Vy över den branta sydvästkusten
Det finns väl ingen av de grekiska öarna som inte har någon legend med anknytning till de gamla grekiska gudarna. Så också Rhodos som det berättas följande vackra saga om. Efter att Zeus hade besegrat jättarna och blivit världens härskare bestämde han sig för att dela denna mellan gudarna på Olympen. Legenden säger att solens gud, Helios, inte var hemma då detta skedde och ingen av de andra lade märke till det och såg till att även han kom med på fördelningen. Då Helios återkom, och såg vad som hänt, klagade han hos Zeus över orätten. Gudarnas fader tänkte då göra om fördelningen men Helios stoppade honom och sa att Zeus och de övriga gudarna skulle lova honom att han skulle få det land som kom att stiga upp ur havet. Ännu medan han talade steg sakta upp ur det blå havet en mycket vacker ö, översållad med blommor. Mycket lycklig lät Helios sin solglans flöda över ön och han gjorde den till den vackraste av alla öar i Egeiska havet. Så föddes Rhodos.
Även idag ser man ofta att Rhodos omtalas som "solens ö". Om detta beror på legenden, eller på det faktum att ön som årsgenomsnitt har ca 300 dagar med sol, är väl oklart. Men denna solsäkerhet tillsammans med de många vackra badstränderna har bidragit till att Rhodos årligen besöks av ca 1,4 miljoner turister.
GEOGRAFI / NATUR
Rhodos är en av öarna i de så kallade Dodekaneserna eller Tolvöarna (översättning av grekiskans "Dodeka"= tolv och "nisos"= ö) i Egeiska havet. Totalt består gruppen av 160 öar men med tolv större sådana. Rhodos, som är den största (Greklands 4:e största), ligger längst ut mot sydost och därmed inte långt från turkiska kusten. Det sägs att Dodekaneserna är topparna på en fjällkedja i Egeidas land, landet som förband Grekland med Asien och som sjönk i havet för miljoner år sedan.
Ön Rhodos är formad som en spjut- eller pilspets, 79 km lång och 38 km bred med en total yta på 1 398 km² och en kuststräcka på ungefär 220 km, d.v.s. ungefär samma storlek som Öland.
Rhodos har ca 120 000 invånare varav hälften bor i Rhodos stad. Övriga bor i någon av de 42 städerna som finns på ön. En viss förskjutning inom befolkningen har pågått länge då alltfler flyttar från de södra delarna till Rhodos stad eller områdena i norr.
Stränderna runt Rhodos är i huvudsak platta sand- eller stenstränder. Här och var når klippigare landskap ner till havet och genombryter stränderna. Hela ön är i princip bergig med mindre slättområden, klyftor, gröna dalar och högslätter. Framförallt är det bergigt i inlandet och då speciellt de västra, centrala delarna där de högsta topparna återfinns, Akramitis längst ut i väster (825 m), Profitis Ilias (798 m) och Attaviros som är den högsta toppen, 1 215 m. Den fjällkedja som de egeiska öarna tillhör har under årmiljonerna sjunkit i havet och sedan åter höjds upp flera gånger. Det finns därför gott om sedimentära bergarter med insprängda kalklager över hela Rhodos. De enskilt största kalkförekomsterna finns inom det botaniskt mycket intressanta berget Profitis Ilias och det högsta berget Attaviros som på den kala, övre tredjedelen har en stäppartat flora.
Vy mot berget Attaviros, Rhodos högsta.
Det gynnsamma klimatet och även geografiska läget har gjort att Rhodos varit bebott sedan långt före antiken. Därmed har naturen, så som på de flesta ställen runt Medelhavet, påverkats av människan så att det är mycket lite kvar av ursprunglig natur. Slättlandet utefter kusterna, såväl som övriga odlingsbara områden, används för jordbruk och några av Medelhavets bästa grönsaker och frukter kommer härifrån. Här odlas också en hel del vin.
Områden olämpliga för odling var tidigare skogklädda men av denna ursprungliga skog återfinns mycket lite idag. Det sägs att under italienarnas styre, 1912–1944, höggs mycket av de kvarvarande skogarna ner. Men redan då startades återplantering av skog och idag är det mesta av bergstrakterna i inlandet åter skogklädda. Profitis Ilias är till större delen skogklädd med i huvudsak grektall (Pinus brutia) och cypresser (Cupressus sempervirens). Här finns en mycket rik flora i skogsbottnen med flera endemiska arter, t.ex. den vita pionen Paeonia clusii subsp. rhodia.
Strax söder om Profitis Ilias ligger Rhodos högsta berg, kalkstensmassivet Attaviros. Södersidan är så gott som helt kal medan nord och västsidan är täckt av en skog som troligtvis är ursprunglig från senaste istid. Den är betydligt tätare än skogen på Profitis Ilias och är därför inte lika artrik men inrymmer ändå en intressant flora. Den öppna södersidan har även den en intressant flora.
Längre söderut är ön glesare befolkad och naturen blir mer öde och vildmarkslik. Här finns många områden för den som är botaniskt intresserad. Även för fågelintresserade kan grunda kustområden och våtmarker vara intressanta.
Längst i söder finns en ö eller halvö, Prassonnissi. Den förbinds med fastlandet av en sandrevel som vid högt vatten kan vara översvämmad. Detta är ett paradis för vind- och kitesurfare på sensommaren då det här blåser jämna och lagom hårda vindar.
Ophrys cornutula, en ganska vanlig art på Rhodos
ORKIDÉERNA
I decennier har Rhodos varit känd och ofta besökt av botanister p. g. a. sin rika flora med östliga inslag och ön är idag ett av de områden som är bäst kartlagda. Redan 1929 gjordes den först orkidéfloran för Rhodos av Rentz. Han tog upp 29 orkidéarter, en siffra som vi vet har ökat till en bra bit över det dubbla idag.
Rhodos flora tillhör Kreta – egeiska floraregionen, men det finns gott om inslag av arter från områden längre österut, så också bland orkidéerna t.ex. Orchis pinetorum, Ophrys lucis, O. heterochila och O. umbilicata för att nämna några. Här finns också en hel del endemiska arter. Exempel på sådana inom orkidéerna är Ophrys halia, O. parvula och O. eptapigiensis. Flera arter, som har sin huvudsakliga utbredning längre österut, är mycket sällsynta på Rhodos. Trots att Turkiet bara ligger ca 15 km bort, och att arterna är ganska vanliga där, har de inte klarat att breda ut sig på Rhodos. Till dessa hör Cephalanthera epipactoides, C. longifolia, Dactylorhiza romana, Orchis pinetorum och Serapias politisii. Exempel finns också på arter som hittats men som inte har kunnat bilda stabila bestånd och som därför försvunnit igen, t.ex. de mycket eftersökta Orchis punctulata och Himantoglossum comperianum. De flesta av ovan nämnda östliga arter, tillsammans med ytterligare ett antal, har på Rhodos sin gräns mot sydväst.
Av diagrammet nedan framgår det att bästa tiden för att söka orkidéer på Rhodos är mars–april. Det finns tidiga arter, som kanske redan blommat över då, t.ex. Anacamptis collina, Ophrys cinereophila, Ophrys sitiaca som kan börja blomma redan i januari–februari.
På samma sätt finns det arter som blommar sent och som man kanske också missar, t.ex. Anacamptis sancta, Ophrys halia, Ophrys colossaea. Men det stora antalet blommande arter hittar man från de två sista veckorna i mars till de två första veckorna i april.
Gles skogsmiljö på berget Profitis Ilias
De mest kända områdena för orkidéer på ön är Profitis Ilias som är så gott som helt täckt av gles barrskog. På skogsbottnen finns här mycket orkidéer, både till antal och till artrikedom. Även berget Attaviros, som på samma sätt som Profitis Ilias består av bergarter som är rika på kalk, har bra förhållanden även om artrikedomen inte är lika stor här. Det tredje bergsmassivet, Akramitis längst i väster, saknar kalk i grunden. Så även om det finns orkidéer på sluttningarna här också, så saknas alla arter som kräver kalkrika marker.
Förutom i ovan nämnda skogsmiljöer växer många av orkidéarterna i områden med phrygana, gärna i övergångar mot gräs- eller buskmarker. Även fuktiga/våta marker föredras av en del arter, t.ex. Anacamptis laxiflora, Ophrys apifera och O. bombyliflora. Speciellt den södra delen av ön har denna typ av miljöer.
Rhodos tar varje år emot hundratusentals turister och mycket av områdena i närheten av de bästa stränderna har använts för hotell och andra turistanläggningar. Det har inneburit att många tidigare rika orkidélokaler har försvunnit framförallt på den norra änden. Den var för till bara något tiotal år sedan nästan ensam om turismen på ön. Idag har vägnätet förbättrats och stränderna längre söder ut har börjat locka turister med motsvarande utbyggnad av kustområdena. Även intensivt utnyttjande av marker för odling, med gödsling och utdikning av våtmarker, har gjort att mycket av tidigare orkidémarker försvunnit. Speciellt gäller detta norra halvan men även södra delen har påverkats. I söder har också skogsbränder förstört rika orkidélokaler. När skogen försvinner blottläggs marken och erosionen förstör markerna både för orkidéer och för jordbruk. Däremot är inte överbetning med får och getter något större hot längre då en allt större del av befolkningen övergått till att leva av turismen.
Det är därför de skogklädda områdena i inlandet, vilka är olämpliga för odling, samt i viss mån kustnära områden i söder som idag hyser större populationer av orkidéer.
