Peloponnesos är inte något vanligt turistmål. I alla fall inte om man kommer från Skandinavien och är van att anlita charterbolag för sina turistresor. Det går knappast att hitta något resebolag som har resor med denna grekiska halvö som mål. Och det är inte avsaknaden av vackra badstränder och spännande orter som är orsaken, för sådant kan Peloponnesos uppvisa i ännu större grad än många av de kända grekiska öarna som sommartid översållas av sol- och festhungriga turister.
Möjligtvis har exploateringen av öarna gjort att trycket på Peloponnesos' stränder inte har blivit så stort. Eller har det kanske funnits en motvilja hos befolkningen mot den turistkultur som brett ut sig på så många andra platser? De folkslag som bebodde denna del av Grekland har ju, helt sedan antikens tider, ansetts vara fria och självständiga folk som ofta sett sig själva som de "riktiga" grekerna.

Vy från södra Peloponnesos Vy från södra Peloponnesos

NATUR

Halvön är uppdelad i sju regioner: Korinthia, Achaia, Ilia, Arkadia, Argolida, Messinia och Lakonia.
Peloponnesos berggrund består, precis som större delen av övriga Grekland, till stora delar av kalksten och skiffer. Terrängen består av längsgående bergskedjor med ett antal toppar på över 2 000 m. Högsta toppen, Profitis Elias 2 407 m, finns inom Taygetos-massivet. Landskapet är mycket varierande med omväxlande vackra sandstränder och klippiga kuster, bördiga dalar, böljande höjder och bergsområden med vild och otillgänglig natur.
Utefter nordkusten, inom regionerna Korinthia och Achaia, stiger landskapet snabbt upp mot bergen mot den centrala och mycket bergiga regionen Arkadia med sina högslätter runt städerna Megalopolis och Tripoli. Nordvästra delen av Achaia och regionen Ilia, i väster, har de största sammanhängande låglandsområdena med stora odlingar av oliver och olika sädesslag. Den sydvästra delen, Messinia, beskrivs bestå mer av böljande höjder även om det också här finns toppar på upp till  1 200 m. Ett mycket vackert och frodigt landskap. De två södra uddarna och området mellan dessa bildar regionen Lakonia. Mellan bergskedjorna Taygetos och Parnon som bildar uddarna sträcker sig en bördig dalgång in mot de centrala delarna av halvön. Här finns stora oliv- och citrusodlingar. Den sjunde och sista regionen är Argolida som bildar det östra av Peloponnesos "fingrar". Även här finns toppar över 1 000 meters-nivån men ändå ett flackare landskap än större delen av övriga halvön. Inom området finns några av det antika Greklands viktigaste orter.

Cyclamen peloponnesiacum Cyclamen peloponnesiacum

Peloponnesos flora
Enligt Flora Hellenica Database finns 805 släkten med 2 766 arter rapporterade från Peloponnesos (jämf. Kreta 2 078). Inte oväntat är det klöversläktet Trifolium som har det högsta antalet arter (55) med nejliksläktet Silene som tvåa (46). Av Greklands 800 endemier återfinns ca 350 på Peloponnesos. En hel del av dessa återfinns enbart inom Peloponnesos. Som exempel kan nämnas att inte mindre än 17 arter/underarter bär artnamnet taigetea, taygeteum eller taygeteus, uppkallat efter bergskedjan Taygetus som av många anses vara ett av Europas allra förnämsta bergsmassiv ur flora synpunkt.
Orkidéerna såväl som övrig flora har starkt påverkats av det faktum att det så gott som överallt finns påverkan av kalksten som t.ex. i jordarten "terra rossa" som innehåller nedbrytningsprodukter från kalksten. En del forskare menar också att den tidiga avskogningen av detta område har påverkat artrikedomen positivt och gjort landskapet extremt väl anpassat till xerofytiska växter (xerofyt = växt anpassat till torka) som t.ex. bulbväxter. Många författare har också beskrivit Grekland som en enda stor klippträdgård. Flera av de klassiska lokalerna har dock av oförstånd påverkats av ogräskemikalier, ett faktum som har minskat deras botaniska värde. En mycket liten del av Peloponnesos är idag täckt av skog, ca 10 %. Denna består till större delen av barrväxter, där aleppotall (Pinus halepensis) dominerar i låglandet medan svarttall (Pinus nigra) och grekisk tall (Pinus cephalonica) är de dominerande i högre liggande områden. Ytterligare en faktor som bidragit till dagens landskapsbild är den omfattande betning med framförallt får och getter som pågått allt sedan antikens dagar.

Grupp av Ophrys spruneri Grupp av Ophrys spruneri

Peloponnesos orkidéer
Antalet orkidéarter som finns på Peloponnesos är lite osäkert, dels därför att det varierar med vilka man anser är arter respektive underarter, dels därför att det under senare år har gjorts uppdelningar och nybeskrivningar vars utbredningar är dåligt kända. Men en siffra runt 80 borde inte vara så långt från sanningen.
På Peloponnesos börjar orkidéblomningen redan i februari med de tidigaste arterna och ända in i augusti kan man hitta arter i högre liggande områden. Högsäsong är dock mars–maj. Beroende på hur vintern har varit kan blomningstiden variera med flera veckor mellan olika år. Många av arterna växer dock inom en ganska bred zon vilket gör att om en art är överblommad i låglandet kan man ändå hitta den högre upp.
Denna del av Grekland har ju det typiska Medelhavsklimatet, milda, fuktiga vintrar och varma, torra somrar.

Typiskt för orkidélokaler i sådana områden är att de är rikast på norrvända sluttningar. Även om många av de europeiska orkidéerna räknas till xerofyterna kan nog uttorkningen på söderslutningar under sommaren bli i häftigaste laget.

Inom de södra delarna av Peloponnesos har bergskedjan Taygetos mycket stor inverkan på klimatet genom att stoppa upp regnmolnen. Landskapet Messinia på västsidan av Taygetos får normalt dubbelt så mycket nederbörd per år som Laconia på östsidan och är därför också ett mycket bördigare område.
I princip kan man hitta orkidéer över hela Peloponnesos men här, som i resten av Medelhavsområdet, som har varit kulturpåverkat i 1 000-tals år, är stora områden använda för odling eller annan mänsklig verksamhet och därför ointressanta från orkidésynpunkt. Peloponnesos består dock till stor del av berg och det finns därför gott om lokaler som inte har varit lämpliga för odling och som därför är potentiella orkidélokaler. Det gäller bara att komma dit innan någon har gått över lokalen med en får- eller getflock. Vad en sådan kan göra med den eftersökta floran vet nog de flesta som har letat orkidéer vid Medelhavet.
Även om det finns orkidéer över hela halvön så kan man skönja ett mönster i utbredningen för en del släkten. Serapias har sin huvudutbredning inom den västliga delen medan Orchis/Anacamptis har en tyngdpunkt i antalet arter inom de centrala och norra delarna. Många av Orchis/Anacamptis-arterna har dock en mycket stor spridning, som t.ex. O. italica, O. quadripunctata och A. coriophora subsp. fragrans. Det största släktet, Ophrys, visar en mera varierad bild, kanske med ett något högre antal inom den södra delen. Många av arterna har dock ett mycket begränsat utbredningsområde som t.ex. O. gottfriediana i söder och O. delphinensis i nordost.

 Åter till Orkidélokaler                              Sidans topp