Provinsen Malaga i Spanien är för de flesta synonymt med Costa del Sol, solkusten, som blev ett av de vanligare semestermålen då charterresor började bli allmänna på 1960-talet. Fortfarande är det ett av de vanligaste områdena för svenskar som vill bosätta sig i ett lite varmare klimat. De mest populära semestermålen är kuststäderna Marbella, Puerto Banús, Mijas, Estepona, Fuengirola och Benalmádena.
Men Malaga har mycket mer än stränder att erbjuda. Den har flera fantastiskt vackra naturområden att besöka och många typiska andalusiska, vita byar. Provinsen har också blivit ett eldorado för golfintresserade. Det milda klimatet och de många golfbanorna gör att man här kan spela golf året runt.
Andalusiens provinser
Geografi / historia
Malaga är en del av Andalusien som är den sydligaste av fastlandsspaniens 15 regioner. Den ligger längst västerut i Medelhavet där detta börjar smalna av mot Gibraltar-sundet.
Provinsen delas, av dess natur, upp i två områden. Dels är det kustremsan, med det välkända namnet Costa del Sol. Innanför denna finns den sydliga delen av bergskedjan "la cordillera Penibética" (Betiska kordilleran), som består av en serie dalar och berg. Bergskedjan har bildats under kollisionen mellan den eurasiska och den afrikanska kontinentalplattan.
Till ytan är Malaga 7 306 km2 (för jämförelse ca dubbelt så stort som Dalsland) och har ca 1,6 miljoner invånare varav drygt en halv miljon i huvudstaden.
Huvudstaden heter även den Malaga. Det är en modern stad men man har provat hålla kvar en del av de ursprungliga miljöerna och traditionerna.
Malaga har varit bebodd i över 2 000 år. Men inom provinsen finns lämningar som är betydligt äldre än så. Längre in i landet, i närheten av Ronda, finns t.ex. 25 000 år gamla grottmålningar från Cro Magnontiden.
Malagas storhetstid inföll dock under romarnas och arabernas tid i Spanien. De flesta historiska minnesmärken är också från dessa tider. Under 1700-talet, då borgarklassen uppstår, byggdes staden upp kring två familjer, Larios och Heredia. Malaga utvecklades sedan till att bli Spaniens näst största industristad. Denna blomstrande tid för staden varade ända fram emot 1900-talet då den började förfalla. Först med turismens intåg på 60-talet vände utvecklingen igen. Idag är turismen provinsens klart största tillgång.
Tjurfäktning är ju en känd spansk företeelse (förbjudet i Katalonien och på Kanarieöarna) vilken anses ha sina rötter i Andalusien på 1400-talet. Ovan nämnda Ronda har t.ex. Spaniens äldsta, nu fungerande tjurfäktningsarena, Plaza de Toros, byggd 1784.
Klimat
Det är tack vare Betiska kordilleran (bergen innanför kusten), som skyddar från nordliga vindar, som kustremsan nedanför bergen har Spaniens högsta medeltemperatur. Dessutom kan Costa del Sol skylta med över 320 soldagar per år.
Malaga har ett typiskt medelhavsklimat med korta, milda vintrar och varma, torra somrar. Inom kustområdena är klimatet nästan subtropiskt med en årsmedeltemperatur på ca 20°C. Av diagrammet framgår att mycket av nederbörden faller under november till januari och att det under sommarmånaderna nästan inte regnar alls. Skillnaderna är dock stora mellan kustområdena och bergstrakterna längre in i landet. Där det lokalt inom de regnrikaste områdena kan falla över 2 000 mm per år jämfört med diagrammets medel på ca 500 mm. Nederbörden är rikligast inom de västra delarna av provinsen, t.ex. har bergstrakterna runt Ronda högst årsnederbörd på hela Iberiska halvön. Nederbörden avtar sedan ju längre österut man kommer.
Vegetation
Malagas kustområden har i princip helt tagits över för turiständamål och av forna tiders rika växtlighet finns mycket lite kvar. Inlandets landskap av kullar, berg och dalar liknar mycket det vanliga odlingslandskapet man ser i medelhavsområdena. En viss avfolkning har skett med inflyttning till kustområdena. Efter EUs tillkomst har man dock gett stöd till dessa områden och ett ekonomiskt uppsving har gjorts med t.ex. utbyggnad av vägnätet. Detta har också medfört ett hårdare tryck på naturliga habitat till fördel för olivodlingar m.m. Många tidigare rika områden är idag förvandlade till åkermark eller hårt utnyttjade betesmarker.
Vegetationen förändras från väst till öst. De västra delarna har högre årsnederbörd och här finns ekskogar och stora odlingar av kastanjer. Mot öster blir landskapet torrare och här är det spridda pinjeskogar som dominerar.
Totalt räknar man med att det finns 7 000 till 8 000 växtarter på Iberiska halvön. Ca 4 000 av dessa återfinns inom Andalusien varav ca 500 anses som endemiska för halvön (av totalt ca 1500 för Iberia). Den stora variationen i landskapet, från kustens subtropiska klimat till inlandets höga fjäll med Sierra Nevadas högsta topp på 3 483 m, skapar många olika miljöer som möjliggör stor artrikedom. Bergskedjan Betiska kordilleran, och speciellt Sierra Nevada (strax öster om Malaga), har Iberiska halvöns största förekomst av endemiska växter.
Orkidéer
Spanien som tillsammans med Portugal bildar Iberiska halvön har ett mycket stort antal orkidéarter. Området är dock mycket stort med många olika naturtyper, från norra Spaniens Atlantkust, Pyrenéernas toppar till södra Spaniens torra och soliga kuster. Totalt finns på Iberiska halvön ca 100 arter från 32 släkten. Antalet arter blir naturligtvis färre om man väljer ett mer begränsat område av halvön.
Ophrys atlantica
Enligt boken "Guia de campo de las orquideas silvestres de Andalucía" (orkidéflora från 2009 för Andalusien) finns inom regionen ca 65 orkidétaxa. Av dessa återfinns ca 55 inom provinsen Malaga. Flera av dessa är dock mycket ovanliga och finns rapporterade endast från enstaka lokaler inom Malaga. Av detta framgår att området inte är lika orkidérikt (artrikt) som andra mer kända orkidéområden i västra Medelhavet (t.ex. Gargano, Sicilien, Sardinien). Inte heller kan man inom det största släktet, Ophrys, uppvisa lika stor artvariation. Inom Malaga finns med säkerhet sexton Ophrys-arter rapporterade men inte mindre än sju av dessa måste man till Spanien (eller ev. Portugal) för att få uppleva.
Även inom släktet Orchis finns en endemisk art för Iberiska halvön, Orchis cazorlensis. Ytterligare en art som kan räknas som endemisk här är Orchis langei, även om den lär finnas på den franska sidan av Pyrenéernas sluttningar också. Det samma gäller Epipactis kleinii som har en utbredning inom centrala och östra Spanien men når vid Pyrenéerna in i Frankrike.
De 55 orkidéarterna fördelar sig per släkte enligt följande:
På grund av klimatiska faktorer så har orkidéerna en långt utdragen blomningsperiod inom Malaga. Det milda vinterklimatet gör att blomningen startar tidigt i kustområdena medan arter högre upp i inlandet kommer igång senare. Redan i januari kan man hitta Himantoglossum robertianum i blom. Det samma gäller för den första av Ophrys-arterna som är Ophrys fusca. Nedanstående diagram visar antal arter som vanligtvis är i blom för respektive månad. Orkidéåret avslutas, som på de flesta platser runt Medelhavet, av Spiranthes spiralis.
