Malagas orkidéer
Nedanstående lista tar upp samtliga orkidéer inom provinsen Malaga. Däremot finns bild endast av de arter jag själv sett och fotograferat där. Övriga har en enkel teckning av den aktuella blomman. Bilder av dessa, från andra områden, samt fler bilder av övriga, finns i bildgallerierna. Arter utan länk till ett galleri har jag inte sett och länk saknas därför helt.
Klicka gärna på bildikonen för att få upp en större bild.
Anacamptis champagneuxii (Barnéoud) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W. Chase
Arten är mycket närstående A. morio och A. longicornu men är oftast mindre och spinkigare än dessa, vanligtvis 10–20 cm hög och endast 3–7 blommor. Blommorna är violett till purpur-färgade, sällan rosa. Läppen är svagt tredelad, bredare än lång med sidoflikarna starkt nervikta. Centala delen av läppen är vitaktig/svagt lila utan fläckar eller med mycket svaga sådana. Den tjocka sporren pekar uppåt och har en bred, tvåkluven spets. Växer öppet i garrigue, buskmarker och öppen skogsterräng upp till 1 300 m. Inom provinsen Malaga finns den främst i den västra halvan även om rapporter finns från andra områden också. Blomning: Mars–maj.
Anacamptis collina (Banks & Solander ex Russel) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W. Chase
Detta är en av de första orkidéerna som börjar blomma på kalenderåret. Redan i januari kan man hitta den i kustnära områden men blomningstiden är ganska lång då man hittar den upp till nivåer på 500–1 200 m. Arten är lätt att känna igen med sin kraftiga blomstjälk. De något vaxlika blommorna med sina korta, tjocka sporrar varierar i färg från grönvit (var. leucoglossa) till ljust röd. Den vanligaste färgen är dock brunröd. Det svenska namnet, säcknycklar har den fått p.g.a. sporrens form. Steniga gräsmarker och macchia är vanliga biotoper. I Malaga hittas denna främst inom de centrala och östra delarna. Höjd: 10–40 cm. Blomning: April–juli.
Anacamptis coriophora subsp. coriophora (L.) Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Brunnycklar är det svenska namnet på denna art. Det latinska artnamnet betyder "lusbärande" och kommer troligtvis av att blommorna luktar starkt av löss (hur nu löss luktar). Arten är på stark tillbakagång inom hela utbredningsområdet p.g.a. ändrade brukningsmetoder. Utbredningen är central- och sydeuropeisk men p.g.a. sammanblandning med subsp. fragrans, som är vanligare ju längre söderut man kommer, är sydgränsen oklar. Från Malaga finns A. coriophora rapporterat främst från områdena innanför kusten mellan Malaga och Marbella. De prickiga blommorna är brun-/purpurfärgade, hjälmen bildar en långt utdragen spets. Växtplats är slåttermark, ängar och fuktängar, betydligt fuktigare än subsp. fragrans. 500–2 500 m. Höjd 15–40 cm. Blomning: April–juli.
I boken om Andalusiens orkidéer finns A. coriophora subsp. fragrans omnämnd men om man anser att även denna finns är oklart (men mycket troligt är att man i boken inte har särat på underarterna och att det är subsp. fragrans som finns här).
Anacamptis laxiflora (Lam.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Paradnycklar. Elegant, högrest orkidé, upp till 80 cm. Ganska gles blomställning. Blommorna är röda–rödvioletta med vitt fält runt sporrensmynning och neråt läppen. Läppen odelad eller svagt tredelad; de starkt nedvikta sidorna skiljer den klart från den utbredda läppen hos A. palustris. Oftast hittar man denna art i våta gräsmarker, men den kan också sällsynt finnas i macchian eller andra torra miljöer upp till 1 000 m. Inom Malaga finns den främst i de västra delarna. Blomning: April–juni.
Anacamptis papilionacea (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Fjärilsnycklar är en vanlig orkidé i Medelhavsområdet och är också inom Malaga en av de vanligaste med tyngdpunkt på utbredningen i de centrala och östra delarna. De stora rosa till purpurröda blommorna syns lätt på långt håll. Stjälken omsluts av rödanlupna bladslidor. Flera varieteter har beskrivits och i Malaga hittar man ofta den som fått namnet var. grandiflora p.g.a. den stora, starkt färgade, randiga läppen. Fjärilsnycklarna växer på de flesta typer av växtlokaler, torrbackar, gräsmarker, macchia, öppna ängar m.m. upp till 1 300 m. Höjd: 15–40 cm. Blomning: Mars–maj.
Anacamptis pyramidalis L.C.M. Richard
Salepsroten känner vi igen från utbredningsområdets nordliga utposter, Öland och Gotland. Närmare beskrivning behövs inte. Rent vita färgformer förekommer, var. albiflora Raulin. Växtplatser är garrigue, öppen tallskog upp till 1 400 m och ofta ser man den växa på vägkanter. Inom Malaga är detta inte en vanlig orkidé, några få växtlokaler finns spridda över provinsen. Höjd: 20–60 cm. Blomning: Maj–juli.
Cephalanthera damasonium (Miller) Druce
Stor skogslilja, eller storsyssla, finns även hos oss men endast på Gotland vilket får anses som en nordlig utpost av denna annars syd- och centraleuropeiska art. De breda ganska korta bladen övergår successivt i blommornas stödblad som är dominerande och delvis skymmer blommorna i det glesa axet. De gräddvita blommorna öppnar sig dåligt och har ett mera liljelikt utseende vilket också framgår av det svenska namnet. Sällsynt inom Malaga. Växer i skogsterräng upp till 1 800 m. Blomning: Maj–juni.
Arten finns inte noterad för Malaga i nämnda bok om Andalusiens orkidéer, men det finns andra rapporter om fynd från bergsområden strax norr om Marbella.
Cephalanthera longifolia (L.) Fritsch
Vit skogslilja eller svärdssyssla. Även detta en art känd här hemifrån. Skiljer sig från ovanstående C. damasonium genom de till antalet fler, längre och smalare bladen. Stödbladen är också mindre och de kritvita blommorna ger därför axet ett större och ståtligare utseende. Öppen skogsterräng upp till 2 000 m. Ganska allmän inom västra delen men mer sällsynt i de östra delarna av Malaga. Blomning: April–juli.
Cephalanthera rubra(L.) L.C.M. Richard
Röd skogslilja är ytterligare en av våra inhemska arter som också återfinns inom provinsen Malaga om än mycket sparsam.. Någon förväxlingsrisk med andra orkidéer finns knappast för denna art med sina stora rosaröda blommor, även om det finns rapporter om vitblommande exemplar. Växtplatsen är oftast torr, öppen skogsterräng, huvudsakligen på kalk, 800–1 800 m. Vid igenväxning kan C. rubra överleva underjordiskt i åratal och återkomma när förhållandena blir gynnsamma igen. Finns sällsynt inom den västra, centrala delen av Malaga. Blomning: Maj–juli.
Dactylorhiza elata (Poiret) Soó
Artnamnet på denna nyckel betyder "upprätt" och avser plantans robusta och höga utseende. Den kan bli nära metern hög. Det finns ett antal underarter beskrivna av D. elata. Alla har ganska lika blommor men växtsättet skiljer. Bladrosetten vid basen har ett stort antal upprätta blad, i extrema fall upp till 45 cm långa men vanligtvis betydligt kortare. Blomaxet kan ha över 100, skära till lila, blommor. Läppen har mörkare markeringar. Sporren är konisk och pekar svagt neråt. Växer alltid i full sol i fuktiga, kalkrika områden. Finns inom Malaga i de västliga, centrala delarna. Blomning: Maj–juni. Nyare forskning har visat att D. elata kanske skall tillhöra majnycklar, D. majalis.
Dactylorhiza insularis (Sommier) Landwehr
Inom de västra delarna av Malaga kan man hittar denna gulblommande nyckel, D. insularis. Arten är från början beskriven från Sardinien och artnamnet, insularis, syftar också på att den växer på en ö. Utbredningen är i övrigt västra Medelhavet från Portugal till Grosseto på italienska fastlandet, vilket bildar gräns österut. Norrut finns den till Aude i Frankrike. Överallt är den ganska sällsynt. Blommorna är ljust gula och kan lätt förväxlas med andra gula nycklar t. ex D. romana subsp. markusii som också finns i Malaga. Tydligaste kännetecknet är den horisontellt ställda, 1,5–2 mm tjocka, sporren. På de andra gulblommande nycklarna böjer sporren mer eller mindre uppåt. Växer i ljusa barr- och kastanjeskogar samt magra ängsmarker från 500 till 1 300 m. Blomning: April–juni.
Dactylorhiza romana subsp. markusii (Tineo) Holub
Den vanligaste blomfärgen för subsp. markusii är gulvit men på Sicilien förekommer en röd färgform och arten har också tidigare gått under namnet D. sambucina subsp. siciliensis, men detta namn anses nu vara en synonym. Inom Malaga förekommer endast den gula färgformen. De gulvita blommorna har inga markeringar på läppen; denna är något klarare gul än resten av blombladen; tredelad, bredare än lång och oftast utbredd. Sporren är ganska smal och svagt uppåtriktad; kortare eller lika lång som fruktämnet. Växtplatsen är öppna till halvskuggiga, torra gräsområden på surt underlag. Mycket sällsynt men rapporter finns från Malagas västligaste trakter mot Cadiz, 500–2 000 m. Utbredningen är västra Medelhavet. Blomning: mars–maj.
I boken om Andalusiens orkidéer kallas denna Dactylorhiza sulphurea.
Epipactis kleinii (Barnéoud) M.B.Crespo & M.R.Lowe & Piera
E. kleinii liknar purpurknipproten men är oftast spensligare än denna (15–40 cm). Stjälkbladen är ganska smala, grågröna men ofta med anstrykning av violett. Den kan ha upp till ett 40-tal, mycket små, blommor. Dessa är ljusare än purpurknipprotens. Utsidan är grönaktig och insidan gulaktigt grön. Yttre delen av läppen (epichilen) är oftast rödlila. Växer i halvskuggiga till skuggiga områden, t.ex. kantzonerna till barr- och ekskogar inom nivåerna 500–700 m. Utbredningen är inom de centrala och östra bergsområdena i Spanien. Blomning: Maj–juni.
Epipactis lusitanica D. Tyteca
Arten är mycket lik E. tremolsii men vanligtvis spinkigare än denna (20–40 cm). De små ovala bladen sitter oftast långt ner på stjälken. Axet är ganska glest med upp till 25, nästan klocklika, ganska ljusa blommor. Växer i skuggiga lägen, i barr-, korkek- och kastanjeskogar på sura underlag upp till 800 m. Utbredningsområdet är Portugal och sydvästra Andalusien. Sällsynt inom Malaga med enstaka lokaler i den västligaste delen. Blomning: Maj–juni.
Epipactis tremolsii C. Pau
Denna knipprot har fått sitt namn efter en katalansk 1800-tals botanist, Tremols Y Borrell. På grund av sammanblandning med E. helleborine (som den tidigare ansågs vara en underart till) är utbredningen osäker. Främst skiljer den sig från skogsknipproten genom en lägre växt (40– 65 cm), och bladens placering på stjälken. De breda bladen sitter tätt ihop på den nedre delen av plantan där de nästan bildar en tratt, medan de uppåt mot axet sitter glest. De 20–60 blommorna bildar ett tätt ax. Blommorna liknar mycket E. helleborine men öppnar sig kanske inte lika mycket utan ger ett konkavt utseende. Blomning 3–6 veckor innan E. helleborine. Växer i full sol till halvskugga på gräsmarker, garrigue, buskmarker och pinjeområden. Kalkkrävande. Finns framförallt i de västra delarna av Malaga på nivåerna 400–1 500 m. Blomning: Maj–juni.
Gennaria diphylla (Link.) Parlatore
Tvåbladsyxne har blivit det svenska namnet på denna sällsynta orkidé. Artnamnet diphylla betyder också "med två blad". Det kan ofta vara svårt att få öga på denna helt gröna växt på dess skuggiga växtplats bland all annan grön vegetationen. De två breda, stjälkomfattande bladen sitter med långt avstånd på stjälken. De små, gröna, klocklika (4–5 mm) blommorna bildar vanligtvis ett ensidigt ax. På europeiska fastlandet finns denna orkidé endast på några lokaler i Portugal och Spanien. Utbredningen är västlig och omfattar de stora öarna inom denna region dessutom finns den på Kanarieöarna, där den är ganska vanlig, och i viss mån i Nordafrika. Inom Malaga är den känd från lokaler i den sydvästliga delen. Den växer i skuggiga lägen i macchian eller skogsterräng. I bergen växer den ofta i klippskrevor och på steniga grässluttningar. Inte kalkbunden. Blomning: Mars–början maj.
Gymnadenia conopsea (L.) R. Brown
Brudsporren hör hemma i de centrala och norra delarna av Europa där den är en av de vanligare arterna. Men ju längre söderut man kommer ju mer sällsynt blir den. Inom Malaga finns den noterad från en lokal i östra provinsen på gränsen mot Grenada. Växtplatser är torra till fuktiga, kalkrika, gräsmarker och buskmarker på nivåerna 1 400–1 800 m., oftast i full sol. Blomning: Maj–juli.
Himantoglossum hircinum (L.) Sprengel
Bockyxne är det svenska namnet på denna högvuxna orkidé. Den har ett mycket underligt utseende. Blomläppens långa mittflik gör att blomställningen ser ut som den är översållat med ändar av dekorationsband. Den har en stark doft som påstås lukta get (det är väl detta som har gett den dess svenska namn). Hjälmen är grågrön med inslag av purpur; läppen är tredelad med en mycket lång mittflik, 30–65 mm, i knoppstadiet ligger denna hoprullad medan den utfälld är spiralvriden och står snett utåt från blomaxet; yttersta spetsen är tvådelad. Sidoflikarna blir 5–20 mm långa. Övre och centrala delen av läppen är vit med purpurfärgade fläckar, medan både sido- och mittfliken är gröna–grönbruna. Den växer huvudsakligen på kalkpåverkat mark, garrigue, gräsmarker, ängar och öppna buskmarker upp till 1 500 m. Inom Malaga finns den i större delen av provinsen förutom i de centrala områdena. Höjd 20–100 cm. Blomning: Maj–juli.
Himantoglossum robertianum (Loiseleur) P.Delforge
Jättenycklar. Vanlig. En av de tidigaste arterna. Redan i januari kan man hitta denna storvuxna orkidé. Men eftersom den går upp till 1 200 m hittar man den ända till slutet av april på skuggiga ställen. Mycket variabel i både höjd och färg. Färgen varierar från vitt/grönt (var. chlorantha P. Jovet), grå-rosa/grönt till nästan purpursvart. Rent vita blommor förekommer mycket sällsynt (var. candida Soo). Höjd 25–80 cm. Blomning: Januari–april.
Släktet Barlia, som denna art tidigare tillhörde som enda art, har därmed försvunnit i och med att arten förts över till Himantoglossum.
Limodorum abortivum (L.) Swartz.
Sparrissyssla är det svenska namnet på denna saprofytiska eller delvis parasitiska orkidé. Som blåvioletta sparrisstjälkar växer dessa upp i torra till halvtorra lägen, gärna i barrskog men också i maccian. Höjd 30–80 cm. Axet har 6–20 violetta blommor. Inom Malaga finns arten främst i de västra delarna. Blomning: April–juni.
Limodorum trabutianum Battandier
Denna art av Limodorum är mycket lik L. abortivum och har samma färg som denna men oftast spensligare byggd, höjd 20–55 cm. De oftast dåligt öppna blommorna pekar uppåt i axet, ofta självpollinerar sig dessa och öppnar sig då inte alls. Sepaler och petaler pekar snett uppåt; läppen liknar övriga kronblad och har inget "gångjärn" som hos L. abortivum. Utbredningen inom Malaga är ungefär samma som för L. abortivum. Blomning: April–juni.
Neotinea conica (Willdenow) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Neotinea conica är en art med utbredning i västra Medelhavet där Sicilien utgör östgräns. Arten anses stå O. tridentata mycket nära. Dessa två delar också miljö där utbredningsområdena möts. Tätblommigt, koniskt till klotformat ax; blommorna är vita till ljust rosa. Hjälmen är grön vid basen och har gröna linjer å utsidan, på insidan är linjerna rödaktigt gröna. Den prickiga läppen, 5–8 mm lång, är platt till svagt konkav; tredelad där sidoflikarna oftast viker framåt; mittfliken är spadlik, vanligtvis odelad men ibland svagt tvådelad; tandad framkant. Växter på basiskt till lätt surt underlag; fattig gräsmark, ggarrigue och öppna skogsområden upp till 1 300 m. Finns spridd över större delen av Malaga. Höjd 5–30 cm. Blomning: Mars–juni.
Neotinea maculata (Desfontaines) Stearn
Denna art, som på svenska har fått namnet tätyxne, förs av en del till släktet Orchis, då under namnet O. intacta, (t.ex. Delforge 2005). Det är en oansenlig (och lätt förbigången) men i Malaga ganska vanlig art, speciellt i högre liggande områden. Blomställningen är smal, kort och ganska tät med små (6 mm) vita, gulvita eller svagt rosa blommor som knappt öppnar sig. Bladen hos den röda formen har rödaktiga prickar eller fläckar medan de hos den vita är helt gröna. Finns över större delen av provinsen, 300–1 600. Höjd: 10–30 cm. Blomning: April–juni.
Neotinea ustulata (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Ytterligare en art som känns igen hemifrån. Krutbrännaren är den enda arten inom Neotinea som finns representerad i Norden. Runt Medelhavet är den ganska ovanlig då den i södra Europa oftast är en bergsväxt och saknas i kustnära områden. Inom Malaga är krutbrännaren mycket ovanlig men finns noterad från en lokal i sydost på gränsen mot Granada. Växtplatserna är oftast torra, öppna och solbelysta områden, gärna mager, kortvuxen gräsmark. Nivå 700 – 1 200 m. Blomning: April - maj.
Neottia ovata (L.) Bluff & Fingerh.
Tvåbladet är ju här hemma en av våra vanligaste orkidéer. Ganska oansenlig med sina små gröna blommor även om höjden kan bli upp till 75 cm. I Medelhavsområdet är däremot denna orkidé en stor raritet och mycket sällsynt. Detta är en orkidé som man kan hitta på nästan alla typer av underlag, dock sällan i södra Europas vintergröna ekskogar. I bergstrakterna går den upp till 2 400 m. Det är nästan tveksamt om denna skall höra till Malagas flora, men den finns noterat i öster från gränstrakterna mot Granada. Blomning: Maj–juli.
Arten har till alldeles nyligen haft namnet Listera ovata men efter nyare DNA-forskning har man kommit fram till att den är närbesläktat med Neottia och har därför flyttats till det släkte.
Ophrys algarvensis Tyteca, Benito & M. Walravens
Detta är en art som beskrevs först 2003. Fram till dess fördes den till O. dyris. Den skiljer sig från denna genom att läppen alltid har en hårlös kant och att den oftast är plattare. Läppen mittre flik är oftast längre än hos dyris och hos vissa plantor ser man antydning till ett V-format spår vid basen. Läppens färg är mörkt brun/rödbrun med ett väl markerat, vitt/svagt rödaktigt Ω-märke. Utbredningen är förutom Algarve-distriktet endast några få förekomster i Malaga. Växtplatser är samma som för O. dyris, 200–500 m. Blomning: Mars–maj.
Ophrys apifera Hudson
Bi-ofrys. Denna vackra Ophrys-art är ganska lätt att känna igen med sin bulliga läpp med klart gula markeringar. Läppen har vid basen två koniska sidoflikar, små "horn". Sepalerna är ovanligt stora jämfört med läppen, oftast rosafärgad men varierar från rent vitt, alltid med en grön mittnerv; den övre viker bakåt efter en tid. Växer på många olika typer av mark, fuktiga ängar, betesmarker, garrigue, tallskog upp till 1 000 m. Finns spridd över större delen av Malaga. Höjd: 20–65 cm. Blomning: April–juni.
Varianter: O. apifera är ofta självpollinerande och ger därför också ofta upphov till avvikande former som lätt etablerar sig. Nedanstående är några varianter beskrivna efter läppens variation men flera finns:
O. apifera var. bicolor har en markant delning av läppen där övre delen är ljus och nedre delen mörk. Sepalerna oftast ljust rosa.
O. apifera var. chlorantha saknar de vanliga färgerna. Läppen är gröngul och sepalerna vita.
O. apifera var. nigra har en mycket kraftigt färgat läpp, nästan svart.
O. apifera var. jurana har en läpp som inte viker sig runt kanten utan växer rakt fram som ett vanligt kronblad.
Ophrys atlantica Munby
Detta är en mycket speciell Ophrys och knappast någon man kan missta sig på. Artnamnet som syftar på Atlas (Atlasbergen) antyder att den har en mycket större utbredning i Nordafrika än i Europa där den endast förekommer inom provinsen Malaga (förutom någon enstaka lokal i Grenada). Inom Malaga finns den däremot spridd över större delen av provinsen. Det är blomman som gör den så speciell. Den rätt stora läppen (upp till 25 mm) är nästan rund, om man viker ut sidoflikarna. Den har dessutom en stark knäck strax efter basen (liknande den hos O. lutea) men böjer sedan uppåt igen så att läppen bildar en djup sadel. Färgen är mörkt brun med ett blåskimrande spekulum liknande det hos O. iricolor. Växer soligt till halvskuggigt i gräs- och buskmarker, övergivna odlingsmarker och öppen skogsterräng upp till 800 m. Blomning: April– maj.
Ophrys bombyliflora Link
Humle-ofrys. Om prakt-ofrys, som är en närstående art till humle-ofrys, är en av de vackraste ofrysarna så är detta en av de mest oansenliga inom hela släktet. Det är lätt att gå förbi utan att upptäcka den. De runda sepalerna är gröna. Petalerna är små, håriga och rödaktig gröna. Läppen är brun med ett par blågrå märken vid basen. Sidoflikarna bildar starkt håriga utväxter vid vardera sidan av läppens bas. Allmän över större delen av Malaga upp till 900 m. Höjd upp till 25 cm. Blomning: Mars–april.
Ophrys dyris Maire
Ophrys dyris är ytterligare en av dessa Pseudophrys-arter som saknar det typiska V-formade spåret vid basen. Läppen är starkt krökt och påminner mycket om O. omegaifera i östra Medelhavet. Även den mörka hårigheten och det vita Ω-märket känns igen från denna. Läppen är tredelad och pekar vid basen uppåt men kröker sedan neråt, framförallt är främre delen av mittfliken starkt krökt och gör att läppen ser ut som en boxningshandske. Utbredningen är, förutom Atlasbergen i Marocko, Iberiska halvön och Mallorca. Växer soligt till halvskuggigt i gräs- och buskmarker, övergivna odlingsmarker och öppen skogsterräng, 200–1 000 m. Blomning: April–maj.
Ophrys fusca subsp. fusca Link
Brun ofrys anses numera tillhöra västra Medelhavet och tidigare rapporter från östra delarna anses tillhöra nybeskrivna arter som brutits ut från O. fusca. Sammanblandning med närstå-ende arter inom O. fusca-komplexet gör dock utbredningen något oklar. Inom provinsen Ma-laga är arten ganska vanlig och finns spridd över så gott som hela området. O. fusca subsp. fusca har stora blommor med en brun läpp med gråblå, ibland något fläckig övre del, 15–22 mm lång. Växer i soliga, torra slänter, garrigue, macchia upp till 1 400 m. Blomning: Januari – juni.
Det har länge funnits tvivel om den storblommiga fusca-variant som finns i södra Spanien (Malaga) är samma art som den ursprungligt O. fusca beskriven från Portugal. Man anser t.ex. att de har olika pollinatörer men att det också finns skillnader i blommornas uppbyggnad. År 2010 gjordes därför en ny beskrivning av Malagas O. fusca där den fått namnet:
Ophrys malacitana M.R. Lowe, I. Phillips & Hannes Paulus spec. nov.
Artnamnet syftar på staden Malaga. Om detta är ett namn som kommer att accepteras är för tidigt att saga något om än. Tiden får utvisa det.
Ophrys fusca subsp. bilunulata (Risso) Aldasoro & L. Saéz
Subsp. bilunulata har ett typiskt "fusca-utseende". Den skiljer sig dock från huvudarten genom att alltid ha en ca en millimeter bred gul rand runt läppen. Färgen är överlag klarare. Läppen är nästan rak endast svagt krökt och starkt tredelad. Sidoflikarna ibland nervikta. Speculum från metalliskt blå (som iricolor) till gråaktigt, ibland marmorerad. Utbredningen är västra Medelhavet från södra Spanien till Ligurien och Mallorca. Sällsynt i Malaga med några få lokaler på gränsen mot Cadiz, 600–1 100 m. Växer soligt till halvskuggigt i gräs- och buskmarker, övergivna odlingsmarker och olivlundar. Blomning: Februari–maj.
Ophrys incubacea Bianca
Denna spindelofrys benämns i äldre litteratur som O. atrata eller O. sphegodes subsp. atrata. Den kännetecknas främst av den mörkt bruna läppens kraftiga utskott som på insidan är helt bara samt en tjock hårkrans runt hela läppen. Det blå–blågrå, "H"-formade märket täcker stora delar av läppen. Sepalerna är gröna till vitaktigt gröna med bakåtvikta kanter som gör att de får ett spetsigt utseende. Petalerna är brungröna med vågiga kanter. Växer på kalkgrund, ängar, garrigue, busk- och öppen skogsterräng, 400–1 300 m. Ovanlig art i Malaga. Blomning: April–maj.
Ophrys lutea subsp. lutea Cavanilles
Gul ofrys. Denna art har en västlig utbredning. Stor läpp (13–18 mm) med bred gul kant runt den bruna mittdelen. Karakteristiskt för läppen är att den vinklar neråt en bit från basen. Sepaler och petaler gulgröna. Växer i öppna till halvskuggiga lägen i garrigue, fattiga gräsmarker och övergivna odlingsmarker. Finns över hela provinsen. Höjd:10–30 cm. Blomning: Mars–maj.
Ophrys lutea subsp. quarteirae Kreutz, M.R. Lowe & Wucherpfennig
Detta är en nybeskriven art (2007). Den liknar mycket O. sicula, men denna finns inte i Spanien. Troligtvis är det också denna som ligger till grund för rapporter från Malaga om Ophrys subfusca. Läppen är rak och saknar den typiska knäcken hos subsp. lutea. Den har en klargul bred kant, den centrala delen är mörkt brun med et gråare fält närmast basen. Utbredningen är Algarve (Portugal) och Andalusien. Inom Malaga finns den spridd över större delen men ganska ovanlig. Uppgifter finns om att den blommar något senare än subsp. lutea. Blomning: April–maj.
Ophrys scolopax subsp. picta (Link) Kreutz
Från Algarve i Portugal finns denna underart till scolopax beskriven. Det finns dock rapporter även från Andalusien och Malaga om denna. Subsp. picta är mycket lik huvudarten men mycket mindre, läpplängd 7–11 mm medan den hos scolopax är 9–13 mm. Andra kännetecken är att petalerna vanligtvis verkar smalare då kanterna är inrullad bakåt, att märket vid basen är mer koncentrerat till basen, mindre utdragen på läppen samt att hornen är vassare och längre jämfört med läppen. Växtplatser är som för huvudarten men endast upp till ca 1 200 m. Blomning: Februari–juni.
I boken om Andalusiens orkidéer görs ingen skillnad på ovanstående två subspecies, utan behandlas som O. scolopax. En kommentar har dock gjorts om att en uppdelning har gjorts.
Det finns ytterligare en art som noterat från Malaga (Serrania de Ronda), Ophrys sphegifera Willd. Detta är också en småblommig art som liknar O. picta mycket men har grönaktiga sepaler och petaler. Blomning: Mars–juni. Förekomsten har dock inte verifierats.
Ophrys scolopax subsp. scolopax Cav.
Ophrys scolopax tillhör en grupp på fem arter inom västra Medelhavet. Längre österut ersätts dessa av arter från Ophrys oestrifera-gruppen, en grupp som består av många fler arter. I Malaga finns två arter från scolopax-gruppen, denna samt subsp. picta. Gruppen kännetecknas av den "geting-formade" läppen. Läppens kanter rullar sig in under läppen och ger den det typiska runda något konvexa formen. Sidoflikarna har form av mer eller mindre välutvecklade, på utsidan kraftigt håriga, horn vid basen. Spetsen av läppen har form av en gul, ofta tretandad tagg som viker uppåt. Spekulum är ett rödaktigt "H" eller "X" som omges av gula linjer. De förhållandevis stora sepalerna varierar i färg från vitt till starkt rödlila. Petalerna har oftast något starkare färg och har form av utdragna trianglar.
Växer soligt till halvskuggigt i gräs- och buskmarker, övergivna odlingsmarker och öppen skogsterräng upp till 1 300 m. Ganska vanlig. Blomning: Mars–april.
Ophrys speculum subsp. speculum Link
Spegel-ofrys. Inom Malaga är detta en av de vanligare Ophrys-arterna och finns över hela provinsen. Sepaler gröna, den övre framåtböjd över pelaren; petaler bruna, korta och bakåt-böjda. Läppen är tredelat, fransig av tjockt brunrött hår. Sidoflikarna korta och breda, större delen av mittfliken består av en stor blå, glänsande "spegel" som avgränsas mot den håriga kanten av en gul eller gulgrön rand. Växtplats är torra, soliga kalkpåverkade gräsmarker, garrigue, tidigare odlingsmarker och busk- och öppen skogsterräng upp till 1 200 m. Höjd: 5–25 cm. Blomning: Mars–maj.
Ophrys speculum subsp. lusitanica O. Danesch & E. Danesch
Denna underart till Spegel-ofrys är endemisk på Iberiska halvön. Inom Malaga finns den inom enstaka lokaler (Serrania de Ronda). Den liknar subsp. speculum mycket men är oftast högre (15–50 cm). Blommorna är också oftast ljusare, sepaler och petaler är ljust gröna med ljusare lila markeringar som saknas ibland. Läppen skiljer sig främst genom de mycket längre sidoflikarna och att den gula kanten runt spegeln inte är så framträdande. Mittfliken har också en mera konvex form. Växer i samma miljöer som huvudarten på nivåerna 300–1 000m. Blomning: April–maj. I en del litteratur (t.ex. Delforge 2005) går arten under namnet Ophrys vernixia.
Ophrys tenthredinifera subsp. ficalhoana Link
En storblommande variant av O. tenthredinifera har fått namnet subsp. ficalhoana. Utbredningen är främst södra Portugal men storblommande tenthredinifera inom andra områden på Iberiska halvön och Nordafrika kan mycket väl tillhöra denna art. Den finns noterat från några högre liggande områden i Malaga men är inte lika vanlig som huvudarten. Största skillnaderna är att subsp. ficalhoana blommar något senare och att blommorna är större. Läpplängden vanligtvis över 20 mm. Typiskt är också den kraftiga hårigheten över läppens uppåtvikta spets. Blomning: April–juni
Ophrys tenthredinifera subsp. tenthredinifera Link
Prakt-ofrys. Detta är absolut en av de vackraste Ophrys-arterna. Mycket karakteristisk med sina runda sepaler som kan variera starkt i färg från rent vitt till starkt rosa, oftast med en grön mittnerv. Läppen är brett rektangulär med ett brunt fält över mittdelen och en bred, gul och kraftigt hårig kant runt om; den långhåriga tofsen runt den för arten typiska gula, uppåtvikta spetsen längst fram på läppen saknas till stor del hos denna. Läpplängd vanligtvis under 20 mm. Färgerna kontrasterar starkt mot det blå fältet närmast läppens bas. Läppens sidor är oftast starkt nedvikta. Finns över större delen av Malaga upp till 1 400 m. Höjd: 10–40 cm. Blomning: Mars–maj.
Orchis anthropophora (L.) Allioni
Spökyxne. Allmänt förekommande art. Den täta blomställningen går i gult och grönt med inslag av rött i kalkbladens kanter och på läppens flikar. Läppen påminner även här om en människokropp men här hänger den lugnt och stilla jämfört med ap- och borstnycklarnas spretiga "gubbar". Ingen sporre. De ofläckade bladen är samlade i en rosett vid stjälkens bas. Höjden är upp till 40 cm men oftast mycket lägre. Hybrider med O. italica förekommer. Blomning: April–juni.
Släktet Aceras som arten tidigare tillhörde är ett av de släkten som, genom nya rön inom systematiken för Europas orkidéer, har försvunnit.
Orchis cazorlensis Lacaita
Senna art, endemisk för Iberiska halvön, är mycket lik alpnycklar, O spitzelii, och anses av en del vara en underart till denna. Den är dock oftast mera gles i axet och blommorna har en ljusare färg. Läppen är skär till nästan vit med massor av små, mörkare prickar. Den är också något längre än hos O. spitzelii. Övriga blomblad har inga eller endast svaga prickar. Höjd: 10–30 cm. Växer i områden som är snötäckta på vintern, växtplatser är öppen skog, vanligtvis barrskog, med kort undervegetation, 700–1 400 m. Utbredningen är i huvudsak inom Spaniens centrala och södra bergsområden. I Malaga finns endast någon enstaka lokal för denna art. Blomning: Maj–juni.
Orchis italica Poiret.
Borstnycklar. Allmän art som man ofta träffar på i stora kolonier. Bra "landmärke" när man söker efter orkidéer, det finns ofta andra arter i samma områden. O. italica tillhör en grupp av Orchis som har människoliknande blommor, där läppen har "armar och ben" (som t.ex. vår O. militaris). Detta ger blomställningen ett borstlikt utseende. Blomfärgen är vanligtvis ljust violettröd men färgformer förekommer bl. a. vit. Borstnycklar är en av de vanligaste orkidéerna i Malaga men har en tyngdpunkt i utbredningen i provinsen över de västra och centrala områdena. Blomning: Mars–juni.
Orchis langei Lange ex K.Richt.
Orchis langei är en ganska spinkig planta, höjd upp till 60 cm men oftast kortare. Bladen som sitter i en rosett vid basen är vanligtvis fläckiga. Blommorna, 10–35, är stora och lila till mörkt rosa, sällan ljust rosa. Läppen är kilformad; tredelad där sidoflikarna är nervikta. Centrum av läppen är ljust eller vitaktigt ibland med mörkare fläckar. Sporren är tjockast mot spetsen och ser klubblik ut och kröker svagt uppåt. Växer i öppen skogsterräng, 400–1 500 m. Ovanlig på kalkrikt underlag. Utbredningen för O. langei är Spanien och österut till Pyrenéernas sluttningar på franska sidan. Den finns också rapporterat från Atlasbergen i Marocko. Inom Malaga finns den över större delen av provinsen, förutom de centrala och norra delarna. Blomning: Mars–juni.
Orchis mascula (L.) L.
Någon närmare presentation av denna orkidé behövs knappast. Sankt Pers nycklar är välkänd från stora delar av vårt lands kalkområden. Den har ett mycket stort utbredningsområde, från polcirkeln till Medelhavet. Flera underarter har beskrivits varav några idag har fått rang som egen art. Detta gör att utbredningsområdet för O. mascula är något osäkert p.g.a sammanblandning med dessa nya arter, framför allt söder och österut. Inom Malaga finn O. mascula över hela provinsen förutom de centrala områdena. Arten är knuten till kalkpåverkade marker men växer annars i många olika miljöer, ängar, backar, lundar, skogskanter och även på kulturpåverkade marker. Blomning: April–juni.
Orchis militaris (L.) L.
Även denna, johannesnycklar, känner vi igen här hemifrån, där Öland och Gotland utgör nordgränsen för arten. I södra Europa är den i första hand en bergsväxt. Arten har endast en lokal i Andalusien (Alpujata-bergen i Malaga) men det är osäkert om den finns kvar. Johannesnycklarna står nära stornycklar/apnycklar och har också den typiska blomformen med armar och ben. Blombladen bildar en vitaktig till lätt rödlila hjälm medan läppens sidoflikar bildar "armar" och den kluvna mittfliken bildar oftast starkt purpurröda "ben". Det är en robust och storvuxen art som kan bli upp till 50 cm hög. Växer i halvtorra gräsmarker, skogsbryn och öppna skogsmarker. Blomning: Mars–april.
Orchis olbiensis Reuter ex Gren
Detta är en art som mycket påminner om Sankt Pers nycklar men är klart mindre (10–25 cm). Bladen, som oftast står upp runt stjälken, har ibland rödbruna fläckar men är ibland också rent gröna. Det glesa axet har 6–15 blommor. Dessa varierar starkt i färg från rödlila till nästan vitt. Läppen är oftast något ljusare och har i mitten ett vitaktigt fält med mörka prickar. Sporren är något uppåtböjd. Växtplatser är öppna till halvskuggiga, steniga marker, fattiga gräsmarker, garrigue och buskmarker upp till 1 700 m. Finns spridd över större delen av provinsen. Blommar: Mars–maj.
Orchis simia Lam.
Apnycklar. Även denna tillhör gruppen med människoliknande blommor, vilket också har gett den namnet. Med de typiskt apliknande blommorna är detta en orkidé som man inte misstar sig på, även om färgen kan variera något. Oftast är dock läppens flikar starkt röda. Vita färgformer finns. Blomningen börjar från axets topp. Växtplats är terrasserade ängsmarker, buskig garrigue och öppen barrskog på 700–800 m-nivån. Apnycklarna tillhör en av de ovanligaste i Malaga, endast en lokal finns väster om Ronda vid gränsen mot Cadiz. Blomning: Mars–april.
Serapias cordigera L.
Håriga satyrnycklar. Den breda (16–23 mm, längd: 19–29 mm), nästan hjärtformade, och kraftigt håriga (violetta hår) läppen är det karakteristiska för denna art. Läppfärgen är oftast mörk, brun eller rödbrun. Växer i sol till halvskugga på sura underlag, fuktig gräsmark, garrigue, gammal odlingsmark (terrasser) och öppen skog upp till 900 m. Finns rapporterat från främst de centrala sydliga delarna men är ovanlig. Höjd upp till 35 cm. Blomning: Maj–juni.
Serapias lingua L.
Kala satyrnycklar. Av satyrnycklarna är detta den art som är lättast att känna igen. Blomformen med den snett framåtlutande röda läppen är karakteristisk och lätt att upptäcka. Färgen kan variera från mörkt rött till ljusare nyanser och ibland över till nästan gult. Den är nästan kal. Vid basen av läppen finns en glänsande, oftast odelad svål eller valk. Höjd 10–30 cm. Inom Malaga hittar man S. lingua främst i området mellan Malaga och Marbella samt längst i väster mot Cadiz. Blomning: Mars–juni.
Serapias strictiflora Welw. ex Da Veiga
Detta är en art som har sin utbredning inom Iberiska halvön, Frankrike och Nordafrika. Inom Malaga förekommer arten endast längst ner i sydvästra hörnet. Artnamnet betyder smal blomma och avser den smala läppen. Det är en liten och späd växt, 10–35 cm, som ofta växer i grupper. Blommorna liknar S. lingua men är oftast mörkare röd, speciellt läppen som är nästan svartaktig röd, den är också smalare, ofta inte bredare än 4–5 mm. Växer på många olika underlag, fuktig gräsmark, garrigue, buskmarker och öppen skogsterräng upp till 300 m. Blomning: Mars–juni.
Serapias parviflora Parlatore
Småblommiga satyrnycklar är en inom Malaga ganska vanlig art. Förekommer spridd över större delen av provinsen. Hjälmen är vitaktig violett med mörka strimmor. Läppen är liten, 8–12 mm, oftast starkt bakåtböjd in under blomman. Färgen är brunröd. Höjd upp till 35 cm. Växer på många olika underlag, fuktig gräsmark, garrigue, buskmarker och öppen skogsterräng på nivåerna 200–1 300 m. Blomning: April–juni.
Serapias vomeracea (N. L. Burman) Briquet
Allmänna satyrnycklar är spridd över stora delar av Medelhavsområdet. Det är en ganska storväxt art upp till 60 cm. S. vomeracea har ett mycket långt stödblad, upp till 70 mm; mycket längre än blomman och av samma färg som denne. Läppen är 18–30 mm lång och ljust röd till purpurröd; den inre delen (hypochilen) är starkt hårig. Epichilen mer eller mindre nedåtriktat. Växtplatsen är grässlänter, garrigue, olivlundar och öppen skog upp till 600 m. Blomning: April–maj. Det har länge rått tvivel om huruvida S. vomeracea finns i Malaga men enligt boken om Andalusiens orkidéer finns rapporter från längst ner i sydvästra hörnan av provinsen.
Spiranthes aestevalis (Poiret) L.C.M. Richard
Artnamnet, aestevalis, anspelar på "sommar", därför att detta skruvax blommar på sommaren, alltså betydligt tidigare än S. spiralis. På svenska kallas det också sommarskruvax. Det blir också något högre än spiralis, vanligtvis 12–30 cm. Blomaxet får inte en lika ensidig rad med blommor som hos spiralis, utan blommorna sitter mera spridd runt axet. De små vita, håriga blommorna är tubformade med endast yttersta kanten på blombladen utvikt till en tratt. Ovanlig art inom hela utbredningsområdet som är Centraleuropa (norrut till Holland). Arten har gått starkt tillbaka p.g.a. ändrad markanvändning. Utbredningen inom Malaga är samma som för spiralis. Växtplatser är fuktiga lägen i sol till halvskugga. Inte kalkkrävande. Blomning: Juni–juli.
Spiranthes spiralis (L.) Chevallier
Skruvaxet är den orkidé som blommar senast av alla orkidéer. Vi känner den från en liten förekomst på Öland (inplanterad). Blomaxet har gett den namnet "spiralis" eftersom de små, vita blommorna (3–4 mm) sitter i spiralform runt stjälken. Ovanlig men kan ha förbisetts p.g.a. den sena blomningstiden och plantornas storlek, 6–30 cm. Arten har dock gått starkt tillbaka p.g.a. jordbrukets brukningsmetoder. Förekommer i väster i gränstrakterna mot Cadiz. Blomning: September–november.