuca) som i Skogatorpskärret har en av få växtplatser på Svenska fastlandet (bild 4). Som noterat ovan så fanns brudsporrarna (Gymnadenia conopsea ssp. conopsea) i alla stadier från knoppar till så gott som helt överblommde. Framförallt fanns fina exemplar i de fuktigare delarna (bild 5 och 6).
En förvånande upptäckt var att hitta en Jungfru Marie nyckel (Dactylorhiza maculata), i alla fall så som jag bedömde den. Arten finns nästa aldrig i sådana kalkrika trakter som här (bild 7).
Ytterligare en art som har en av sina mycket få lokaler på svenska fastlandet är praktsporre. Det är en underart till den vanliga brud-sporren men är mycket större, ofta dubbelt så hög som den. Även bladen vid basen är större och bredare. Vanligtvis har den ett mycket tät blommande ax med kanske ett 100-tal blommor. Blommorna skiljer sig inte från den vanliga. Praktsporren växer oftast, som här i Skogatorpskärret, i de fuktigare delarna av ängs-markerna.
Praktsporre, Gymnadenia conopsea ssp. densiflora
Kärrknipprot är inte lika talrik här som i kärret på Kinne-kulle men finns i stort antal även här. Som namnet an-tyder växer den främst, och blir som störst, i de blötare delarna av området. Viss variation i blommornas färg förekommer även här.
Kärrknipprot Epipactis palustris
Ibland stöter man på konstigheter i orkidévärlden. Här syns en vanlig skogsnyckel men med två olika färger på blommorna i axet. Några av dessa, främst i toppen men också några inblandade i axet, är nästan vita medan övriga har den normala färgen.
Skogsnyckel Dactylorhiza fuchsii med olika färgade blommor
Den största rariteten i Skogatorpskärret är kanske ändå luktsporren (Gymnadenia odoratissima). Förutom Öland/Gotland finns den i Sverige endast här och på en lokal i Östergötland. På bilden ovan syns säkert ett par hundra blommande ax. Tydligen har det varit ett bra år för arten.
Luktsporren ser mest ut som en brud-sporre i miniatyr. Det finns dock lite skill-nad i blomman, speciellt läppen är en bra karaktär att titta på i fall man är osäker (se bild här nedanför).
Färgen hos luktsporren varierar mycket och man kan se alla nyanser från rent vitt till ganska mörkt rödlila.
Till vänster syns en jämförelse mellan brudsporre och luktsporre. Läppen hos brudsporren är klart tredelat med tre ungefär lika stora flikar. Hos luktsporren (högra bilden) är läppen också tredelat men här sticker mittfliken ut mycket längre. Det som skulle vara sidoflikar blir bara en bräddning av läppen. I de flesta fall är också blommorna i helhet mindre hos luktsporren, samma gäller hela blomställningen. Men ibland finns småblommande brudsporrar som då går att misstas för att vara luktsporre.
Denna gång hade jag turen att få se två olika insekter som pollinerade luktsporrar. Dels en svart "fluga" som jag inte vet vad är, dels ett grönsaksfly (Lacanobia oleracea). Vad spindeln anbelangar så valde den att fly undan alt eftersom grönsaksflyet kröp runt i blommorna.
Vy vrån området vid Grindsjötorp. Jungfru Marie nycklar i stora mängder.
En kvällstur upp till Hunneberg gav god utdelning. Ängarna vid Grindsjötorp, som hävdas av naturskyddsföreningerna i närliggande kommuner, var på många ställen fulla av Jungfru Marie nycklar, Dactylorhiza maculata, en syn för den orkidéintresserade. Så här långt kommen på sommaren var det många av dessa som börjat blomma av men fortfarande fanns tillräckligt i fint skick för att vilja knäppa några bilder.
Det verkade vara att bra år för just denna art för öveallt där den finns har den funnits i stor mängd.
Jungfru Marie nycklar, Dactylorhiza maculata
Av bilderna nedan framgår det att det finns ganska stor variation inom aten. Alla bilderna är från ett begränsat område på Hunneberg. Ibland stöter man på albino-varianter som då är helt vita utan någon form av teckning. Tyvärr har jag inte hittat någon sådan på Hunneberg, men kanske någon gång.
Av Västergötlands platåberg är Halle- och Hunneberg täckta av ett tjockt lager diabas. Detta gör att vegetation-en består mestadels av allmänna växtarter och är inte alls så artrik som man ser på övriga platåbergen i tidigare Skaraborg där det finns rikligt med kalk i grunden.
Vad gäller orkidéer så finns det tre arter här, förrutom ovanstående Jungfru Marie nycklar, så hittar man grönvit nattviol och den tredje är knärot, men den blommar något senare.
De nattvioler som sågs denna kväll var till mestadelen klart överblommade. Men också bland dessa hittades några fina ex. Även om den kallas grönvit nattviol så är större delen av blomman vit, vilket gör att de står som vaxljus i skymningen/natten. De pollinerar också av nattfjärilar och behöver därför inga andra lockelser i form av teckningar. Det är doften som lockar fram nattfjärilarna som hos denna orkidén hittar nektar i sporren till skillnad från de flesta av våra andra orkidéer som bara luras.
De gräs och blomrika vägkanterna ut mot Grindsjötorp bjuder på många fjärilsobservationer. Bilderna till höger får illustrera denna fägring.
Ljungblåvinge, Plebejus argus
Min tur på Hunneberg fortsatte ut mot kanten av berget. Här finns ett gammalt stenbrott från 50-60-talet där man tidigare bröt diabas som krossades till olika endamål. Brottet håller nu på att växa igen men här, högt över de träd som tagit över brottet, har man en härlig utsikt ut över mynningen av dalen mellan Halle- och Hunneberg och vidare ut mot Vänern.
Inte blev min dag sämre av att jag här upp råkade få syn på en pilgrimsfalkunge som satt och ropade efter att bli uppassat.
I branterna runt bergen häckar det sedan lång tid tillbaka pilgrimsfalkar. Ett faktum som har dragit till sig både önskade och oönsk-ade individer. Under många år hölls det vakt över fåglarna under häckningsperioden för att förhindra att ägg eller ungar skulle bli stulna. Idag finns det ett antal par runt bergen och det är inte ovanligt att få se detta världens snabbaste djur.
Vid denna tid är ungarna så stora att de flyger själv och har lämnat boet så jag tror inte jag störde nämnvärd med min närvaro. Passade dock på att ta några porträtt innan jag smög undan igen och lämnade branterna till de som har dessa som sin värld.
Skogsknipprot, Epipactis helleborine subsp. helleborine, Trollhättan 2020-07-10
Ett återbesök på lokalen för knipprötter utanför Trollhättan skulle behövas för att se dessa i full blom. Nu var det dags för det och det var inte för tidigt vad gällde puppurknipproten. Den var nu till stora delar fullt utslagen. Den andra knipproten, skogsknipprot, fanns bara ett par hundra meter bort i en björkskogsdunge. Dessa hade just börjat blomma med som bäst ett par öppna blommor.
Mycket av förekomsten av purpurknipprot på denna lokale växte halvskuggigt vilket inte är det vanligaste för arten som gärna växer solexponerat. Så gott som alla plantorna var nu helt utslagna. En notering som gjordes var att myrorna verkade vara intresserat av den nektar som finns i "nektarskålen" på läppen. På flera plantor sågs myror som ivrigt klättrade upp och verkade förse sig med nektar.
Ett litet exemplar av purpurknipproten visade tecken på hypokromi (kloros). Plantan tappar då förmågan att producera klorofyll och bladen blir därför vita. Hos plantan på bilden finns det lite grönt kvar så någon klorofyll har den fått.
Skogsknipproten hade just börjat blomma. Typisk miljö för denna är halvskugga i gles skog, vanligtvis med örtrik skogsbotten.
Skogsknipprot, Epipactis helleborine
Snart två veckor har gått sedan förra besöket på knipprotslokalen i Trollhättan. Det innebar att skogsknipproten nu var i full blom. För vissa exemplar hade bästa läget redan passerats och blommorna börjat sjangsera. Överlag verkade det som om det fanns få plantor detta år. Flera av dessa var dessutom ganska hårt åtgångna av sniglar eller andra "gnagare" som delvis ödelagt blommorna.
Skogsknipprot, Epipactis helleborine
På vänstra bilden syns att någon bitit av den främre delen av läppen, epichilen, på varje blomma. Tydligen har det varit en del som föll någon i smaken. Det är endast den övre senast utslagna blomman som inte skadads. Det fanns ytterligare en planta i närheten och även den hade samma typ av skador. Vad som orsakat skadorna vet jag ej, troligtvis en larv eller möjligtvis snigel.
Bilden till höger visar hur blommorna skulle se ut med epi-chilen intakt. Detta är en viktig del av blomman för att pol-lineringen skall fungera. Epichilen fungerar som landnings-plats för (vanligtvis) getingar som söker nektar i den inre, skålade delen av läppen, hypochilen.
På samma sätt som jag visade i mitt förra inlägg om purpurknipproten så verkar myrorna gilla den nektar som utsöndras i den skålade hypokilen även hos skogsknipproten. Myran är dock alldeles för lite för att den skall få med sig pollinerna och åstadkomma en pollinering.
Skogsknipprot, Epipactis helleborine
En snabb koll även på lokalen för purpurknipproten visade att de nu höll på att blomma av. Plantan på vänstra bilden är ett sent utslagen exemplar med ganska friska blommor. Däremot syns att något hänt med övre delen där knopparna inte orkat utvecklats.
OBS: Stjälkarna i bakgrunden är inte orkidéer utan avblommade vitpyrola.
Högra bilden visar hur det skulle sett ut. Purpurknipproten får van-ligtvis många blommor, upp till ett 30-tal ibland.
Purpurknipprot, Epipactis atrorubens
Här syns tydligt att blommorna har pollinerats och att fruktämnet börjat svälla upp Samtidigt faller blomman ihop och vissnar. Denna process startar så fort blomman pollinerats. Då slutar den producera nektar och blombladen börjar fälla ihop sig. Ingen energi slösar mer på att locka insekter utan nu går energin åt för att skapa frön. Och det behövs för när kapseln är färdig frampå eftersommaren - tidig höst skall den innehålla 3000 till 4000 frön.
Ett tankeexperiment:
Denna planta hade ca 15 frökapslar på gång. Om vardera producerar 3000 frö blir det 45 000 frö och det fanns kanske 100 plantor. Det vill säga 4,5 miljoner frö. Tur att inte alla tar sig!
Purpurknipprot, Epipactis atrorubens
Tillägg 2020-07-25
Ett återbesök gjordes på lokalen för skogsknipproten tre dagar senare vilket visade att ytterligare plantor var skadade. Denna gång hittades också orsaken, mördarsniglar!
I ett av de större exemplaren hängde det en sådan och det syntes tydligt vad den åstadkommit. Om inte blommorna är pollinerade när detta händer så uteblir nog tyvärr fröbildning detta år. På den aktuella plantan så såg det dock ut som om frökapslarna redan börjat utvecklas så om snigeln nöjer sig med att äta blommorna, som ändå kommer att vissna nu, så kanske frökapslarna fortsätter att utvecklas.
PS: Denna snigel kommer dock inte att äta någonting alls i fortsättningen.
Djupt inne i skogarna vid Öresjö finns Bohusläns enda lokal för skogsfru (Epipogium aphyllum). Nu så här i månadsskiftet juli-augusti bör det vara tid för denna mystiska orkidé att visa sig. Detta är en av våra tre saprofyter bland orkidéerna (övriga två är korallrot och nästrot). D.v.s. den har inget eget klorofyll och därmed heller inga blad ovan jord. Den lever helt underjordiskt, hela sin livstid och skjuter bara upp en blomstjälk när förhållandena är de rätta. Det innebär att den lever i symbios med en svamppartner och via denna den näring som behövs. För vardera plantan kan det gå flera år mellan varje gång den blommar. På denna lokal finns så pass många att det brukar finnas blommor varje år. Eftersom den växer i sidled underjordiskt så kan nästa blomma komma upp en bra bit från där den fanns förra gången.
Vy från lokalen vid Öresjö
Nedan ses hur det såg ut vid detta besök. Av ett drygt 10-tal plantor så var det endast de två på första bilden som fått ut första blomman. Det mesta såg ut som på bild två, endast med små knoppar. Som man ser så är stjälken böjd när den kommer upp. Ett antal var inte längre komna än vad som syns på bild tre. Det vill till att man kollar var man sätter ner fötterna så att man inte trampar ner plantor på väg upp.
Lokalen här är som den brukar vara där de trivs, mullrik, fuktig (för inte säga sumpig) gammelskog. Lite speciell är det kanske med all vitmossa (Sphagnum) som många av plantorna här växer upp ur.
Om vi ändå är inne på ämnet saprofyter så tar vi nästa sådan som också fanns här, fast nu är det inte en orkidé. Tallört (Monotropa hypopitys) vilket, till skillnad från skogsfrun, är en parasit och snyltar på oftast tallens rötter. Men som skogsfrun har den bara en blomstjälk överjordisk. I övrigt lever den under ytan.
Det latinska artnamnet är sammansatt av latinets "under" och "tall" och syftar på att den oftast är under tallar man hittar den. Även det svenska namnet antyder samma sak.
Men vi är inte helt färdiga med orkidéerna här i skogsfruskogen. En trevlig överraskning var det att hitta spindelblomster här (Neottia cordata). I och för sig så är den aktuella lokalen mycket typisk för just spindelblomstret habitat. Men jag har aldrig hittat det tidigare under alla mina besök genom åren. Det kan bero på att spindelblomstrets blomningstid är tidig juni och att de därför vissnat och torkat bort när vi kommer fram till augusti. Men inte det här exemplaret. På bilden till vänster kan man skönja de fortfarande fint formade orkidéblommorna, de ser fräscha ut. Detta till trots för att det redan är länge sedan frökapslarna svällde upp. De har till och med nu spruckit upp och släppt ut sina mikroskopiska frön (se bilden till höger).
UPPDATERINGAR 2020-08-04 / 10
Bilden till vänster är från 2020-08-04, altså en vecka senare än övriga bilder. Nu hade flera av plantorna hunnit slå ut som dessa två (tre) som hade så gott som alla blommorna öppna. Det såg dock ut som om en del plantor hade försvunnit. Förmodligen uppätna av sniglar. T. ex. var gruppen på bild två i serien här ovan borta.
Efter ytterligare nästan en vecka, 2020-08-10, var det dags för ytterligare ett besök. Det sista för i år förmodligen. Det kunde konstateras att ytterligare blomax hade försvunit. Det syntes tydligt att de två till höger på bilden från 4 aug. var kapade 2-3 cm över mossan. Jag skyller fortfarande på sniglar även om inga sådana syntes just nu.
Skogsfru Epipogium aphyllum
Knärot, Goodyera repens
Hunneberg har inte mycket att skryta med vad gäller orkidéer. Inte jämfört de övriga platåbergen i tidigare Skaraborgs län. Förrutom de tidigare nämnda Jungfru Marie nycklar och grönvit nattviol är detta den tredje av bergets arter.
Knärot kallas ibland blåbärplockarnas orkidé eftersom den blommar samtidigt med blåbärens mognad. Det är en mycket liten planta vanligtvis inte mer än 15 cm även om det kan nå dubbla den höjden. De vita blommorna är inte mer än 3-4 mm.
Knärot Godyera repens
Knäroten växer ofta i gammalskogen där nästan ingen annan vegetation finns. På bilden till vänster syns alla bladrosetter som nästan bildar en grön matta bland mossan. Den blad-rosett som blommar nu är den som växte upp förra sommaren.
På bilderna nedan syns tydligt att både stjälk och blommor är täckta av små körtelhår. Bladen har ett mönster av tvärgående linjer fast det skall inte förväxlas med närvsystemet vilket är här, som hos alla orkidéer, injeformat längs bladet. Årets blomning sker på förra årete tillväxt.
Lokalen på Hunneberg har inte åtehämtat sig från torrsommaren 2018. Då hittade jag endast något enstaka blommande ex och även förra året fanns bara enstaka plantor i blom, medan 2017 slutade jag räkna då jag kommit över 100. Detta år finns i alla fall ett 15-tal.
UPPDATERING
Ett nytt besök gjordes idag, 2020-08-11, på knärotlokalen på Hunneberg. Nu hade samtliga ax blommor som var utslagna. De första blommorna som öppnade sig hade redan börjat bli bruna.
Knärot Goodyera repens, Hunneberg 2020-08-11
Då har vi kommit till slutet av årets orkidésäsong. Den sista av Sveriges orkidéer att blomma är skruvaxet, Spiranthes spiralis. Men det är inte bara här som det förhållandet råder, även i resten av Europa är det denna som är sist ute.
Arten är på de flesta ställen ganska ovanlig men det kan möjligtvis bero på att de inte upptäcks p.g.a. den sena blomningstiden (inte många letar orkidéer då) och på plantornas storlek. De kan visserligen nå en höjd av 30 cm men oftare mellan 6 och 12 cm och eftersom blommorna är så små blir axet ”nåltunt”.
Här hos oss är den i alla fall mycket ovanlig, kanske den ovanligaste av alla våra orkidéer. Den finns nämligen bara på en lokal på norra Öland där den inplanterades för sådär 50-60 år sedan. Den har dock klarat sig och räknas numera som en av våra inhemska orkidéarter. En viss spridning har skett och skruvaxet kan numera hittas inom ett område på ca 0,5 ha. Men fortfarande i samma område som där den från början sattes ut.
Skruvax Spiranthes spiralis
Här ovan ses några exempel på hur det såg ut på skruvaxlokalen. Första bilden visar hur de flesta plantorna såg vid denna tid. För att hitta flera i fint skick skulle besöket gjorts för någon vecka eller två sedan. Flera blomax hade dock halva axet kvar eftersom blommorna slår ut succesivt uppefter axet.
På bild tre syns en bladrosett bredvid stängeln. Det är den nya som nu växer upp och skall bli den nya plantan som skall blom-ma nästa år. Det mesta av årets bladrosett har redan vissnat bort.
Bild fyra visar en myra som klättrat upp till toppen. Det är dock inte troligt att den skulle kunna pollinera blommorna. Detta görs av vildbin och humlor. Följande två bilder visar hur olika blomaxen kan se ut, men hos alla kan man tydligt se att blommorna slingrar sig i en spiral runt stängeln vilket gett den både det svenska och det latinska namnet. Skruvaxet är inte mycket för ögat och det är lätt att gå förbi utan att lägga märke till dessa men kommer man riktigt nära, som på sista bilden, ser man de delikata blommorna i gnistrande vitt, lite gult och grönt.
Lite mer från vår Ölandsresa
Även om våra två dagar på Öland temperaturmässigt var sommarlikt, märkte man på många sätt att hösten var i antågande. De två storfläckiga pärlemorfjärilarna på bilden, som hela tiden flög ihop som i en rote, visade tydliga tecken på att sommarens fröjder snart är förbi.
Storfläckig pärlemorfjäril Issoria lathonia
För att fortsätta med flygfän som kom i vår väg dessa dagar så syns här nedan större ängstrollslända vilka i massor flög runt oss med glittrande vingar i solskenet. Den röda är hanen och till höger honan. Vidare en gräshoppa (?). Även dessa fanns i massor och skvätte åt sidan vid fötterna var man än gick.
Sista tre bilderna visar flygfän av lite större kaliber. Först en häger som med imponerande vingar lättade när vi kom och störde. Entitan var så ivrigt upptagen med att plocka frön från de vissna växterna utefter vägrenen att den inte brydde sig om mig och min kamera. Slutligen kanske det trevligaste fågelmötet, en fasanhöna som sakta skred över vägen framför bilen. Väl över stannade den och kollade att jag stod still och sedan kom plötsligt en hel barnkull rusande samma väg. Samtliga försvann sedan med väldig fart in genom en port.
Södra Öland har sin Långe Jan och längst ut på udden på norra Öland står Långe Erik och har stått där från det att den var färdig år 1845. Sedan många år är fyrlyktan inne i fyren tagen ur bruk och ersatts med en liten lykta som sitter på räcket som går runt balkongen.
Långe Erik, här sett från andra sidan Grankullavik
Ovan ses några glimtar från resan utefter västsidan av norra Öland. Kustvägen som mest hela vägen löper strax innanför vattenbrynet är en upplevelse och kan starkt rekommende-ras. Bild tre och fyra är från Ölands enda riktiga raukområde, Byrums raukar. Även bild fem är från raukområdet och visar Blå Jungfrun i horisonten. Den syns även på nästa bild som visar en av de många idylliska platser man passerar.
Det går ju inte att komma hem från Öland utan att ha med sig en bild på någon av dessa hundratals väderkvarnar.
Tiden går fort när man har roligt sägs det och det stämde bra denna gång. För plötsligt var dagen slut och vi fick se till att starta vår hemresa för att inte få för mycket nattkörning. Via bron lämnade vi Öland i den sjunkande solens sken. Men visst vi kommer att återkomma.