Peloponnesos orkidéer
Nedanstående lista tar upp samtliga orkidéarter på Peloponnesos. Däremot finns bild endast av de arter jag själv sett och fotograferat där. Övriga har en enkel teckning av den aktuella blomman. Bilder av dessa, från andra områden, samt fler bilder av övriga, finns i bildgallerierna. Arter utan länk till ett galleri har jag inte sett och länk saknas därför helt.
Klicka gärna på bildikonen för att få upp en större bild.
Anacamptis boryi (Reichenb. fil.) Bateman, Pridgeon & Chase
Kretanycklar. Ovanlig art utanför Kreta men några spridda lokaler finns inom södra delen av Peloponnesos. Finns i övrigt också på några lokaler inom södra delen av centrala Grekland. Liknar mycket vår göknyckel men läppen håller sig mera plan och viker inte sidoflikarna neråt, sporren pekar neråt. En egenhet den har är att blommorna börjar slå ut från toppen av det glesa axet. Vita färgvarianter förekommer. Höjd upp till 35 cm. Blomning: April–maj.
Anacamptis collina (Banks & Solander ex Russel) R.M.Bateman
Säcknycklar har fått namnet efter den grova, korta sporren. Vanlig, ganska tidigt blommande art men som man ändå kan hitta långt in i april. Läppens färg kan variera från rött, ljusrött till vitt eller gulgrönt (var. chlorantha, sällsynt). Övriga kalkblad är brungröna. Höjd 10 - 50 cm. Växtplats är phrygana och öppna torra marker. Mycket ovanlig på Peloponnesos men finns rapporterat från enstaka lokale på södra delen. Blomning: Januari - april.
Anacamptis coriophora subsp. fragrans (Pollini) R.M,Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Näbbnycklar betraktas ibland som egen art, A fragrans. A. coriophora delas in i två underarter, subsp. coriophora (brunnycklar) resp. subsp. fragrans. Arten är en ganska vanlig orkidé på Peloponnesos men tillhör de sent blommande Anacamptis-arterna och rapporteras därför kanske inte så ofta därifrån av de som är ute efter Ophrys. Blommorna är vitrosa med gröna/bruna inslag. Det svenska namnet har den fått efter de i spets utdragna blombladen som bildar hjälm. Starkt neråtböjd sporre. Artnamnet har den fått av blommornas angenäma doft av mandel och vanilj. Växtplatserna är garigue och andra öppna gräsmarker med låg vegetation. Man hittar den upp till 1 100 m där den kan vara i blom ända till mitten av juni. Höjd 10–30 cm. Blomning: Slutet april–juni.
Anacamptis laxiflora (Lam.) Bateman, Pridgeon & Chase
Paradnycklar. Elegant, högrest orkidé, upp till 80 cm. Ganska gles blomställning. Blommorna är röda/rödvioletta med vitt fält runt sporrensmynning och neråt läppen. Läppen odelat eller svagt tredelat; de starkt nedvikta sidorna skiljer den klart från O. palustri's utbredda läpp. Oftast hittar man denna art i våta gräsmarker men den kan också sällsynt finnas i macchian eller andra torra miljöer upp till 1 600 m. Vanlig på större delen av Peloponnesos med undantag för de östra delarna. Blomning: April–maj
Anacamptis morio (L.) Bateman, Pridgeon & Chase
Göknycklar behöver ingen närmare presentation här, känd som den är här hemma från Skåne, Öland och Gotland. Den har ett mycket stort utbredningsområde, som täcker större delen av Europa och österut till Iran. Söderut är gränsen oklar p.g.a. sammanblandning med A. picta som inom en del områden helt kan ersätta den. Arten har gått tillbaks nästan överallt p.g.a. utvecklingen inom jordbruket. Sällsynt på Peloponnesos där arten finns rapporterat från ett begränsat område inom de centrala bergsmassiven men omfattningen är oklar (nyare rön gör gällande att A. morio inte finns på Peloponnesos). Hybrider med A. papilionacea är ganska vanlig där dessa finns inom samma område. Blomning inom Medelhavsområdet mars – april.
Anacamptis palustris (Jacq.) Bateman, Pridgeon & Chase
Kärrnycklar. Tidigare var denna art, som vi känner från Gotland, fört som underart till A. laxiflora, som subsp. palustris. Kärrnyckeln finns endast i blötmarker och den är därför mycket ovanlig på Peloponnesos där de flesta sådana lokaler försvunnit med moderna brukningsmetoder. Finns troligtvis endast inom ett begränsat område inom nordvästra Peloponnesos. Karakteristisk för blomman är den utbredda läppen till skillnad från A. laxiflora där läppens sidor (flikar) är nedvikta. Kärrnyckeln är en högväxt orkidé och kan bli upp till 80 cm på gynnsamma lokaler. Blomning: Mitten april–maj.
Anacamptis papilionacea subsp. papilionacea (L.) Bateman, Pridgeon & Chase
Fjärilsnycklar är en vanlig orkidé i Medelhavsområdet och en av Peloponnesos allra vanligaste orkidéer. De stora rosa till purpurröda blommorna syns lätt på långt håll. Stjälken omsluts av rödanlupna bladslidor. Flera varieteter har beskrivits. Med huvudutbredning inom den västliga delen av Medelhavet men förekommer även i de östra delarna, hittar man en underart som har fått namnet var. grandiflora p.g.a. den stora, starkt färgade, randiga läppen. Fjärilsnycklarna växer på de flesta typer av lokaler, torrbackar, gräsmarker, maccian, öppna ängar m.m. upp till 1800 m. Höjd 15-40 cm. Blomning februari-april.
Anacamptis papilionacea subsp. aegaea (P. Delforge) L.Lewis & Kreutz
Detta är en av de två varianter av fjärilsnycklar som finns på Peloponnesos. Arten finns ofta benämnt A. papilionacea subsp. heroica. Plantorna är robusta och växer ofta i grupper. Det klotformade blomaxet kan ha upp till 15 blommor. Den stora läppen mäter upp till 20 mm och har en grundfärg från vit till rosa med mörka strimmor. Sepaler och petaler bildar en lös, ganska öppen hjälm över pelaren, färgen är mörkare än läppen. Vita färgvarianter förekommer. Växplatsen är torra marker, phrygana och öppna ekskogar. Fördelningen mellan de två underarterna av fjärilsnycklar på Peloponnesos är oklar men det finns fjärilsnycklar spridd över större delen av halvön. Blomning: Mars–april.
Anacamptis papilionacea ssp. messenica (Renz) H.Kretzschmar, Eccarius & H. Dietr.
Från södra Peloponnesos finns denna variant av fjärilsnyckeln beskriven som ibland betraktas som egen underart. Det är dock mycket osäkert om den skall ha rang som underart. Plantorna är robusta och växer ofta i grupper. Klotformat blomaxet med 2–10 ljusa till vita blommor med röda strimmor. Sepaler och petaler bildar en lös, ganska öppen hjälm över pelaren, färgen har samma ljusa ton som läppen och de vanliga rödgröna ränderna. Växplatsen är torra marker, phrygana och öppna ekskogar. Höjd 15–25 cm. Blomning: Mars–april.
Anacamptis pyramidalis L.C.M. Richard
Salepsroten känner vi igen från utbredningsområdets nordliga utposter, Öland och Gotland. Närmare beskrivning behövs inte. Rent vita färgformer förekommer, var. albiflora Raulin. På Peloponnesos är salepsroten ganska vanlig. Växtplatser är garigue, öppen tallskog upp till 2 000 m och ofta ser man den växa på vägkanter. Höjd 20–60 cm. Blomning: April–juni.
Cephalanthera damasonium (Miller) Druce
Stor skogslilja finns även hos oss men endast på Gotland vilket får anses som en nordlig utpost av denna annars syd- och centraleuropeiska art. De breda ganska korta bladen övergår successivt i blommornas stödblad som är dominerande och delvis skymmer blommorna i det glesa axet. De gräddvita blommorna öppnar sig dåligt och har ett mera liljelikt utseende vilket också framgår av det svenska namnet. Förekommer i de inre, högre liggande delarna av Peloponnesos. Växer i skogsterräng upp till 1 800 m. Blomning: Maj–juli.
Cephalanthera longifolia (L.) Fritsch
Vit skogslilja. Även detta en art känd här hemifrån. Skiljer sig från ovanstående C. damasonium genom de till antalet fler, längre och smalare bladen. Stödbladen är också mindre och de kritvita blommorna ger därför axet ett större och ståtligare utseende. Finns inom de centrala delarna av Peloponnesos. Öppen skogsterräng upp till 2 000 m. Blomning: April–juli.
Cephalanthera rubra (L.) L.C.M. Richard
Röd skogslilja är ytterligare en av våra inhemska arter som också återfinns på Peloponnesos centrala delar. Någon förväxlingsrisk med andra orkidéer finns knappast för denna art med sina stora rosaröda blommor, även om det finns rapporter om vitblommande exemplar. Växtplatsen är oftast torr, öppen skogsterräng, huvudsakligen på kalk upp till 2 000 m. Vid igenväxning kan C. rubra överleva underjordiskt i åratal och återkomma när förhållandena blir gynnsamma igen. Blomning: Maj–juli.
Dactylorhiza baumanniana Hölzinger & Künkele
Robust planta, 15–40 cm hög. Bladen är fläckade på den övre halvan. Stjälken är rödtonat på den övre delen och upp genom axet, likaså stödbladen. Det ganska glesa blomaxet har 6–25 starkt violetta (magenta) blommor. Läppen är svagt tredelat och oftast utbredd, bredare än lång. Området runt sporrens mynning är vitt, resten är oftast starkt färgad med kraftiga streck och prickar som flyter ut närmare läppkanten. Huvudutbredningen är norra Grekland. Finns på Peloponnesos rapporterat från en lokal i bergstrakterna i norra Arkadia. Växer i fuktiga/blöta områden, bäckkanter, utan kalk, 1 000–1 800 m. Blomning: Maj–juni.
Dactylorhiza iberica (M.-Bieb. Ex Wildenow) Soó
D. iberica tillhör de ovanligare arterna på Peloponnesos. Den finns på några lokaler i bergsområdena i den östra delen av provinsen Achaia samt inom centrala Arkadia. Där den växer sparsamt i bäckkanter och områden med tillräckligt fuktighet. De rödlila blommornas hjälm bildas av samtliga blomblad (förutom läppen). Det vanliga hos släktet är annars att sidosepalerna spretar utåt/uppåt. Läppen har ett ljusare mittparti med mörka teckningar. D. iberica är en östlig art spridd från Grekland österut till Iran. 600–2 600m. Höjd 20–60 cm. Blomning: Juni–juli.
Dactylorhiza romana (Sebastiani) Soó
Den andra av Peloponnesos arter med både gul och röd färgform är Romeo och Julia. Till skillnad från ovanstående är detta en art med östlig utbredning. D. romana är ganska lätt att skilja från D. sambucina då den är mycket spensligare byggd med smala blad och längre blomstjälk. Bladen ofläckade, blomman enfärgat utan prickar på läppen, sporren starkt uppåtriktat; längre än fruktämnet. Arten växer ofta i buskvegetation eller öppet skogsland i ganska torra områden. Finns spridd över större delen av Peloponnesos dock inte längst öster- respektive västerut. Upp till 2 000 m. Blomning: Mars–juni.
Dactylorhiza saccifera (Brongniart) Soó
Hjärtnycklar har denna orkidé kallats på svenska. Artnamnet "saccifera", säckbärande, anspelar på den tjocka sporren (upp till 5 mm). Detta är en storvuxen art, upp till 70 cm, som står mycket nära vår skogsnyckel, D. fuchsii, en del menar t.o.m. att det är samma art. Där utbredningsområdena sammanfaller hybridiserar dessa lätt. Andra skiljetecken, förutom sporren, är de långa stödbladen samt det långa tätblommiga axet. Blomläppen är som hos skogsnyckeln starkt tredelad, sidoflikarna oftast tandade i spetsen På Peloponnesos föreligger dock inte någon förväxlingsrisk då D. fuchsii inte förekommer där. Blomfärgen är rödlila och med mörkare prickar och linjer på läppen. Växer i fuktiga subalpina/alpina områden upp till 2 000 m, gärna i bäckdrag och liknande. Finns på Peloponnesos inom de nordöstra och centrala bergsområdena. Blomning: Maj–juli
Dactylorhiza sambucina (L.) Soó
Adam och Eva är välbekant för oss här hemifrån där denna art har en kustnära, östlig utbredning. Den gula formen anses vara den typiska och på många ställen den enda. Det finns teorier om att under gynnsamma växtförhållanden förekommer den röda formen i större mängd och tvärt om att under sämre förhållanden blir bara den gula kvar. Ett tydligt kännetecken för A & E är att sporren böjer svagt neråt. På övriga pekar den uppåt. Där populationer av D. sambucina och romana möts bildas ofta hybrider mellan dessa. Utbredningen på Peloponnesos är begränsat till bergstrakterna i den nordöstra delen av Achaia samt längre söderut inom Messina/Lakonia. Blomning: April–maj.
Synonymen D. latifolia har under senare år ofta används i litteraturen då man menar att arten först beskrevs under detta namn.
Epipactis halacsyi K. Robatsch
Denna knipprot förekommer endemiskt inom fjällmassivet Taygetos. Lokal och mycket sällsynt art. Det är en liten späd planta, 25–35 cm hög med få blad uppefter stjälken. Axet består av 15–35 st. relativt stora blommor. Setalerna är gröna med inslag av rödlila. Petalerna är rödaktiga. Växer på kalk i skugga i gammal lövfällande skog, 900–1 100 m. Blomning: Juli–augusti
Epipactis helleborine (L.) Crantz & R. Lorenz
Inte heller skogsknipproten behöver någon närmare presentation här. Den är en av våra vanligaste "knipp"-rötter med ett mycket stort utbredningsområde, från norra Skandinavien till Nordafrika. Växer i halvskuggiga till skuggiga områden. Förekommer på Peloponnesos inom de centrala bergsområdena. Blomning: Juni–augusti.
Epipactis microphylla (Erhardt) Schwartz
Småbladig knipprot. Få och små blad, kölade och placerade i spiral runt stjälken. Ganska fåblommig. Blommorna är grönvita inuti och rödaktig grön på utsidan. Höjd 15–45 cm. Växer i skuggiga lägen, oftast i bladfällande skogar upp till 1 700 m. Finns på Peloponnesos i huvudsak inom bergsområden på norra delen. Mycket stort utbrednings-område, Central- och Sydeuropa. Blomning; Mitten maj–juni.
Gymnadenia conopsea (L.) R. Brown
Brudsporren hör hemma i de centrala och norra delarna av Europa där den är en av de vanli-gare arterna. Men ju längre söderut man kommer ju mer sällsynt blir den. På Peloponnesos hör den därför till en av de ovanligaste men förekommer inom bergsområden på norra delen. Växtplatser är torra till fuktiga, kalkrika, gräsmarker och buskområden. Upp till över 2 000 m. Blomning: Maj–juni.
Himantoglossum jankae Somlyay, Kreutz & Óvári
Bockyxne är det svenska namnet på denna grupp av högvuxna orkidéer. Det är ett “besvärligt” släkte ur taxonomisk synvinkel men eftersom det på Peloponnesos endast finns en art så vållar detta inget problem där. I mycket av litteraturen går dock denna Himantoglossum under namnet H. caprinum. Här hittar man den sporadiskt utefter ett stråk på den västra sidan. Bockyxne är en av Europas mest högresta orkidéer. Den har ett mycket underligt utseende. Blomläppens långa mittflik gör att blomställningen ser ut som den var översållat med ändar av dekorationsband. Den har en stark doft som påstås lukta get (det är väl detta som har gett den dess svenska namn). Den cylindriska blomställningen kan på stora exemplar ha ett femtiotal blommor men vanligast är 15-40. Hjälmen är grågrön med inslag av purpur; läppen är tredelat med en mycket lång mittflik, 45-90 mm, som i sin tur är djupt delat i toppen. I knoppstadiet ligger läppen hoprullat medan den utfälld är spiralvriden och står snett utåt från blomaxet. Sidoflikarna blir 10-30 mm långa. Övre och centrala delen av läppen är vit med purpurfärgade fläckar medan både sido- och mittfliken är rödbruna. Bockyxne växer huvudsakligen på kalkpåverkat mark, garigue, gräsmarker, ängar och öppna buskmarker upp till 1500 m. Höjd 25–80 (100) cm. Blomning maj – juni (juli).
Himantoglossum robertianum
Jättenycklar. Vanlig. En av de tidigaste arterna. Redan i januari kan man hitta denna storvuxna orkidé. Men eftersom den går upp till 1 200 m hittar man den ända till slutet av april på skuggiga ställen. Mycket variabel i både höjd och färg. Färgen varierar från vitt/grönt (var. chlorantha P. Jovet), grå-rosa/grönt till nästan purpursvart. Rent vita blommor förekommer mycket sällsynt (var. candida Soo). Upp till 1 700 m på kalkområden, glest växta gräsmarker, garigue och buskmarker. Höjd 25–80 cm. Blomning: Januari–april.
Limodorum abortivum (L.) Swartz.
Sparrissyssla är det svenska namnet på denna saprofytiska eller delvis parasitiska orkidé. Finns spridd över större delen av Peloponnesos. Som blåvioletta sparrisstjälkar växer dessa upp i torra till halvtorra lägen, gärna i barrskog men också i maccian. Oftast hittar man denna orkidé endast som färska skott, eventuellt med knoppar, eftersom den oftast blommar efter tiden för Ophrys-blomningen som de flesta är ute efter. Höjd 30–80 cm. Axet har 6–20 violetta blommor Blomning: Slutet april–juni.
Limodorum abortivum var. gracile (B.Willing & E.Willing) Kreutz
Detta är en variant av Limodorum som finns beskriven från landskapet Akardia på Peloponnesos (området runt Megalopolis). Den liknar i det mesta L. abortivum men är mycket spensligare. Den blommar något tidigare, har ljusare färg och är i alla delar mindre än ovanstående. Höjd 10–30 cm. Blomning: Maj
Neotinea lactea (Poiret) Bateman, Pridgeon & Chase
Bleka pricknycklar. Denna art förs ibland som underart till N. tridentata. För den ovane är det svårt att skilja på dessa. Blommorna är dock oftast ljusare med en vit grundfärg samt blomaxet vanligtvis längre och cylindriskt medan det hos N. tridentata är mera klotrunt. Kalkbladen som bildar hjälmen är grön/röd strimmig medan den treflikiga läppen, 6–11 mm, har små bruna prickar. Mittfliken är mycket grunt kluven och både den och sidoflikarna är tandade i kanten; sidoflikarna mer eller mindre bakåtböjda. Tidigt blommande; ofta i högre liggande områden; upp till 1 800 m. Blomning: Februari–april.
Bilden till vänster visar en så gott som avblommat planta, vilket är de mest troliga fynd man kan göra i april.
Neotinea maculata (Desfontaines) Stearn
Denna art, som på svenska har fått namnet tätyxne, förs av en del till släktet Orchis, oftast då under namnet O. intacta, (t.ex. Delforge 2001). Det är en oansenlig (och lätt förbigången) men på Peloponnesos ganska vanlig art, speciellt i högre liggande områden. Blomställningen är smal, kort och ganska tät med små (6 mm) vita, gulvita eller svagt rosa blommor som knappt öppnar sig. Bladen hos den röda formen har rödaktiga prickar eller fläckar medan de hos den vita är helt gröna. Höjd 10–30 cm. Blomning: Mars–april.
Neotinea tridentata (Scop.) Bateman, Pridgeon & Chase
Pricknycklar har sin huvudsakliga utbredning inom östra Medelhavet. Tät, nästan klotrund blomställning. Blommor med skärt till lila randiga, spetsiga kalkblad, oftast betydligt kraftigare färgad än N. lactea som den förväxlas med ibland. Läppen (7–12mm) är tredelad och mer eller mindre starkt rödprickig, ofta ljusare än hjälmen. Mittfliken är delad med en "tand" i mitten, ibland odelad. Både sido- och mittflikarna är oftast rundade, sällan tandade. Sidoflikarnas ändar böjer en aning framåt medan de hos N. lactea böjer bakåt. Den har en bladig stjälk där de övre bladen är slidliknande. Växter på basisk till lätt surt underlag, fattig gräsmark, garigue och öppna skogsområden. Upp till 1 600 m. Höjd 15–40 cm. Blomning: Slutet mars–maj.
Neotinea ustulata (L.) Bateman, Pridgeon & Chase
Krutbrännaren behöver inte någon närmare presentation. Alla som varit på Gotland eller Öland känner igen denna lilla men vackra orkidé med sitt "svedda" ax. Utbredningen är central och sydeuropeisk med några utposter i norra Europa. På Peloponnesos är den mycket sällsynt med få lokaler från norra delen av halvön halvön (enligt nyare rön så är det tveksamt om denna över huvud taget finns). Växtplatsen är oftast torra, öppna, kalkrika marker upp till 2 400 m. Blomning: April–augusti.
Neottia nidus-avis (L.) L.C.M. Richard
Denna tredje av Peloponnesos saprofyter känner vi igen också. Växtplatserna gör dock att den inte upptäcks så lätt, skuggig, fuktig björk- eller barrskog på basiskt till neutralt underlag. I Medelhavsländerna där det finns gott om snyltrötter (Orobanche) kan den lätt förväxlas med sådana. På Peloponnesos är arten mycket sällsynt, finns endast inom bergsområdena på norra delen. Utbredningen är Europa och Asien så långt österut som till Japan. Blomning: Maj–juli.
Neottia ovata (L.) Brown
Tvåbladet är ju här hemma en av våra vanligaste orkidéer. Ganska oansenlig med sina små gröna blommor även om höjden kan bli upp till 75 cm. I Medelhavsområdet är däremot denna orkidé en stor raritet och mycket sällsynt. Detta är en orkidé som man kan hitta på nästan alla typer av underlag, dock sällan i södra Europas vintergröna ekskogar. I bergstrakterna går den upp till 2 400 m. Förekommer på Peloponnesos på ett fåtal lokaler. Blomning: Maj–juli.
Ophrys - Sektion Pseudophrys
Ophrys bilunulata subsp. punctulata (Rentz) Paulus
Denna art gick tidigare under namnet Ophrys leucadica en art som numera är delat på två (2014). Den andra har behållit namnet O. leucadica. Båda två finns på Peloponnesos.
Läppen är medellång och ganska platt. Speculum har formen av två halvmånar delat av en smal fåra. Mycket smal och ojämn läppkant i brungult. Sidoloberna är rundade, mittloben mycket längre och tvådelat längst ut. Större delen av läppen är ibland fläckiga (som O. parosica). Växer i olivlundar, tidigar odlingsmark, garigue och öppen skogsterräng upp till 600 m.. Blomningstid: Februari – april.
Ophrys cinereophila H.F. Paulus & Gack
O. cinereophila finns inom de östra delarna av Peloponnesos. Höjd 10–40 cm. 2–11 små blommor. Sepalerna är ovala, gröna med uppböjda kanter. Petalerna är grön-bruna. Läppen treflikig (7,5–11 mm), neråtböjd från mitten vilket ger den ett starkt krökt utseende; rödbrun; ofta med en gul kant; silvergrå/blåaktig övre del. Växer i öppen barrskog eller garrigue med tillräcklig fuktighet, på basiskt underlag upp till 500 m. Blomningstid: Februari–april, med huvudblomning i mars.
Ophrys iricolor Desf.
Denna vackra orkidé är inte speciellt vanlig på Peloponnesos, den är där vanligast förekommande inom de sydlig och östlig delarna på torra kalkrika lokaler även om man kan hitta den över hela halvön. Totalutbredningen för arten är östra Medelhavet Höjd upp till 25 cm. 2–5 blommor. Sepalerna gröna, den övre framåtböjd. Petalerna rödaktigt gröna (bruna). Läppen treflikig, mörkt brun med kraftigt blåfärgat övre del. Ett säkert kännetecken för arten är att undersidan på läppen är rödtonat. Upp till 1 100 m. Blomningstid: Mars–maj.
Ophrys leucadica Renz
Detta är en art som anses ha hybridursprung (Ophrys xleucadica Renz 1928). Den har det typiska fusca-utseendet. Läppen är 12–16 mm lång och pekar nedåt med ca 45° vinkel. Den har en markant mittfåra som går från läppbasen till långt ut på läppen. De två gråblå fälten på övre delen av läppen avgränsas framåt av vitaktiga fält. Allmänt förekommande på Peloponnesos. Växer i olivlundar, tidigar odlingsmark, garigue och öppen skogsterräng upp till 600 m. Blomningen börjag tidigt, från mitten av februari till mitten av april.
Ophrys lutea Cavanilles
Gul ofrys. Denna art har en i huvudsak västlig utbredning i Medelhavet. På Peloponnesos finns den mycket sparsamt. Stor läpp (13–18 mm) med bred gul kant runt den bruna mittdelen. Karakteristiskt för läppen är att den vinklar neråt en bit från basen. Sepaler och petaler är gulgröna. Växer i torra, kalkrika gräsmarker, gammal odlingsmark, garigue, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 800 m. Höjd 10–30 cm. Blomning: Mars–maj. Denna art förväxlas ofta med de två närstående arterna O. phryganae och O. sicula.
Ophrys melena (Renz) H. F. Paulus & Gack
Detta är en omdiskuterad art, många anser den vare en korsning mellan O. sicula och någon O. fusca-art. Blommorna liknar O. sicula men är något mer robusta, läppen är 10–14,5 mm lång och helt brun eventuellt med oregelbundna brunorange fält, ibland med en gul kant vilket också har ansetts vara ett tecken som stödjer hybridteorin. I Grekland skiljer sig O. melena från O. sicula genom de större blommorna och genom att den normalt blommar ca 2 veckor innan O. sicula. Utbredningen på Peloponnesos är central och östlig. Växtlokaler som O. sicula men upp till 1 300 m. Blomning: Februari–maj.
Ophrys perpusilla J. Devillers-Terchuren & P Devillers
Denna art har tidigare gått under namnet O. punctulata. Den förväxlas ibland med O. cinereophila men kan särskiljas från denna genom den flatare läppen. Läppen (8–11 mm) har en gul kant; översidan är oftast prickig både på den främre bruna delen och på det gråblå speculum mot basen. Utbredningen är inom västliga Peloponnesos och de västra delarna av grekiska fastlandet. Blomningstid: Andra halvan april–maj.
Ophrys phryganae J. Devillers-Terchuren & P Devillers
Denna art verkar successivt ersätter O. lutea inom de östra delarna av Medelhavet men utbredningen är dåligt känd p.g.a. sammanblandning med O. lutea och sicula. Växer ibland ihop med O. sicula och hybridisering är inte ovanligt. Blommorna liknar mycket O.lutea-blommorna och har samma vinkling av läppen som hos denna men är mycket mindre, 8–13 mm, och är oftast starkt hårig, blommornas storlek är ungefär som O. sicula. Växer i torra, kalkrika gräsmarker, gammal odlingsmark, garigue, busk- och öppen skogsterräng. Blomning: Mars–maj.
Ophrys sicula Tineo
Denna art förväxlas på många håll med O lutea (gul ofrys). Ibland ser man den under namnet O. lutea subsp. galilaea. Arten finns spritt över större delen av Peloponnesos och är en av de vanligaste Ophrys-arterna. Blommorna är ganska små. Läppen är 8–13 mm lång, även här kantad av en gul bård men smalare än hos O. lutea. Läppens centrala del är brun med två blå-grå fläckar mot basen. Den bruna delen formar på främre delen av mittfliken ett omvänd "V". Typiskt är också läppens mer eller mindre horisontella ställning. Växtplatser som för O. lutea men upp till 1 500 m. Höjd 5–40 cm. Blomning: Januari–april.
Bilden till vänster är inte typisk, vanligtvis har blomman mycket mera brunt färgpigment (se bildgalleriet).
Ophrys - Sektion Euophrys
Ophrys aesculapii Renz
Denna ganska ovanliga Ophrys-art är endemisk för östra Peloponnesos och södra delarna av grekiska fastlandet. Artnamnet har den fått efter den grekiska läkekonstens gud Aesculapius vars största helgedom fanns i Epidaurus på nordöstra Peloponnesos (Argolida). Arten växer ofta i grupper. Blommorna har ljust grönvita till olivfärgade sepaler med bakåtrullade kanter ibland med inslag av bruna streck i nedre halvan, gulgröna petaler. Läppen är oftast odelad, nästan rund och starkt välvd. De för O. mammosa-gruppen så typiska utskotten vid läppens bas saknas eller är mycket små. Färgen är mörkt rödbrun, läppkanten oftast gulaktig. Läppmönstret är ett enkelt, bågformat "H", blågrått, oftast med vit kant. Bästa kännetecknet för arten är "pseudoögonen" vid märket, dessa är gröna med en svart punkt i mitten. Växer på torr (nederbörd <600 mm/år) kalkgrund, ängar, garigue, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 000 m. Höjd 15–40 cm. Blomning: Mars–maj.
Ophrys apifera Hudson
Bi-ofrys. Denna vackra Ophrys-art är ganska lätt att känna igen med sin bulliga läpp med klart gula markeringar. Läppen har vid basen två koniska sidoflikar, små "horn". Sepalerna är ovanligt stora jämfört med läppen, oftast rosafärgad men varierar från rent vitt, alltid med en grön mittnerv; den övre viker bakåt efter en tid. Finns sporadisk över större delen av Peloponnesos kalkområden. Växer på många olika typer av mark, fuktiga ängar, betesmarker, garigue, tallskog upp till 1 100 m. Höjd 20–65 cm. Blomning: April–maj.
Ophrys argolica H. Fleischmann
Artnamnet "argolica" kommer från namnet på den antika staden Argos som låg på Peloponnesos. Arten är endemisk inom den södra delen av Grekland med huvudutbredning på Peloponnesos där den finns spridd över större delen utan att vara allmän. Sepaler och petaler varierar i färg från ljust rosa till purpur. Läppen är konvex orange- till rödaktigt brun med ganska små teckningar, oftast bara som två blågrå "droppar" som ibland flyter ihop antingen i över- eller underkanten. Ett typiskt kännetecken för arten är den vita hårigheten på läppens "skuldror". Växer upp till 1 000 m nivån på kalk, ängar, garigue, busk- och öppen skogsterräng. Blomning: Mars–april.
Ophrys attica (Bossier & Orphanides) B. D. Jackson
Grön ofrys är en ganska robust växt, storbladigt och yppigt grön. Blommorna har gröna petaler och sepaler där den övre böjer framå, läppen har ett rikt mönster av ringar och linjer men har vanligtvis inte någon gul kant, kanten viker ofta in under läppen. Sidoflikarna är starkt koniska och håriga. Finns spridd över hela Peloponnesos förutom de östligast och sydöstligaste delarna. Förekommer inom kalkområden i garigue, gammal odlingsmark, busk- och öppen skogsterräng upp till 800 m. Höjd 10–25 cm. Blomning: Mars–maj.
Utbredningen av O. attica är dåligt känd på grund av sammanblandning med O. umbilicata, som den är nära släkt med och svår att skilja från. De har dock olika pollinatörer och detta är nog skälet till isoleringen mellan dem. Troligt utbredningsområde är från södra Albanien österut genom Grekland och den asiatiska delen av Turkiet.
Ophrys bombyliflora Link
Humle-ofrys. Om flera av sektionens arter kan ansees vara några av de vackraste av våra orkidéer så är detta en av de mest oansenliga inom hela släktet. Den är lätt att gå förbi utan att upptäckas. De runda sepalerna är gröna. Petalerna är små, håriga och rödaktig gröna. Läppen är brun med ett par blågrå märken vid basen. Sidoflikarna bildar starkt håriga utväxter vid vardera sidan av läppens bas. Finns över större delen av Peloponnesos men med en huvudutbredning inom den västliga halvan. Upp till 900 m. Höjd upp till 25 cm. Blomning: Mitten februari–april.
Ophrys candica (E. Nelson & Soó) H. Baumann & Künkele
Tidigare ansett som underart till O. fuciflora, (O. fuciflora subsp. candica). Mycket ovanlig art på Peloponnesos, finns noterad från Mesinia och från ett par lokaler inom den södra delen. Rosa sepaler med grön mittnerv; petalerna små, trekantiga och håriga. Läppen är nästan fyrkantig med brunt "fluffigt" hår och ett samman-flytande, nästan rektangulärt vitt mönster. Växer i garigue, gammal odlingsmark, busk- och öppen skogsterräng upp till 900 m. Höjd 20–40 cm. Blomning: Mitten april–mitten maj.
Ophrys cretica subsp. cretica (Vierhapper) E Nelson
Kretas ofrys är, namnet till trots, inte endemisk på Kreta utan finns på flera av de östra Medelhavsöarna. På Peloponnesos finns den sällsynt inom de södra landskapen. Läppen är mörkt lila till svart med vita teckningar, tredelad. Sidoflikarna är korta, håriga och pekar oftast snett utåt. Märket är klart bredare än högt. Sepaler oftast gröna, ibland med inslag av rosa eller brunt. Höjd 10–40 cm. Växer i phrygana, torra betesmarker och övergivna olivodlingar under 500 m. Blomning: Mars–april.
Ophrys delphinensis O & E Danesch
Ännu en art som har fått namn efter en antik stad, Delphi. Arten anses ha hybridursprung (O. xdelphinensis = O. argolica x O. oestrifera) och är därför ganska variabel. Den känns dock igen på den vita hårigheten vid läppens bas (som O. argolica) samt den klart tredelade konvexa läppen. Sepaler och petaler är starkt violettrosa, petalerna oftast något starkare färgat. Läppens kanter viker in under läppen och ger den ett runt intryck. Sidoloberna är starkt håriga, ofta bara som två knölar. Märket på läppen är metalliskt blågrått med vita kanter samt med den typiska medaljongen på mitten. Endemisk inom områder runt Korintgulfen. På Peloponnesos finns den därför endast inom regionen Korinthia. Växer på ängar, fuktiga områden inom garigue, busk- och öppen skogsterräng upp till 600–900 m. Blomning: April–maj.
Ophrys epirotica (Renz) J. Devillers-Terchuren & P Devillers
Denna art tillhör de sent blommande Ophrys med början först väl inne i maj. Den finns inom de västra delarna av fastlandet men också inom den nordvästra delen av Peloponnesos. Längre söderut ersätts den av O. aesculapi. O. epirotica tillhör mammosa-gruppen och liknar också O. mammosa mycket. Blommorna är dock mindre och rundare och utan sidolober. Läppen får ibland ett hjärtformat utseende. Grundfärgen är mörkt rödbrun, sällan med gul kantrand; helt utan eller med små "bröst". Markeringarna på läppen är blågrå med eller utan vit kant. Sepaler är gulgröna, ibland med röda inslag i nedre halvan. Petalerna något vanligtvis mörkare.Växer soligt till halvskuggigt i ängar, skogskanter och phrygana upp till 800 m. Höjd 10–35 cm. Blomning: Maj–juni.
Ophrys episcopalis Poiret
Biskopofrys.Variabel art men vanligtvis mycket stora blommor. Sepaler rosa i olika nyanser med grön mittnerv. Petalerna små, trekantiga, ludna. Stor fyrkantig läpp med symetriska, gula mönster, två horn vid basen, nederkanten ofta framåt/uppåtvikt. kraftig, gul uppvikt läppspets. Höjd upp till 50 cm.. Växer i ängsliknande phrygana, fuktiga marker, gamla terrasserade olivodlingar och liknande. Blomning: Mars–april.
På Peloponnesos förekommer denna art inom de södra delarna. Det finns dock osäkerheter runt artbestämningen av denna Ophrys. Tidigare betraktades den som O. fuciflora (holocerica), en art som har sinhuvudsakliga utbredning inom västliga Medelhavet och Centraleuropa. Det finns en ganska ny beskrivning av denna art från Peloponnesos (2007), Ophrys holoserica subsp. cerigona. Framtiden får utvisa vad som är rätt.
Ophrys ferrum-equinum Desf.
Hästskoofrys som denna opfrys heter på svenska är en översättning av det latinska artnamnet, ferrum betyder järn och equinum betyder hästsko. Namnet avser den oftast stålgrå, hästskoformade markeringen på läppen. I övrigt är läppen purpurbrun, oftast med en ljusare kant, saknar läpputskott vid basen. Övriga kronblad varierar från vitt till rosa och rött. Utbredningen är östlig. På Peloponnesos finns den i huvudsak utefter väst- och sydsidan av halvön men där ganska vanlig. Växer på betesmarker, garigue, busk- och öppna skogsmarker upp till 1 100 m. Blomning: Mars–början maj.
Ophrys gottfriediana Renz
O. gottfriediana är nära släkt med O. ferrum-equinum men skiljs från denna genom de ofta gröna sepalerna men dessa kan också vara ljust lila eller helt vita. Sidosepalerna har oftast inslag av rött. Läppen är konvex med inrullade kanter vilket ofta ger den ett typiskt hjärtformat utseende. Färgen är mörkt brunröd med två blågrå, längsgående, droppformade streck, ibland sammanfogade. Endemisk för västra Grekland med några lokaler inom södra Peloponnesos. En del anses att de rapporterade fynd från Peloponnesos egentligen är en variant av O. ferrum-equinum. Växtlokaler som O. ferrum-equinum men bara upp till 700 m. Blomning: Mars–April.
Ophrys hebes (Kalopissis) B & E Willing
Arten ger ett mycket ljust nästan vitaktigt intryck vid första anblick. Det är de vitaktigt gröna stödbladen, sepalerna och petalerna som gör detta. Sepalena har ibland streck av violett, petalerna något mer färgstarke än sepalerna. Den ljust bruna läppen är rund och kraftigt konvex, oftest tredelad. De vanliga utskotten vid basen är små. Mönstret är mycket komplext med röd-bruna markeringar med smala, vita kanter och endast i undantagsfall bildas det vanliga "H"-märket. Utbredningen på Peloponesson är central och östlig, oftast lokal men kan då finnas i stor mängd. Växer på kalk i ekskog (mindre vanlig i barrskog), oftast i nordsluttningar från 400 till 1 700 m. Blomning: Mars–maj.
Ophrys helenae Renz
Inom O. mammosa-gruppen är detta en art som sticker ut och som sällan ger svårigheter med artbestämmningen. Läppen saknar nämligen den för gruppen så karakteristiska markeringen. Dessutom saknas också helt de "horn" som brukar finnas vid basen. Färgen är röd till ljust rödbrun. O. helenae anses vara en mycket gammal och ursprunglig art och är mycket enhetlig med små variationer. Dock finns sällsynt en "chloranta"-form som saknar det rödbruna färgpigmentet. Många har nog sökt efter denna "nakna" Helena men få har förunnats att få se den. Artnamnet syftar inte på någon grekisk gudinna som man skulle tro utan på Renz mamma som hette Helen. Utbredningen är den centrala och nordliga delen av Grekiska fastlandet där regionen runt Ioannina utgör utbredningscentrum. Där är den en av de vanligaste arterna. På Peloponnesos finns endast en lokal inom regionen Ilia vilken också markerar sydgränsen för denna vackra art. Blomning: April–maj.
Ophrys herae Hirt & Spaeth
Synonym: O. pseudomammosa. Mycket lik O. mammosa men oftast något spensligare och inte så robust. Växer ofta i grupper. Sepalerna gröna oftast med den nedre halvan av sidosepalerna mer eller mindre tonat i violett. Petaler mörkare gröngul till brunaktig. Läppen oval (9–14 mm); starkt konvex; svartbrun/rödbrun och med blågrå markeringar; ibland med en tunn gul kant. Utskotten vid basen mindre framträdande än hos O. mammosa. Finns över hela hela Peloponnesos. Höjd 15–50 cm. Blomning: (Januari) februari–april. Tidigare än andra i denna grupp.
Ophrys lacaena P. Delforge
O. lacaena står mycket nära O. candica. Arten beskrevs så sent som 2004 efter att man ansett att detta inte var O. candica var. minoa (eller O. minoa som en del kallade den) som man tidigare trott. Största skillnaden mot O. candica är att hornen, som sidoflikarna utgör, är utdragna till långa spetsiga horn. Den har också oftare ett mer komplicerat mönster på läppen samt att stigmat är bredare och mer öppet. Framtiden får utvisa om dessa skillnader är tillräcklig för att man skall anse detta som en egen art eller om den kan betraktas som en lokal variant av O. candica. Växtplatser är halvskuggiga platser i phrygana och ekskogar. Utberdningen på Peloponnesos är oklar men finns med säkerhet inom kustnära områden i södra delen av halvön. Blomning: April–maj.
Ophrys leptomera P. Delforge
Detta är en art från O. oestrifera-gruppen och den liknar också O. oestrifera i alla delar. Det som skiljer den är i huvudsak färgen. Sepalerna har gröna inslag de annars rosafärgade kronbladen. Den gröna färgen går igen även på läppen som har den vanliga "scolopaxoida" getingformen. Den har också de för gruppen så typiska långa hornen. Det gula mönstret som täcker stora delar av läppen har hos denna klara inslag av grönt medan det hos O. oestrifera är klargult. På Peloponnesos finns O. leptomera spridd bland förekomster av O. oestrifera i ett band över de mittre delarna av halvön. Blomning: Andra halvan april–maj.
Ophrys leucophthalma J. Devillers-Terchuren & P Devillers
Deta är en art med västlig utbredning på grekiskafastlandet. den finns dock rapporterar från norra delen av Peloponnesos också. Arten tillhör mammosa-gruppen men skiljer sig från O. mammosa främst genom en mindre läpp (9–12 mm) och genom att den har ett vitt streck genom stigmat som ofta innefattar pseudoögonen som också är vita. Märket på läppen har ofta vit kantmarkering, ibland helt vitt. Den blommar också senare än O. mammosa, maj och juni.
Ophrys mammosa Desf.
En av de vanligaste Ophrys-arterna på Peloponnesos som ibland kan ses i stor mängd. Sepalerna är gröna till grönrosa, petalerna rödaktig gröna med vågiga kanter. Den relativt stora läppen (12–17 mm) är mörkt brun med en blå/silvergrå markering i form av ett H eller två parallella linjer. Vid basen finns på vardera sidan ett utskott. Växtlokalen är vanligtvis på kalk, ängar, garigue och öppna skogsmarker upp till 1 400 m. Höjd 15–70 cm. Blomning: Mars–april.
Ophrys mammosa-gruppen kan sägas vara en östlig systergrupp till den västliga O. sphegodes-gruppen. Båda grupperna har ett stort antal arter där många är svåra att skilja på. Hybridisering inom gruppen sker ofta där arterna möts och försvårar bestämningarna ytterligare.
Ophrys oestrifera subsp. oestrifera Steven in M.-Bieberstein
O. oestrifera har tidvis gått under namnet "cornuta" som betyder hornförsedd och det är lätt att förstå. Det finns få orkidéer som kan mäta sig med den i formgivning och färgprakt. Blommorna är små underverk med sina långa smala läpputskott och vackra mönster i brunt gult och blått. Sepaler och petaler är rosa men kan variera från rent vitt. På Peloponnesos tillhör denna en av de vanligare orkidéarterna och finns över hela området. Växer inom kalkområden i garigue, gammal odlingsmark, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 400 m. Höjd 20–50 cm. Blomning: April–juni.
På grekiska fastlandet och Peloponnesos hittar man en variant av O. oestrifera med mycket liten läpp. Ibland är denna inte mer än 6 mm medan huvudartens läpp vanligtvis mäter 10–15 mm. I övrigt ser den likadan ut. Den har fått namnet Ophrys oestrifera var. minuscula som betyder "mikroskopisk".
Ophrys oestrifera subsp. stavri Kalogeropoulos & A. Alibertis
Denna underart till O. oestrifera är i storlek som O. minuscula men blommorna är rundare i formen, nästan cirkelrund (6-9 mm). Det orangebruna området under märket är här också mycket kortare. ”Hornen” är ävservärd mycket kortare än hos minuscula, inte mycket mer än 2 mm (ibland förekommer dock exemplar med längre horn, upp till 9 mm). Utbredningen är i huvudsak östra och södra Peloponnesos. Växer på kalk i buskmarker, phrygana i fuktiga lägen på nivåer upp till 700 m. Blomning; Mitten mars – början juni.
Ophrys oestrifera subsp. nestoris A. Alibertis & J.P. Brütsch
Arten beskrevs år 2011 som Ophrys scolopax subsp. nestoris men eftersom solopax är en art i västra Medelhavet anses det att denna bör tillhöra oestrifera. Arten är mycket lik subsp. stavri men läppen är något större (7-10 mm) och är också plattare än hos den förra. Hornen är också här ganska korta, saknas ibland helt. Grundfärgen är rödbrun, rödare än vanligtvis inom gruppen. Mönstret på läppen är komplext, ofta med vit kanter. Sepaler och petaler är gröna eller grönfläckiga; mycket korta petaler (3 mm). Arten är beskriven efter mycket få fynd nära Gargalianoi, Messinia och Megalopoli, Arcadia. Blomning: April.
Ophrys reinholdii H. Fleischmann
Ännu en ofrys med östlig utbredning. Finns över större delen av Peloponnesos. O. reinholdii kännetecknas av den svarta, kilformade till ovala läppen med vita teckningar, ibland grå med vit kant. Sidoloberna pekar framåt och är helt täckt av ljust brunt till svartbrunt hår, utsidan dock ofta vitgrå. Finns på kalkhaltig till lätt sura underlag, torra gräsmarker, garigue, busk och skogsområden upp till 1 000 m. Blommar: Mars–april.
Ophrys schlechteriana (Soó) J. Devillers-Terchuren & P Devillers
Tidigare ansåg man att den på Kreta så vanliga O. heldreichii också fanns på Peloponnesos. Man har dock numera delat på dessa och de plantor man hittar inom sydöstra delen av Grekland och Peloponnesos östra delar kallas O. schlechteriana. Men det är nog mera den geografiska skillnaden snarare än skillnaderna i blommorna som har gjort detta. Läppen har de typiska långa hornen och rika mönster i gult, brunt och gräddvitt. Läppmönstret varierar starkt från planta till planta. Grundfärgen är mörkt brun. Den kraftiga och uppböjda läppspetsen är gul. Sepaler och petaler har samma färg, ljust röd till rosa. Växer inom kalkområden i garigue, gammal odlingsmark, olivplanteringa, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 000 m. Höjd 15–50 cm. Blomning: Mitten april–maj.
Ophrys speculum Link
Spegelofrys är en ganska vanlig art på Peloponnesos, framförallt på de södra och östra delarna av halvön. Sepaler gröna, den övre framåtböjd över pelaren; petaler bruna, korta och bakåtböjda. Läppen är tredelad, fransig av tjockt brun-rött hår. Sidoflikarna korta och breda, större delen av mittfliken består av en stor blå, glänsande "spegel" som avgränsas mot den håriga kanten av en gul eller gulgrön rand. Växtplats är torra, soliga kalkpåverkade gräsmarker, garigue, tidigare odlingsmarker, busk- och öppen skogsterräng. Höjd 5–25 cm. Blomning: Mars–april.
O. speculum pollineras inom de östra delarna av Medelhavet av en underart till den stekel som vanligtvis är pollinatör. Honan till denna underart är mycket mörkare än honorna inom västra Medelhavet. Detta förklarar att O. speculum oftast har en mörkare färgton inom östra Medelhavet än längre västerut. Denna formen kallas ibland O. speculum subsp. orientalis H.F.Paulus.
Ophrys spruneri Nyman
Parnassos ofrys. Ytterligare en av dessa eleganta arter inom släktet som med sina rena färger och mönster gör att man stannar till. Läppens nästan purpursvarta grundfärg med ett lila "H" eller dubbelstreck står i skarp kontrast mot de övriga kronbladens vita, röda och rosa färger. Endemisk för Grekland men finns från mellersta delarna av grekiska fastlandet söderut till Kreta. Finns på Peloponnesos i huvudsak inom de centrala och västra delarna men oftast med bara enstaka exemplar där den finns. Upp till 1 100 m. Höjd 15–40. Blomning: Mars–april.
Ophrys tenthredinifera Willdenow
Prakt-ofrys. Detta är absolut en av de vackraste Ophrys-arterna. Mycket karakteristisk med sina runda sepaler som kan variera starkt i färg från rent vitt till starkt rosa, oftast med en grön mittnerv. Läppen är brett rektangulär med ett brunt fält över mittdelen och en bred, gul och kraftigt hårig kant runt om; särskilt långhårigt är området runt den för arten typiska gula, uppåtvikta spetsen längst fram. Färgerna kontrasterar starkt mot det blå fältet närmast läppens bas. Läppens sidor är oftast starkt nedvikta. Finns över större delen av Peloponnesos med huvudutbredning på södra delen. Upp till 1 800 m. Höjd 10–40 cm. Blomning: Mars–april.
På senare tid har en uppdelning av denna art gjorts. Förekomsten inom de östra delarna av Medelhavet, Grekland och österut, kallas:
Ophrys dictynnae (ej Peloponnesos)
Ophrys leochroma
Ophrys ulyssea
Ophrys villosa (ej Peloponnesos)
Ophrys leochroma P Delforge
Artnamnet "leochroma" betyder "likt en lejonman". Detta är absolut en av de vackraste Ophrys-arterna. Mycket karakteristisk med sina runda sepaler som kan variera starkt i färg från rent vitt till starkt rosa, oftast med en grön mittnerv. Läppen är brett rektangulär med ett brunt fält över mittdelen och en bred, gul och kraftigt hårig kant runt om. Det gula fältet kan hos en del exemplar vara starkt reducerat eller ibland saknas helt. Hos leochroma saknas den för tenthredinifera så typiska hårtofsen runt den gula, uppåtvikta spetsen längst fram. Färgerna kontrasterar starkt mot det blå fältet närmast läppens bas. Läppens sidor är oftast starkt nedvikta. Finns över större delen av Peloponnesos men vanligast inom de norra respektive södra delarna. Upp till 700 m. Höjd 10–40 cm. Blomning: Slutet mars–april.
Ophrys ulyssea P Delforge
O. ulyssea liknar mycket O. leochroma men blommorna är betydligt mindre. Dessa har det typiska "tenthredinifera"-utseendet med runda sepaler som kan variera starkt i färg från rent vitt till starkt rosa, oftast med en grön mittnerv. Läppen är brett rektangulär med ett brunt fält över mittdelen och en bred, gul och kraftigt hårig kant runt om och som bildar den för thenthredinifera så typiska hårtofsen runt den gula, uppåtvikta spetsen längst fram. Färgerna kontrasterar starkt mot det blå fältet närmast läppens bas. Läppens sidor är oftast starkt nedvikta. Finns inom de västra delarna av av Peloponnesos och grekiska fastlandet. Höjd 10–40 cm. Blomning: Mars–tidig april.
Platanthera bifolia (L.) L.C.M. Richard
Nattviolen tillhör en av de vanligaste orkidéerna här hemma och växer inom många olika miljöer, den är inte speciellt kalkkrävande. På Peloponnesos hör den däremot till de mer sällsynta. Den lär dock finnas inom något centralt bergsområde. Blomning: Maj–juli.
Platanthera clorantha (Custer) Reichenbach
Grönvit nattviol har på många ställen här hemma blivit vanligare medan den "vanliga" har gått tillbaks. Detta beror till del på att den grönvita tål mer igenväxning och har därför i viss mån gynnats av nyare brukningsmetoder inom jordbruket. På Peloponnesos är denna art lika sällsynt som ovanstående men finns rapporterat från bergsområden på norra delen. Blomning: Maj–juli.
Orchis anthropophora (L.) Allioni
Spökyxne. I och med att denna art flyttades över till Orchis har släktet Aceras försvunnit. Allmänt förekommande art på Peloponnesos men saknas inom de nordvästra delarna. Den täta blomställningen går i gult och grönt med inslag av rött i kalkbladens kanter och på läppens flikar. Läppen påminner även här om en människokropp men här hänger den lugnt och stilla jämfört med ap- och borstnycklarnas spretiga "gubbar". Ingen sporre. De ofläckade bladen är samlade i en rosett vid stjälkens bas. Växer i torra, kalkrika gräsområden, garigue och buskterräng upp till 1 600m. Höjd upp till 40 cm men oftast mycket lägre. Hybrider med O. italica förekommer. Blomning: Mitten mars–mitten maj.
Orchis italica Poiret
Borstnycklar. Allmän art som man ofta träffar på i stora kolonier. Bra "landmärke" när man söker efter orkidéer, de syns väl och oftast finns andra arter i samma områden. O. italica tillhör en grupp av Orchis som har människoliknande blommor, där läppen har "armar och ben" (som t.ex. våra Johannesnycklar). Detta ger blomställningen ett borstlikt utseende. Blomfärgen är vanligtvis ljust violettröd men färgformer förekommer bl. a. vit. Växer inom kalkområden på steniga gräsmarker, garigue, öppna busk- och skogsmarker upp till 1 300 m. Blomning: Mars–maj.
Orchis mascula subsp. pinetorum (Boiss. & Kotschy) E.G. Camus
Barrnycklar är en art från östra Medelhavet, Grekland, Makedonien, Turkiet och Mindre Asien. Växer i ljusa löv- och barrskogar, buskage och skogsbryn, oftast på basiska underlag. Totalutbredningen är osäker då den förväxlas med andra mascula-former. Den har ett ganska glest men rikblommigt ax. Blommorna är dock ljusare färgade än vår O. mascula, läppen ofläckad eller med små fläckar och med en längre utdragen mittdel. Stängeln är 20–60 cm hög. Basbladen är äggformigt lansettlika, oftast ofläckade. Blommning: April - maj.
Orchis quadripunctata Cyr. ex. Ten.
Ögonnycklar. En liten Orchis-art som man ofta hittar i högre liggande områden. Den är vanlig över större delen av Peloponnesos. Prickiga blad. Blomställningen påminner en del om en liten brudsporre med blommornas långa trådsmala sporrar. Den treflikiga läppen har fyra mörkröda prickar intill sporrens mynning (därav artnamnet). Två av dessa finns inne i den hjälm som bildas av övriga kronblad. Höjd upp till 30 cm. Vita varianter finns. Blomning: Mars–maj.
Orchis pallens L.
Gulnycklar är det svenska namnet på denna ganska ovanliga art. Trots likheten med Adam & Eva är den inte släkt med denna utan är i stället nära släkt med St. Pers nycklar. Arten är i huvudsak en sydeuropeisk bergsväxt även om det finns lokala förekomster längre norrut. På Peloponnesos finns lokaler inom de centrala och norra bergsmassiven. Vid blomstjälkens bas finns en rosett av breda, nästan ovala, rent gröna blad. De gulvita blommorna sitter i ett tät-blommigt ax. Typiskt för arten är den breda, nästan cirkelrunda läppen. Den är dock tredelad men väl ihophållen, något välvd och starkare färgad än övriga kronblad, sporren kröker starkt uppåt. Växer i betesmarker, öppna skogar och snår upp till 2 400 m. Ej kalkkrävande. Höjd 15–40 cm. Blomning: April–juni.
Orchis pauciflora Tenore
Gullvivenycklar. Denna art har tidigare räknats som underart till O. provincialis. Den är inte speciellt vanlig på Peloponnesos men finns inom de centrala och norra bergsområdena, alltid på kalkpåverkat mark. Torra gräsmarker, garigue, öppet skogsland upp till 1 800 m. Axet har oftast färre blommor än O. provincialis (4–15). Färgen är intensivt gul framför allt läppen där mittpartiet är nästan orangegult. Även här har läppen röda prickar från sporrens mynning och framåt; tredelad med tandat mittflik; sidoflikarna oftast starkt nedvikta. Höjd 10–30 cm. Blomning: April–maj.
Orchis provincialis Balbis ex Lamarck & DC.
De ganska breda bladen hos denna art har bruna fläckar, till skillnad mot O. pauciflora som den kan förväxlas med. Blommorna är blekt gula (som gullvivor) med några små, röda prickar på läppen. Den ganska långa sporren (13–19 mm) kröker uppåt och avslutas med en uppsvälld ända. Arten verkar inte speciellt kalkkrävande utan växer i nästan alla typer av miljöer. Finns spridd inom de centrala och norra bergsområdena på Peloponnesos. Höjd 15–35 cm. Blomning: April–maj.
Orchis purpurea Hudson
Stornycklar som denna art heter på svenska är mycket ovanlig på Peloponnesos, endast några enstaka lokaler finns inom de östra delarna i högreliggande områden. Den gör skäl för sitt namn då den kan bli upp till meterhög. De talrika, ofläckade bladen sitter i en rosett vid stjälkens bas. Blommorna liknar johannesnycklens blommor men läppflikarna är mycket bredare. De övre kronbladen bildar en brunröd hjälm, läppen är vit/svagt rosa med brunröda prickar. Färgen och läppflikarnas form kan variera kraftigt och ett 30-tal varianter finns beskrivna. Växer oftast i gles skog, skogsbryn och buskmarker. Utbredningen är central- och sydeuropeisk med några förekomster Nordeuropa, som t.ex på Mön i Danmark. I Medelhavsområdet är den oftast en bergsväxt. Upp till 1 800 m. Blomning: April–juni..
Orchis simia Lamark
Apnycklarna tillhör samma grupp som O. italica men har en mer östlig utbredning. På Peloponnesos är apnycklarna en av de vanligare bland orkidéerna. Utbredningen är här central och nordlig, alltid på kalkhaltig grund. Vissa år kan den lokalt finnas i mängd medan andra år, om det blir för torrt, finns knappast någon. O. simia skiljs från O. italica genom de starkt färgade läppflikarna (armarna och benen på apan) samt att dessa är trubbiga. Blommorna börjar slå ut från toppen av axet. Förekommer i liknande miljöer som O. italica men upp till 1 550 m Höjd 20–40cm. Blomning: Mars–april.
Orchis spitzelii Cyr. ex. Ten
Alpnycklarna väckte stor sensation när dessa upptäcktes på Gotland vid slutet av trettiotalet. Arten är annars en typisk sydeuropeisk bergsorkidé och finns från Spanien till Turkiet men med stora avstånd mellan de olika förekomsterna. På Peloponnesos finns den sällsynt inom de nordliga bergsmassiven. Liknar mycket St Pers nycklar men med några klara skillnader. Blomaxet är cylindriskt men med blommorna något ensidigt vända där varje enskilt blomma framträder tydligt. Den ljust violetta läppen hänger nästan rätt neråt. Övriga blomblad som bildar hjälmen är klart grönaktiga. Sporren pekar snett neråt. Växer på torra kalkrika marker, vanligtvis på 1 000–2 100 m (förutom på Gotland). Blommning: April–juli.
Serapias bergonii E.G. Camus
I lite äldre litteratur gick denna art under namnet S. vomeracea subsp. laxiflora eller S. laxiflora. Detta är en ganska vanlig art på Peloponnesos, särskilt på kalk. Blommornas stödblad är lika långa som blomman eller når strax över denna: Läppen 12–18 mm, röd-violett med två små "knölar" vid basen; oftast bakåtböjd in under blomman. Snarlik S. parviflora och förväxlas ibland med denna men kanske framförallt med S vomeracea då variationen inom dessa arter är så stor att gränserna flyter ihop. Utbredningen är östlig. Höjd 15–45 cm. Blomning: Mars–maj.
Serapias cordigera L.
Håriga satyrnycklar har fått sitt latinska artnamn efter läppformen, hjärtlik. Den breda (16–23 mm, längd: 19–29 mm), nästan hjärtformade, och kraftigt håriga (violetta hår) läppen är det karakteristiska för denna art. Läppfärgen är oftast mörkt brun eller rödbrun. På Peloponnesos finns den inom de västliga och sydliga delarna. Växer i sol till halvskugga på sura underlag, fuktig gräsmark, garigue, gammal odlingsmark (terrasser) och öppen skog upp till 1 000 m. Finns spridd över större delen av Peloponnesos men ovanlig. Höjd upp till 35 cm. Blomning: April–juni.
Serapias lingua L.
Kala satyrnycklar. Av satyrnycklarna är detta den art som är lättast att känna igen. Blomformen med den snett framåtlutande röda läppen är karakteristisk och lätt att upptäcka. Färgen kan variera från mörkt rött till ljusare nyanser och ibland över till nästan gult. Den är nästan kal. Vid basen av läppen finns en glänsande, oftast odelad svål eller valk. Finns sporadiskt över hela Peloponnesos förutom de östligaste delarna. Höjd 10–30 cm. Blomning: Mars–maj.
Serapias orientalis (Greuter) H Baumann & Künkele
Tidigare ansågs detta vara en underart till S. vomeracea. Även detta är en storblommig art, oftast kortare än vomeracea och med ett mera kompakt blomax. Läppen blir upp till 30 mm, ganska spetsig och inte lika hårig (vita hår) som S. cordigera. Färgen är också ljusare, ofta gulaktig. En form med kraftigare blommor har kallats var. cordigeroides och finns lite här och var inom utbredningsområdet som är östligt. På Peloponnesos finns S. orientalis i huvudsak inom den västliga halvan där det inom de norra delarna av detta område är vanligt med övergångsformer mot S vomeracea. Växtplatser är garigue, olivlundar, gamla odlingsterrasser på kalkhaltig grund, upp till 1 100 m. Höjd 10–30 cm. Blomning: Mars–april.
Serapias parviflora Parlatore
Småblommiga satyrnycklar är en på Peloponnesos ganska vanlig art. Förekommer spritt över större delen av halvön. Hjälmen är vitaktig violett med mörka strimmor. Läppen är liten, 8–12 mm, oftast starkt bakåtböjd in under blomman. Färgen är brunröd. Höjd upp till 35 cm. Växer på många olika underlag, fuktig gräsmark, garrigue, buskmarker och öppen skogsterräng. Blomning: Mars–maj. Denna art förväxlas ibland med S. bergonii.
Serapias vomeracea (N. L. Burman) Briquet
Allmänna satyrnycklar är spridd över stora delar av Medelhavsområdet. Det är en ganska storväxt art med ett något tätare ax än O. bergonii och med en läpp som är större. Det kan dock vara svårt med bestämningen då det ofta finns en flytande övergång mellan dessa två samt S. orientalis. S. vomeracea har ett mycket långt stödblad, upp till 70 mm; mycket längre än blomman och av samma färg som denna. Läppen är 18–30 mm lång och ljust röd till purpurröd; den inre delen (hypochilen) är starkt hårig. Epichilen mer eller mindre nedåtriktat. Arten finns över hela Peloponnesos förutom den östligaste delen. Växtplatsen är grässlänter, garigue, olivlundar och öppen skog upp till 1 000 m. Höjd 25–60 cm. Blomning: April–maj.
Spiranthes spiralis (L.) Chevallier
Skruvaxet är den orkidé som blommar senast av alla orkidéer. Vi känner den från en liten förekomst på Öland (inplanterat). Blomaxet har gett den namnet "spiralis" eftersom de små, vita blommorna (3–4 mm) sitter i spiralform runt stjälken. Ovanlig men kan ha förbisetts p.g.a. den sena blomningstiden och plantornas storlek, 6–30 cm. Arten har dock gått starkt tillbaka p.g.a. jordbrukets brukningsmetoder. Förekommer sporadisk på Peloponnesos inom de centrala delarna, från norr till söder. Blomning: September–november.