Garganos orkidéer
Nedanstående lista tar upp samtliga orkidéer på Gargano. Däremot finns bild endast av de arter jag själv sett och fotograferat där. Övriga har en enkel teckning av den aktuella blomman. Bilder av dessa, från andra områden, samt fler bilder av övriga, finns i bildgallerierna. Arter utan länk till ett galleri har jag inte sett och länk saknas därför helt.
Klicka gärna på bildikonen för att få upp en större bild.
Anacamptis collina (Banks & Sol. ex Russell) R.M.Bateman
Detta är en av de första orkidéerna som börjar blomma. På Gargano kan man hitta den blommande redan i februari men blomningstiden är ganska lång då man hittar den upp till 1 000 m-nivån. Arten är lätt att känna igen med sin kraftiga blomstjälk. De något vaxlika blommorna med sina korta, tjocka sporrar varierar i färg från grönvit (v. leucoglossa) till ljust röd den vanligaste färgen är dock brunröd. Sporrens form har gett den det svenska namnet, säcknycklar. Steniga gräsmarker, garigue och macchia är vanliga biotoper. Höjd 10–40 cm. Blomning: Januari–april.
Anacamptis coriophora subsp. fragrans (Pollini) R.M.Bateman
Näbbnycklar är en av två underarter till A. coriophora som delades. Den andra, subsp. coriophora (brunnycklar), anses inte finnas på Gargano även om det finns rapporter om den, men man har inte kunnat verifiera dessa. Arten har därför inte tagits upp här. Nebbnycklarna är lokalt, inom de centrala delarna av Gargano, en ganska vanlig orkidé men arten tillhör de sent blommande Anacamptis-arterna och rapporteras därför kanske inte så ofta därifrån av de som är ute efter Ophrys. Blommorna är vitrosa med gröna/bruna inslag. Det svenska namnet har den fått efter de i spets utdragna blombladen som bildar hjälm. Starkt neråtböjd sporre. Artnamnet har den fått av blommornas angenäma doft av mandel och vanilj. Växtplatserna är garigue och andra öppna gräsmarker med låg vegetation. Man hittar den upp till 1 000 m där den kan vara i blom ända till mitten av juni. Höjd 10–30 cm. Blomning: Slutet april–juni.
Anacamptis morio (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Göknycklar behöver ingen närmare presentation här, känd som den är här hemma från Skåne, Öland och Gotland. Den har ett mycket stort utbredningsområde, som täcker större delen av Europa och österut till Iran. Söderut är gränsen oklar p.g.a. sammanblandning med A. picta som inom en del områden helt kan ersätta den. Arten har gått tillbaks nästan överallt p.g.a. utvecklingen inom jordbruket. A. morio är en av de allra vanligaste orkidéerna på Gargano, framförallt när man kommer in från kusten en bit. Hybrider med A. papilionacea är ganska vanlig där dessa finns inom samma område. Blomning: April–maj.
Anacamptis palustris (Jacq.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Kärrnycklar. Tidigare var denna art, som vi känner från Gotland, förd som underart till A. laxiflora. Då som Orchis laxiflora subsp. palustris. Kärrnyckeln finns endast i blötmarker och den är därför mycket ovanlig på Gargano där de flesta sådana lokaler försvunnit med moderna brukningsmetoder. Den finns dock på någon enstaka lokal vid Lago di Lesina där den upptäcktes först 1991. Karakteristisk för blomman är den utbredda läppen till skillnad från A. laxiflora där läppens sidor (flikar) är nedvikta. Kärrnyckeln är en högväxt orkidé och kan bli upp till 80 cm. Blomning: Mitten april–maj.
Anacamptis papilionacea subsp. papilionacea (L.) R.M.Bateman, Pridgeon &.W.Chase
Fjärilsnycklar är en vanlig orkidé i Medelhavsområdet och en av Garganos vanligaste orkidéer. De stora rosa till purpurröda blommorna syns lätt på långt håll. Stjälken omsluts av rödanlupna bladslidor. Flera underarter och varieteter har beskrivits och på Gargano hittar man ett par av dessa, se nedan. Fjärilsnycklarna växer på de flesta typer av växtlokaler, torrbackar, gräsmarker, maccian, öppna ängar m.m. upp till 1 000 m. Höjd 15–40 cm. Blomning: April–maj.
Anacamptis papilionacea subsp. grandiflora (Boiss.) Kreutz
Denna underart av fjärilsnycklarna är ganska ovanlig på Gargano till skillnad från andra områden i södra Italien, på Sicilien är den t.ex. helt dominerande. Blommorna är hos grandiflora större än hos grundformen, framförallt gäller det läppen som är mycket större. Sepalerna och petalerna är även här purpurröda med mörkare ränder; den stora, oftast utbredda, läppen har en vit till ljust rosa grundfärg med skarpt röda ränder och prickar. Växtplatser och blomningstider är som hos grundformen. Bilden till vänster visar en ovanlig ljus form.
Anacamptis papilionacea subsp. rubra (Jacq.) Pérez-Chisc. & J.P.Prieto
Detta är vanligaste fjärilsnyckeln på Gargano och också en av de vanligaste orkidéerna här. Det är dock osäkert huruvida denna skall anses vara en egen underart eller inte. Hjälmen som bildas av sepaler och petaler är purpurröd med mörkare ränder; läppen oftast rosa, röd eller olika nyanser av violett; mittpartiet samt området runt sporrens mynning ljusare eller vitt och oftast helt utan färgade linjer och prickar. Läppens sidor oftast uppvikta och ger blomman ett långsmalt utseende. Finns spridd över hela halvön. Växtplats och blomning som huvudformen.
Anacamptis picta (Loisel.) R.M.Bateman
Denna orkidé ansågs tidigare vara en underart till göknycklana, O. morio subsp picta men anses av en del vara en egen art. Blandas dock ofta ihop med A. morio då det är svårt att skilja på dessa. A. picta är något spensligare och har oftast ett glesare ax. Blommorna är oftast mörkare och något mindre och färre än hos A. morio. Sporren är brant uppåtriktat. Läppen har ett ljusare mittparti med starkt purpurvioletta fläckar. Utbredningen av A. picta är osäker p.g.a. sammanblandning med A. morio då utbredningsområdena sammanfaller inom A. morio´s sydliga utbredning. Detta gäller också Gargano och enligt vissa källor finns inte A. picta här utan endast A. morio. Blomning: April–maj.
Anacamptis pyramidalis L.C.M. Richard
Salepsroten känner vi igen från utbredningsområdets nordliga utposter, Öland och Gotland. Närmare beskrivning behövs inte. Rent vita färgformer förekommer. På Gargano är salepsroten ganska vanlig. Växtplatser är garigue, grässlänter och öppen tallskog upp till 1 000 m. Höjd 20–60 cm. Blomning: (April) maj–juni.
Cephalanthera damasonium (Miller) Druce
Stor skogslilja, eller storsyssla, finns även hos oss men endast på Gotland vilket får anses som en nordlig utpost av denna annars syd och centraleuropeiska art. De breda ganska korta bladen övergår successivt i blommornas stödblad som är dominerande och delvis skymmer blommorna i det glesa axet. De gräddvita blommorna öppnar sig dåligt och har ett mera liljelikt utseende vilket också framgår av det svenska namnet. Finns sällsynt på Gargano. Växer i skogsterräng på nivån 200–1 000 m. Blomning: Maj - juni.
Cephalanthera longifolia (L.) Fritsch
Vit skogslilja eller svärdssyssla är även det en art som är känd här hemifrån. Skiljer sig från ovanstående C. damasonium genom de till antalet fler, längre och smalare bladen. Stödbladen är också mindre och de kritvita blommorna ger därför axet ett större och ståtligare utseende. Ofta är också blommorna mer öppen än hos C. damasonium. Spridd över Gargano i öppen skogsterräng 400–1 000 m. Blomning: Maj–juni.
Cephalanthera rubra (L.) L.C.M. Richard
Röd skogslilja är ytterligare en av våra inhemska arter som också återfinns på Gargano, här som en stor raritet. Någon förväxlingsrisk med andra orkidéer finns knappast för denna art med sina stora rosaröda blommor, även om det finns rapporter om vitblommande exemplar. Växtplatsen är oftast torr, öppen skogsterräng, huvudsakligen på kalk, 600–1 000 m. Vid igenväxning kan C. rubra överleva underjordiskt i åratal och återkomma när förhållandena blir gynnsamma igen. Blomning: Maj–juli.
Dactylorhiza fuchsii (Druce) Soó
Skogsnycklar känner vi igen från våra breddgrader, där är denna art betydligt vanligare än vid Medelhavet. På Gargano påträffas den dock även om den inte är speciellt vanlig. Den förekommer i lövskog i de inre delarna av halvön på nivåerna 500–1 000 m. Någon närmare presentation behövs knappast, inte bara därför att den är känd hemifrån utan för att det på Gargano knappast finns någon annan art den kan förväxlas med. Blomning: Maj–juli.
Det har funnits tvivel om Garganos D. fuchsii verkligen är fuchsii. D. saccifera har funnits som ett möjligt alternativ.
Dactylorhiza romana (Sebastiani & Mauri) Soó
Den andra av Garganos arter med både gul och röd färgform är Romeo och Julia. Till skillnad från nedanstående är detta en art med östlig utbredning. D. romana är ganska lätt att skilja från D. sambucina då den är mycket spensligare byggd med smala blad och längre blomstjälk. Bladen ofläckade, blomman enfärgat utan prickar på läppen, sporren starkt uppåtriktat; längre än fruktämnet. På Gargano verkar den gula formen vara dominerande men man hittar även den röda. Arten är oftast knuten till löv- och ekskogar upp till 1 000 m. Blomning: April–maj.
Dactylorhiza sambucina (L.) Soó
Adam och Eva är välbekant för oss här hemifrån där denna art har en kustnära, östlig utbredning. Den gula formen anses vara den typiska och på många ställen den enda. Det finns teorier om att under gynnsamma växtförhållanden förekommer den röda formen i större mängd och tvärt om att under sämre förhållanden blir bara den gula kvar. På Gargano förekommer endast den gula färgformen. Dessutom förekommer där den närbesläktade D. romana. Ett tydligt kännetecken för A & E är att sporren böjer svagt neråt. På D.romana pekar den uppåt. Där populationer av D. sambucina och romana möts bildas ofta hybrider mellan dessa. På Gargano är D. sambucina spridd inom den centrala delen. Växtplatsen är öppna områden, garigue eller gles skog. Blomning: April–maj.
Synonymet D. latifolia har under en tid varit det oftast använda namnet i litteraturen men numera har man återgått till det tidigare D. sambucina.
Dactylorhiza viridis (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Grönkulla känner vi bäst igen som Coeloglossum viride men som så många andra har den fått byta släkte efter de nya DNA-resultat som nu finns. Den är lätt att förbise med sitt ofta helt gröna, upp till 30 cm höga blomax. Endast den grunt treflikiga läppen har anstrykning av gult. I högre liggande, soliga lägen får dock blommorna ofta en rödare färg. Heller inte för denna art finns någon risk för förväxling med andra arter. Förekommer i öppna områden i bergsskogarna på nivåerna 600–1 000 m. Blomning: Maj – juni.
Epipactis helleborine (L.) Crantz
Inte heller skogsknipperoten behöver någon närmare presentation här. Den är en av våra vanligaste "knipp"-rötter med ett mycket stort utbredningsområde, från norra Skandinavien till Nordafrika. Växer i halvskuggiga till skuggiga områden. Förekommer sparsamt på Gargano i lövskog på nivån 400–1 000m. Blomning: Juni–augusti.
Epipactis meridionalis H. Baumann & R. Lorenz
Ett svenskt namn för denna knipprot skulle kanske vara "sydlig knipprot", artnamnet meridionalis betyder nämligen "sydlig" och antyder att arten har en sydlig utbredning, södra Italien, Gargano och Sicilien. Sällsynt. Skiljer sig från skogsknipperoten genom sin betydligt mindre växt, 15–40 cm, kortare blad och fåblommigare ax (5–17). Blommorna är mestadels gröna med viss rödtoning, mycket variabel. Främre delen av läppen kröker in under läppen. Växer sparsamt i Foresta Umbras undervegetation. Sen blomning: Juli–augusti.
Epipactis microphylla (Erhardt) Schwartz
Småbladig knipprot. Få och små blad, kölade och placerade i spiral runt stjälken. Blommorna är grönvita inuti och rödaktig grön på utsidan. Ganska fåblommig. Höjd 15–45 cm. Växer i skuggiga lägen, oftast i bladfällande skogar 500–1 000 m (Bosco Spigno och Foresta Umbra). Arten har ett mycket stort utbredningsområde inom Central- och Sydeuropa men är ovanlig på Gargano. Blomning; Mitten maj–juni.
Epipactis muelleri Godfery
En medelstor knipprot, 20–65 cm hög med ett ganska tätblommande ax, 10–40 blommor. De ganska stora blommorna är gul- eller vitaktig grön; petalerna oftast ljusare än sepalerna. Skiljer sig från E. helleborine genom blommans uppbyggnad och bladens vågiga kanter. Utbredningen är centraleuropeisk men förekomster finns i sydligare områden också. Finns sällsynt inom Foresta Umbras lövskogar. Blomning: Juni–juli.
Epipactis palustris (L.) Crantz
Kärrknipproten är ytterligare en av våra knipprötter, en av de vanligaste som vi ofta ser i tusental i våtmarker inom kalkområden. 1991 hittades den på Gargano i en våtmark vid Lago di Lesina och är en av de riktiga rariteterna på halvön. Utbredningen är i övrigt central-eurasiatisk. Blomning: Juni–juli.
Epipactis schubertiorum Bartolo, Pulvirenti & Robatsch
E. schubertiotum är endemisk inom södra Italien. Arten beskrevs så sent som 1997. År 2002 hittades den för första gång på Gargano, inom Foresta Umbra där den förkommer mycket sällsynt. Skiljs lättast från skogsknipperoten genom de tätt sittande, långa och hängande bladen. Blommorna liknar E. helleborine, gröna sepaler och ljust rosa petaler; läppen vitgrön med rosa stänk på epichilen. Förekommer i undervegetationen i Foresta Umbra. Blomning: Juli–augusti.
Epipactis viridiflora Hoffm. Ex Krock.
Synonym E. purpurata Smith. Arten har en central- till sydeuropeisk utbredning. På Gargano är den en raritet. Den liknar mycket E. helleborine men skiljer sig från denna genom sina små blad och en violett färgton i hela plantan. Ofta hittar man den i klungor med upp till 30-talet stänglar. Det är en storväxt art som blir upp till 70 cm hög och kan ha upp till 100, något hängande, blommor i det ganska täta axet. Blommorna är grönvita förutom läppen, epichilen, som är ljust violett. Upptäcktes på Gargano för första gång 2002 inom Foresta Umbra. Blomning: Juli–augusti.
Gymnadenia conopsea (L.) R. Brown
Brudsporren hör hemma i de centrala och norra delarna av Europa där den är en av de vanligare arterna. Ju längre söderut man kommer ju mer sällsynt blir den. På Gargano är detta en stor raritet. Förekommer framförallt inom de inre, västra delarna av Gargano. Växtplatser är torra till fuktiga, kalkrika, gräsmarker och buskområden. Upp till över 2 000 m. Blomning: Maj–juni.
Himantoglossum hircinum (L.) Sprengel
Bockyxne är det svenska namnet på denna grupp av högvuxna orkidéer. Det är ett "besvärligt" släkte ur taxonomisk synvinkel men eftersom det på Gargano endast finns en art så vållar detta inget problem där. Här kan man hitta den sporadiskt inom de centrala delarna av halvön. Bockyxne är en av Europas allra högsta orkidéer. Den har ett mycket underligt utseende. Blomläppens långa mittflik gör att blomställningen ser ut som den var översållat med ändar av dekorationsband. Den har en stark doft som påstås lukta get (det är väl detta som har gett den dess svenska namn). Den cylindriska blomställningen kan på stora exemplar ha över hundra blommor men vanligast är 40-80. Hjälmen är grågrön med inslag av purpur; läppen är tredelad med en mycket lång mittflik, 30–65 mm, i knoppstadiet ligger denna hoprullad medan den utfälld är spiralvriden och står snett utåt från blomaxet; yttersta spetsen tvådelad. Sidoflikarna blir 5–20 mm långa. Övre och centrala delen av läppen är vit med purpurfärgade fläckar medan både sido- och mittfliken är gröna/grönbruna. Bockyxne växer huvudsakligen på kalkpåverkat mark, garigue, gräsmarker, ängar och öppna buskmarker upp till 1 000 m. Höjd 20–100 cm. Blomning: Maj–juni.
Himantoglossum robertianum (Loiseleur) Greuter
Jättenycklar. Vanlig. En av de tidigaste arterna. Redan i januari kan man hitta denna storvuxna orkidé. Men eftersom den går upp till 1 000 m hittar man den ända till slutet av april på skuggiga ställen. Mycket variabel i både höjd och färg. Färgen varierar från vitt/grönt (var. chlorantha P. Jovet), grå-rosa/grönt till nästan purpursvart. Rent vita blommor förekommer mycket sällsynt (var. candida Soo). Höjd 25–80 cm. Blomning: Januari–april.
H. robertianum tillhörde tidigare släktet Barlia. Detta namnbyte är nog inte fullt ut accepterat än och man ser därför ofta arten under det gamla namnet Barlia robertiana.
Limodorum abortivum (L.) Swartz.
Sparrissyssla är det svenska namnet på denna saprofytiska eller delvis parasitiska orkidé. Som blåvioletta sparrisstjälkar växer dessa upp i torra till halvtorra lägen, gärna i gles barrskog men också i maccian, 200–1 000 m. Höjd 30–80 cm. Axet har 6–20 violetta blommor Blomning: Slutet april–juni.
Vanligtvis är sparrissysslan mycket enhetlig och ser likadan ut överallt. Men det finns beskrivit en färgform av den Limodorum abortivum var. rubrum H.Sund. ex Kreutz. Denna har blommor som går mot rött i stället för blått. Förekommer mycket sällsynt på Gargano.
Neotinea commutata (Tod.) R.M.Bateman
O. commutata har länge ansetts vara en underart till O. tridentata och för den ovana kan det vara svårt att skilja på dessa. En typisk "commutata" skall dock vara smalare och längre, 25–50 cm; blomställningen mer konisk och blommorna färre men mycket större. Blommornas färg är samma som hos pricknycklarna. Sepalerna är långt utdragna till droppform (ofta dubbelt så långa som hos ovanstående art) med spetsarna utåt- eller bakåtböjda. Läppen är 12–20 mm; tredelad; sidoflikarna breddas kraftigt mot de starkt tandade och tvärt avslutade ändarna; även mittfliken är kraftigt tandad och grunt tvådelad. Utbredningsområdet är ungefär samma som för O. tridentata men betydligt mera sällan förekommande. Blomning: Mars–maj.
Neotinea lactea (Poir.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Bleka pricknycklar. Denna art förs ibland som underart till N. tridentata. För den ovane är det svårt att skilja på dessa. Blommorna är dock oftast ljusare med en vit grundfärg samt blomaxet vanligtvis längre och cylindriskt medan det hos N. tridentata (och N. conica) är mera klotrunt. Kalkbladen som bildar hjälmen är grön/röd strimmig medan den treflikiga läppen, 6–11 mm, har små bruna prickar. Mittfliken är mycket grunt kluven och både den och sidoflikarna är tandade i kanten; sidoflikarna mer eller mindre bakåtböjda. Sällsynt på Gargano inom de inre delarna (Val Carbonara). Tidigt blommande; ofta i högre liggande områden; upp till 1 000m. Blomning: Mars–april.
Neotinea maculata (Desfontaines) Stearn
Denna art, som på svenska har fått namnet tätyxne, förs av en del till släktet Orchis, då under namnet O. intacta, (t.ex. Delforge 2005). Det är en oansenlig (och lätt förbigången) och på Gargano ganska ovanlig art. Växer i gräsbevuxen garigue, gles buskvegetation och öppen barrskog. Blomställningen är smal, kort och ganska tät med små (6 mm) vita, gulvita eller svagt rosa blommor som knappt öppnar sig. Bladen hos den röda formen har rödaktiga prickar eller fläckar medan de hos den vita (ej på Gargano) är helt gröna. Höjd 10–30 cm. Blomning: Mars–maj.
Neotinea tridentata (Scop.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Pricknycklar har sin huvudsakliga utbredning inom östra Medelhavet. Tät blomställnig, nästan klotrund. Blommor med skärt/lila randiga, spetsiga kalkblad, oftast betydligt kraftigare färgade än de två föregående arterna. Läppen (7–12mm) är tredelad och mer eller mindre starkt rödprickig, ofta ljusare än hjälmen. Mittfliken är delad med en "tand" i mitten, ibland odelad. Både sido- och mittflikarna är oftast rundade, sällan tandade. Bladig stjälk där de övre är slidliknande. Pricknycklarna är en betydligt vanligare art än N. lactea men har ungefär samma spridning som denna, de centrala delarna av halvön. Upp till 1 000 m. Höjd 15–40 cm. Blomning: Slutet mars–maj.
Neotinea ustulata (L.) R.M.Bateman, Pridgeon & M.W.Chase
Ytterligare en art som känns igen hemifrån. Krutbrännaren är den enda arten inom Neotinea (tidigare Orchis) som finns representerat i Norden. Runt Medelhavet är den ganska ovanlig då den i södra Europa oftast är en bergsväxt och saknas i kustnära områden.
På Gargano har krutbrännaren en snarlik utbredning som ovanstående tre arter med tyngdpunkt mot sydväst. Växtplatsen är oftast torra, öppna och solbelysta områden, gärna mager, kortvuxen gräsmark. Nivå 200–1 000 m. Blomning: April–maj.
Neottia nidus-avis (L.) L.C.M. Richard
Denna andra av Garganos saprofyter känner vi också igen, nestroten. Växtplatserna gör dock att den inte upptäcks så lätt, skuggig, fuktig björk- eller barrskog på basiskt till neutralt underlag. I Medelhavsländerna där det finns gott om snyltrötter (Orobanche) kan den lätt förväxlas med sådana. På Gargano finns den t.ex. inom Foresta Umbras skogsområden. Utbredningen är Europa och Asien så långt österut som till Japan. Blomning: Maj–juli.
Bilden till vänster visar vinterståndarna från ett bestånd på Foresta Umbra. Arten blommar senare än den tid då de flesta letar orkidéer på Gargano.
Neottia ovata (L.) Bluff & Fingerh.
De flesta känner igen tvåbladet under det latinska namnet Listera ovata men efter att man börjat använda DNA för att fastställa släktskapen mellan olika arter har man fått flytta över denna till Neottia. Tvåbladet är ju här hemma en av våra vanligaste orkidéer. Ganska oansenlig med sina små gröna blommor även om höjden kan bli upp till 75 cm. I Medelhavsområdet är däremot denna orkidé en stor raritet och mycket sällsynt. Detta är en orkidé som man kan hitta på nästan alla typer av underlag, dock sällan i södra Europas vintergröna ekskogar. I bergstrakterna går den upp till 2 400 m. Förekommer på Gargano i lövskog upp till 1 000 m men på endast några enstaka lokaler. Blomning: Maj – juli.
Platanthera bifolia (L.) L.C.M. Richard
Nattviolen tillhör en av de vanligaste orkidéerna här hemma och växer inom många olika miljöer, den är inte speciellt kalkkrävande. På Gargano hör den däremot till de mer sällsynta. Den finns dock spridd inom skogsområden i de högre liggande, inre delarna av halvön. Blomning: Maj–juli.
Det finns dock stora tveksamheter om huruvida P. bifolia verkligen finns på Gargano. Rapporter om denna kan vara förväxlingar med nedanstående P. clorantha.
Platanthera clorantha (Custer) Reichenbach
Grönvit nattviol har på många ställen här hemma blivit vanligare medan den "vanliga" har gått tillbaks. Detta beror till dels på att den grönvita tål mer igenväxning och har därför i viss mån gynnats av nyare brukningsmetoder inom jordbruket. Förekoms på Gargano ungefär som för P. bifolia . Blomning: Maj–juli.
Garganos Ophrys-arter enligt tre olika källor från nyare tid.
Det har genom tiderna funnits olika åsikter om både vilka orkidéer som finns på Gargano och vad dessa skall heta. Nedan finns en uppställning som visar hur detta ser ut i tre, ganska nya, böcker som behandlar Garganos orkidéflora. De två första behandlar samtliga orkidéer i Italien medan den tredje är en ren orkidéflora för Gargano. Noteras kan att det i kolumn 1 finns arter som inte fanns beskrivna 2009 då Orchidé d'Italia utkom.
X = Finns upptagen med samma artnamn som i första kolumnen
Romolini & Souche (2012) Orchidé d’Italia (2009) Rossini / Quitadamo (2014)
apifera X X
apulica holosericea sub. apulica X
araneola sub. virescens
bertolonii sub. bertoloniiformis X X
biscutella argolica sub. biscutella argolica sub. biscutella
bombyliflora X X
brutia incubacea sub. brutia X
cinnabarina X
classica X X
conradiae scolopax sub. conradiae X
corsica lutea sub. phryganae X
iricolor sub. eleonorae X
exaltata sub. archipelagi X X
forestieri lupercalis X
funerea X X
gracilis X
holocericea sub. paolina holosericea
incubacea X X
lacaitae X X
lojaconoi X X
lucana X
lucifera X X
lutea X X
lutea sub. melena
mattinatae X
minipassionis X
neglecta X X
oestrifera montis-gargani scolopax sub. cornuta X
oxyrrhynchos subsp. celiensis oxyrrhynchos
parvimaculata holosericea sub. parvimaculata X
passionis X X
promontorii X X
romolini bertolonii bertolonii
sicula lutea sub. minor X
sipontensis X X
speculum X X
sphegodes
tarquinia sphegodes sub. tarqiunia X
Ophrys - Sektion Pseudophrys
Ophrys corsica Soleirol ex G. & W. Foelsche
Från Korsika finns denna art beskriven. Den behandlas dock oftast som en synonym till O. phrygana då utseendet är mycket likt denna. En del menar dock att på Korsika och Sardinien är det endast O. corsica som finns. Idag anser många att arten finns inom stora delar av södra Italien. Blommorna ser ut som små varianter av O. lutea, med den tydliga "knäcken" på läppen. Den andra småblommiga "O. lutea"-arten, O. phryganae, anses inte finnas på Gargano. (Se notering under O. lutea). Arten är ganska ovanlig på Gargano. Växer i maccia, buskvegetation, gräsmarker och gläntor i ekskogar; upp till 1000 meter. Blomning: Mars–maj.
Ophrys funerea Viviani
O. funerea är en småblommig art, läpplängd 7,5 till drygt 10 mm.. Höjd 10–22 cm. Sepaler och petaler gröna, läppen är brun med två gråblå fläckar vid basen, delat av en V-format fåra. Oftast har den en hårlös gul rand runt läppkanten. Mycket variabel art. Utbredningen på Gargano är osäker p.g.a. sammanblandning med andra arter, rapporterades från halvön först 2001. Artens utbredning är i övrigt begräsat till Korsika och Sardinien. Växer i garigue, betesmarker, macchia och ljus skogsmark upp till 1 000 m. Blomning mars–maj.
Ophrys iricolor subsp. eleonorae (Devillers-Tersch. & Devillers) Paulus & Gack
Ophrys iricolor är en östlig art med denna underart som enda representant i västra Medelhavet. Den har ansetts vara endemisk för Sardinien och går ibland under namnet subsp. maxima.Utbredningen på Gargano är osäker p.g.a. sammanblandning med övriga närstående arter. Sepalerna är gröna, den övre framåtböjd. Petalerna rödaktigt gröna (bruna). Läppen (14–23 mm) är tredelad, mörkt brun och med kraftigt blåfärgat övre del. Höjd upp till 25 cm. Ett säkert kännetecken för arten är att undersidan på läppen är rödtonat. Växtplatser är soliga öppna områden, vägkanter, garigue, Asphodelus- och Opuntia-marker upp till 1 000 m. Blomningstid: Mars-april.
Ophrys lojaconoi Delforge
Arten är endemisk inom Apulien/Calabria. O. lojaconoi beskrevs 1995, då från Siponto, Manfredonia men den har sedan hittats provinsen Calabria. På Gargano är den en raritet som kan hittas inom soliga öppna områden som vägkanter, garigue, Asphodelus- och Opuntia-marker upp till 1 000 m. Plantan liknar O. fusca men är oftast längre än denna, 20–32 cm. De 3–10 blommorna sitter förhållandevis tätt. Den oftast horisontelt stående läppen, 12–15 mm, har två markanta, utstickande sidolober; strävhårig; rödbrun med blå/blågrå övre del. Mycket tidigt blomning: Februari – april.
Till bildgalleri
Ophrys lucana P.Delforge, Devillers-Tersch. & Devillers
Artnamnet lucana kommer från det gamla namnet på den italienska regionen Basilicata som var Lucania. Arten är också beskriven från detta område men finns inom större delen av södra Italien samt de inre, centrala delarna. I en del litteratur finns den beskriven som O. fusca subsp. lucana. Det är en ganska robust planta med rätt stora blommor. Sepalerna är ljust gröna/gulgröna; petalerna är något kortare med lätt vågiga kanter, oftast gröna men ibland bruna eller rödaktiga med ljusare kanter. Läppen, 12,5-18 mm, är tredelat med en nötbrun ton. Spekulum når sällan ner till läppens delning, färgen är gråblå till rödaktig och den har ibland en vit linje i framkanten. Stigmat har en brun fläck på vardera sidan som ofta går ihop till ett brunt streck tvärs över. Utbredningen är möjligtvis något oklar p.g.a. sammanblandning med andra närliggande arter. Det finns i södra Italien flera snarlika taxon. Men som ovan nämnd anser man att arten finns inom de södra och östra delarna av italienska halvöns södra halva. Växer i sol till halskugga på kalkhaltigt underlag, magra gräsmarker, övergivna odlingsmarker, skogskanter och liknande områden. Blomning: Maj–juni
Ophrys lucifera J. Devillers-Terschuren & P Devillers
O. lucifera tillhör en av dessa sent beskrivna arterna från O. fusca-komplexet (2000) och som så sent som år 2002 konstaterades det att den förekommer på Gargano. Där får den ändå anses som en raritet. Medelstora blommor; läppen, 14–20 mm, står horisontellt eller något nedvikt; tydligt tredelad; övre delen gråblå, nedre delen mörkt brun med en gul rand runt kanten av de tre flikarna. Växer soligt i garigue, macchia och annan okultiverat mark upp till 1 000 m. Blomning: Mars–april.
Ophrys lupercalis J. Devillers-Terschuren & P Devillers
Detta är den tidigaste av Garganos Ophrys, redan i februari kan man hitta den i blom. Artnamnet "lupercalis" kommer från den antika romerska karnevalsfest (Fêtes des Lupercales) som hölls i februari och anspelar därmed på den tidiga blomningen. Arten rapporterades första gången från Gargano 1998 och får nog anses vara ganska ovanlig där men sammanblandning med övriga arter i fusca-komplext gör utbredningen osäker. Ganska stora blommor; läppen 10–18 mm; främre delen mörkt brun med en gul kant; övre delen blågrå. Växer i öppna buskmarker, pinjeskog och macchia. Blomning: Januari–mars.
Arten finns ofta angiven som Ophrys forestieri. Om dessa två taxon avser samma art eller om det är två skilda arter och i så fall vilken det är som finns på Gargano får framtiden utvisa.
Ophrys lutea Cav.
Gul ofrys Denna art har en västlig utbredning och ersätts i östra Medelhavet av O. phryganae och sicula. O. lutea finns spridd över större delen av Gargano men är inte als så vanlig som nedanstående O. sicula. Arten har en stor läpp (13-18 mm) med bred gul kant runt den bruna mittdelen. Karakteristiskt för läppen är att den vinklar neråt en bit från basen. Sepaler och petaler gul-gröna. Växer i garigue, macchia och betesmarker upp till 1 000 m. Höjd 10–30 cm. Blomning: Mars - maj.
Denna art förväxlas ofta med de två närstående arterna O. phryganae och O. sicula som båda finns på Gargano. Många av de rapporter som gjorts om O. lutea från Gargano kan nog härledas till framförallt O. phryganae. Det finns också tvivel om huruvida O. lutea överhuvud tagit finns på Gargano och att alla rapporter därifrån avser O. phryganae. Efter att ha sett O. lutea på Sicilien är jag böjd att hålla med.
Nyare rön säger att det inte är O. phryganae som finns på Gargano, utan att det är Ophrys corsica. Framtida forskning får utvisa hur det egentligen skall vara.
Ophrys melena (Renz) Paulus & Gack
Inom de östra kustområdena på Gargano kan man hitta denna ofrys som liknar mycket O. sicula men där läppen är helt täckt av det bruna färgpigment som hos O. sicula lämnar en gul rand kvar runt kanten. Totalutbredningen är östlig med Grekland som center. Växtplatser är garigue, macchia och kargt betesland. Höjd 10–30 cm. Blomning: Mars–maj.
Det finns idag tveksamheter om den O. melena som förekommer på Gargano verkligen är O. melena. Bland annat har det påpekats att Gargano-arten pollineras av en annan insekt än O. melena i Grekland. Möjligtvis kan framtiden komma att visa att det handlar om en ännu ej beskriven art inom O. subfusca-komplexet. Ett artkomplex som står mellan O.lutea och O. fusca. Många förespråkar dock att det enbart rör sig om färgformer av O. sicula.
År 2012 gjordes en beskrivning av Garganos O. melena där den fick namnet Ophrys pseudomelena Turco, D'Emerico, Medagli. Artnamnet betyder "liknar melena". Om detta kommer att accepteras som namn får väl visa sig.
Ophrys phryganae Devillers-Tersch. & Devillers
Detta är en ovanlig art på Gargano där den upptäcktes först år 2000 (se resonemanget angående O. phryganae kontra O. lutea i O. lutea-texten ovan). Den tillhör annars östra Medelhavets orkidéflora. Det är en robust planta, upp till 35 cm hög. Den liknar mycket O.lutea men blommorna är mindre, läppen är här endast 8–13 mm och oftast starkt hårig. Växer i garigue, maccia, betesmarker upp till 1 000 m. Blomning: Mars–maj.
Se ovan i beskrivningen av Ophrys lutea om O. phryganae vs O. corsica.
Ophrys sicula Tineo
Denna art förväxlas på många håll med O lutea (gul ofrys). Ibland ser man den under namnet O. lutea ssp. galilaea eller subsp. minor. Arten finns spridd över större delen av Gargano. Blommorna är ganska små. Läppen är 8–13 mm lång, även här kantad av en gul bård men smalare än hos O. lutea. Läppens centrala del är brun med två blågrå fläckar mot basen. Den bruna delen formar på främre delen av mittfliken ett omvänd "V". Typiskt är också läppens mer eller mindre horisontella ställning utan den typiska knäcken som finns hos lutea/phryganae. Höjd 5–40 cm. Blomning: Februari - april.
Ophrys - Sektion Euophrys
Ophrys apifera Hudson
Bi-ofrys. Denna vackra ofrysart är ganska lätt att känna igen med sin bulliga läpp med klart gula markeringar. Läppen har vid basen två koniska sidoflikar, små "horn". Sepalerna är ovanligt stora jämfört med läppen, oftast rosafärgad men varierar från rent vitt, alltid med en grön mittnerv; den övre viker bakåt efter en tid. Finns sällsynt över stora delar av Gargano. Växer på många olika typer av mark, fuktiga ängar, betesmarker, garigue, tallskog från 80 upp till 800 m. Höjd 20–65 cm. Blomning: Maj - juni.
O. apifera är ofta självpollinerande och ger därför också ofta upphov till avvikande former som lätt etablerar sig och flera varianter finns beskrivna efter läppens variation. Från Gargano finns noterat O. apifera var. bicolor som har en markant delning av läppen där övre delen är ljus grön eller gulaktigt grön och nedre delen mörkt brun; sepalerna oftast ljust rosa. Växtplatser och blomningstid är som för huvudarten.
Ophrys apulica (O. & E. Danesch) O. & E. Danesch
Denna underbart vackra art får väl anses var Apuliens egen orkidé och den har också, som namnet antyder, ansetts vara endemisk inom landskapet men rapporter finns från närliggande områden också. På Gargano finns O. apulica spridd över större delen av halvön men vanligast inom den sydliga delen samt i kustnära områden i nordost. Arten tillhör fuciflora-gruppen och räknades också tidigare som underart till O. fuciflora som den ibland kan förväxlas med. Den känns dock igen på den mycket större läppen och längre petaler. Detta är nog den ofrys som (kanske tillsammans med Kretas O. episcopalis) har den största blomman av alla. Petalerna och de ovanligt långa sepalerna (14-18 mm) är ljust rosa till mörkt rödvioletta, petalerna oftast något mörkare. Läppen, 13–18 mm är mörkt brun och har ett rikt mönster av gulvita linjer och cirklar. Växtplatserna är solöppna områden i garigue, macchia, buskmarker och övergiven odlingsmark upp till 900 m. Blomning: April–maj.
Ophrys argolica subsp. biscutella (O.Danesch & E.Danesch) Kreutz
Subsp. biscutella är ytterligare ett exempel på en östlig inverkan på Garganos flora. Arten är mycket närstående O. argolica från Grekland. Utbredningen är sydöstliga Italien men dessutom också den Kroatiska ön Korcula. På Gargano finns den spridd inom de centrala delarna samt söder om Lago di Varano. Sepalernas färg går från vitt till rödviolett, efter en tid får de oftast en kraftig bakåtlutning. Petalerna har samma färg eller något mörkare. Den välvda läppen är rund till trapetsformad; mörkt brun; något ljusare mot basen; vit hårighet på "skuldrorna". Mönstret på läppen är oftast reducerat till två blågrå ögon som ibland flyter ihop till ett par glasögon. Växtplats är garigue, gräs- och buskmarker samt områden med öppen skog upp till 1 000 m. Blomning: April–maj.
Ophrys bertolonii subsp. bertolonii Moretti
Läppens form har gett denna Ophrys det svenska namnet toffel-ofrys. Den mörka, starkt ludna läppen är starkt framåtböjd med en blå, sköldformat spegel på den främre hälften; oftast utan men ibland med antydning till sidoflikar. Läppen avslutas med en gul, uppåtriktat spets längst fram. Sepalerna är oftast rödlila men kan också gå mot vitt. Petalerna långa, spetsiga oftast starkare färgat än sepalerna. Typiskt kännemärke för denna art är formen på märket i underkant av könspelaren, det har alltid formen av en rektangel på högkant (höjden större än bredden). Huvudutbredning är inom öppna, magra betesmarker, garigue och glesa buskområden på Garganos sydsluttningar upp till 800 m Vanligast över 500 m. Höjd 10–30 cm. Blomning: April–maj.
Ophrys bertolonii subsp. bertoloniiformis (O. Danesch & E. Danesch) H. Sund.
Denna nära släkting till ovanstående toffelofrys är endemisk för Gargano. Där är den betydligt vanligare än O. betolonii. Sepalerna är gröna, sällan vita eller rosa. Petalerna olivgröna eller brunaktigt rosa, vanligtvis starkare färgade än sepalerna. Odelad läpp, konvex, ger ett långsmalt intryck, bredare mot basen. Läppen är till skillnad mot O. betolonii rak eller svagt bågformad, ibland med små utskott vid basen. Hela läppen är täckt av tjockt hår som är längre utefter kanterna. Blågrått, glänsande, oftast sköldformat märke. Säkraste skiljetecken mot O. bertolonii är att O. bertoloniiformis har något mindre blommor, en rakare läpp samt att märkesytan underkant pelaren alltid är bredare än hög (hos O. bertolonii högre än bred).
Ovanstående taxon accepteras inte av alla utan synpunkter finns att alla "icke bertolonii" inom gruppen skall föras som underarter/varieteter till O. pseudobertolonii Murr, en art som beskrevs redan 1898, i detta fall O. pseudobertolonii subsp bertoloniiformis.
Ophrys bombyliflora Link
Humle-ofrys. Om flera av sektionens arter anses vara bland orkidéernas vackraste arter så är detta en av de mest oansenliga inom hela släktet. Det är lätt att gå förbi utan att upptäcka den. De runda sepalerna är gröna. Petalerna är små, håriga och rödaktig gröna. Läppen är brun med ett par blågrå märken vid basen. Sidoflikarna bildar starkt håriga utväxter vid vardera sidan av läppens bas. Allmän över större delen av Gargano i solöppna lägen, torrängar, betesmarker, garigue upp till 900 m. Höjd upp till 25 cm men ofta betydligt mindre. Blomning: Mitten mars–maj.
Ophrys brutia P. Delforge
Detta är en mycket ovanlig art på Gargano. Den påminner mycket om Ophrys sphegodes eller incubacea men har något mindre blommor. Den har också beskrivits som O. incubacea subsp. brutia. Blommorna har ljust gröna sepaler. Petalerna är oftast mörkare med rödaktiga kanter. Läppen, 10-14 mm, är mörkt brun, odelad och rund till oval. Behåring och läppens märke liknar mycket på O. incubacea men den har inte lika välutvecklade ”horn” som denna. Pseudoögonen är svarta till grönaktiga med oftast vit kant runt. Växer i soliga ängar, vägkanter, macchia och garrigue; upp till 500 meter Blomning: Mars–maj.
Ophrys cinnabarina Romolini & Soca
Arten har fått sitt namn från det cinoberröda fältet längst upp på läppen. Detta är en art som beskrevs så sent som 2011. Det är en robust planta (40 cm) med stora blommor. Både sepalerna och de trekantiga petalerna är rosa, sepalerna har en grön mittnärv. Den stora läppen är trapetsformat, 15 x15 mm, och täckt av ett lager rödbrunt hår, speciellt välutvecklat vid basen. Oftast ganska enkelt läppmönster med gulvita kanter på övre delen av läppen. Förhållandevis små "horn". Även pseudoögonen är små och grönaktiga. Den sena blomningen skiljer den från övriga Ophrys fuciflora-arter. Växer i kalkpåverkade gräsmarker och i undervegetationen i ekskog (Quercus pubescens) från 280 m upp till 800 m. Utbredningen är Basilicata och Apulien. Blomning: Slutet maj –juni.
Ophrys classica Devillers-Tersch. & Devillers
Utefter thyrrenska kusten, från östra Ligurien till Calabrien, växer denna nybeskrivna art (år 2000) men även längre österut föerkommer den sporadisk. Den står mycket nära O. sphegodes och många anser att skillnaderna mellan dessa ingår i den naturliga variationen hos O. sphegodes. Framtiden får visa om den kommer att betraktas som art. Det är en robust planta, upp till 40 cm hög. Den har ganska stora blommor, ljust- till vitaktig gröna sepaler; brungröna petaler med vågiga, något mörkare kanter. Läppen är mer fyrkantig än hos O. sphegodes med tydliga utväxter vid basen; mörkt brun med ett "H" eller "X", blågrått med vitare kanter. Växer på kalkgrund, ängar, garrigue, busk- och öppen skogsterräng upp till 1000 m. Blomning: Mars–maj.
Ophrys conradiae (Melki & Deschâtres) H.Baumann & al.
O. conradiae (eller O. scolopax subsp. conradiae som den ibland kallas) är mycket ovanlig på Gargano. Den skiljer sig från O. scolopax främst genom sin storlek (20–66 cm) samt genom att läppen är bredare. Sepalerna är vanligtvis gröna, ibland rosa (20%), petalerna är trekantiga, långsmala med samma färg som sepalerna. Läppen har typisk "getingform", (9,5-13,5 mm) långsmal och bullig, brun med gula teckningar och gul spets längst fram. Vid basen finns två korta horn. Växer på torr kalkgrund i sluttningar, garigue och fattiga gräsmarker upp till 600 m. Blomning: Maj–juni.
Ophrys cornuta Steven
Det är lätt att förstå varför O. cornuta fått namnet "cornuta" som betyder hornförsedd. Det finns få orkidéer som kan mäta sig med den i formgivning och färgprakt. Blommorna är små underverk med sina långa smala läpputskott och vackra mönster i brunt gult och blått. Sepaler och petaler är rosa men kan variera från rent vitt. På Gargano tillhör denna en av de ovanligare orkidéarterna men finns inom kustnära områden i nordost (Vieste – Peschici). Växer inom kalkområden i garigue, gammal odlingsmark, busk- och öppen skogsterräng upp till 600 m. Höjd 20–50 cm. Blomning: April–maj.
O. cornuta går ibland under namnet Ophrys oestrifera och ibland som underart till O. scolopax, då som O. solopax subsp. cornuta. Under 2010 beskrevs Garganos populaion av O. cornuta som Ophrys oestrifera subsp. montis-gargani Van de Vijver & W.Looken då den anses skilja sig från övriga närstående arter.
Ophrys exaltata subsp.archipelagi Gölz & H.R. Reinhard
O. archipelagi har en totalutbredning som mycket liknar O. biscutella, d v s sydöstliga Italien samt Kroatiska Korcula, där typarten också beskrevs 1986. Det är avseende läppens form och mönster en mycket variabel art. Troligtvis av hybridursprung, där O. arachnitiformis, O. biscutella med flera misstänks vara inblandade (tidigare ansågs Garganos population tillhöra O. arachnitiformis). Det är en högrest, ofta mångblommig planta som p g a blommornas färg samt de grönvita stödbladen ger ett ljust intryck. Sepalerna är oftast grönvita med bakåtrullade kanter; ofta med rosa fläckar eller fält. Petalerna är oftast gulgröna, sällan vitaktigt rosa; vågiga kanter. Den ovala läppen är oliv- till rödbrun, ibland med en gul rand längst ner. Mönstret är ofta ett blågrått "H" eller "X" men inte sällan betydligt mer komplicerat; ibland uppbrutet i en mosaik av fläckar och linjer. Utbredningen på Gargano finns inom tre områden, i sydöst mellan Mattinata och Vieste, i Nordöst mellan Vieste och Peschici samt i ett stråk söder om Lago di Varano. Växtplatser är garigue, macchia, buskmarker och öppen skog upp till 800 m men vanligast under 400 m. Blomning: Mars–maj.
Ophrys fuciflora (F.W. Schmidt) Moench
Namnet "smyckeofrys" som denna art fått heta på svenska är inte helt fel. Det är en mycket vacker och iögonfallande art med stora blommor. Artnamnet kan översättas med "humlelik blomma" och det är heller inte fel, med den stora läppen som går i brunt och gult är det lätt att komma att tänka på en humla. Även om utbredningen på Gargano är ungefär som för O. apulica är detta är en betydligt mindre vanlig art (finns även i norr runt Lago di Varano). Huvudblomningen är också ca en månad senare än för denna. De breda sepalerna varierar i färg från vitt till starkt rosa-rödviolett med grön mittnerv. Petaler har oftast samma färg men är små trekantiga och ludna. Läppen är stor, fyrkantig, brun med gula teckningar och två små horn vid basen. Förekommer inom kalkområden i garigue, gammal odlingsmark, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 000 m. Blomning: Maj–juni.
Osäkerhet finns om O. fuciflora finns på Gargano. År 2010 beskrevs Garganos art som en ny underart till fuciflora (holocericea), Ophrys holocericea subsp. paolina Liverani & Romolini. Huvudarten anses därför inte finnas på Gargano. Tiden får utvisa om denna uppdelning kommer att stå sig. Växtplatser är nordsidan av Garganohalvön i området innanför Lago di Varano.
Ophrys gracilis (Buel, O. danesch & E danesch) Paulus
Arten omnämns ofta som underart till fuciflora, O. fuciflora subsp. gracilis, som den är nära släkt med. Artnamnet har den fått efter det gracila, spinkiga växtsätt som plantan har, höjd 17-45 cm. Sepalerna är ovala och kan vara ljust rosa men oftast starkt rosa, sällan helt vita. Petalerna är mycket små och trekantiga med samma eller lite mörkare än sepalerna. Läppen är konvex, fyrkantig eller svagt rundat, mer en markant, tandad, gul spets längst fram, Nästan inga eller mycket små utväxter (horn) vid basen. Färgen är brun, något ljusare närmast basen. Teckningarna bildar ett H eller X och ibland en fult markerat "medaljong" i mitten. Små pseudoögon på vardera sidan om det i form klart liggande stigmat. Utbredningen är något oklar men i huvudsak inom södra halvan av Italien. Förekommer inom kalkområden i garigue, gammal odlingsmark, busk- och öppen skogsterräng upp till 900 m. Blomning: Maj–juni.
Ophrys incubacea Bianca
Denna spindelofrys benämns i äldre litteratur som O. atrata eller O. sphegodes subsp. atrata. Den kännetecknas främst av den mörkt bruna läppens kraftiga utskott som på insidan är helt kala samt en tjock hårkrans runt hela läppen. Det blå-blågrå, "H"-formade märket täcker stora delar av läppen. Sepalerna är gröna till vitaktigt gröna med bakåtvikta kanter som gör att de får ett spetsigt utseende. Petalerna är brungröna med vågiga kanter. Läppen är något mindre än hos O. garganica och O. sipontensis men något större eller ungefär lika stor som hos O. sphegodes. Växer på kalkgrund, ängar, garigue, busk- och öppen skogsterräng upp till 800 m men vanligast på nivåer under 200 m. Därför vanligast runt Garganos kustområden. Blomning: Mars–maj.
Ophrys lacaitae Lojacono
Denna art tillhör fuciflora-gruppen och räknades också tidigare som underart till O. fuciflora. Arten är lätt att känna igen med sin stora klargula läpp. Längst upp på läppen finns ett brunt fält med vita och blågrå teckningar. Sepalerna och de mycket små petalerna är vitaktigt gröna. Arten är mycket enhetlig i sitt utseende och går knappast att förväxla med någon annan på Gargano där den är mycket ovanlig och förekommer endast på någon enstaka lokal i sydost. Utbredningen är södra Italien och Sicilien men överallt är den mycket sällsynt. Förekommer på kalkgrund inom områden med gräsmarker, garigue och öppen skogsterräng 400–1 000 m. Blomning: Maj–juni.
Ophrys mattinatae Piero Medagli, Angela Rossini, Giovanni Quitadamo
Detta är en helt nybeskriven (2012) art från Gargano. Den har fått namn efter staden Mattinata i vars omgivning den upptäcktes. Den har tidigare ansetts vara Ophrys bremifera. Huruvida detta taxon kommer att bestå får väl framtiden utvisa. En del taxonomer anser att det är samma som Ophrys cornuta (eller numera O. oestreifera montis-gargani) medan andra förespråkar Ophrys oestrifera subsp. mattinatae. Det är en spinkig planta, 15-20 cm hög med ett fåblommig ax (3–6 blommor). Sepalerna varierar i färg, grönt, vitt eller ljust rosa; de små trekantiga, sammetslena petalerna skiftar oftast i samma färg som sepalerna. Läppen är rödbrun med mer eller mindre mörka inslag och har den typiska scolopax-formen. Mönstret varierar från ganska enkelt till komplicerade teckningar i blått eller blågrått med tunna, vitaktiga kanter. De typiska hornen hos scolopax-arterna är här korta. Även den sena blomningstiden skiljer den från övriga. Ovanlig art å gargano som växer i undervegetationen i lövskogar (ekskog), vägkanter och liknande på nivåerna 400–1000 m. Blomning: Maj–juni.
Ophrys minipassionis Romolini & Soca
Detta är en ganska nybeskriven art (2011). Artnamnet har den fått då den liknar O. passionis men har mycket mindre blommor. Arten är inte speciellt vanlig på Gargano. Det är en robust planta men inte så hög, ca 20 cm, och med upp till 7 blommor i ett glest ax. Blommorna har gröna sepaler; petalerna är mörkare, brunaktiga eller gröna med brunaktig kant och en tvär avslutning. Den ganska lilla läppen, ca 9 mm, är rund och med en mörkbrun grundfärg och med rostbrun hårig kant runt; yttersta kanten är ljusare nästan gulaktig. Den enkla teckningen på övre halvan av läppen har nästan samma färg som läppen. Små, svarta pseudoögon och en liten spets längst fram på läppen som sitter i ett jack i kanten. Växer i kalkhaltigt gräsmark, öppningar i pinjeskog, olivodlingar från 50–900 m. Utbredningenär osäker men finns inom centrala delarna av Italien med tyngdpunkt på den västra sidan, söderut till Gargano. Blomning: April–maj.
Ophrys oxyrrhynchos subsp. celiensis (O. Danesch & E. Danesch) Del Prete
Underartsnamnet kommer från en liten stad i södra Apulien, Ceglie Messapica. Man ser den ibland benämnd som ren art O. celiensis och ibland som underart till fuciflora, O. fuciflora subsp. celiensis. Det är en slank planta med ett glest ax och medelstora blommor. Både sepaler och petaler är gröna, ibland med inslag av rosa. Petalerna är som utdragna trekanter och ofta något mörkare än sepalerna. Den svagt trapetsformade läppen är starkt konvex, finhårig och har utåtböjda kanter i nedre delen. Färgen är rödbrun till brun med et rikt mönster i blått till rödaktigt, ofta med breda vita kanter. En typisk karaktär är det starkt färgade rödbruna fältet strax under kolumnen. Pseudoögonen är små och brungröna. De typiska "hornen" vid basen är hos denna mycket små. Växer i kalkhaltig, stenig buskmark, full sol till halvskugga, upp till 800 meter. Utbredningen är ett band över södra Italien, Apulien, södra delen av Basilikata och norra Calabrien. Ovanlig på Gargano. Blomning: Mitten april–slutet maj.
Ophrys parvimaculata (O. & E. Danesch) H. F. Paulus & Gack
Artnamnet "parvimaculata" betyder "med litet märke" och avser mönstret på läppen som oftast är mindre och inte så komplicerat som hos många andra arter. Det finns dock gott om undantag så läppmönstret är ingen bra detalj att gå efter vid bestämning. O. parvimaculata är endemisk inom sydöstra Italien (Apulien och Basilicata) men inom hela utbredningsområdet är den ganska ovanlig. På gargano hittar men det fräst inom de norra delarna. Sepaler och petaler är normalt gröna men rosa former finns; den bruna läppen har ett runt utseende med en markerad uppvikt spets i framkanten. Blomman är i alla delar mindre än hos O. fuciflora som den tidigare ansågs vara en underart till. Växer gärna i halvskuggiga lägen men också i fullt solbelysta områden som betesmarker och garigue upp till 600 m. Blomning: April–maj.
Ophrys passionis subsp. garganica E.Nelson ex H.Baumann & R.Lorenz
I en stor del av tidigare littratur heter denna art Ophrys garganica, ett namn den fått från Gargano, Italiens "sporre", där den är mycket vanlig men namnet är kanske lite missvisande då den har en utbredning som sträcker sig över större delen av södra och centrala Italien samt Sicilien och Sardinien. På senare tid har dock en ny klassificering gjorts och därför detta nya namn. Underartsnamnet subsp. garganica är inte så vanligt använd men förekommer ibland för att skilja ut Garganos population. Gröna sepaler, kanterna lätt bakåtvikta. Mycket breda petaler, ibland spadlikt ovala, oliv- till purpurbruna, kanterna mörkare och starkt vågiga. Läppen är rund, hel eller otydligt tredelad, utan eller med små utskott, rödbrun till nästan svart, mittdelen är konvex medan sidorna hänger neråt med utåtvikta kanter. Sidorna är täckta med en tjock, kraftigt hårighet. Föredrar kalkpåverkat mark, torra gräsmarker, garigue, gamla odlingsterrasser, busk- och öppen skogsterräng upp till 1 000 m. Höjd 20–50 cm. Blomning: Mars–maj.
Ophrys promontorii O. Danesch & E. Danesch
Detta är en art som står Sicilien-endemiska O. lunulata mycket nära. O. promontorii finns dock inte på Sicilien utan är endemisk inom södra och centrala delarna av italienska fastlandet men är kanske i första hand förknippad med Gargano. Detta antyder också artnamnet, promontorii, som betyder "udde" och avser Gargano. Arten är ganska lätt att känna igen på de stora blommorna med den välvda, ovala läppen. Färgen är mörkt brun och mönstret är oftast reducerat till två blåskimrande fläckar på övre halvan. Utsidan av de två utskotten samt kanten runt resten av läppen är täckt av långt tjockt hår. Sepaler och petaler liknar mycket O. garganica. Växer i gräsmarker, ängar, garigue eller öppen skogsterräng upp till 850 m men vanligast mellan 500 – 700 m inom de sydliga delarna av centrala Gargano. Blomning: April–maj.
Ophrys sipontensis R. Lorenz & Gembardt
O. sipontensis är ytterligare en av Apuliens endemiska arter och av undertecknade ansett som den vackraste av alla inom O. sphegodes-komplexet. Namnet har den fått efter den antika staden Siponto som förstördes av ett jordskalv. Staden Manfredonia är byggd på ruinerna efter Siponto. Det är en robust planta upp till 60 cm hög men oftast betydligt kortare. Blommorna är oftast klart färgade och påminner mycket om O. spruneri från Grekland. Man har också konstaterat att det är samma insekt som pollinerar dessa båda orkidéer. Troligtvis har två anpassningar till samma insekt utvecklats parallellt, snarare än att det skulle finnas något släktskap mellan O. sipontensis och O. spruneri. Sepalerna är vitaktiga till violettrosa; petalerna är alltid starkare färgade, olika röda nyanser med inslag av brunt, oftast breda med vågiga kanter. Läppen är oftast rund, ibland oval; saknar helt eller har små utväxter vid basen; mörkt- till rödbrun¸ oftast en tjock hårbeklädnad runt kanten som böjer in under läppen. Det metalliskt skinande, blå märket på läppen är ofta två raka streck förbunden i överkanten, ibland mer komplicerat med utskott från huvudlinjerna. Utbredningen är i huvudsak södersluttningarna på Garganos sydsida upp till 700 m men med två skilda nivåer för huvudsaklig förekomst, dels 0–200 m ö h dels 500–600 m ö h. Utanför halvön finns rapporter från området straxt söder om Gargano. Växtplatsen är solbelysta områden i garigue, gräsmarker, Asphlodelus , Opuntia och Ferula-områden. Blomning: Mars –april.
Ophrys speculum Link
Spegel ofrys. På Gargano är detta en av de ovanligare Ophrys-arterna känd endast från tre lokaler, två vid Mattinata och ett vid Vieste. Gröna sepaler, den övre framåtböjd över pelaren; petaler bruna, korta och bakåtböjda. Läppen är tredelad, fransig av tjockt brunrött hår. Sidoflikarna korta och breda, större delen av mittfliken består av en stor blå, glänsande "spegel" som avgränsas mot den håriga kanten av en gul eller gulgrön rand. Växtplats är torra, soliga kalkpåverkade gräsmarker, garigue, tidigare odlingsmarker och busk- och öppen skogsterräng. Höjd 5–25 cm. Blomning: Mars–april.
Ophrys sphegodes subsp. tarquinia (P. Delforge) Kerutz
Denna räknas som en endemisk art för Toscana och Lazio även om noteringar finns från Gargano också. Det är ofta en robust planta med en blågrön bladrosett vid basen och en ganska tjock stjälk. Blommorna, upp till 11 st, är ganska stora med vitgröna sepaler som ibland kan gå åt det röda hållet. Övre sepalen har bakåtrullade kanter som ger den ett smalt utseende. Petalerna är gul-, oliv- eller brungröna med starkt vågiga kanter. Läppen, 11–16 mm, är oval och hel eller svagt tredelad; avsaknad av eller små utväxter vid basen. Färgen är brun med rödbrunt hår runt kanten; märket är ett blågrått "H" eller "X" men mycket variabelt och ibland uppbrutet i ett oregelbundet mönster; oftast med vita kanter. Växer i många olika miljöer som vägslänter, övergiven odlingsmark, gräsmarker, skogsbryn och liknande upp till 900 m. Vanligtvis en bit från kusten. Blomning: April–maj.
Ophrys tenthredinifera Willdenow
Prakt-ofrys. Detta är absolut en av de vackraste Ophrys-arterna. Mycket karakteristisk med sina runda sepaler som kan variera starkt i färg från rent vitt till starkt rosa, oftast med en grön mittnerv. Läppen är brett rektangulär med ett brunt fält över mittdelen och en bred, gul och kraftigt hårig kant runt om; särskilt långhårigt är området runt den för arten typiska gula, uppåtvikta spetsen längst fram på läppen. Färgerna kontrasterar starkt mot det blå fältet närmast läppens bas. Läppens sidor är oftast starkt nedvikta. Finns över hela Gargano upp till 1 000 m i öppen skog, garigue, betesmarker. Höjd 10–40 cm. Blomning: April–maj.
Ophrys tenthredinifera är en ganska enhetlig art men sett över hela utbredningsområdet, som är lika med hela Medelhavsområdet så finns olikheter och flera arter har beskrivits. Den typ som är den övervägande på italienska halvön, och Gargano, har beskrivits under namnet Ophrys neglecta Parlatore (1858). Karakteristiskt för denna är de förhållandevis små blommorna (jmf. den sicilianska populationen, O. grandiflora, O. ficalhoana från Portugal) eller O. aprilia från Sardinien), de brant nedvikta sidorna på läppen samt den kraftiga hårigheten över läppspetsen.
Orchis anthropophora (L.) Allioni
Spökyxne tillhörde tidigare, som enda art, släktet Aceras som därmed har försvunnit. Allmänt förekommande art, framförallt inom den södra delen av centrala halvön. Den täta blomställningen går i gult och grönt med inslag av rött i kalkbladens kanter och på läppens flikar. Läppen påminner även här om en människokropp men här hänger den lugnt och stilla jämfört med ap- och borstnycklarnas spretiga "gubbar". Ingen sporre. De ofläckade bladen är samlade i en rosett vid stjälkens bas. Höjd upp till 40 cm men oftast mycket lägre. Hybrider med O. italica förekommer. Blomning: Mars–maj.
Orchis italica Poiret
Borstnycklar. Allmän art som man ofta träffar på i stora kolonier. Bra "landmärke" när man söker efter orkidéer, det finns ofta andra arter i samma områden. O. italica tillhör en grupp av Orchis som har människoliknande blommor, där läppen har "armar och ben" (som t.ex. vår O. militaris). Detta ger blomställningen ett borstlikt utseende. Blomfärgen är vanligtvis ljust violettröd men färgformer förekommer bl. a. vit. Växer i garigue, macchia, gräsmarker, betesmarker och före detta odlingsmark upp till 1 000 m. Blomning: April–maj.
Orchis pauciflora Tenore
Gullvivenycklar. Denna art räknas ibland som underart till O. provincialis. Den har inte lika stor spridning som ovanstående Orchis-art men kan lokalt vara vanlig i de inre centrala delarna av Gargano. Växtlokal är torra gräsmarker, garigue, steniga slänter, öppet skogsland från 200 upp till 1 000 m, ofta i gles skog av stenek. Axet har oftast färre blommor än O. provincialis (4–5). Färgen är intensivt gul framför allt läppen där mittpartiet är nästan orangegult. Även här har läppen röda prickar från sporrens mynning och framåt; tredelad med tandad mittflik; sidoflikarna oftast starkt nervikta. Blomning: April–maj.
Orchis provincialis Balbis ex Lamarck & DC.
De ganska breda bladen hos denna art har bruna fläckar, till skillnad mot ovanstående O pauciflora som den kan förväxlas med, blomställningen hos provincialis har också oftast fler blommor. Blommorna är blekt gula (som gullvivor) med några små, röda prickar på läppen. Den ganska långa sporren (13–19 mm) kröker uppåt och avslutas med en uppsvälld ända. På Gargano finns tre spridningsområden inre centrala områden, inre nordöstra delen samt inre nordvästra delen. Växtplatsen är oftast gles lövskog 200–1 000 m. Höjd upp till 35 cm. Blomning: April–maj.
Orchis purpurea Hudson
Stornycklar som denna art heter på svenska finns med spridda förekomster inom centrala halvön samt inom de nordöstra kustnära områdena. Den gör skäl för sitt namn då den kan bli upp till meterhög. De talrika, ofläckade bladen sitter i en rosett vid stjälkens bas. Blommorna liknar johannesnycklens blommor men läppflikarna är mycket bredare. De övriga kronbladen bildar en brunröd hjälm, läppen är vit/svagt rosa med brunröda prickar. Färgen och läppflikarnas form kan variera kraftigt och ett 30-tal varianter finns beskrivna. Växer oftast i gles skog, skogsbryn och buskmarker. Utbredningen är central- och sydeuropeisk med några förekomster Nordeuropa, som t.ex på Mön i Danmark. I Medelhavsområdet är den oftast en bergsväxt. På Gargano inom nivåerna 300 - 1 000 m. Blomning: Slutet april–juni.
Orchis quadripunctata Cyr. ex. Ten.
Ögonnycklar. En liten Orchis-art som man ofta hittar i högre liggande områden. Den är inte särskilt vanlig på Gargano men förekommer inom de centrala delarna med en huvudutbredning mellan 600–800 m. Prickiga blad. Blomställningen påminner en del om en liten brudsporre med blommornas långa trådsmala sporrar. Den treflikiga läppen har fyra mörkröda prickar intill sporrens mynning (därav artnamnet). Två av dessa finns inne i den hjälm som bildas av övriga kronblad. Växer i garigue, maccia, solöppna steniga marker. Höjd upp till 30 cm. Vita varianter finns. Blomning: April–maj.
Serapias bergonii E.G. Camus
Tidigare gick denna art under namnet S. vomeracea subsp. laxiflora eller S. laxiflora. Detta är en ganska vanlig art på Gargano och spridd över större delen av halvön. Blommornas stödblad är lika långa som blomman eller når strax över denna: Läppen 12–18 mm, röd-violett med två små "knölar" vid basen; oftast bakåtböjd in under blomman. Snarlik ovanstående art och förväxlas ibland med denna men kanske framförallt med S vomeracea då variationen inom dessa arter är så stor att gränserna flyter ihop. Höjd 15–45 cm. Blomning: Mars – maj.
Serapias cordigera L.
Håriga satyrnycklar. Den breda (16–23 mm, längd: 19–29mm), nästan hjärtformade, och kraftigt håriga (violetta hår) läppen är det karakteristiska för denna art. Läppfärgen är oftast mörk, brun eller rödbrun. Växer i sol till halvskugga på sura underlag, fuktig gräsmark, garigue, gammal odlingsmark (terrasser) och öppen skog upp till 1 000 m. Ovanlig art på Gargano med en utbredning huvudsakligen inom norra sidans inland. Höjd upp till 35 cm. Blomning: April–juni.
Serapias orientalis subsp. apulica H. Bauman & Künkele
Apuliens satyrnyckel skulle man kunna kalla denna art. Den är endemisk inom landskapet. På Gargano hittar man den i huvudsak utefter den varma, torra sydkusten oftast i grässluttningar. Tidigare ansågs den vara en underart till S. orientalis (subsp. apulica) och det är väl fortfarande osäkert om den skall ha rang som egen art. Det är en robust planta, höjd 12–25 cm, med ett ganska kort tätpackat ax med 2–7 stora blommor. Stödbladen är ungefär lika långa som blommorna eller något längre och har samma färg som hjälmen, ganska ljust röda med mörkröda strimmor. Läppen (epichilen) är 18–28 mm; orangeröd till purpurviolett och kraftigt hårig på övre delen mot hypochilen. Ibland finns variationer inom arten som överlappar S. vomeracea resp. S. cordigera vilket gör bestämningen osäker. Nivå upp till 300 m. Blomning: April–maj.
Serapias lingua L.
Kala satyrnycklar. Av satyrnycklarna är detta den art som är lättast att känna igen. Blomformen med den snett framåtlutande röda läppen är karakteristisk och lätt att upptäcka. Färgen kan variera från mörkt rött till ljusare nyanser och ibland över till nästan gult. Läppen är nästan kal, därför det svenska artnamnet. Vid basen av läppen finns en glänsande, oftast odelad svål eller valk. Höjd 10 - 30 cm. Förekommer över större delen av Gargano. Blomning: Mars–maj.
Serapias parviflora Parlatore
Småblommiga satyrnycklar är en på Gargano inte speciellt vanlig art. Förekommer i huvudsak inom de östra och kustnära områdena av halvön. Hjälmen är vitaktig violett med mörka strimmor. Läppen är liten, 8–12 mm, oftast starkt bakåtböjd in under blomman. Färgen är brunröd. Höjd upp till 35 cm men ofta betydligt kortare. Växer på många olika underlag, fuktig gräsmark, garrigue, buskmarker och öppen skogsterräng. Blomning: April–maj. Denna art förväxlas ibland med småväxta exemplar av S. bergonii.
Serapias politisii Renz (Pro hybr.)
Detta är en Serapias som framförallt finns på en del av de grekiska öarna. Rapporter finns dock från Gargano också (1998) men den får där ses som mycket sällsynt. Arten anses ha uppkommit ur en hybrid (eller är en hybrid) mellan S. bergonii och S. parviflora. Utseendet är också ett mellanting av dessa båda arter. Höjd upp till 40 cm. Blomaxet mer utdragit än hos S .parviflora, mer likt S. bergonii men oftast med färre blommor än denna (2–7). Växtplatsen är garigue, macchia och skogsgläntor upp till 600 m. Blomning: April – maj.
Serapias vomeracea (N. L. Burman) Briquet
Allmänna satyrnycklar är spridd över stora delar av Medelhavsområdet. Det är en ganska storväxt art med ett något tätare ax och en större läpp än S. bergonii, som den kan förväxlas med. Det finns ofta en flytande övergång mellan dessa två arter men ett tydligt kännetecken för S. vomeracea är att den har mycket långa stödblad, upp till 70 mm; mycket längre än blommorna och av samma färg som dessa. Läppen är 18–30 mm lång och ljust röd till purpurröd; den inre delen (hypochilen) är starkt hårig. Epichilen mer eller mindre nedåtriktat. Växtplatsen är grässlänter, garigue, olivlundar och öppen skog upp till 1 000 m. Höjd 25–60 cm. Blomning: April–juni.
Spiranthes spiralis (L.) Chevallier
Skruvaxet är den orkidén som blommar senast av alla orkidéer. Vi känner den hos oss från en liten förekomst på Öland (inplanterad). Blomaxet har gett den namnet "spiralis" eftersom de små, vita blommorna (3–4 mm) sitter i spiralform runt stjälken. Ovanlig men kan ha förbisetts p.g.a. den sena blomningstiden och plantornas storlek, 6–30 cm. Arten har dock gått starkt tillbaka p.g.a. jordbrukets brukningsmetoder. Förekommer sporadisk på Gargano. Blomning: September–oktober. Bilden till vänster visar en vinterståndare efter att alla frön har släppts.