Chios ligger i den nordöstra delen av Egeiska havet alldeles intill turkiska kusten. Den är den femte i storleksordning av de grekiska öarna. Den något njurformade ön är ca 50 km från norr till söder och ca 29 km på det bredaste stället. Avståndet till Turkiet är inte mer än ca 7 km.
Ön är till större delen bergig. En bergskedja sträcker sig genom de inre delarna med de högsta topparna i den norra änden där Pelineo når upp till 1 297 m och Mesovouno 1 186 m. En kam av något lägre toppar (800–500 m), lägre ju längre söderut man kommer, delar sedan ön i en östra respektive västra del. Till stora delar är ön uppbyggd av kalkhaltiga bergarter som ger bra förutsättningar för en varierad flora. I norr finns förekomst av granit och innanför kusten vid den lilla hamnstaden Empirio finns ett område, Psaronas, med vulkaniskt ursprung. Någon vulkanisk aktivitet har dock inte förekommit här på länge. Det man kanske mest lägger märke till av detta är de två svarta badstränderna vid Empirio, kallat Mavra Volia och Foki, som består av svart lavasten. I övrigt finns det gott om fina badstränder runt hela ön.
Lågland hittar man endast utefter kusterna med de största områdena inom de sydöstra delarna. Strax söder om huvudstaden Chios ligger den bördiga Kambos-slätten som är det största sammanhängande odlingsområdet.
NATUR
Inom denna relativt sett lilla yta som ön utgör hittar man en rad olika miljöer, som t.ex. odlingsmark, skogklädda bergssidor, fjällplatåer, floddalar, stenig klippterräng, våtmarker, dyner och stränder. Allt omgivet av Egeiska havet. Öns tidigare isolering och det småskaliga jordbruk som bedrivits har gjort att artrikedomen är mycket stor och unika arter har haft möjlighet att överleva.
En gång i tiden kallades ön "Pityoussa", ett namn den fick p.g.a. att den var så gott som helt täckt av pinjeskogar. På tal om namn så har den också kallats "Ofioussa" p.g.a. det stora antalet ormar som fanns här. Idag finns inte så mycket kvar av någon av dessa arter. Skogarna är borta genom skogsbränder, odling och bete, främst av getter. Endast fragment finns kvar.
Chios östliga läge och närhet till det asiatiska fastlandet har gjort att man här hittar inslag i floran av arter med såväl västlig som östlig utbredning. Som så ofta på de stora öarna finns även här ett stort antal endemiska arter. Tillsammans med de många olika miljöerna och det milda klimatet (snö och frost förekommer i högre liggande delar) har detta skapat en mycket artrik flora.
I de norra och centrala delarna av ön (Voreiochora) är det grektall, Pinus brutia, som är det dominerande trädet, medan det i söder (Mastichochora) är mastixbusken, Pistacia lentiscus var. chia. Det är också den och produktionen av mastix som har gjort ön känd en gång i tiden och som också gjorde att den fick vissa privilegier i orostider. Inom den östra mittre delen av ön (Kampochora), där de största odlingsområdena ligger, är det framförallt citrus som dominerar. Odlingar av apelsin, citron och andra citrusfrukter breder här ut sig. Stora delar av ön är dock täckt av macchia eller garrigue. Inslag av ängar och andra typer av betesmarker förekommer också.
Öppet sötvatten finns inte på ön. Några älvar finns i de norra bergiga trakterna med dessa är torra större delen av året. Vatten finns dock i berggrunden och kommer fram i vissa källor eller hämtas upp via brunnar. Chios sista våtmark finns längst uppe i nordost vid Marmaro.
Exempel på östliga inslag i floran är de fyra tulpanarter som förekommer, Tulipa aegenensis T. clusiana, T. praecox och T. undulatifolia. Dessa växer oftast i odlade eller tidigare odlade marker, ibland i väldiga mängder och utgör då ett iögonfallande inslag. Andra exempel är Cyclamen persicum, Papaver somniferum och Ranunculus asiaticus.
ORKIDÉERNA
Det är först inom de senaste två – tre årtiondena som man har börjat studera och fått upp ögonen för den mycket rika orkidéfloran på Chios. Mycket tack vare Pantelis Saliaris som bor här och som med stort intresse studerat orkidéfloran.
Eftersom artrikedomen här är så stor inom Ophrys-släktet, är det i första hand dessa som dragit till sig intresset. Bästa tiden för Ophrys är från andra halvan av mars och april. Arter som finns spridda över hela ön kan man hitta under större delen av denna period då det kan skilja veckor mellan blomning inom låglandet i söder och motsvarande blomning på fjällsluttningarna i norr.
Det finns dock arter ur andra släkten också som gör ett besök värt besväret, t.ex. Anacamptis sancta som här kan hittas i stora bestånd. Tiden för den är dock något senare, senare delen av april och maj. En annan är den gulblommande Orchis punctulata fast den är mycket sällsynt även här. Besöker man ön i maj–juni kan man också hitta ett par knipprötter som tillhör den östliga floran.
Mångfalden på Chios kan förklaras med en del naturliga förutsättningar. En varierad topografi, från lågland i söder till fjällsluttningar upp mot Pelineo i norr och med mestadels kalkhaltiga jordar, har gett goda förutsättningar för variationer. Till detta kommer att det inte funnits några möjligheter för storskaligt jordbruk. Användandet av insektsgifter har därmed varit minimalt vilket gjort att det funnits gott om de insekter som behövs för pollinationen. Inte heller har Chios lidit av den industrialisering/utveckling som många områden inom Medelhavet har genomgått och där de naturliga miljöerna gått förlorad.
Hur många arter som finns på ön är inte helt klart men siffran 76 förekommer oftast. Av dessa är ett 40-tal Ophrys. Framförallt är arter från Ophrys fusca-komplexet talrikt representerat. Dessa är ju från början mycket svåra att hålla isär och i och med att många blommar samtidigt, ofta inom samma område, förekommer det ofta hybrider, vilket gör det nästan omöjligt för amatören att göra en säker bestämning. Ytterligare ett område som kan skapa problem för den som är ovan är Ophrys'arna med horn från O. scolopax-familjen (O. halia, O. helios, O. lyciensis + ytterligare 5–6 arter).
Eftersom studierna av orkidéer är så ny på Chios är det fullt möjligt att det kommer att upptäckas nya arter för ön.
MASTIX
Eftersom mastixbusken präglar naturen på Chios i sådan grad tar jag med lite info om denna för ön så unika företeelse.
Chios historia är starkt knuten till mastixbusken och produktionen av mastix. Eftersom denna produkt är unik för ön, och mastix har i alla tider varit en dyr och eftertraktat vara, har man fått vissa privilegier för att säkerställa produktionen. T.ex. kunde man under det ottomanska väldet fortsätta att leva som man alltid gjort så länge man kunde leverera mastix. 26 ton skulle årligen levereras till det ottomanska hovet.
Det är osäkert hur länge man utvunnit mastix på Chios. En legend säger att mastixbusken började gråta då St. Isidore led martyrdöden år 250 e.Kr. Det finns också andra belägg för att i alla fall den mer organiserade odlingen av mastix startade vid den tiden.
Innan det ottomanska riket bredde ut sig var det under ett par århundraden familjer från Genova som härskade över ön. Dessa organiserade odlingen av mastix så att invånarna var bosatta i 27 byar som försågs med försvarsmurar. Detta för att kunna försvara sig mot angrepp från främst sjörövare som härjade längs kusterna på den tiden. Området kallades för Mastichochoria, Mastix-byarna. Många av dessa förstördes helt eller delvis under jordbävningen 1881. Idag finns det 24 mastix-byar kvar.
Mastix är ett litet träd eller kanske snarare en buske. Det når en höjd av 2–3 meter. Det är främst inom de södra delarna av ön som den förekommer. Förhållandena är mycket gynnsamma här med milt klimat, solsken så gott som året runt, lite regn och troligtvis också den jord den växer på som är från kalkrika bergarter som inte håller på ytvattnet.
Produktionen av mastix är ett manuellt hantverk som kräver mycket arbete. Efter att ha skrubbat och tvättat barken punkteras denna med ett speciellt verktyg. Jorden under träden bearbetas också så att det blir lätt att urskilja kåda som droppat ner. Efter ca 15 dagar har kådan stelnat så att den går att plocka bort. Proceduren upprepas tre gånger med första "höstning" runt 15 augusti och sista i mitten av september.
Efter att inhöstningen är klar vidtar en process där man tvättar med kallt vatten och speciell såpa, lägger ut allt för torkning och slutligen, "droppe" för "droppe", skrapas dessa med en kniv för att få bort alla främmande föremål som fastnat i kådan. Uppgifter finns om att det årligen produceras ca 100 ton