Sardiniens orkidéer
Nedanstående lista tar upp samtliga orkidéer på Sardinien. Däremot finns bild endast av de arter jag själv sett och fotograferat där. Övriga har en enkel teckning av den aktuella blomman. Bilder av dessa, från andra områden, samt fler bilder av övriga, finns i bildgallerierna. Arter utan länk till ett galleri har jag inte sett och länk saknas därför helt.
Klicka gärna på bildikonen för att få upp en större bild.
Anacamptis collina (Banks & Solander ex Russel) R.M.Bateman
Detta är en av de första orkidéerna, som börjar blomma på Sardinien. Redan i februari kan man hitta den i kustnära områden, men blomningstiden är ganska lång då man hittar den upp till 1 200 m nivån. Arten är lätt att känna igen med sin kraftiga blomstjälk. De något vaxlika blommorna med sina korta, tjocka sporrar varierar i färg från grönvit (var. leucoglossa) till ljust röd. Den vanligaste färgen är dock brunröd. Sporrens form har gett den det svenska namnet, säcknycklar. Steniga gräsmarker och macchia är vanliga biotoper. Höjd 10–40 cm. Blomning: Januari–mars (april).
Anacamptis coriophora subsp. fragrans (Pollini) R.M,Bateman
Näbbnycklar betraktas ibland som egen art, A fragrans. A. coriophora delas in i två underarter, subsp. coriophora (brunnycklar) resp. subsp. fragrans. Den är en ganska vanlig orkidé på Sardinien, framförallt inom de centrala delarna av ön, men arten tillhör de sent blommande Anacamptis-arterna och rapporteras därför kanske inte så ofta därifrån av de som är ute efter Ophrys. Blommorna är vitrosa med gröna/bruna inslag. På Sardinien påträffas stora variationer i färg. Det svenska namnet har den fått efter de i spets utdragna blombladen som bildar hjälm. Starkt neråtböjd sporre. Artnamnet har den fått av blommornas angenäma doft av mandel och vanilj. Växtplatserna är garigue och andra öppna gräsmarker med låg vegetation. Man hittar den upp till 1 100 m där den kan vara i blom ända till slutet av juni. Höjd 10–30 cm. Blomning: Slutet April–juni.
Anacamptis laxiflora (Lam.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Paradnycklar. Elegant, högrest orkidé, upp till 80 cm. Ganska gles blomställning. Blommorna är röda/rödvioletta med vitt fält runt sporrens mynning och neråt läppen. Läppen är odelad eller svagt tredelad; de starkt nedvikta sidorna skiljer den klart från A. palustris. utbredda läpp. Oftast hittar man denna art i våta gräsmarker eller fuktiga vägdiken men den kan också sällsynt finnas i macchian eller andra torra miljöer. Arten är på tillbakagång då de typiska miljöerna för den ofta har dikats ut för jordbruksändamål. Blomning: April–maj
Anacamptis longicornu (Poir.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Sporrnycklar är en av de vanligare arterna på Sardinien, finns över större delen av ön då den inte är kalkbunden. Den står mycket nära göknycklar men har ett mycket glesare och mer fåblommigt ax. Blomläppens stora sidoflikar är vanligtvis mörka, nästan svart purpurfärgad och står i skarp kontrast till resten av blomman som är betydligt ljusare rosa. Läppens mittdel är vitaktig med purpurfärgade fläckar. Den långa sporren kröker uppåt och utvidgas mot spetsen. Blomfärgen kan dock variera kraftigt inom arten och mycket ljust färgade exemplar förekommer. På Sardinien förekommer en färgvariant med klara vita och röda färger. Hybrider med fjärilsnycklar (Anacamptis papilionacea) förekommer frekvent. Växer i gräsmarker, ängar, kulturpåverkat macchia och örtrika tallskogar. Sporrrnycklar är en sydvästlig art och förekommer förutom på öarna i västra Medelhavet också i sydvästra Italien och västra Nordafrika. Blomning: Februari–maj.
Anacamptis papilionacea var. papilionacea (L.) R.M. Bateman, Pridgeon & W. Chase
Fjärilsnycklar är en vanlig orkidé i Medelhavsområdet och en av Sardiniens vanligaste orkidéer. De stora rosa till purpurröda blommorna syns lätt på långt håll. Stjälken omsluts av rödanlupna bladslidor. Flera varieteter har beskrivits och på Sardinien hittar man ett par av dessa, se nedan. Fjärilsnycklarna växer på de flesta typer av växtlokaler, torrbackar, gräsmarker, maccian, öppna ängar m.m. upp till 1 000 m. Höjd 15–40 cm. Blomning: April–maj.
Anacamptis papilionacea subsp. grandiflora (Boiss.) Kreutz
Denna underart av fjärilsnycklarna är ganska ovanlig på Sardinien till skillnad från andra områden i södra Italien. På Sicilien är den t.ex. helt dominerande. På Sardinien verkar den vara knuten till högre liggande områden på kalkgrund. Blommorna är hos grandiflora större än hos grundformen, framförallt gäller det läppen som är mycket större. Sepalerna och petalerna är även här purpurröda med mörkare ränder; den stora, oftast utbredda, läppen har en vit till ljust rosa grundfärg med skarpt röda ränder och prickar. Växtplatser och blomningstider är som hos grundformen.
Anacamptis papilionacea subsp. rubra (Jacq.) Pérez-Chisc
Den vanligaste formen av A. papilionacea på Sardinien nog subsp. rubra. Hjälmen som bildas av sepaler och petaler är purpurröd med mörkare ränder; läppen oftast rosa, röd eller olika nyanser av violett; mittpartiet samt området runt sporrens mynning ljusare eller vitt och nästan helt utan färgade linjer och prickar. Läppens sidor är oftast uppvikta och ger blomman ett långsmalt utseende. Växtplats och blomning som huvudformen.
Anacamptis pyramidalis L.C.M. Richard
Salepsroten känner vi igen från utbredningsområdets nordliga utposter, Öland och Gotland. Närmare beskrivning behövs inte. Rent vita färgformer förekommer ganska frekvent på Sardinien, var. albiflora Raulin. På Sardinien är salepsroten ganska vanlig framförallt i de centrala och norra delarna av ön. Växtplatser är garigue, öppen tallskog upp till 1 000 m och ofta ser man den växa på vägkanter. Höjd 20–60 cm. Blomning: April–juni.
Cephalanthera damasonium (Miller) Druce
Stor skogslilja, eller storsyssla, finns även hos oss men endast på Gotland vilket får anses som en nordlig utpost av denna annars syd och centraleuropeiska art. De breda ganska korta bladen övergår successivt i blommornas stödblad som är dominerande och delvis skymmer blommorna i det glesa axet. De gräddvita blommorna öppnar sig dåligt och har ett mera liljelikt utseende vilket också framgår av det svenska namnet. Arten är inte ovanlig på Sardinien. Växer i skogsterräng och gläntor upp till 1 800 m. Blomning: Maj–juli.
Cephalanthera longifolia (L.) Fritsch
Vit skogslilja eller svärdssyssla är även det en art som är känd här hemifrån. Skiljer sig från ovanstående C. damasonium genom de till antalet fler, längre och smalare bladen. Stödbladen är också mindre och de kritvita blommorna med de gulmarkerade läpparna ger därför axet ett större och ståtligare utseende. Arten är ganska vanlig på Sardinien. Öppen skogsterräng på ni-våerna 600–1 000 m. Blomning: April–juli.
Rapporter finns från Sardinien om plantor med helt vita blommor, var. candida.
Cephalanthera rubra (L.) L.C.M. Richard
Röd skogslilja är ytterligare en av våra inhemska arter som också återfinns på Sardinien om än mycket sparsamt inom de centrala bergsområdena. Någon förväxlingsrisk med andra orkidéer finns knappast för denna art med sina stora rosaröda blommor, även om det finns rapporter om vitblommande exemplar. Växtplatsen är oftast torr, öppen skogsterräng, huvudsakligen på kalk upp till 1 000 m. Vid igenväxning kan C. rubra överleva underjordiskt i åratal och återkomma när förhållandena blir gynnsamma igen. Förekommer sporadisk inom de centrala, östra delarna av Sardinien. Blomning: Maj–juli.
Dactylorhiza elata subsp. sesquipedalis (Willd.) Soó
Artnamnet på denna nyckel betyder "upprätt" och "sesquipedalis" betyder "1½ fot" och avser plantans robusta och höga utseende. Den kan bli över metern hög. Det finns ett antal underarter beskrivna av D. elata. Alla har ganska lika blommor men växtsättet skiljer. Subsp. sesquipedalis skiljer sig från huvudarten genom sitt kompakta blomax. Bladrosetten vid basen har ett stort antal upprätta blad, i extrema fall upp till 45 cm långa men vanligtvis betydligt kortare. Blomaxet kan ha över 100, skära till lila blommor. Läppen har mörkare markeringar. Sporren är konisk och pekar svagt neråt. Växer alltid i full sol i fuktiga, kalkrika områden. Blomning: Slutet april–juli. Nyare forskning har visat att D. elata kanske skall tillhöra majnycklar, D. majalis.
Dactylorhiza insularis (Sommier) Landwehr
På Sardinien hittar vi ytterligare en gulblommande nyckel, D. insularis. Arten är från början beskriven från Sardinien och artnamnet, insularis, syftar också på att den växer på en ö. Utbredningen är i övrigt västra Medelhavet från Portugal till Grosseto på italienska fastlandet, som bildar gräns österut. Norrut finns den till Aude i Frankrike. Överallt är den ganska sällsynt. Blommorna är ljust gula och kan lätt förväxlas med andra gula nycklar t. ex D. markusii. Tydligaste kännetecknet är den horisontellt ställda, 1,5–2 mm, tjocka sporren. På de andra gulblommande nycklarna böjer sporren mer eller mindre uppåt. Växer i ljusa barr- och kastanjeskogar samt magra ängsmarker från 600 till 1 200 m. Blomning: April–juni.
Dactylorhiza insularis var. bartonii Landwehr
D. insularis saknar den röda systerformen som de andra närstående arterna, D. sambucina, D. romana och D. markusii, har. Ibland hittar man dock exemplar av D. insularis som har klarröda fläckar på läppen nära basen. Ibland kan dessa ha formen av röda band en bra bit neråt läppen. I övrigt skiljer denna sig inte från huvudformen. Blomning: Mars–juni.
Dactylorhiza romana subsp. markusii (Tineo) Holub
Den vanligaste blomfärgen för subsp. markusii är gulvit men på Sicilien förekommer också en röd färgform och arten har också tidigare gått under namnet D. sambucina subsp. siciliensis. Men detta namn anses nu vara en synonym. Huruvida arten finns på Sardinien är något oklart men det finns rapporter om fynd och i Delforge 2005 finns den angiven för ön. Möjligtvis kan oklarheterna bero på sammanblandning med ovanstående D. insularis. De gulvita blommorna har inga markeringar på läppen. Denna är något klarare gul än resten av blombladen; tredelad, bredare än lång och oftast utbredd. Sporren är ganska smal och svagt uppåtriktad; kortare eller lika lång som fruktämnet. Växtplatsen är öppna till halvskuggiga, torra gräsområden på surt underlag. Utbredningen är västra Medelhavet. Blomning: Mars–april.
Epipactis helleborine (L.) Crantz & R. Lorenz
Inte heller skogsknipproten behöver någon närmare presentation här. Den är en av våra vanligaste knipprötter med ett mycket stort utbredningsområde, från norra Skandinavien till Nordafrika. Växer i halvskuggiga till skuggiga områden. Vanlig på Sardinien i fuktiga skogsterräng på nivåerna 500–1 200 m. Blomning: Slutet april–början juli.
Epipactis microphylla (Erhardt) Schwartz
Småbladig knipprot. Få och små blad, kölade och placerade i spiral runt stjälken. Blommorna är grönvita inuti och rödaktig grön på utsidan. Ganska fåblommig. Höjd 15–45 cm. Växer i skuggiga lägen, oftast i bladfällande skogar, på Sardinien endast inom områden från 500 till 1 200 m. I övrigt mycket stort utbredningsområde, Central- och Sydeuropa. Blomning: Mitten maj–juni.
Epipactis muelleri Godfery
En medelstor knipprot, 20–65 cm hög med ett ganska tätblommande ax, 10–40 blommor. De ganska stora blommorna är gul- eller vitaktig grön; petalerna oftast ljusare än sepalerna. Skiljer sig från E. helleborine genom blommans uppbyggnad, med en speciell form på pelaren, och bladens vågiga kanter. Utbredningen är centraleuropeisk men förekomster finns i sydligare områden också. Tveksamt om den finns på Sardinien men rapporter finns om fynd. Växer i sol till halvskugga i gräsmarker, gles skog och skogsbryn. Blomning: Juni–juli.
Epipactis palustris (L.) Crantz
Kärrknipproten är ytterligare en av våra knipprötter, en av de vanligaste som vi ofta ser i tusental i våtmarker inom kalkområden. På Sardinien är den dock en mycket sällsynt art. Den finns idag endast inom några få områden inom regionen Sarcidano i de centrala, inre delarna av ön. Där växer kärrknipproten på fuktiga lokaler utefter två vattendrag som rinner genom territoriet. Utbredningen är i övrigt central-eurasiatisk. Blomning: Juni–juli.
Epipactis persica subsp. gracilis (B. Bauman & H. Bauman) W. Rossi
I en del litteratur hittar man denna knipproten under namnet E. gracilis, och ibland som E. exilis. Underartsnamnet "gracilis" passar denna spinkiga knipprot. De glest sittande stängelbladen sitter högt upp på den upp till 40 cm långa stjälken. Kort blomax med 3–9 blommor. Blommorna är något hängande, ljust gröna. Inre delen av läppen är brun till mörkt grön, yttre grön till ljust rosa. Arten är mycket ovanlig. Finns inom spridda områden från norra Grekland till mellersta/södra Italien. På Sardinien finns den endast på Monte Arci som lägst ner till 700 m-nivån. Blomning: Juni–juli.
Gennaria diphylla (Link.) Parlatore
Tvåbladsyxne har blivit det svenska namnet på denna sällsynta orkidé. Artnamnet "diphylla" betyder också "med två blad". Det kan ofta vara svårt att få öga på denna helt gröna växt på dess skuggiga växtplats bland all annan grön vegetationen. De två breda, stjälkomfattande bladen sitter med långt avstånd på stjälken. De små, gröna, klocklika (4–5 mm) blommorna bildar vanligtvis ett ensidigt ax. På europeiska fastlandet finns denna orkidé endast på några lokaler i Portugal och Spanien. Utbredningen är västlig och omfattar de stora öarna inom denna region dessutom finns den på Kanarieöarna, där den är ganska vanlig, och i viss mån i Nordafrika. På Sardinien är den främst bundet till norra delen av ön. Den växer i skuggiga lägen i macchian eller skogsterräng. I bergen växer den ofta i klippskrevor och på steniga grässluttningar. Inte kalkbunden. Blomning: Mars–början maj.
Himantoglossum robertianum (Loiseleur) Greuter
Jättenycklar. Vanlig. En av de tidigaste arterna. Redan i januari kan man hitta denna storvuxna orkidé men eftersom den går upp till 1 200 m hittar man den ända till slutet av april på skuggiga ställen. Mycket variabel i både höjd och färg. Färgen varierar från vitt/grönt (var. chlorantha P. Jovet), grårosa/grönt till nästan purpursvart. Rent vita blommor förekommer mycket sällsynt (var. candida Soo). Jättenycklarna skiljer sig från övriga arter inom släktet genom att sakna de långa läppflikarna som annars är så typiska för släktet. Höjd 25–80 cm. Blomning: Januari–början maj
Limodorum abortivum (L.) Swartz.
Sparrissyssla är det svenska namnet på denna saprofytiska eller delvis parasitiska orkidé. Som blåvioletta sparrisstjälkar växer dessa upp i torra till halvtorra lägen, gärna i barrskog men också i maccian. Ganska vanlig på Sardinien. Höjd 30–80 cm. Axet har 6–20 violetta blommor. Någon förväxlingsrisk föreligger knappast. Blomning: Slutet april–juni.
Limodorum trabutianum Battandier
Mycket lik L. abortivum och samma färg som denna men oftast spensligare byggd, höjd 20–55 cm. De oftast dåligt öppna blommorna pekar uppåt i axet, ofta självpollinerar dessa och öppnar sig då inte alls. Sepaler och petaler pekar snett uppåt; läppen liknar övriga kronblad och har inget "gångjärn" som hos L. abortivum. På Sardinien förekommer den främst i de sydvästra delarna (Inglesiente) på nivåer mellan 400–700 m. Blomning: Slutet april–juni.
Neotinea conica Willdenow
N. conica är en art med utbredning i västra Medelhavet där Sicilien utgör östgräns. Arten anses stå N. tridentata mycket nära. Dessa två delar också miljö, där utbredningsområdena möts. Tätblommigt, koniskt till klotformat ax; blommorna är vita till ljust rosa. Hjälmen är grön vid basen och har gröna linjer på utsidan, på insidan är linjerna rödaktigt gröna. Den prickiga läppen, 5–8 mm lång, är platt till svagt konkav; tredelad där sidoflikarna oftast viker framåt; mittfliken är spadlik, vanligtvis odelad men ibland svagt tvådelad; tandad framkant. Växter på basisk till lätt surt underlag; fattig gräsmark, garigue och öppna skogsområden upp till 800 m. Höjd 5–30cm. Blomning: Februari–maj.
Neotinea lactea (Poir.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Bleka pricknycklar. Denna art förs ibland som underart till N. tridentata. För den ovane är det svårt att skilja på dessa. Blommorna är dock oftast ljusare med en vit grundfärg samt blomaxet vanligtvis längre och cylindriskt medan det hos N. tridentata (och N. conica) är mera klotrunt. Kalkbladen som bildar hjälmen är grön/röd strimmiga medan den treflikiga läppen, 6–11 mm, har små bruna prickar. Mittfliken är mycket grunt kluven och både den och sidoflikarna är tandade i kanten; sidoflikarna mer eller mindre bakåtböjda. Tidigt blommande; ofta i högre liggande områden. På Sardinien på kalk upp till 1 000m. Blomning: Februari–april.
Från Korsika finns Neotinea corsica (Viviani) W. Foelsche beskrivet som art inom N. tridentata-gruppen. Den lär finnas på Sardinien också. Oftast anses arten vara en synonym till N. lactea. Det är vanligtvis en mycket kraftig planta som ofta växer i grupper. Den skiljer sig från N. conica genom större blommor och kraftigare växt och från N. lactea genom mindre bakåtböjda läppflikar. Framtida forskning får utvisa om denna skall anses som egen art och om den finns på Sardinien.
Neotinea maculata (Desfontaines) Stearn
Denna art, som på svenska har fått namnet tätyxne, förs av en del till släktet Orchis, då ofta under namnet O. intacta, (t.ex. Delforge 2005). Det är en oansenlig (och lätt förbigången) planta. På Sardinien finns den spridd över större delen av ön. Växer ofta i skogsbryn och intill buskar. Blomställningen är smal, kort och ganska tät med små (6 mm) vita, gulvita eller svagt rosa blommor, som knappt öppnar sig. Bladen hos den röda formen har rödaktiga prickar eller fläckar medan de hos den vita är helt gröna. Höjd 10–30 cm. Blomning: Mars–april.
Neotinea tridentata Scopoli
Pricknycklar har sin huvudsakliga utbredning inom östra Medelhavet. Tät blomställnig, nästan klotrund. Blommor med skärt/lila randiga, spetsiga kalkblad, oftast betydligt kraftigare färgade än de två föregående arterna. Läppen (7–12mm) är tredelad och mer eller mindre starkt rödprickig, ofta ljusare än hjälmen. Mittfliken är delad med en "tand" i mitten, ibland odelad. Både sido- och mittflikarna är oftast rundade, sällan tandade. Bladig stjälk där de övre bladen är slidliknande. Rätt ovanlig art på Sardinien men förekommer i de centrala delarna vanligtvis mellan 500–1 200 m. Höjd 15–40 cm. Blomning: April–början juni.
Neottia nidus-avis (L.) L.C.M. Richard
Denna tredje av Sardiniens saprofyter känner vi igen också. Växtplatserna för nästroten gör dock att den inte upptäcks så lätt, skuggig, fuktig björk- eller barrskog på basiskt till neutralt underlag. I Medelhavsländerna där det finns gott om snyltrötter (Orobanche) kan den lätt förväxlas med sådana. På Sardinien är den ganska vanlig i undervegetationen i bladfällande skogar mellan 500–1 000 m. Utbredningen är Europa och Asien så långt österut som till Japan. Blomning: Maj – juli.
Neottia ovata (L.) Bluff & Fingerh.
Tvåbladet är ju här hemma en av våra vanligaste orkidéer. Ganska oansenlig med sina små gröna blommor även om höjden kan bli upp till 75 cm. I Medelhavsområdet är däremot denna orkidé en stor raritet och mycket sällsynt. Detta är en orkidé som man kan hitta på nästan alla typer av underlag, dock sällan i södra Europas vintergröna ekskogar. I bergstrakterna går den upp till 2 400 m. Förekommer på Sardinien inom de centrala bergsområdena på nivåer mellan 700–1 000 m. Blomning: Maj–juli
Ophrys - sektion Pseudophrys
Ophrys fusca subsp. funerea (Viviani) Archangeli
Denna underart till O. fusca är en småblommig art, läpplängd 9 till drygt 12 mm. Höjd 10–22 cm. Sepaler och petaler gröna, läppen är brun med två gråblå fläckar vid basen, delad av en V-formad fåra. Oftast har den en hårlös gul rand runt läppkanten. Mycket variabel art. Utbredningen på Sardinien är osäker p.g.a. sammanblandning med andra arter. Artens utbredning är begräsad till Korsika och Sardinien. Förekomsten på Italienska fastlandet (Gargano) är osäker. Växer i garigue, betesmarker, macchia och ljus skogsmark upp till 1 000 m. Blomning: Mars–maj.
Ophrys fusca subsp. fusca Link
Brun ofrys anses numera tillhöra västra Medelhavet och tidigare rapporter från östra delarna anses tillhöra nybeskrivna arter som brutits ut från O. fusca. På Sardinien är brun ofrys ovanlig men sammanblandning med närstående arter från O. fusca-komplexet gör utbredningen oklar. En del ifrågasätter om arten finns på Sardinien. Plantan har stora blommor med en brun läpp med gråblå, något fläckig övre del, 15–22 mm lång. Växer i soliga, torra slänter, garigue, macchia upp till 1 000 m. Blomning: Mars–maj.
Ophrys fusca subsp. zonata (J. Devillers-Terschuren & P Devillers) Kreutz
Underarten zonata tillhör den grupp orkidéer som är endemisk för Korsika och Sardinien. En del anser dock att skillnaden mot O. funerea är alldeles för liten för att den skall betraktas som egen art/underart. Den har medelstora blommor med läpplängd på 7,5–14,5 mm. Läppen är svagt bågformig med kanterna något inrullade; svagt tredelad, blå/blågrå teckningar på övre delen, främre delen mörkt rödbrun. Sepalerna gröna; petalerna brunaktigt gröna. Liknar subsp. fusca men har betydligt kortare läpp. Höjd 10–25 cm. Förekommer ganska allmänt på Sardinien. Växer i sol/halvskugga på torr kalkgrund, garigue och annan typ av fattiga marker upp till 1 000 m. Blomning: April–maj.
Ophrys iricolor subsp. maxima (A.Terracc.) Paulus & Gack
Denna Ophrys är ett exempel på inslag från den nordafrikanska floran på Sardinien. Förutom på Sardinien och Korsika (och numera också från Gargano) finns den endast i Nordafrika. Den finns också namngiven som O. eleonorae (eller som O. iricolor subsp. eleonorae), ett namn den fått efter en sardisk prinsessa. Arten är till förväxling lik Ophrys iricolor men de blå fälten på läppen sträcker sig längre framåt och är inte lika klart blå, undersidan är dock som hos O. iricolor rödtonad. Läpplängd 16–26 mm. Växer i områden med kalkhaltig garigue upp till 950 m. Höjd 20–50 cm. Blomning: April–maj.
Ophrys fusca subsp. ortuabis (M.P. Grasso & L. Manca) Kreutz
Här har vi ytterligare en av Sardiniens endemer. Denna är uppkallat efter ett kalkbergsområde inom de centrala delarna av ön, Ortuabis, som når upp till 800 m. Utbredningen är också begränsad till några lokaler inom bergsplatån Sarcidano, där Ortuabis ingår. Det är en liten planta, höjd 9–16 cm. Även blommorna är ganska små; sepaler och petaler gulgröna, petalerna ibland brunaktiga. Läppen (7–10 mm lång); tredelad med rundade sidolober. Övre delen har gråblå markeringar; främre delen och sidoloberna är mörkt brunröda med en smal gul rand utefter kanten. Växer på torra områden i full sol, garrigue, ofta tillsammans med rosmarin; upp till 700 m. Blomning: Mars–mitten april. Blommar ca. två veckor innan subsp. funerea.
Ophrys lutea Cavanilles
Gul ofrys. Denna art har en västlig utbredning. Stor läpp (13–18 mm) med bred gul kant runt den bruna mittdelen. Karakteristiskt för läppen är att den vinklar neråt en bit från basen. Sepaler och petaler gulgröna. Höjd 10–30 cm. Blomning: Mars–maj. Denna art förväxlas ofta med de två närstående arterna O. phryganae och O. sicula. Så också på Sardinien och det finns en viss osäkerhet om arten verkligen finns där.
Ophrys phryganae Devillers-Tersch. & Devillers
På Sardinien hittar man ibland en O. lutea-variant med mycket mindre läpp är hos O. lutea. Detta är troligtvis den annars inom de östra delarna av Medelhavet förekommande arten O. phryganae. Blommorna liknar som sagt mycket O. lutea men läppen är här endast 8–13 mm och oftast starkt hårig. Den har dock den för lutea så typiska "knäcken" på läppen. Blomning: Mars–maj.
Ophrys corsica Soleirol ex G. & W. Foelsche
Från Korsika finns denna art beskriven. Den behandlas dock oftast som en synonym till O. phrygana. Utseendet är mycket likt O. phrygana och en del menar att på Korsika och Sardinien är det endast O. corsica som finns.
Ophrys sicula Tineo
Denna art förväxlas på många håll med O lutea (gul ofrys). Ibland ser man den under namnet O. lutea subsp. galilaea eller subsp. minor. Arten finns spridd över större delen av Sardinien. Blommorna är ganska små. Läppen är 8–13 mm lång, även här kantad av en gul bård men smalare än hos O. lutea. Läppens centrala del är brun med två blå-grå fläckar mot basen. Den bruna delen formar på främre delen av mittfliken ett omvänd "V". Typiskt är också läppens mer eller mindre horisontella ställning. Höjd 5–40 cm. Blomning: Februari–april.
Ophrys - sektion Euophrys
Ophrys annae J. Devillers-Terschuren & P Devillers
Kvinnan som har fått ge namn till denna orkidé är Devillers dotter, Anne. Arten är endemisk för området Sardinien/Korsika. O. annae är en spenslig art med ganska små blommor höjd 15–40 cm. Sepaler och petaler varierar i färg från vitt till rosa. Petalerna är små, nästan trekantiga och sammetsludna. Den ofta trapetsformade läppen, 7–12 mm, är sammetsluden och mörkt brun med grönaktigt gula teckningar som oftast bildar ett "öga" mitt på läppen. Två oftast grönaktiga "horn" finns vid basen. Arten kan förväxlas med O. chestermannii men känns igen på den mindre läppen och det betydligt rikare läppmönstret. Växer spridd över större delen av öns kalkområden upp till 500 m. Blomning: April–maj.
Ophrys apifera Hudson
Bi-ofrys. Denna vackra Ophrys-art är ganska lätt att känna igen med sin bulliga läpp med klart gula markeringar. Läppen har vid basen två koniska sidoflikar, små "horn". Sepalerna är ovanligt stora jämfört med läppen, oftast rosafärgade men varierar från rent vitt, alltid med en grön mittnerv; den övre viker bakåt efter en tid. Vanlig över hela Sardiniens kalkområden. Växer på många olika typer av mark, fuktiga ängar, betesmarker, garigue, tallskog upp till 1 100 m. Höjd 20–65 cm. Blomning: April–maj.
Varianter: O. apifera är ofta självpollinerande och ger därför också ofta upphov till avvikande former som lätt etablerar sig. Nedanstående är varianter beskrivna efter läppens variation:
O. apifera var. bicolor har en markant delning av läppen där övre delen är ljus och nedre delen mörk. Sepalerna oftast ljust rosa.
O. apifera var. chlorantha saknar de vanliga färgerna. Läppen är gröngul och sepalerna vita. På Sardinien kan man hitta populationer som består av denna apokromatiska färgform.
O. apifera var. fulvofusca har inga teckningar alls på läppen utan är enfärgad mörkt brun. Blommar på Sardinien något senare än huvudarten, från mitten maj, (rapporter från Laconi området).
Ophrys bombyliflora Link
Humle-ofrys. Om flera av sektionens arter kan ansees vara några av de vackraste bland våra orkidéer så är detta en av de mest oansenliga inom hela släktet. Den är lätt att gå förbi oupptäckt. De runda sepalerna är gröna. Petalerna är små, håriga och rödaktig gröna. Läppen är brun med ett par blågrå märken vid basen. Sidoflikarna bildar starkt håriga utväxter vid vardera sidan av läppens bas. Allmän över större delen av Sardinien upp till 900 m. Höjd upp till 25 cm. Blomning: Mars–maj.
Ophrys chestermanii (J.J. Wood) Gölz & H.R. Reinhard
O. chestermannii, uppkallat efter en engelsk amatörbotanist, är endemisk för Sardinien. Den förekommer endast lokalt inom Iglesiente samt på en lokal inom sydöstra Sardinien. Det är oftast kraftiga plantor med 2–5 stora blommor. Sepalerna är vita till rosa med gröna mittnerver, kanterna rullade bakåt. Petalerna är långsmala, rosa till gulgrön. Den stora mörkt bruna läppen (svartröd) är oftast trapetsformad med ett litet, blågrått mönster närmast basen. Arten är mycket variabel men känns igen lättast på den stora läppen, det blygsamma läppmönstret samt de långsmala petalerna. Växer i halvskugga på kalkgrund eller skiffer, ofta i rasbranter och marker med Cistus samt öppen ekskog, upp till 400 m. Blomning: April–maj.
Ophrys exaltata subsp. morisii (Martelli) Del Prete
Tidigare gick denna art under namnet O. aracnitiformis, ett mångformigt artkomplex som på senare år har delats upp i olika arter. Arten är endemisk för Sardinien/Korsica. På Sardinien finns den spridd över stora delar av ön. Det är en 15–40 cm hög planta med upp till 10 blommor. Sepalerna varierar från vitt till djuprosa, med tiden bakåtböjda. Petalerna är oftast starkare färgade. Den roströda till mörkbruna läppen är (oftast) odelad, oval till rund och kupig med ett mycket variabelt grått mönster, ofta med vita kanter, som bildar ett "X" eller "H", ibland en omvänd hästsko. subsp. morisii kan ibland förväxlas med O. sphegodes subsp. praecox men skiljs lättast på de bakåtböjda sepalerna och läppformen. Växer på lätt sura till kalkhaltiga underlag, steniga, fattiga gräsmarker, garigue, rasbranter, busk- och öppen skogsmark upp till 1 000 m. Blomning: Mars–maj.
Ophrys incubacea Bianca
Denna spindelofrys benämns i äldre litteratur som O. atrata eller O. sphegodes subsp atrata. Den kännetecknas främst av den mörkt bruna läppens kraftiga utskott som på insidan är helt bara samt en tjock hårkrans runt hela läppen. Det blå/blågrå, "H"-formade märket täcker stora delar av läppen. Sepalerna är gröna till vitaktigt gröna med bakåtvikta kanter som gör att de får ett spetsigt utseende. Petalerna är brungröna med vågiga kanter. Detta är en av Sardinens vanligast orkidéer och finns över hela ön. Växer på kalkgrund, ängar, garigue, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 300 m. Blomning: Mars–maj.
Ophrys normanii J.J. Wood (pro. hybr.)
Många botanister anser att detta är en hybrid, Ophrys chestermanii x Ophrys tenthredinifera. Framtiden får väl utvisa om detta är riktigt. Eller om man (även om ursprunget är en hybrid) skall anse att utvecklingen har gått så långt att den skall räknas som egen art. Arten har 2–7 mycket stora blommor, större än hos någon av föräldraarterna. Utseendet är dock ett mellanting mellan dessa. Sepalerna är runda och ljust rosa, ofta med toning av grönt, petalerna är trekantiga, ludna och oftast starkare färgade. Läppen, 15–24 mm lång, utbredd kan den vara upp till 25 mm bred. Centrum av läppen är mörkt brun med en liten mörkt, blågrå spegel vid basen, sidorna är bruna/gulbruna och starkt håriga. Förekommer endast inom ett begränsat område på sydvästra delen av ön upp till 400 m. Växer i garigue, sluttningar på kalkgrund. Blomning: April–maj.
Ophrys panattensis Scrugli, Pessei & Cogoni (pro. hybr.)
Döpt efter orten Panatta inom provinsen Nuoro är detta en "riktig" Sardinien-endem, Den är mycket lokal och finns idag endast inom området runt Dorgali. Det är en mycket variabel art och många anser att arten har hybridursprung. Höjd upp till 50 cm med 6–12 ganska stora blommor. Sepalerna hålls rakt utåt, ofta med sidosepalerna något nedåtriktade, rosafärgade i olika nyanser , petalerna oftast något mörkare, långsmala. Läppen (11–18 mm) är ofta tredelad och starkt konvex, vid basen ofta små horn. Färgen är mörkt rödbrun med en krans av brun-orange hår runt kanterna, ibland med inslag av gult som kan spridas upp över sidorna. Starkt reducerat gråblå spegel i form av en hästsko eller uppsprucket i ett par "droppar". Typisk är också den brett trekantiga spetsen på läppens framkant. Växtplatser är torr kalkgrund, garigue upp till 800 m. Bomning: April–maj.
Bilden till vänster visar ett ex som är på väg att vissna. Tyvärr det enda jag hittade under mitt besök.
Ophrys scolopax subsp. conradiae (Melki & Deschâtres) H.Baumann & al.
Detta är ytterligare en för Sardinien/Korsika endemisk art. Den skiljer sig från den O. scolopax främst genom sin storlek (20–66 cm) samt genom att läppen är bredare. Sepalerna är vanligtvis gröna, ibland rosa (20%), petalerna är trekantiga, långsmala med samma färg som sepalerna. Läppen har typisk "getingform", (9,5-13,5 mm) långsmal och bullig, brun med gula teckningar och gul spets längst fram. Vid basen finns två korta horn. Arten är lokalt spridd och ganska ovanlig på Sardinien. Växer på torr kalkgrund i sluttningar, garigue och fattiga gräsmarker upp till 400 m. Blomning: April–juni.
Från Sardinien finns ytterligare en underart till solopax beskriven, Ophrys scolopax subsp. sardoa H.Baumann & al. men många anser att skillnaderna mot subsp. conradiae är för små och betraktar därför denna som ett synonym till subsp. conradiae.
Ophrys speculum Link
Spegel ofrys. På Sardinien är detta en ganska vanlig Ophrys-art. Sepaler gröna, den övre framåtböjd över pelaren; petaler bruna, korta och bakåtböjda. Läppen är tredelad, fransig av tjockt brunrött hår. Sidoflikarna korta och breda, större delen av mittfliken består av en stor blå, glänsande "spegel" som avgränsas mot den håriga kanten av en gul eller gulgrön rand. Växtplats är torra, soliga kalkpåverkade gräsmarker, garigue, tidigare odlingsmarker och busk- och öppen skogsterräng, upp till 1 000 m. Höjd 5–25 cm. Blomning: Mars–maj.
Ophrys sphegodes subsp. praecox Corrias
Ytterligare en av Sardiniens/Korsikas endemier. Namnet "praecox" betyder tidigt och avser den tidiga blomningstiden, den är kanske den första av orkidéerna att blomma inom utbredningsområdet. I en del litteratur finns den som Ophrys praecox eller som underart till O. panormitana från Sicilien. Oftast tredelad läpp där större delen är täckt av tjockt rödbrunt hår, kanterna något ljusare rödbruna. Märket är ett blått "H", ofta med en tunn vit kantlinje. Sepalerna är vitaktiga, ibland med rosa toning, alltid med gröna nerver. Petalerna har ca 2/3 av sepalernas längd och samma färg men med en mörkare vågig kant. Höjd upp till 40 cm. Den sardiska förekomsten finns i huvudsak inom provinsen Sassari, norra Sardinien. Växer i låglandet på kalk till lätt sura underlag, vanligtvis något rikare marker, olivlundar, vägkanter, ödemarker och liknande under 400 m. Blomning: Januari–april.
Ophrys tenthredinifera Willdenow
Prakt-ofrys. Detta är absolut en av de vackraste Ophrys-arterna. Mycket karakteristisk med sina runda sepaler som kan variera starkt i färg från rent vitt till starkt rosa, oftast med en grön mittnerv. Läppen är brett rektangulär med ett brunt fält över mittdelen och en bred, gul och kraftigt hårig kant runt om; särskilt långhårigt är området runt den för arten typiska gula, uppåtvikta spetsen längst fram på läppen. Färgerna kontrasterar starkt mot det blå fältet närmast läppens bas. Läppens sidor är oftast starkt nedvikta men på Sicilien hittar man ofta exemplar där läppen istället är utbredd. På Sardinien finns O. tentherdinifera spridd över större delen av ön upp till 1 800 m. Höjd 10–40 cm. Blomning: Sent mars–maj.
En grupp bestående av Pierre Devillers, Jean Devillers-Terschuren and Daniel Tyteca publicerade 2003 en uppdelning av O. tenthredinifera. Efter noggranna studier av herbarie-material och levande plantor kom de fram till att det går att urskilja ett antal arter varav de flesta av dessa var kända redan under 1800-talet men sedan "glömts" bort. Den sardiska "tenthredinifera'n" skall enlig denna uppdelning tillhöra O. neglecta Parlatore. Det är också denna art som dominerar på den italienska halvön. De noterar dock att det finns plantor på Sardinien som mera liknar några av de övriga arterna och en noggrannare studie behövs för att avgöra om det finns flera arter på ön eller för att fastställa vilken art det är. P Delforge (2005) anser, t.ex. i sin bok över de europeiska orkidéerna, att även arten O. aprilia P Devillers, J Devillers-Terschuren finns i det sardiska beståndet.Det är annars en art (underart) som beskrivits från Korsika.
Ophrys aprilia P Devillers, J Devillers-Terschuren
Ophrys neglecta Parlatore
Om man följer den uppdelningen som gjordes 2003 är det denna art som dominerar på Italienska fastlandet, i alla fall från Toscana och söderut. Arten har ganska små blommor, läpplängd 9–13 mm; sidorna är starkt nervikta, mittre delen är brun med ett blågrått märke med en mer eller mindre vit kant. Den breda, gula kanten runt hela läppen är starkt hårig och typiskt för arten är den hårtofs som bildas ovanför den kraftiga, gula spetsen längst ute på läppen. Blomning: Mars–maj.
Orchis anthropophora (L.) Allioni
Spökyxne. Allmänt förekommande art. Den täta blomställningen går i gult och grönt med inslag av rött i kalkbladens kanter och på läppens flikar. Läppen påminner även här om en människokropp men här hänger den lugnt och stilla jämfört med ap- och borstnycklarnas spretiga "gubbar". Ingen sporre. De ofläckade bladen är samlade i en rosett vid stjälkens bas. Höjd upp till 40 cm men oftast mycket lägre. Hybrider med O. italica förekommer. Växer i fattiga gräsmarker, garigue, skogsbryn upp till 1 000 m. Blomning: Mitten mars–början juni.
Orchis brancifortii Bivona – Bernardi
Denna art är endemisk för norra Sicilien samt östra delen av Sardinien. Den har tidigare betraktats som underart till O. quadripunctata men de flesta som sett arten har inte svårt att hålla med om att den bör ha rang som egen art. O. brancifortii är mycket enhetlig, få variationer förekommer. Ganska glest ax; blommorna är knappt centimeterstora, rosa till lila. Läppen, 3–5 mm lång, är starkt tredelad där sidoloberna är smala och står nästan rakt ut från mittloben. På övre delen av läppen finns 1–2 små purpurfärgade fläckar, samt ytterligare 1–2 i sporrens mynning. Sporren är smal och böjer neråt i en lätt båge, ungefär samma längd som fruktämnet. Höjd 10–30 cm. Växer på torra, steniga marker, öppen garigue och buskområden, 200–1 200 m. På Sardinien hittar man denna art endast inom ett begränsat område på öns östra sida. Blomning: April–juni.
Orchis mascula subsp. ichnusae Corrias
Någon närmare presentation av denna orkidé behövs knappast. St. Pers nyckel är välkänd från stora delar av vårt lands kalkområden. Den har ett mycket stort utbredningsområde, från polcirkeln till Medelhavet. Flera underarter har beskrivits varav några idag har fått rang som egen art. Detta gör att utbredningsområdet för O. mascula är något osäkert p.g.a sammanblandning med dessa nya arter, framför allt söder och österut. Sardiniens O. mascula tros tillhöra en varietet som fått namnet O. mascula subsp. ichnusae och är endemisk för ön. Där förekommer arten i bergsmiljö på kalkgrund inom en zon som sträcker sig från sydvästra delarna över till de centrala östra delarna. Arten är variabel i utseende men man anser att det endast är ssp. ichnusae ur mascula-komplexet som finns på Sardinien och att det därför är variationer inom arten som man ser. Växer i fattiga gräsmarker, garigue och buskmarker upp till 1 200 m. Höjd 15–30 cm. Blomning: Slutet mars–början juni.
Orchis provincialis Balbis ex Lamarck & DC.
De ganska breda bladen hos denna art har bruna fläckar, till skillnad mot O pauciflora som den kan förväxlas med, dock inte på Sardinien för där finns inte den senare. Blommorna är blekt gula (som gullvivor) med några små, röda prickar på läppen. Den ganska långa sporren (13–19 mm) kröker uppåt och avslutas med en uppsvälld ända. Arten verkar inte speciellt kalkkrävande utan växer i nästan alla typer av miljöer. Finns framförallt in de centrala delarna av Sardinien. Höjd upp till 35 cm. Blomning: April–maj.
Orchis purpurea Hudson
Stornycklar som denna art heter på svenska finns spridd över stora delar av ön. Den gör skäl för sitt namn då den kan bli upp till meterhög. De talrika, ofläckade bladen sitter i en rosett vid stjälkens bas. Blommorna liknar johannesnycklarnas blommor men läppflikarna är mycket bredare. De övriga kronbladen bildar en brunröd hjälm. Läppen är vit/svagt rosa med brunröda prickar. Färgen och läppflikarnas form kan variera kraftigt och ett 30-tal varianter finns beskrivna. Växer oftast i gles skog, skogsbryn och buskmarker som är kalkhaltiga. Utbredningen är central- och sydeuropeisk med några förekomster i Nordeuropa, som t.ex på Mön i Danmark. I Medelhavsområdet är den oftast en bergsväxt. Blomning: Slutet april–maj.
Platanthera algeriensis Battandier & Trabut
Nattviolen tillhör en av de vanligaste orkidéerna här hemma och växer inom många olika miljöer, den är inte speciellt kalkkrävande. P. algeriensis, som är den enda arten inom släktet som finns på Sardinien, är dock ganska ovanlig. I Europa är det endast Sardinien och Sierra Nevada i Spanien som har förekomster. Övrig utbredning är västliga delarna av Afrikas Medelhavskust, Atlasbergen och österut till Algeriet. P. algeriensis är en kraftig, robust planta som kan bli upp till 80 cm hög. De ganska små, gröna, gulgröna blommorna sitter tätt intill stjälken, läppen kröker sig in under blomman, sporren är ganska kort och klubblikt utdragen från basen. Växer i fuktiga områden i full sol, ej kalkkrävande. 600–1 600 m. Blomning: Maj–juli.
Serapias cordigera L.
Håriga satyrnycklar. Den breda (16–23 mm, längd: 19–29 mm), nästan hjärtformade, och kraftigt håriga (violetta hår) läppen är det karakteristiska för denna art. Läppfärgen är oftast mörk, brun eller rödbrun. Växer i sol till halvskugga på sura underlag, fuktig gräsmark, garigue, gammal odlingsmark och öppen skog. Finns spridd över större delen av Sardinien. Höjd upp till 35 cm. Blomning: April–juni.
Serapias lingua L.
Kala satyrnycklar. Av satyrnycklarna är detta den art som är lättast att känna igen. Blomformen med den snett framåtlutande röda läppen är karakteristisk och lätt att upptäcka. Färgen kan variera från mörkt rött till ljusare nyanser och ibland går den över till nästan gult. Den är nästan kal. Vid basen av läppen finns en glänsande, oftast odelad svål eller valk. Växer i fuktiga ängar, fattiga gräsmarker, garigue och buskmarker upp till 1 200 m. Höjd 10–30 cm. Blomning: Mars–maj.
Serapias neglecta De Notaris
Gulröda satyrnycklar har denna art fått heta på svenska. Det är den speciella färgen på den breda läppen som avses, den varierar från ockra till laxröd, alltid ljusare än S. cordigera som den står mycket nära (20–30 mm lång, 15–20 mm bred). Ett annat kännetecken är att sidoloberna på övre delen av läppen (hypochilen) inte täcks av hjälmen utan de står nästan fria utanför. Växer på basisk till lätt sura jordar, fuktig gräsmark, garigue, olivlundar och öppen skog upp till 600 m. Mycket sällsynt på Sardinien. Höjd 10–35 cm. Blomning: Mars–maj. Börjar blomningen 1–2 veckor innan S. cordigera.
Serapias nurrica Corrias
Sardiniens satyrnycklar kan man kalla denna orkidé. Den har nämligen fått sitt artnamn efter en ort på nordvästra Sardinien, Nurro. Detta är den enda Serapias-art med tvåfärgat läpp. Läppen har en gråaktig till svagt lila kant utefter den yttre delen. Arten är nära släkt med S. parviflora (se nedan) men läppen (epichilen) är något längre (14–18 mm) och betydligt bredare; hänger rakt neråt eller svagt bakåtböjd; ljust röd till mörkt brunröd; tät hårighet på övre delen (hypochilen). S. nurrica är känd från Sardinien, södra Korsika och Minorca. Växer i garrigue/maccia på surt (ej kalkaktigt) underlag upp till 200 m. Blomning: April–maj.
Serapias parviflora Parlatore
Småblommiga satyrnycklar är en på Sardinien ganska vanlig art. Förekommer spritt över större delen av ön. Hjälmen är vitaktig violett med mörka strimmor. Läppen är liten, 8–12 mm, oftast starkt bakåtböjd in under blomman. Färgen är brunröd. Höjd upp till 35 cm. Växer på många olika underlag, fuktig gräsmark, garrigue, buskmarker och öppen skogstärreng. Hybrider med S .lingua är känd från Sardinien, S. x semilingua. Färformer som saknar det röda färgpigmentet förekommer också, var. lutescens. Blomning: Mars–maj.
Spiranthes aestivalis (Poiret) L.C.M. Richard
Artnamnet, "aestevalis", anspelar på "sommar" därför att detta skruvax blommar på sommaren, alltså betydligt tidigare än S. spiralis. På svenska kallas det också sommarskruvax. Det blir också något högre än spiralis, vanligtvis 12–30 cm. Blomaxet får inte en lika ensidig rad med blommor som hos spiralis, utan blommar mera spritt runt axet. De små vita, håriga blommorna är tubformade med endast yttersta kanten på blombladen utvikt till en tratt. Ovanlig art på Sardinien där den, precis som inom resten av sitt utbredningsområde inom Centraleuropa (norrut till Holland), har gått starkt tillbaka p.g.a. ändrat markanvändning. Växtplatser är fuktiga lägen i sol till halvskugga. Inte kalkkrävande. Blomning: Maj–augusti.
Spiranthes spiralis (L.) Chevallier
Skruvaxet är den orkidé som blommar senast av alla orkidéer. Vi känner den från en liten förekomst på Öland (inplanterad). Blomaxet har gett den namnet "spiralis" eftersom de små, vita blommorna (3–4 mm) sitter i spiralform runt stjälken. Ovanlig men kan ha förbisetts p.g.a. den sena blomningstiden och plantornas storlek, 6–30 cm. Arten har dock gått starkt tillbaka p.g.a. jordbrukets brukningsmetoder. Förekommer sporadisk över större delen av Sardinien. Blomning: September–november.