Siciliens orkidéer
Nedanstående lista tar upp samtliga orkidéer på Sicilien. Däremot finns bild endast av de arter jag själv sett och fotograferat där. Övriga har en enkel teckning av den aktuella blomman. Bilder av denna från andra områden samt fler bilder av övriga, finns i bildgallerierna. Arter utan länk till ett galleri har jag inte sett och saknas därför helt.
Klicka gärna på bildikonen för att få upp en större bild.
Anacamptis collina (Banks & Solander ex Russel) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W. Chase
Detta är en av de första orkidéerna som börjar blomma på kalenderåret. Redan i januari kan man hitta den i kustnära områden men blomningstiden är ganska lång då man hittar den upp till nivåer på 1 300 m. Arten är lätt att känna igen med sin kraftiga blomstjälk. De något vaxlika blommorna med sina korta, tjocka sporrar varierar i färg från grönvit (var. leucoglossa) till ljust röd. Den vanligaste färgen är dock brunröd. Det svenska namnet, säcknycklar har den fått p.g.a. sporrens form. Steniga gräsmarker och macchia är vanliga biotoper. Höjd: 10–40 cm. Blomning: Januari–mars (april).
Anacamptis coriophora subsp. fragrans (Pollini) Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Näbbnycklar betraktas som underart till A. coriophora som delas in i två underarter, subsp. coriophora (brun-nycklar) resp. subsp. fragrans. Det är en ganska vanlig orkidé på Sicilien men arten tillhör de sent blommande Anacamptis-arterna och rapporteras därför kanske inte så ofta därifrån av de som är ute efter Ophrys. Blommorna är vitrosa med gröna/bruna inslag. Det svenska namnet har den fått efter de i spets utdragna blombladen som bildar en hjälm. Starkt neråtböjd sporre. Artnamnet har den fått av blommornas angenäma doft av mandel och vanilj. Växtplatserna är garigue och andra öppna gräsmarker med låg vegetation. Man hittar den upp till 1 100 m där den kan vara i blom ända till mitten av juni. Höjd: 10–30 cm. Blomning: Slutet April–juni.
Anacamptis laxiflora (Lam.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Paradnycklar. Elegant, högrest orkidé, upp till 80 cm. Ganska gles blomställning. Blommorna är röda–rödvioletta med vitt fält runt sporrensmynning och neråt läppen. Läppen odelad eller svagt tredelad; de starkt nedvikta sidorna skiljer den klart från den utbredda läppen hos A. palustris. Oftast hittar man denna art i våta gräsmarker, men den kan också sällsynt finnas i macchian eller andra torra miljöer upp till 1 600 m. Blomning: April–maj
Anacamptis longicornu (Poiret) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Sporrnycklar är en av de vanligare arterna på Sicilien, finns över större delen av ön då den inte är kalkbunden. Den står mycket nära göknyckeln men har ett mycket glesare och mer fåblommigt ax. Blomläppens stora sidoflikar är vanligtvis mörka, nästan svart purpurfärgade och står i skarp kontrast till resten av blomman som är betydligt ljusare rosa. Läppens mittdel är vitaktig med purpurfärgade fläckar. Den långa sporren kröker uppåt och utvidgas mot spetsen. Blomfärgen kan dock variera kraftigt inom arten och mycket ljust färgade exemplar förekommer. Hybrider med fjärilsnyckeln, Anacamptis papilionacea, förekommer frekvent. Växer i gräsmarker, ängar, kulturpåverkat macchia och örtrika tallskogar. Sporrnyckeln är en sydvästlig art och förekommer förutom på öarna i västra Medelhavet också i sydvästra Italien och västra Nordafrika. Blomning: Februari–maj.
Anacamptis morio (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Göknycklar behöver ingen närmare presentation här, känd som den är här hemma från Skåne, Öland och Gotland. Den har ett mycket stort utbredningsområde, som täcker större delen av Europa och österut till Iran. Söderut är gränsen oklar p.g.a. sammanblandning med A. picta som inom en del områden helt kan ersätta den. Arten har gått tillbaks nästan överallt p.g.a. utvecklingen inom jordbruket. Sällsynt på Siciliens nordöstra del, oftast på lava. Hybrider med A. papilionacea är ganska vanlig där dessa finns inom samma område. Blomning: Inom Medelhavsområdet mars–april.
Anacamptis palustris (Jacq) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Kärrnycklar. Tidigare var denna art, som vi känner från Gotland, förd som underart till ovanstående art, då som A. laxiflora subsp. palustris. Kärrnyckeln finns endast i blötmarker och den är därför mycket ovanlig på Sicilien där de flesta sådana lokaler försvunnit med moderna brukningsmetoder. Karakteristisk för blomman är den utbredda läppen till skillnad från A. laxiflora där läppens sidor (flikar) är nedvikta. Kärrnyckeln är en högväxt orkidé och kan bli upp till 80 cm. En mycket kraftig och storvuxen variant, "mediterreana", som kan bli upp till 100 cm, finns beskriven från sydvästra Italien men har också rapporterats från Sicilien. Blomning: Mitten april–maj. OBS: I "Orchidée d'Italia" finns den inte markerad som förekommande på Sicilien.
Anacamptis papilionacea (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Fjärilsnycklar är en vanlig orkidé i Medelhavsområdet och en av Siciliens allra vanligaste orkidéer. De stora rosa till purpurröda blommorna syns lätt på långt håll. Stjälken omsluts av rödanlupna bladslidor. Flera varieteter har beskrivits och på Sicilien hittar man en sådan som har fått namnet var. grandiflora p.g.a. den stora, starkt färgade, randiga läppen. Fjärils-nycklarna växer på de flesta typer av växtlokaler, torrbackar, gräsmarker, maccian, öppna ängar m.m. upp till 1 800 m. Höjd: 15-40 cm. Blomning: Februari–april.
Anacamptis picta (Loisel.) R.M. Bateman
Denna orkidé ansågs tidigare vara en underart till göknycklarna, A. morio subsp. picta, men har numera fått status som egen art. Blandas dock ofta ihop med A. morio då det är svårt att skilja på dessa. A. picta är något spensligare och har oftast ett glesare ax. Blommorna ofta mörkare, något mindre och färre än hos A. morio. Sporren är brant uppåtriktat. Läppen har ett ljusare mittparti med starkt purpurvioletta fläckar. Utbredningen av A. picta är osäker p.g.a. sammanblandning med A. morio då utbredningsområdena sammanfaller med den senares sydliga utbredning. Blomning: Mars–maj. OBS: I "Orchidée d'Italia" betraktas denna som ett synonym till A. morio.
Anacamptis pyramidalis L.C.M. Richard
Salepsroten känner vi igen från utbredningsområdets nordliga utposter, Öland och Gotland. Närmare beskrivning behövs inte. Rent vita färgformer förekommer, var. albiflora Raulin. På Sicilien är salepsroten ganska vanlig. Växtplatser är garigue, öppen tallskog upp till 2 000 m och ofta ser man den växa på vägkanter. Höjd: 20–60 cm. Blomning: April–juni..
Cephalanthera damasonium (Miller) Druce
Stor skogslilja, eller storsyssla, finns även hos oss men endast på Gotland vilket får anses som en nordlig utpost av denna annars syd- och centraleuropeiska art. De breda ganska korta bladen övergår successivt i blommornas stödblad som är dominerande och delvis skymmer blommorna i det glesa axet. De gräddvita blommorna öppnar sig dåligt och har ett mera liljelikt utseende vilket också framgår av det svenska namnet. Sällsynt på Sicilien (Madonie). Växer i skogsterräng upp till 1 800 m. Blomning: Maj–juli.
Cephalanthera longifolia (L.) Fritsch
Vit skogslilja eller svärdssyssla. Även detta en art känd här hemifrån. Skiljer sig från ovanstående C. damasonium genom de till antalet fler, längre och smalare bladen. Stödbladen är också mindre och de kritvita blommorna ger därför axet ett större och ståtligare utseende. Öppen skogsterräng upp till 2 000 m. Blomning: April–juli.
Cephalanthera rubra (L.) L.C.M. Richard
Röd skogslilja är ytterligare en av våra inhemska arter som också återfinns på Sicilien om än mycket sparsamt inom Nebrodi och Madonie. Någon förväxlingsrisk med andra orkidéer finns knappast för denna art med sina stora rosaröda blommor, även om det finns rapporter om vitblommande exemplar. Växtplatsen är oftast torr, öppen skogsterräng, huvudsakligen på kalk upp till 2 000 m. Vid igenväxning kan C. rubra överleva underjordiskt i åratal och återkomma när förhållandena blir gynnsamma igen. Blomning: Maj–juli.
Dactylorhiza romana subsp. markusii (Tineo) Holub
Den vanligaste blomfärgen för subsp. markusii är gulvit men på Sicilien förekommer en röd färgform och arten har också tidigare gått under namnet D. sambucina subsp. siciliensis, men detta namn anses nu vara en synonym. De gulvita blommorna har inga markeringar på läppen: denna är något klarare gul än resten av blombladen; tredelad, bredare än lång och oftast utbredd. Sporren är ganska smal och svagt uppåtriktad; kortare eller lika lång som fruktämnet. Växtplatsen är öppna till halvskuggiga, torra gräsområden på surt underlag (lava). Rapporter finns från Etnas sluttningar samt någon lokal på västra Sicilien, 700–2 000 m. Utbredningen är västra Medelhavet. Blomning: Mars–april.
Dactylorhiza romana subsp. romana (Sebastiani) Soó
Den tredje av Siciliens arter med både gul och röd färgform är Romeo och Julia. Till skillnad från ovanstående är detta en art med östlig utbredning, där Sicilien ligger nära västgränsen. D. romana är ganska lätt att skilja från D. sambucina då den är mycket spensligare byggd med smala blad och längre blomstjälk. Bladen ofläckade, blomman enfärgad utan prickar på läppen, sporren starkt uppåtriktat; längre än fruktämnet. På Sicilien verkar den röda formen vara dominerande. Arten är här knuten till lavaområden med buskvegetation eller öppet skogsland upp till 2 000 m (nordöstra delen). Blomning: Mars–juni.
Dactylorhiza maculata subsp. saccifera (Brongniart) Diklic
Hjärtnycklar har denna orkidé kallats på svenska. Artnamnet saccifera, säckbärande, anspelar på den tjocka sporren (upp till 5 mm). Detta är en storvuxen art, upp till 70 cm, som står mycket nära vår skogsnyckel, D. fuchsii, en del menar t.o.m. att det är samma art. Där utbredningsområdena sammanfaller hybridiserar dessa lätt. Andra skiljetecken, förutom sporren, är de långa stödbladen samt det långa tätblommiga axet. Blomläppen är som hos skogsnyckeln starkt tredelad, sidoflikarna oftast tandade i spetsen På Sicilien föreligger dock inte någon förväxlingsrisk då D. fuchsii inte förekommer där. Blomfärgen är rödlila och med mörkare prickar och linjer på läppen. Växer i fuktiga subalpina/alpina områden upp till 2 000 m, gärna i bäckdrag och liknande inom Nebrodi och Madonie. Blomning: Maj–juli.
Dactylorhiza sambucina (L.) Soó
Adam och Eva är välbekant för oss här hemifrån, där denna art har en kustnära, östlig utbredning. Den gula formen anses vara den typiska och på många ställen den enda. Det finns teorier om att under gynnsamma växtförhållanden förekommer den röda formen i större mängd och tvärt om, att under sämre förhållanden blir bara den gula kvar. På Sicilien förekommer båda färgformerna. Dessutom förekommer där två andra närbesläktade arter D. romana och D. markusii. Ett tydligt kännetecken för A & E är att sporren böjer svagt neråt. På övriga pekar den uppåt. Där populationer av D. sambucina och romana möts bildas ofta hybrider mellan dessa. Utbredningen på Sicilien är begränsat till den nordöstra delen. Blomning: April–maj.
Epipactis helleborine subsp. helleborine (L.) Crantz
Inte heller skogsknipperoten behöver någon närmare presentation här. Den är en av våra vanligaste "knipp"-rötter med ett mycket stort utbredningsområde, från norra Skandinavien till Nordafrika. Växer i halvskuggiga till skuggiga områden. Förekommer på Sicilien inom bergsområdena på norra sidan. Blomning: Juni–augusti.
Epipactis meridionalis H. Baumann & R. Lorenz
Ett svenskt namn för denna knipprot skulle kanske vara "sydlig knipprot", artnamnet meridionalis betyder nämligen "sydlig" och antyder att arten har en sydlig utbredning, södra Italien, Gargano och Sicilien. Sällsynt. Skiljer sig från skogsknipproten genom sin betydligt mindre växt, 15–40 cm, kortare blad och fåblommigare ax (5–17). Blommorna är mestadels gröna med viss rödtoning, mycket variabel. Främre delen av läppen kröker in under läppen. Växer på sura marker i halvskugga till skugga, gammal blandskog, björk/ek; 500–1 600 m. Sen blomning juli–augusti.
Epipactis microphylla (Erhardt) Schwartz
Småbladig knipprot. Få och små blad, kölade och placerade i spiral runt stjälken. Blommorna är grönvita inuti och rödaktig grön på utsidan. Ganska fåblommig. Höjd 15–45 cm. Växer i skuggiga lägen, oftast i bladfällande skogar upp till 1 700 m. Mycket stort utbredningsområde, Central- och Sydeuropa. Blomning: Mitten maj–juni.
Epipactis palustris (L.) Crantz
Kärrknipproten är ytterligare en av våra knipprötter, en av de vanligaste som vi ofta ser i tusental i våtmarker inom kalkområden. På Sicilien är den dock en mycket sällsynt art. Den finns noterad endast från några enstaka lokaler. Utbredningen är i övrigt central-euroasiatisk. Blomning: Juni–juli.
Epipactis placentina Bongiorni & Grünanger
Denna knipprot är namnad efter en stad i Lombardiet, Plaisance. Norra Italien är också centrum för utbredningen men den förekommer sporadiskt österut på Balkan och söderut till Sicilien. Det är en ganska liten planta, 16–40 cm, alltid med endast en blomstjälk. Mycket lik E. muelleri men med mera färg på blommorna som är från ljust till mörkt rosa. Växer i lätt skugga i fuktig, djup, lätt sur eller neutral mylla. 600–1 400 m. Blomning: Juni–juli.
Gymnadenia conopsea (L.) R. Brown
Brudsporren hör hemma i de centrala och norra delarna av Europa där den är en av de vanligare arterna. Men ju längre söderut man kommer ju mer sällsynt blir den. På Sicilien hör den därför till de ovanligaste men förekommer inom Nebrodi/Madonie området. Växtplatser är torra till fuktiga, kalkrika, gräsmarker och buskområden. Växer upp till över 2 000 m. Blomning: Maj–juni. OBS: I "Orchidée d'Italia" finns den inte markerad som förekommande på Sicilien.
Himantoglossum hircinum (L.) Sprengel
Hjälmen är grågrön med inslag av purpur; läppen är tredelad med en mycket lång mittflik, 30–65 mm, i knoppstadiet ligger denna hoprullat medan den utfälld är spiralvriden och står snett utåt från blomaxet; yttersta spetsen tvådelad. Sidoflikarna blir 5–20 mm långa. Övre och centrala delen av läppen är vit med purpurfärgade fläckar medan både sido- och mittfliken är gröna–grönbruna. Den växer huvudsakligen på kalkpåverkat mark, garigue, gräsmarker, ängar och öppna buskmarker upp till 1 800 m. Höjd 20–100 cm. Blomning: Maj–juni (juli).
Himantoglossum robertianum (Loiseleur) P.Delforge
Jättenycklar. Vanlig. En av de tidigaste arterna. Redan i januari kan man hitta denna storvuxna orkidé. Men eftersom den går upp till 1 200 m hittar man den ända till slutet av april på skuggiga ställen. Mycket variabel i både höjd och färg. Färgen varierar från vitt/grönt (var. chlorantha P. Jovet), grå-rosa/grönt till nästan purpursvart. Rent vita blommor förekommer mycket sällsynt (var. candida Soo). Höjd 25–80 cm. Blomning: Januari–april.
Släktet Barlia, som denna art tidigare tillhörde, har försvunnit och uppgått i Himantoglossum.
OBS: I "Orchidée d'Italia" benämns denna som Barlia robertiana.
Limodorum abortivum (L.) Swartz.
Sparrissyssla är det svenska namnet på denna saprofytiska eller delvis parasitiska orkidé. Som blåvioletta sparrisstjälkar växer dessa upp i torra till halvtorra lägen, gärna i barrskog men också i maccian. Höjd 30–80 cm. Axet har 6–20 violetta blommor Blomning: Slutet april–juni.
Limodorum trabutianum Battandier
Förekomsten av denna sparrissyssla på Sicilien är osäker, den finns dock rapporterad från ön Pantelleria väster om Sicilien. Mycket lik L. abortivum och har samma färg som denna men oftast spensligare byggd, höjd 20–55 cm. De oftast dåligt öppna blommorna pekar uppåt i axet, ofta självpollinerar sig dessa och öppnar sig då inte alls. Sepaler och petaler pekar snett uppåt; läppen liknar övriga kronblad och har inget "gångjärn" som hos L. abortivum. Blomning: Slutet april–juni.
Neotinea commutata (Todaro) R.M. Bateman
N. commutata har länge ansetts vara en underart till N. tridentata och för den ovana kan det vara svårt att skilja på dessa. En typisk "commutata" skall dock vara smalare och längre, 25–50 cm; blomställningen mer konisk och blommorna färre men mycket större. Blommornas färg är samma som hos pricknycklarna. Sepalerna är långt utdragna till droppform (ofta dubbelt så långa som hos N. tridentata) med spetsarna utåt- eller bakåtböjda. Läppen är 12–20 mm; tredelad; sidoflikarna breddas kraftigt mot de starkt tandade och tvärt avslutade ändarna; även mittfliken är kraftigt tandat och grunt tvådelad. Utbredningsområdet är ungefär samma som för N. tridentata men betydligt mera sällan förekommande. Tveksamheter finns huruvida Siciliens "commutata" är samma art som t.ex. den i Grekland. Blomning: Mars–maj.
Neotinea conica (Willdenow) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
N. conica är en art med utbredning i västra Medelhavet där Sicilien utgör östgräns. Arten anses stå O. tridentata mycket nära. Dessa två delar också miljö där utbredningsområdena möts. Tätblommigt, koniskt till klotformat ax; blommorna är vita till ljust rosa. Hjälmen är grön vid basen och har gröna linjer å utsidan, på insidan är linjerna rödaktigt gröna. Den prickiga läppen, 5-8 mm lång, är platt till svagt konkav; tredelad där sidoflikarna oftast viker framåt; mittfliken är spadlik, vanligtvis odelad men ibland svagt tvådelad; tandad framkant. Växter på basiskt till lätt surt underlag; fattig gräsmark, garigue och öppna skogsområden upp till 800 m. Höjd 5–30 cm. Blomning: Februari–maj. OBS: I "Orchidée d'Italia" betraktas denna som ett synonym till N.tridentata.
Neotinea lactea (Poiret) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Bleka pricknycklar. Denna art förs ibland som underart till N. tridentata. För den ovane är det svårt att skilja på dessa. Blommorna är dock oftast ljusare med en vit grundfärg samt blomaxet vanligtvis längre och cylindriskt medan det hos N. tridentata (och N. conica) är mera klotrunt. Kalkbladen som bildar hjälmen är grön/röd strimmig medan den treflikiga läppen, 6-11 mm, har små bruna prickar. Mittfliken är mycket grunt kluven och både den och sidoflikarna är tandade i kanten; sidoflikarna mer eller mindre bakåtböjda. Tidigt blommande; ofta i högre liggande områden; upp till 1 800 m. Blomning: Februari–april.
Neotinea maculata (Desfontaines) Stearn
Denna art, som på svenska har fått namnet tätyxne, förs av en del till släktet Orchis, då under namnet O. intacta, (t.ex. Delforge 2005). Det är en oansenlig (och lätt förbigången) men på Sicilien ganska vanlig art, speciellt i högre liggande områden. Blomställningen är smal, kort och ganska tät med små (6 mm) vita, gulvita eller svagt rosa blommor som knappt öppnar sig. Bladen hos den röda formen har rödaktiga prickar eller fläckar medan de hos den vita är helt gröna. Höjd: 10–30 cm. Blomning: Mars–april.
Neotinea tridentata (Scopoli) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Pricknycklar har sin huvudsakliga utbredning inom östra Medelhavet. Tät blomställning, nästan klotrund. Blommor med skärt/lila randiga, spetsiga kalkblad, oftast betydligt kraftigare färgad än de två föregående arterna. Läppen (7–12mm) är tredelat och mer eller mindre starkt rödprickig, ofta ljusare än hjälmen. Mittfliken är delat med en "tand" i mitten, ibland odelad. Både sido- och mittflikarna är oftast rundade, sällan tandad. Sidoflikarna viker oftast spetsarna framåt. Bladig stjälk där de övre är slidliknande. Växtplatser som N. conica men upp till 1 600 m. Höjd 15–40 cm. Blomning: Slutet mars–maj.
Neottia nidus-avis (L.) L.C.M. Richard
Denna tredje av Siciliens saprofyter känner vi igen också. Växtplatserna gör dock att den inte upptäcks så lätt, skuggig, fuktig björk- eller barrskog på basiskt till neutralt underlag. I Medelhavsländerna där det finns gott om snyltrötter (Orobanche) kan den lätt förväxlas med sådana. På Sicilien finns den inom bergsområdena på norra delen. Utbredningen är Europa och Asien så långt österut som till Japan. Blomning: Maj – juli.
Neottia ovata (L.) Bluff & Fingerh.
Tvåbladet är ju här hemma en av våra vanligaste orkidéer. Ganska oansenlig med sina små gröna blommor även om höjden kan bli upp till 75 cm. I Medelhavsområdet är däremot denna orkidé en stor raritet och mycket sällsynt. Detta är en orkidé som man kan hitta på nästan alla typer av underlag, dock sällan i södra Europas vintergröna ekskogar. I bergstrakterna går den upp till 2 400 m. Förekommer på Sicilien inom de norra bergsområdena. Blomning Maj–juli.
Arten har till alldeles nyligen haft namnet Listera ovata men efter nyare DNA-forskning har man kommit fram till att den är närbesläktat med Neottia. OBS: I "Orchidée d'Italia" finns den fortfarande namnad som Listera.
Ophrys - Sektion Pseudophrys
Ophrys fusca subsp. caesiella (P. Delforge) Kreutz
Tveksam art som står nedanstående O. obaesa mycket nära. Läppen, 10–13 mm, står oftast ut nästan horisontellt. Sidoloberna viker oftast ner och även lite under läppen. De blågrå märkena på läppen når ner till öppningen mellan loberna. Ursprungligen beskriven från norra Malta men anses finnas inom sydöstra delen av Sicilien. På kalk upp till 600 m. Blomning: Mars–april.
Ophrys fusca subsp. funerea (Viviani) Arcangeli
O. fusca subsp. funerea är en småblommig art, läpplängd 9 till 12 mm. Höjd 10–22 cm. Sepaler och petaler gröna, läppen är brun med två gråblå fläckar vid basen, delad av en V-formad fåra. Oftast har den en hårlös gul rand runt läppkanten. Mycket variabel art. Utbredningen är osäker p.g.a. sammanblandning med andra arter. Den har ansetts vara begränsad till Korsika och Sardinien och förekomsten på Sicilien är osäker. Växer i garrigue, betesmarker, macchia och ljus skogsmark upp till 1 000 m. Blomning: April–juni.
Ophrys fusca subsp. lucifera (J. Devillers-Terschuren & P Devillers) Kreutz
Denna art återfinns även på italienska fastlandet. Den har stora blommor, läppen 14–20 mm, nästan helt rak utan krökning, blåaktig övre del som inte når ner till läppens delning, undersidan är grön men ofta med rödaktigt centrum. Brunt streck tvärs över stigma. Blomning: Mars–april.
Ophrys fusca subsp. obaesa (Lojacono) E.G.Camus & A. Camus
Ytterligare en endemisk art för Sicilien men är här ganska vanlig. Blommorna är oftast grupperade i toppen av blomstjälken. Typiskt för arten är den sadelformade läppen vilket framträder tydigt sett i "profil". Den medelstora läppen (9–13 mm) har en rödbrun, sammetslik hårighet med gråblått märke mot basen. Detta når inte ner till läppens delning. Arten växer ofta i täta grupper. Blomning: April–maj.
Ophrys fusca subsp. sabulosa (H.F. Paulus & Gack ex P. Delforge) Kreutz
Detta är en sent blommande art. Robust planta som blir over 30 cm. Stora blommor, läppen 15–19 mm, kastanjebrun med rödaktigt sken, övre halvan ofta vithårig, ofta smal gul kant, endast svagt krökt. Sidoflikarna viker ofta neråt. Läppmarkeringen är gråvit till rödaktig. Mittfliken ganska kort. Endemisk för Sicilien, sällsynt. Kalkmarker upp till 1 300 m. Blomning: April–maj, efter O. lupercalis och gackiae.
Ophrys gackiae P. Delforge
Endemisk för Sicilien. Arten har tidigare i litteraturen förekommit under namnet O. "florentina"-fusca. Det är en spenslig art 10–20 cm, fåblommig med 2–5 blommor . Läppen 12–16 mm, hänger neråt i ca 45°, brun med en tunn gul kant som ibland nästan inte syns, övre delen vitaktig eller med vit hårbeklädnad. Blommar februari–mitten april. Arten finns endast kort omnämnd i "Orchidee d'Italia" under Ophrys fusca-gruppen men har inte namnats som fusca-subsp.
Ophrys lupercalis J. Devillers-Terschuren & P Devillers
Detta är den tidigaste av Siciliens Ophrys, redan i januari kan man hitta den i blom. Relativ vanlig inom södra Sicilien. Läppen, 10–18 mm, är oftast ofärgad närmast basen, nästan horisontell med en svag krökning neråt. Hårigheten på läppen är mörk, nästan svart; markeringarna är grå, blåaktig eller ljusare mjölkfärgade. Mycket stora blommor. Eventuellt kan detta vara samma art som den ursprungligen beskrivna O. fusca från Portugal (1799). Blomning: januari–mars. Arten finns endast kort omnämnd i "Orchidee d'Italia" under Ophrys fusca-gruppen men har inte namnats som subsp.
Ophrys lutea Cavanilles
Gul ofrys. Denna art har en västlig utbredning. Stor läpp (13–18 mm) med bred gul kant runt den bruna mittdelen. Karakteristiskt för läppen är att den vinklar neråt en bit från basen. Sepaler och petaler gul-gröna. Höjd 10–30 cm. Blomning: Mars–maj. Denna art förväxlas ofta med de två närstående arterna O. phryganae och O. sicula.
Ophrys mirabilis Genies & Melki
Det väckte stor uppmärksamhet 1991 då beskrivningen av O. mirabilis publicerades. Detta är den enda art på Sicilien som är nära släkt med den östliga O. omegaifera. Typiskt för arten är den stora (12–18 mm), mörkt bruna och bulliga läppen som saknar det V-formade jacket vid basen, vilket annars är typiskt för O. fusca- lutea gruppen. Sidoflikarna pekar oftast snett utåt. Sepaler och petaler olivgröna. Lokal och mycket sällsynt, finns inom områden vid Ragusa. O. mirabilis har tidigare funnits i Tunisien men har troligtvis utgått där nu. Blomning: April–maj.
Ophrys pallida Rafinesque
Blek ofrys är en art som inte förväxlas med andra. Det typiska för den är den krökta läppen som viker kraftigt neråt, främre delen av mittfliken viker sedan ytterligare bakåt; sidoflikarna kröker in under mittfliken. Sepaler vit-/gulaktigt gröna; petalerna gulgröna. Förekommer sällsynt på Sicilien inom områden runt Palermo samt inom Madonie. Osäkert om detta är en endemisk art för Sicilien, ev. finns den också i Nordafrika. Höjd: 10–30 cm. Blomning: Mars–april.
Ophrys phryganae Devillers-Tersch. & Devillers
Inom regionen S. Stefano Quisquina hittar man en O. lutea-variant med mycket mindre läpp är hos O. lutea. Kanske är detta den annars inom de östra delarna av Medelhavet förekommande arten O. phryganae. Blommorna liknar som sagt mycket O.lutea men läppen är här endast 8–13 mm och oftast starkt hårig (se bilden till vänster som jämför dessa två). Blomning: Mars– maj.
Ophrys sicula Cav.
Denna art förväxlas på många håll med O lutea (gul ofrys). Ofta ser man den under namn som O. lutea subsp. minor eller subsp. galilaea. Arten finns spridd över större delen av Sicilien. Blommorna är ganska små. Läppen är 8–13 mm lång, även här kantad av en gul bård men smalare än hos O. lutea; hela läppen ger ett mera långsmalt intryck. Läppens centrala del är brun med två blågrå fläckar mot basen. Den bruna delen formar på främre delen av mittfliken ett omvänd "V". Typiskt är också läppens mer eller mindre horisontella ställning. Höjd: 5–40 cm. Blomning: Februari–april.
Ophrys subfusca subsp. archimedea (P. Delforge & M. Walravens) Kreutz
Blomman på O. archimedea påminner om en förstorad O. sicula. Olik denna är dock den rödbruna färgen på läppen och oftare en smalare gul kant och att markeringarna på läppen går mot violett. Läppens längd 10–15,5 mm. Skiljs från subsp. flammeola genom att det nästan inte finns någon öppning mellan sido- och mittloberna. Petalerna hos flammeola är också längre, 6–8,5 mm mot 4–6 hos archimedea. Relativt vanlig i de sydöstra delarna av Sicilien (Monte Iblei) på kalkunderlag i garrigue. Upp till 1 350 m. Endemisk för Sicilien. Blomning: Mars–maj.
Ophrys subfusca subsp. flammeola P. Delforge
Även O. flammeola är endemisk för Sicilien. Den har en medelstor till stor läpp, 11–16,5 mm. Främre ändan på den välvda läppen är ofta böjd uppåt så som hos O. lutea. Färgen är mörkt brun som tonar av mot den gula, ganska smala randen runt kanten. Finns upp till 700 m. Lokalt ganska vanlig (södra Sicilien). Blomning: April–maj.
Ophrys subfusca subsp. laurensis (Geniez & Melki) Kreutz
Denna Ophrys är känd från regionen Monte Lauro nära Buccheri (Monte Iblei) och anses som endemisk för denna region. Mycket enhetligt utseende med en starkt färgad och ganska flat läpp, mörkt rödbrun med en distinkt gul kant (2 mm); något större än O. sicula, 10–15 mm. Växer på basalt inom nivåerna 875–970 m ö h och blommar därför också något senare, mitten April–maj.
Ophrys subfusca subsp. numida (Devillers-Tersch. & Devillers) Kreutz
Detta var en underart som ursprungligen beskrevs från Nordafrika och tillhör Ophrys subfusca-gruppen. Den är mycket lik O. sicula men har oftast en mjuk gyllenbrun (rödaktig) övergång mellan det bruna mittfältet på läppen och den gula ytterkanten; läppen något längre än hos sicula. Oftast också en kraftigare blomstjälk. Den skiljer sig från subsp. flammeola genom att läppen är betydligt mindre och genom den rödaktiga övergången till gult. Höjd 10–30 cm. Förekommer mycket lokalt och sällsynt på Sicilien. Tidigare rapporter om O. melena från Sicilien avser troligtvis denna art. Utbredningen är Tunis, Algeriet och Sicilien men överallt ganska sällsynt. Blomning: Mars–maj.
I boken "Orchidee d'Italia" är O. numida endast kort omnämnd men där inte fört som underart till O. subfusca.
Ophrys - Sektion Euophrys
Ophrys apifera Hudson
Bi-ofrys. Denna vackra Ophrysart är ganska lätt att känna igen med sin bulliga läpp med klart gula markeringar. Läppen har vid basen två koniska sidoflikar, små "horn". Sepalerna är ovanligt stora jämfört med läppen, oftast rosafärgad men varierar från rent vitt, alltid med en grön mittnerv; den övre viker bakåt efter en tid. Vanlig över hela Siciliens kalkområden. Växer på många olika typer av mark, fuktiga ängar, betesmarker, garigue, tallskog upp till 1 100 m. Höjd: 20–65 cm. Blomning: April–maj.
Ophrys bertolonii subsp. bertolonii Moretti
Läppens form har gett denna Ophrys det svenska namnet toffel-ofrys. Den mörka, starkt ludna läppen är starkt framåtböjd med en blå, sköldformat spegel på den främre hälften; oftast utan men ibland med antydning till sidoflikar. Läppen avslutas med en gul, uppåtriktat spets längst fram. Sepalerna är oftast rödlila men kan också gå mot vitt. Petalerna långa, spetsiga oftast starkare färgade än sepalerna. Typiskt kännemärke för denna art är formen på märket i underkant av könspelaren, det har alltid formen av en rektangel på högkant (höjden större än bredden). Ganska vanlig på öppna, kalkrika områden på Sicilien. Höjd: 10–30 cm. Blomning: April–juni.
Ophrys bertolonii subsp. explanata (Lojacono) Soca
Denna nära släkting till ovanstående toffel-ofrys är endemisk för Sicilien, känd från några lokaler i Palermodistriktet, från Gela och Syracusa området. Sepaler rosa till lila, ibland mörkt lila eller i ovanliga fall vita. Petalerna samma färg som sepalerna eller mörkare. Odelad läpp, konvex, bågformat, ger ett långsmalt intryck, bredare mot basen. Hela läppen är täckt av tjockt hår som är längre utefter kanterna. Blågrått, glänsande, sköldformat märke mitt på läppen, ibland med en vit rand runt kanten. Säkraste skiljetecken mot O. bertolonii är att den har något större blommor, en mer krökt läpp samt att märkesytan, underkant pelaren, alltid är högre än bred (hos subsp. explanata är den alltid bredare än hög). Höjd: 10–20 cm. Blomning: Mars–april (börjar blomma ca 3 veckor innan O. bertolonii).
Ovanstående taxon accepteras inte av alla utan synpunkter finns att alla "icke bertolonii" inom gruppen skall föras som varieteter till O. pseudobertolonii Murr, en art som beskrevs redan 1898. I detta fall O. pseudobertolonii var. explanata.
Troligtvis har denna art hybridursprung, möjligtvis O. bertolonii x O. panormitana och har också haft namnet Ophrys x explanata. Eller om man inte accepterar "panormitana" som artnamn utan i stället anser att det skall vara O. bertolonii x O. sphegodes och därför ha hybridnamnet Ophrys x flavicans.
Ophrys bombyliflora Link
Humle-ofrys. Om många av medlemmerna inom denna sektion tillhör de vackraste av ofrysar så är detta en av de mest oansenliga inom hela släktet. Det är lätt att gå förbi utan att upptäcka den. De runda sepalerna är gröna. Petalerna är små, håriga och rödaktig gröna. Läppen är brun med ett par blågrå märken vid basen. Sidoflikarna bildar starkt håriga utväxter vid vardera sidan av läppens bas. Allmän över större delen av Sicilien upp till 900 m. Höjd upp till 25 cm. Blomning: Mitten februari–april.
Ophrys exaltata subsp. exaltata Tenore
O. exaltata är endemisk inom Calabrien och Sicilien. Den ligger mycket nära O. sphegodes subsp. panormitana men skiljs från denna genom att läppen är odelad eller endast svagt tredelad medan subsp. panormitana har en distinkt tredelad läpp. Arten är storväxt med en tjock stjälk och mångblommigt (4–15) ax. Sepalerna är vita, grönvita eller skära med gröna nerver, kanterna ofta inrullade. Petalerna har samma färg som sepalerna men oftast en mörkare färgton. Läppen är rödbrun, konvex, oval och odelad med sidorna tillbakavikta vilket ger den ett smalt och runt utseende, 9–15 mm lång; i undantagsfall kan sidoflikar finns; på vardera sidan på över halvan finns ett dåligt utvecklat "horn" eller "utskott" som på utsidan är starkt hårigt. Hårigheten fortsätter utefter kanten mot spetsen. Märket på läppen bildar ett litet "H" eller "X" som ibland är uppbrutet i mindre fragment, färgen är glänsande blågrått eller rödaktigt. Växtplatser är torra ängar, garigue, rasbranter, vägrenar upp till 800 m. Relativt ovanlig på Sicilien men finns spridd över stora delar av ön. Höjd: 30–50 cm. Blomning: Mars–april.
Ophrys incubacea subsp. incubacea Bianca
Denna spindelofrys benämns i äldre litteratur som O. atrata eller O. sphegodes subsp atrata. Den kännetecknas främst av den mörkt bruna läppens kraftiga utskott som på insidan är helt bara samt en tjock hårkrans runt hela läppen. Det blå–blågrå, "H"-formade märket täcker stora delar av läppen. Sepalerna är gröna till vitaktigt gröna med bakåtvikta kanter som gör att de får ett spetsigt utseende. Petalerna är brungröna med vågiga kanter. Växer på kalkgrund, ängar, garigue, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 300 m. Vanlig på Sicilien. Blomning: Mars–maj.
Ophrys lacaitae Lojacono
Denna art tillhör fuciflora-gruppen och räknades också tidigare som underart till O. fuciflora. Arten är lätt att känna igen med sin stora klargula läpp. Längst upp på läppen finns ett brunt fält med vita och blågrå teckningar. Sepalerna och de mycket små petalerna är vitaktigt gröna. På Sicilien hittar man ibland övergångsformer till O. oxyrrhynchos men i övrigt är arten enhetlig i sitt utseende. Utbredningen är södra Italien och Sicilien men överallt är den mycket sällsynt. Förekommer på kalkgrund inom områden med gräsmarker, garigue och öppen skogsterräng upp till 1 200 m. Blomning: April–maj (huvudblomningen ca. 2–3 veckor efter O. oxyrrhynchos).
Ophrys lunulata Parlatore
O. lunulata är också den en av Siciliens endemier. Detta är en art som är ganska lätt att känna igen på den stora långsträckta läppen med starkt nedvikta sidor. Färgen är nötbrun med oftast en gul bård runt kanten. Mönstret på läppen är reducerat till ett blågrått "H"- eller hästsko format märke, ibland endast två små fläckar. Sepaler och petaler oftast ljust rosa. Arten är inte vanlig men kan hittas spridd över större delen av ön. Växer i gräsmarker, garigue eller öppen skogsterräng upp till 1 000 m. Blomning: Mars–april.
Ophrys oxyrrhynchos subsp. biancae (Tod.) Galesi, Christaudo & Maugeri
Detta är en annan av Siciliens endemiska orkidéer. Förekommer sällsynt inom Monti Iblei-området samt trakterna av Palermo. Växer i garigue, öppet skogsland och på övergivna ängsmarker upp till 700 m. Liknar mycket subsp. oxyrrhynchos men har mindre läpp än denna samt oftast ett mindre komplicerat mönster på läppen. Många betraktar denna art som underart till O. fuciflora. Andra ger den rang som egen art, O. biancae. Sepalerna är ljust rosa till lila, sällan vita, med en grön mittnerv. Petalerna är små, trekantiga oftast med samma färg som sepalerna. Läppen är rödbrun ofta med en bred gul/gulbrun starkt hårig rand runt kanterna. Mönstret är reducerat till ett mer eller mindre X-likt, blågrått märke med vita kanter. Blommning: Mars–april (ca två veckor före subsp. oxyrrhynchos).
Ophrys oxyrrhynchos subsp. calliantha (Bartold & Pulv.) Galesi, Christaudo & Maugeri
Från Sicilien finns ytterligare en art inom O. fuciflora-gruppen beskriven, O. calliantha men den är långt ifrån accepterad av alla som art och betraktas ofta bara som en form av O. fuciflora eller som i Orchidee d'Italia som en underart av O. oxyrrhynchos.
Förekommer sällsynt på kalk upp till 500 m (Monti Iblei). Sepalerna oftast rosa med grön mittnerv; petalerna små, trekantiga och samma färg. Brunröd läpp med utåtböjda kanter; oftast ett mycket komplicerat och uppsplittrat mönster på läppens övre halva. Påminner mycket om O. candica, en östlig art med västgräns i södra Italien, rapporter finns också från Sicilien om denna men avser troligtvis subsp. calliantha. Mycket variabel art. Blomning: April–maj.
Ophrys oxyrrhynchos subsp. oxyrrhynchos Todaro
Även detta är en art inom O. fuciflora-gruppen. Finns på Sicilien och södra Italien. Läppens stor-lek, färg och teckningar varierar en hel del och ibland kan det vara svårt att skilja arten från O. fuciflora och O. lacaitae. Sepaler och petaler är vita/ grönaktigt vita, ofta med inslag av rosa stänk. Läppen är trapetsformat, sidoflikarna ofta utåtböjda. Färgen är rödbrun med ett komplicerat mönster av vita/gula ringar och streck på mittpartiet. Växer inom kalkområden i garigue, ängar och gräsmarker. Detta är kanske den vanligaste representanten för O. fuciflora-gruppen på Sicilien. Blomning: Mars–maj.
Ophrys passionis subsp. passionis Sennen ex. Devillers-Tersch & Devillers
Detta är en art som är mycket mera känd som O. garganica, ett namn den fått från Mt. Gargano, Italiens "sporre" där den är mycket vanlig men det var kanske lite missvisande då den har en utbredning som sträcker sig över större delen av södra och centrala Italien samt Sicilien och Sardinien. På Sicilien finns den spridd inom kalkområdena upp till 1 100 m. Gröna sepaler, kanterna lätt bakåtvikta. Mycket breda petaler, ibland spadlikt ovala, oliv- till purpurbruna, kanterna mörkare och starkt vågiga. Läppen är rund, hel eller otydligt tredelad, utan eller med små utskott, rödbrun till nästan svart, mittdelen är konvex medan sidorna hänger neråt med utåtvikta kanter. Sidorna är täckta med en tjock, kraftigt hårighet. Föredrar kalkpåverkat mark, torra gräsmarker, garigue, gamla odlingsterrasser, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 100 m. Höjd: 20–50 cm. Blomning: Mars–maj.
Ophrys speculum Link
Spegel-ofrys. På Sicilien är detta en av de vanligare Ophrys-arterna. Sepaler gröna, den övre framåtböjd över pelaren; petaler bruna, korta och bakåtböjda. Läppen är tredelad, fransig av tjockt brun-rött hår. Sidoflikarna korta och breda, större delen av mittfliken består av en stor blå, glänsande "spegel" som avgränsas mot den håriga kanten av en gul eller gulgrön rand. Växtplats är torra, soliga kalkpåverkade gräsmarker, garigue, tidigare odlingsmarker och busk- och öppen skogsterräng. Höjd: 5–25 cm. Blomning: Mars–april.
Ophrys sphegodes subsp. panormitana (Todaro) Kreutz
Detta är en av Siciliens endemier. Den största skillnaden mot huvudarten är att den har en mer utbredd och oftast klart tredelad läpp. Sidoflikarna har ibland små utskott. Större delen är täckt av tjockt rödbrunt hår, kanterna något ljusare rödbrun. Märket är ett blått "H", ofta med en tunn vit kantlinje. Andra, mindre iögonfallande skillnader är att sepalernas kanter inte är lika "inrullat" (bakåtvikta); petalerna är bredare och kortare och har nästan alltid en mörkare vågig kant. Lägre och tunnare stjälk upp till 40 cm samt fåblommigare blomställning (4–8). Växtplatserna är som för huvudarten, alltid på kalkgrund. Ganska vanlig. Blomning: Mars–april.
Ophrys sphegodes subsp. sphegodes Miller
Redan år 1768 beskrevs denna spindelofrys från en lokal i Kent i England. O. sphegodes har ett mycket stort utbredningsområde inom centrala och västra Europa men p.g.a. sammanblandning med olika andra arter är det svårt att dra gränserna. Österut ersätts O. sphegodes av arter tillhörande O. mammosa-gruppen. Ljust gröna till vitaktigt gröna sepaler, ofta krökta framåt. Petalerna är mörkare, gröngula till olivgröna eller brunaktiga med vågiga kanter. Läppen är oftast odelat, ljust till mörkt rödbrun. Sidan runt läppen är täckt av brunt hår, yttersta kanten är kal och ljusare, ofta gulaktig, kan ibland vara böjd in under läppen, ibland böjd utåt. Centrala delen är konvex och har ett blågrått/blått "H" eller "X"-märke. Kan sakna utskott men ibland finns välutvecklade sådana. Växer på kalkgrund, ängar, garigue, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 300 m. Blomning: Mars–april.
Ophrys tenthredinifera Willdenow
Prakt-ofrys. Detta är absolut en av de vackraste Ophrys-arterna. Mycket karakteristisk med sina runda sepaler som kan variera starkt i färg från rent vitt till starkt rosa, oftast med en grön mittnerv. Läppen är brett rektangulär med ett brunt fält över mittdelen och en bred, gul och kraftigt hårig kant runt om; särskilt långhårigt är området runt den för arten typiska gula, upp-åtvikta spetsen längst fram på läppen. Färgerna kontrasterar starkt mot det blå fältet närmast läppens bas. Läppens sidor är oftast starkt nedvikta men på Sicilien hittar man ofta exemplar med stora blommor där läppen istället är utbredd. Denna form har brutits ut och fått namnet Ophrys grandiflora Ten. Finns över större delen av Sicilien upp till 1 800 m. Höjd: 10–40 cm. Blomning: Sent mars–april.
Orchis
Orchis anthropophora (L.) Allioni
Spökyxne. Allmänt förekommande art. Den täta blomställningen går i gult och grönt med in-slag av rött i kalkbladens kanter och på läppens flikar. Läppen påminner även här om en människokropp men här hänger den lugnt och stilla jämfört med ap- och borstnycklarnas spretiga "gubbar". Ingen sporre. De ofläckade bladen är samlade i en rosett vid stjälkens bas. Höjd upp till 40 cm men oftast mycket lägre. Hybrider med O. italica förekommer. Blomning: Mitten mars–mitten maj.
Släktet Aceras som arten tidigare tillhörde är ett av de släkten som genom nya rön inom systematiken för Europas orkidéer har försvunnit.
Orchis brancifortii Biv.
Denna art är endemisk för norra Sicilien samt östra delen av Sardinien. Den har tidigare betraktats som underart till O. quadripunctata men de flesta som sett arten har inte svårt att hålla med om att den bör ha rang som egen art. O. brancifortii är mycket enhetlig, få variationer förekommer. Ganska glest ax; blommorna är knappt centimeterstora, rosa till lila. Läppen, 3–5 mm lång, är starkt tredelat där sidoloberna är smala och står nästan rakt ut från mittloben. På övre delen av läppen finns 1–2 små purpurfärgade fläckar, samt ytterligare 1–2 i sporrens mynning. Sporen är smal och böjer neråt i en lätt båge, ungefär samma längd som fruktämnet. Höjd: 10–30 cm. Växer på torra, steniga marker, öppen garigue och buskområden, 200–1 300 m. Rika lokaler finns runt Etna. Blomning April–juni.
Orchis italica Poiret.
Borstnycklar. Allmän art som man ofta träffar på i stora kolonier. Bra "landmärke" när man söker efter orkidéer, det finns ofta andra arter i samma områden. O. italica tillhör en grupp av Orchis som har människoliknande blommor, där läppen har "armar och ben" (som t.ex. vår O. militaris). Detta ger blomställningen ett borstlikt utseende. Blomfärgen är vanligtvis ljust violettröd men färgformer förekommer bl. a. vit. En speciell färgform känd från Sicilien är var. purpurea (ibland benämnt var. rubra) som har purpurröda blommor. Blomning: Mars–maj.
Orchis mascula (L.) L.
Någon närmare presentation av denna orkidé behövs knappast. Sankt Pers nycklar är välkänd från stora delar av vårt lands kalkområden. Den har ett mycket stort utbredningsområde, från polcirkeln till Medelhavet. Flera underarter har beskrivits varav några idag har fått rang som egen art. Detta gör att utbredningsområdet för O. mascula är något osäkert p.g.a sammanblandning med dessa nya arter, framför allt söder och österut. Siciliens O. mascula tros tillhöra en varietet som fått namnet O. mascula var. speciosa Mutel. På Sicilien är Sankt Pers nycklar mycket ovanliga men finns i alla fall inom bergsområdet Nebrodi. Arten är knuten till kalkpåverkade marker men växer annars i många olika miljöer, ängar, backar, lundar, skogskanter och även på kulturpåverkade marker. Blomning: Slutet april–maj.
Orchis pauciflora Tenore
Gullvivenycklar. Denna art har tidigare räknats som underart till Orchis provincialis. Den är ovanlig på Sicilien och förekommer endast inom de högre liggande områdena inom Nebrodi/Madonie samt någon lokal inom Palermo-distriktet, alltid på kalkpåverkat mark. Torra gräsmarker, garigue, öppet skogsland upp till 1 800 m. Axet har oftast färre blommor än O. provincialis (4–15). Färgen är intensivt gul framför allt läppen där mittpartiet är nästan orangegult. Även här har läppen röda prickar från sporrens mynning och framåt; tredelad med tandad mittflik; sidoflikarna oftast starkt nervikta. Blomning: April–maj. OBS: I "Orchidée d'Italia" finns den inte markerad som förekommande på Sicilien
Orchis provincialis Balbis ex Lamarck & DC.
De ganska breda bladen hos denna art har bruna fläckar, till skillnad mot O pauciflora, som den kan förväxlas med. Blommorna är blekt gula (som gullvivor) med några små, röda prickar på läppen. Den ganska långa sporren (13–19 mm) kröker uppåt och avslutas med en uppsvälld ända. Arten verkar inte speciellt kalkkrävande utan växer i nästan alla typer av miljöer. Finns spridd över större delen av Sicilien. Höjd upp till 35 cm. Blomning: April–maj.
Platanthera bifolia (L.) L.C.M. Richard
Nattviolen tillhör en av de vanligaste orkidéerna här hemma och växer inom många olika miljöer. Den är inte speciellt kalkkrävande. På Sicilien hör den däremot till de mer sällsynta. Den lär dock finnas inom Mt. Madonie området. Blomning: Maj–juli. OBS: I "Orchidée d'Italia" finns den inte markerad som förekommande på Sicilien.
Platanthera clorantha (Custer) Reichenbach
Grönvit nattviol har på många ställen här hemma blivit vanligare medan den "vanliga" har gått tillbaks. Detta beror till dels på att den grönvita tål mer igenväxning och har därför i viss mån gynnats av nyare brukningsmetoder inom jordbruket. På Sicilien har denna art ett större utbredningsområde än ovanstående P. bifolia inom de sicilianske Apeninnerna. Blomning: Maj–juli.
Serapias
Serapias bergonii E.G. Camus.
Tidigare gick denna art under namnet S. vomeracea subsp. laxiflora eller S. laxiflora. Detta är en ganska vanlig art på Sicilien, särskilt på kalk. Blommornas stödblad är lika långa som blomman eller når strax över denna: läppen 12–18 mm, röd-violett med två små "knölar" vid basen; oftast bakåtböjd in under blomman. Snarlik S. vomeracea och då variationen inom dessa arter är så stora att gränserna flyter ihop blir det ibland mycket svårt att hålla isär arterna. Utbredningen är östlig och Sicilien får anses vara västgränsen för arten. En del menar att den form av S. bergoni som finns på Sicilien är en speciell form och endemisk för Sicilien, begränsat till öns södra delar. Höjd: 15–45 cm. Blomning: Mars–maj.
Serapias cordigera L.
Håriga satyrnycklar. Den breda (16–23 mm, längd: 19–29mm), nästan hjärtformade, och kraftigt håriga (violetta hår) läppen är det karakteristiska för denna art. Läppfärgen är oftast mörk, brun eller rödbrun. Växer i sol till halvskugga på sura underlag, fuktig gräsmark, garigue, gammal odlingsmark (terrasser) och öppen skog upp till 1 000 m. Finns spridd över större delen av Sicilien men ovanlig. Höjd upp till 35 cm. Blomning: April - juni.
Serapias lingua L.
Kala satyrnycklar. Av satyrnycklarna är detta den art som är lättast att känna igen. Blomformen med den snett framåtlutande röda läppen är karakteristisk och lätt att upptäcka. Färgen kan variera från mörkt rött till ljusare nyanser och ibland över till nästan gult. Den är nästan kal. Vid basen av läppen finns en glänsande, oftast odelad svål eller valk. Höjd 10–30 cm. Blomning: Mars–maj.
Serapias neglecta De Notaris.
Gulröda satyrnycklar har denna art fått heta på svenska. Det är den speciella färgen på den breda läppen som avses. Den varierar från ockra till laxröd, alltid ljusare än nedanstående S. cordigera, som den står mycket nära (20–30 mm lång, 15–20 mm bred). Ett annat kännetecken är att sidoloberna på övre delen av läppen (hypochilen) inte täcks av hjälmen utan står nästan fria utanför. Växer på basisk till lätt sura jordar, fuktig gräsmark, garigue, olivlundar och öppen skog upp till 600 m. Sällsynt på Sicilien. Höjd: 10–35 cm. Blomning: Mars–maj. Börjar blomningen 1–2 veckor innan S. cordigera. OBS: I "Orchidée d'Italia" finns den inte markerad som förekommande på Sicilien
Serapias nurrica Corrias.
Detta är den enda Serapias-arten med en tvåfärgad läpp. Läppen har en gråaktig till svagt lila kant utefter den yttre delen. Arten är nära släkt med S. parviflora (se nedan) men läppen (epikilen) är något längre (14–18 mm) och betydligt bredare; hänger rakt neråt eller svagt bakåtböjd; ljust röd till mörkt brunröd; tät hårighet på övre delen (hypokilen). S. nurrica är känd från Sardinien, södra Korsika och Minorca. Från Sicilien finns rapporter från Peloritani och Nebrodi samt från någon lokal inom Madonie. Växer i garrigue-maccia på surt (ej kalk) underlag upp till 200 m. Blomning: April–maj.
Serapias orientalis subsp. siciliensis Bartolo & Pulvirenti
Att urskilja denna Siciliens satyrnyckel som egen varietet anses mycket tveksamt av många som tycker att den ryms inom den naturliga variationen inom S. orientalis var. orientalis. Det är en robust planta med ett ganska kort tätpackat ax med 3–8 stora blommor. Stödbladen är ungefär lika långa som blommorna och har samma färg som dessa, ganska ljust röda med mörkröda strimmor. Hjälmens utsida är grönaktigt grå. Läppen (epichilen) är 20–31 mm. Arten är endemisk för Sicilien och förekommer huvudsakligen inom de södra delarna, där den lokalt kan vara ganska vanlig. Inom Palermo-distriktet finns dock populationer som påminner mycket om S. neglecta. Växtplatser är garigue, olivlundar, gamla odlingsterrasser på kalkhaltig grund, upp till 1 100 m. Höjd: 10–30 cm. Blomning: Mars–april.
Serapias parviflora Parlatore
Småblommiga satyrnycklar är en på Sicilien ganska vanlig art. Förekommer spridd över större delen av ön. Hjälmen är vitaktig violett med mörka strimmor. Läppen är liten, 8–12 mm, oftast starkt bakåtböjd in under blomman. Färgen är brunröd. Höjd upp till 35 cm. Växer på många olika underlag, fuktig gräsmark, garrigue, buskmarker och öppen skogstärreng. Blomning: Mars - maj. Denna art förväxlas ibland med S. bergonii.
Serapias vomeracea (N. L. Burman) Briquet
Allmänna satyrnycklar är spridd över stora delar av Medelhavsområdet. Det är en ganska storväxt art med ett något tätare ax än S. bergonii och med en läpp som är större. Det kan dock vara svårt med bestämningen då det ofta finns en flytande övergång mellan dessa två samt nedanstående S. orientalis. S. vomeracea har dock ett mycket långt stödblad, upp till 70 mm; mycket längre än blomman och av samma färg som denne. Läppen är 18–30 mm lång och ljust röd till purpurröd; den inre delen (hypochilen) är starkt hårig. Epichilen mer eller mindre nedåtriktat. Växtplatsen är grässlänter, garigue, olivlundar och öppen skog upp till 1 000 m. Det anses att Siciliens vomeracea tillhör en tidigare beskriven underart, S. vomeracea subsp. longipetala. Höjd 25–60 cm. Blomning: April–maj.
Spiranthes spiralis (L.) Chevallier
Skruvaxet är den orkidén som blommar senast av alla orkidéer. Vi känner den från en liten förekomst på Öland (inplanterad). Blomaxet har gett den namnet "spiralis" eftersom de små, vita blommorna (3–4 mm) sitter i spiralform runt stjälken. Ovanlig men kan ha förbisetts p.g.a. den sena blomningstiden och plantornas storlek, 6–30 cm. Arten har dock gått starkt tillbaka p.g.a. jordbrukets ändrade brukningsmetoder. Förekommer sporadisk över större delen av Sicilien. Blomning: September–november.